2 åring med mycket egen vilja.

[lil-sis]

Jag ser framför mig ett barn som bara inte kan sitta still för det spritter i hela kroppen. Om jag då vill att maten ska ätas vi bordet skulle jag leva med att barnet äter en stund sen springer ett varv runt huset osv och sen kommer tillbaka och äter en stund.

Så småningom lär ju de flesta vilja sitta med vid bordet och äta med flocken.

Och jag tror att friheten i att få utlopp för springet hemma gör att tvååringar har möjlighet att mäkta med att sitta "fint" hos farmor (iaf en lite längre stund) och liknande som inte sker varje dag.

 

[Sleepy]

det andra berättar om; strid att få på kläder; sammanbrott i affärer; bråk om mat, leksaker, tandborstning, läggning osv. Har jag nog nästan inte varit med om.

Inte jag heller. Men jag tror det handlar mycket om förälderns attityd och syn på föräldraskapet och på barnen. Jag gjorde det enkelt för mig, genom att alltid se till att barnets grundläggande behov var tillfredsställda; äta sova etc. Jag utgick ifrån barnen och anpassade mig efter dem.

Jag kunde åka och handla med en glad bebis på armen, som såg sig omkring i affären och log mot kassörskan - men det fanns en plan bakom; bebisen var utvilad, mätt och nöjd. Det var då jag passade på att åka och handla.

När jag kämpade med yngre barnets vinterkläder och bad sonen ta på sig själv och han svarade med att lägga sig på golvet och säga att han inte orkade, så kunde säkert många tänkt sig att bli arga, hota, straffa etc. Jag lade mig intill honom istället och sa att jag orkar inte heller, vad gör vi nu? Sen låg vi där och fnissade en stund tillsammans och uppfann en påklädningsmaskin, det vore bra.

Livet som förälder blir mycket lättare om en utgår ifrån barnen istället för sig själv. Om en släpper på prestigen, kontrollen, makten - och istället gör det lätt att göra rätt och skapar en bra stämning. Möter barnen på deras nivå, pratar mycket med dem om allt. De är små så kort tid, det går så evinnerligt fort så är de vuxna.

 

[Blueberry]

Men herregud, fölk.
När barnet är mellan två och tre år så vill det ha större inflytande över sin tillvaro och prova att bestämma mer själv.

DET ÄR INGET MAN SKA "TA SIG IGENOM" ELLER NÅGOT MAN SKA SE SOM EN KAMP. Det är en viktig del av barnets utveckling som en förälder inte kan eller ska försöka hindra. Ge barnet inflytande. Ge barnet det stöd det behöver för att kunna utvecklas.

Det jag ser hos TS är att det är TS som är trotsig mot sitt barn i middagssituationen som bli jobbig och besvärlig. Sluta trotsa mot ditt barn, så får du se vad som händer.

Hemma hos oss handlar vissa dagar mycket om konfliktminimering, vi behöver inte bråka om småsaker så att det blir storsaker. Vi har regler, men är prestigelösa och det handlar inte om att "vinna" över barnet eftersom barnet inte tävlar - det utvecklas. Om mitt barn är en hund när det är dags att äta så får han äta från en skål på golvet om han vill.

 

[MM]

Ska vi prata "tekniker" och hur jag gör för att få mitt barn att sitta stilla och äta så observerade jag hur jag gjorde idag.
Hon klättrade helt sonika upp själv på stolen, väntade in sin smörgås. Jag smörade den och storasyster la på osten och sen satt hon stilla och åt i 5-7 min.
Sen började kom det spritter i kroppen och hon ville gå ner när smörgåsen var slut. Då frågade jag henne om hon ville ha en till och det ville hon. Eftersom vi första gången på läääänge åt rostbröd så sa jag till henne att jag stoppar i brödet och sen får vi vänta tills det piper och sen är det klart (2 min) för i vanliga fall kommer det en ny på en gång. Under tiden fick hon ett glas vatten (avledning från väntetiden) och hon drack. Sen såg hon ett till glas på bordet och började leka och hälla vattnet mellan glasen medans hon väntade. När smörgåsen var klar så satt hon stilla genom halva smörgåsen och sen började det pirra i kroppen igen, troligen för att hon började bli mätt. Jag påminde om smörgåsen och fokuset till den kom tillbaka. Hon åt sedan lite till innan hon reste sig och jag reste mig med och frågade om hon var färdig, vilket hon inte var utan satte sig igen fast blicken for genom hela rummet för att hon ville äta men ändå hade spring i benen men jag sa bara nån gång "sitter du ner?" i en avslappnad ton och varje gång åkte rumpan ner på stolen igen fast myrorna uppenbarligen lurade i närheten. Vid detta laget stod hon på knä på sin stol bak och fram men befann sig på stolen men hon ville se babblarnaaffischen vi har på kylskåpet. Hon vände sig när jag bad henne. Fortfarande åt hon sin smörgås hela tiden. Sen började hon få en väldigt avslappnad sittstil på stolen som såg väldigt rolig ut fast fortfarande ätandes. Erbjöd henne vatten när smörgåsen var slut varpå hon började hälla mellan glasen igen. Då ansåg jag att hon var färdig och plockade bort ena glaset och då drack hon sitt vatten. Torkade av henne med nåd och sen fullkomligen rusade hon ut i vardagsrummet för att börja leka.
Jag hann dricka 2-3 sippar kaffe under den här tiden och åt min frukost efteråt (Pappan jobbar idag).

Det här ÄR en stilla frukost. Hon fixade att sitta på sin stol i 15 min och snurrandet och pirr i kroppen är vad som förväntas av någon i hennes ålder så jag säger inget om det. Ger små påminnelser som hon tar åt sig i någon minut innan fokuset från maten har släppt. Det här gäller ju även andra situationer.
För mig sitter hon jättebra och äter och är båda föräldrarna hemma så turas vi om under måltiden och äter ihop tillsammans allihopa.
Det här är vad jag förväntar mig att en tvååring klarar och skulle hon vilja byta till en annan ledig plats under måltiden för att hon vill testa att sitta där och äta så får hon det. Det är inget att lägga större vikt vid.

Nu har jag iaf berättat hur det funkar här hemma och sen får väl du TS se om det finns något i min "teknik" ni kan applicera hemma

 

[Jenka]

Men herregud, fölk.
När barnet är mellan två och tre år så vill det ha större inflytande över sin tillvaro och prova att bestämma mer själv.

DET ÄR INGET MAN SKA "TA SIG IGENOM" ELLER NÅGOT MAN SKA SE SOM EN KAMP. Det är en viktig del av barnets utveckling som en förälder inte kan eller ska försöka hindra. Ge barnet inflytande. Ge barnet det stöd det behöver för att kunna utvecklas.

Det jag ser hos TS är att det är TS som är trotsig mot sitt barn i middagssituationen som bli jobbig och besvärlig. Sluta trotsa mot ditt barn, så får du se vad som händer.

Hemma hos oss handlar vissa dagar mycket om konfliktminimering, vi behöver inte bråka om småsaker så att det blir storsaker. Vi har regler, men är prestigelösa och det handlar inte om att "vinna" över barnet eftersom barnet inte tävlar - det utvecklas. Om mitt barn är en hund när det är dags att äta så får han äta från en skål på golvet om han vill.

Jag både håller med och inte. Viktig utveckling, absolut (och den tanken hjälper mig att göra det mindre jobbigt också) men det kan vara nog så påfrestande i alla fall. När barnet gör tvärtemot och respons möts av gallskrik. Därav välja sina strider, men vissa måste man ta.

 

[glittra]

Jag har även svarat på de svaren som passar in i mitt tänk och hur vi är som familj.

Det många av oss reagerar på är att du är så fast i det här tänket om hur ni är och hur det måste vara, att du inte verkar inse att det kan behövas nya lösningar för att få en bättre situation vid matbordet.

Läs gärna boken "Fem gånger mer kärlek" som jag tycker är en bra utgångspunkt.

Min grundinställning är att berömma/uppmuntra det som är bra, ignorera det som är mindre bra men egentligen inte spelar någon roll och spara "skället" åt det som är viktigt (dvs potentiellt farligt).

När det gäller det praktiska vid matbordet så tycker hag att du/ni ska ägna mycket tid åt barnet vid matbordet: prata om maten, dagen, vad ni ska göra sen osv och avsluta på topp innan myrorna i benen tar över.

Och kom ihåg att det är en tvååring det handlar om!

 

[Blueberry]

Och @TeamLundVer - jag blir oerhört beklämd av din berättelse om att ni tar bort tallriken och låter barnet gå hungrigt för att ”lära sig”. För er är det kanske inte en big deal, och någon enstaka gång kanske det ger effekt - men för mig är det ett galet sätt att missbruka sin makt över barnet.

Jag läste nyligen att inte ge sina barn mat är den vanligaste formen av barnmisshandel i Sverige. Det förekommer systematiskt, för att få barn att må dåligt (ingen mår bra av att vara hungrig) och sedan kunna straffa dem ytterligare om de gömmer eller ”stjäl” mat, i många svenska hem. Det är fullständigt vidrigt, och därför reagerar jag kraftigt när du berättar om din ”metod”. Jag tror inte att du gör det systematiskt och för att skada ditt barn, men min reaktion var ändå att bli helt illamående.

 

[Blueberry]

Jag både håller med och inte. Viktig utveckling, absolut (och den tanken hjälper mig att göra det mindre jobbigt också) men det kan vara nog så påfrestande i alla fall. När barnet gör tvärtemot och respons möts av gallskrik. Därav välja sina strider, men vissa måste man ta.

Ja, och inget av det du skriver opponerar jag mig mot.

 

[YaHilweh]

Det är lite svårt att förstå vad du vill hitta en teknik för. Att få barnet att göra som du vill eller en teknik för att få dig att stå ut när barnet inte gör som du vill?

Jag vill inte hitta någon teknik. Jag efterfrågade hur andra gör i dessa perioder. Sedan har jag fått väldigt bra svar.

 

[Jenka]

Jag har också funderat på hur vi gör just vid maten. Nu har jag ett väldigt matglatt barn så att få i honom mat är inget problem. Ofta sitter han också så länge han aktivt äter.
Han sitter antingen i barnstol fortfarande men kan välja vuxenstol också. På stolar sitter man, inte står. Står man på stolen slutar det nämligen i regel med att man själv eller stolen ramlar så jag tycker som sagt det är en relevant regel. Likaså äter man vid bordet. Springer man runt kan man dels sätta i halsen och dels kan hunden äta upp maten (vilket han dessutom blir sjuk av).
Byte av stolar har inte varit något direkt problem. Däremot det där att sitta ner... Vi har "sitt på rumpan" och det funkar hyfsat. Sen är det klart att man kan få säga till igen en stund senare. Lyssnar han inte så sätter vi honom ner alt att han får byta till barnstol eller lämna bordet, lite beroende på situation. Likaså om det börjar lekas för mycket med maten (dvs stoppa all mat i vattnet, medvetet slänga ner den på hunden osv. Lite kladd/sorterande osv bryr jag mig inte om), beror i regel på att han är färdig och då tar vi bort tallriken. Protesterar han får han en chans till med orden att i så fall får du äta, inte leka. Funkar rätt bra.
Givetvis handlar det inte om att som straff inte få mer mat (eller inte få vara med). Han får en chans till om han vill.

 

[Imogen]

Har jag någon stans i tråden skrivit att det handlar om varje måltid?
Har jag någon stans påvisat att jag inte lyssnar på mitt barn?
Har jag någonstans sagt att måltiden är det problem?

Jag vet att alla gör olika med sina barn och jag läser ingen värdering i det, det var jag ganska tydlig med i början av tråden.
Men kan folk då sluta att lägga en värdering i hur vi väljer att göra?

När frågan handlar om fasen, inte om det egentligt problem.
Det var dumt av mig att tro att folk faktiskt skulle acceptera att jag håller kvar vid delen som var innan livet blev styrt av tv, padda, telefon och internet.


I min familj är det även jag som är hemma mest med barnet och hon är världens tjejigaste lilla tjej i rosa tyllkjol.

Om du läser din egen TS igen kanske du kan se varför folk antagit att det är vi måltiderna som gränstestandet uppstår och det är vid varje måltid. Du har ju bland annat skrivit att dottern är ingen gränstestarfas och du vid frukosten inte vet hur du ska lösa det, och att hon byter plats 14 ggr per måltid.

Jag tror inte någon i tråden har föreslagit att ni ska sätta fram paddan. Ändå blir du upprörd samhällets internetvanor i förhållande till era?

Jag (bland annat jag) har i flera inlägg kommit med tips på hur ni kan hantera stolsbytandet och springandet. Även om vi uppenbarligen inte ser lika på detta med gränstestande så varför inte fundera över de konkreta tips du får? Det värsta som kan hända är väl att de funkar? Även om man har ett olika grundtänk kan det väl finnas delar och detaljer som passar?

Att du bara har svarat de som passar in på ditt tänk. Innebär det att du av princip är emot att försöka förebygga och undvika att problemen uppstår och istället vill kunna hantera och klara av problemen när de väl är ett faktum? Ja i så fall får du nog av princip strunta i många svar, men jag kan inte för mitt liv begripa varför.

 

[YaHilweh]

Men herregud, fölk.
När barnet är mellan två och tre år så vill det ha större inflytande över sin tillvaro och prova att bestämma mer själv.

DET ÄR INGET MAN SKA "TA SIG IGENOM" ELLER NÅGOT MAN SKA SE SOM EN KAMP. Det är en viktig del av barnets utveckling som en förälder inte kan eller ska försöka hindra. Ge barnet inflytande. Ge barnet det stöd det behöver för att kunna utvecklas.

Det jag ser hos TS är att det är TS som är trotsig mot sitt barn i middagssituationen som bli jobbig och besvärlig. Sluta trotsa mot ditt barn, så får du se vad som händer.

Hemma hos oss handlar vissa dagar mycket om konfliktminimering, vi behöver inte bråka om småsaker så att det blir storsaker. Vi har regler, men är prestigelösa och det handlar inte om att "vinna" över barnet eftersom barnet inte tävlar - det utvecklas. Om mitt barn är en hund när det är dags att äta så får han äta från en skål på golvet om han vill.

Varför är jag trotsig?
Jag har inte sagt att jag inte ändrar på mig, jag går emot de som talar om hur fel jag gör när jag i själva verket frågar efter hur gör ni vid dessa utvecklingssteg. Jag har vart mycket tydlig i att jag vet att det är ett utvecklingssteg, men att utvecklas är inte desamma som gör vad vill vill.
Alla har vi olika åsikter det vet jag och är oxå tydlig med att jag vet om.

Jag gav just matsituationen som ett exempel för att det var något som hade hänt just då. Jag har även försökt att det inte är maten som är problemet.
Jag har heller inte sagt att problemet ligger i att mitt barn vägrar att äta sin mat, sitta vid bordet och äta utan att hon i dagens läge testar gränser för det tillhör hennes utveckling.
Jag efterfrågade hur ni andra gör under de perioderna. Inte hur jag ska uppfostra mitt barn, hur jag ska lösa en konflikt jag tydligen har med mitt barn, som jag inte ens visste var en konflikt.
Jag har heller aldrig sagt att vi har bråkat om det. Inte mer än att äter gör vi vid köksbordet. Det vet hon mycket väl.

 

[YaHilweh]

Jag både håller med och inte. Viktig utveckling, absolut (och den tanken hjälper mig att göra det mindre jobbigt också) men det kan vara nog så påfrestande i alla fall. När barnet gör tvärtemot och respons möts av gallskrik. Därav välja sina strider, men vissa måste man ta.

+1 på den!

 

[Saigon]

Men herregud, fölk.
När barnet är mellan två och tre år så vill det ha större inflytande över sin tillvaro och prova att bestämma mer själv.

DET ÄR INGET MAN SKA "TA SIG IGENOM" ELLER NÅGOT MAN SKA SE SOM EN KAMP. Det är en viktig del av barnets utveckling som en förälder inte kan eller ska försöka hindra. Ge barnet inflytande. Ge barnet det stöd det behöver för att kunna utvecklas.

Det jag ser hos TS är att det är TS som är trotsig mot sitt barn i middagssituationen som bli jobbig och besvärlig. Sluta trotsa mot ditt barn, så får du se vad som händer.

Hemma hos oss handlar vissa dagar mycket om konfliktminimering, vi behöver inte bråka om småsaker så att det blir storsaker. Vi har regler, men är prestigelösa och det handlar inte om att "vinna" över barnet eftersom barnet inte tävlar - det utvecklas. Om mitt barn är en hund när det är dags att äta så får han äta från en skål på golvet om han vill.

Och det till trots finns de ju en hel del som tycker hela bebis/unga barn-perioden är ngt som man ska ta sig igenom.

 

[YaHilweh]

Det många av oss reagerar på är att du är så fast i det här tänket om hur ni är och hur det måste vara, att du inte verkar inse att det kan behövas nya lösningar för att få en bättre situation vid matbordet.

Läs gärna boken "Fem gånger mer kärlek" som jag tycker är en bra utgångspunkt.

Min grundinställning är att berömma/uppmuntra det som är bra, ignorera det som är mindre bra men egentligen inte spelar någon roll och spara "skället" åt det som är viktigt (dvs potentiellt farligt).

När det gäller det praktiska vid matbordet så tycker hag att du/ni ska ägna mycket tid åt barnet vid matbordet: prata om maten, dagen, vad ni ska göra sen osv och avsluta på topp innan myrorna i benen tar över.

Och kom ihåg att det är en tvååring det handlar om!

Jag berömmer och uppmuntrar mitt barn, varför skulle jag inte göra det? Det är A och O för att lära och utvecklas?!
Jag skäller inte på mitt barn, men ett nej är ett nej och ett ja är ett ja. Ett nej blir inte ett ja för att man är oense. Ett nej blir inte heller ett ja när man går till pappa och frågar.

Barnet får tid vid matbordet.

Men jag ska titta på boken, tack för tipset.

Det jag är fast vid är att en 2åring är kapabel att sitta på en stol i ett specifikt rum och äta sin mat. En 2 åring klarar inte av att sitta still på en stol under en längre tid. Men en måltid för en 2åring (i vart fall inte för vår 2 åring) handlar inte om några längre middagar.

 

[Saigon]

Jag både håller med och inte. Viktig utveckling, absolut (och den tanken hjälper mig att göra det mindre jobbigt också) men det kan vara nog så påfrestande i alla fall. När barnet gör tvärtemot och respons möts av gallskrik. Därav välja sina strider, men vissa måste man ta.

Håller helt med!

 

[YaHilweh]

Om du läser din egen TS igen kanske du kan se varför folk antagit att det är vi måltiderna som gränstestandet uppstår och det är vid varje måltid. Du har ju bland annat skrivit att dottern är ingen gränstestarfas och du vid frukosten inte vet hur du ska lösa det, och att hon byter plats 14 ggr per måltid.

Jag tror inte någon i tråden har föreslagit att ni ska sätta fram paddan. Ändå blir du upprörd samhällets internetvanor i förhållande till era?

Jag (bland annat jag) har i flera inlägg kommit med tips på hur ni kan hantera stolsbytandet och springandet. Även om vi uppenbarligen inte ser lika på detta med gränstestande så varför inte fundera över de konkreta tips du får? Det värsta som kan hända är väl att de funkar? Även om man har ett olika grundtänk kan det väl finnas delar och detaljer som passar?

Att du bara har svarat de som passar in på ditt tänk. Innebär det att du av princip är emot att försöka förebygga och undvika att problemen uppstår och istället vill kunna hantera och klara av problemen när de väl är ett faktum? Ja i så fall får du nog av princip strunta i många svar, men jag kan inte för mitt liv begripa varför.

Jag är inte emot att andra ger tips, men när jag får ett tips som jag känner direkt går emot hur vi vill ha situationen. Då vill jag inte testa det, vi har vårt sätt ni har ert.

 

[em-pirre]

Jag är inte emot att andra ger tips, men när jag får ett tips som jag känner direkt går emot hur vi vill ha situationen. Då vill jag inte testa det, vi har vårt sätt ni har ert.

Men hur tycker du ert sätt fungerar då?

 

[Saigon]

Det jag är fast vid är att en 2åring är kapabel att sitta på en stol i ett specifikt rum och äta sin mat.

Alla? I alla perioder? Under alla olika omständigheter som kan föreligga?

Svaret på den frågan är solklart - nej.

Vilket du inte accepterar. För att du anser att barnet ska kunna.

 

[MiaMia]

Jag har heller inte sagt att problemet ligger i att mitt barn vägrar att äta sin mat, sitta vid bordet och äta utan att hon i dagens läge testar gränser för det tillhör hennes utveckling.

Hur vet du att orsaken till beteendet är att hon testar gränser?
Att det inte kan vara annat som t.ex. att styrning av uppmärksamhetsfokus och impulser fallerar?
Och för tydlighetens skull så undrar jag av ren nyfikenhet inte för att vara ifrågasättande.