2 åring med mycket egen vilja.

[em-pirre]

Låt då bli att diskutera, om jag är så svår att diskutera med

Jag funderar allvarligt på det förslaget. Lite synd bara på alla goda råd som ges.

 

[TeamLundVer]

Men då är det ju bara att inte låta det gå så långt. Du är ju ändå vuxen och borde kunna hantera situationen.

Saken är den att min pappa hade en förkärlek att hota med olika saker. Jag skulle inte få åka och rida om jag inte gjorde datten eller ditten. Det lärde mig absolut ingenting. Däremot väckte det en massa frustration, vrede och maktlöshet.

Man säger ju att det finns inget ont som inte för något gott med sig och det skulle vara i så fall att jag ”alltid” reagerat enormt på orättvisor och när någon behandlar mig felaktigt. Den ilskan har gett mig ork att stå upp för mig och mina rättigheter även i extrem motvind. Men jag är tveksam till att det var värt det.

Saken är den att min pappa är egentligen en jättebra förälder men just det här hotandet väcker ilska hos mig än idag när jag tänker tillbaks på det. Det finns bättre sätt att ”få barn att lyda” än genom hot.

Enkelt i teorin men betydligt svårare i praktiken. När sonen inte går att resonera med hur man än försöker, när det inte går med smicker (kan du som är så stark stoppa tillbaka böckerna i bokhyllan?), när man inte kan tävla (mamma kan plocka undan klossarna före dig) för att han inte vill, när han inte går att muta osv..

Som sagt, det är aldrig det första steget utan det sista i lång process.

Nu vet jag inte hur din pappa var men vi försöker ha saker som relaterar. Dvs om han tokvägrar att klä på sig när vi ska någonstans så kan det mycket väl bli att iom du inte klär på dig så kan du inte följa med pappa till affären. Med tillhörande förklaring om varför han måste ha kläder på sig. Och så en fråga, vill du följa med pappa till affären? Ett nejsvar från honom. Pappa tar på sig och säger hejdå. Sonen åkrar sig och ropar att han vill med varpå vi säger ja men kom då så att vi kan klä på dig och då får han följa med.

Vi skulle aldrig säga att han inte fick åka med för att han inte städat eller liknande för det har ingen relation till varandra.

Förstår du hur jag menar? Blev lite rörigt

 

[Tora]

Jag tror att man kan göra det på många olika sätt. Jag uppfattade aldrig det som hot då mina föräldrar varnade mig för vilka konsekvenser vissa handlingar eller ickehandlingar saker kunde få. Jag tänkte bara "aha, men då gör jag som dom säger och då är det bra så". Eller då gjorde jag tvärtom och fick en konsekvens.

Så det är nog väldigt individuellt hur man uppfattar det också. Vissa barn knske skadas ganska mycket av det medan andra rycker på axlarna.

Samtidigt är jag medveten om att det nog generellt sett är fel, och jag har väldigt lätt för att spontant tänka att här ska minsann den vuxna bestämma. Nu vet jag ju att jag inte enbart kan lyssna på första bästa tanke som ploppar upp i huvudet, främst för att jag jobbar väldigt mycket med npf-barn och har gjort det ganska länge.

Kort råd till ts och alla som umgås med barn eller varför inte vuxna också. Och djur.
"Välj dina strider".

Att använda sin makt för att få någon i beroendeställning till en att göra vad man vill är inte okej. Maktfördelningen blir så skev och vid orättvisa kan man som den svage partnern inte göra något.

Det finns också vissa skillnader. Okej du vill rida då måste du diska efter maten varje onsdag.

Eller jag tänker inte köra dig till ridningen om du inte diskar först.

Skillnaden kan tyckas vara hårfin men likväl finns det en skillnad. Dock kan båda sätten missbrukas.

Det är när maktfördelningen är väldigt skev (den ena partnern är helt beroende av den andra) som det kan slå mycket fel.

 

[em-pirre]

@Tora absolut. Jag har fördelen att ha en högt utbildad pedagog som mamma samtidigt som pappa mest reagerar på känsla. Så jag har verkligen sett båda delar och har kanske därför fått en annorlunda balans.

 

[Tora]

Enkelt i teorin men betydligt svårare i praktiken. När sonen inte går att resonera med hur man än försöker, när det inte går med smicker (kan du som är så stark stoppa tillbaka böckerna i bokhyllan?), när man inte kan tävla (mamma kan plocka undan klossarna före dig) för att han inte vill, när han inte går att muta osv..

Som sagt, det är aldrig det första steget utan det sista i lång process.

Nu vet jag inte hur din pappa var men vi försöker ha saker som relaterar. Dvs om han tokvägrar att klä på sig när vi ska någonstans så kan det mycket väl bli att iom du inte klär på dig så kan du inte följa med pappa till affären. Med tillhörande förklaring om varför han måste ha kläder på sig. Och så en fråga, vill du följa med pappa till affären? Ett nejsvar från honom. Pappa tar på sig och säger hejdå. Sonen åkrar sig och ropar att han vill med varpå vi säger ja men kom då så att vi kan klä på dig och då får han följa med.

Vi skulle aldrig säga att han inte fick åka med för att han inte städat eller liknande för det har ingen relation till varandra.

Förstår du hur jag menar? Blev lite rörigt

När det verkligen inte går så hittar vi snabbt på något annat och så plockar vi undan det själva eller ger det en halvtimme och provar igen (beror lite på hur bråttom det är). Oftast när det är så totalt låst så har det redan gått fel många gånger på vägen. Barnet har redan kommit över gränsen där det går att resonera och tänka. Finns inget att hämta där och inget för barnet att lära sig.

Det andra du skriver tycker jag är rätt så långt från att slänga hans lego i soporna.

 

[Tora]

@Tora absolut. Jag har fördelen att ha en högt utbildad pedagog som mamma samtidigt som pappa mest reagerar på känsla. Så jag har verkligen sett båda delar och har kanske därför fått en annorlunda balans.

Det är ju absolut inget fel på att ställa krav och motprestationer, tvärtom det hör livet till.

 

[Saril]

För att problemet jag upptog i början av tråden var ett exempel. Jag vet vid vilka situationer mitt barn reagerar på olika sätt.
Det är inte direkt så att jag inte lyssnar på mitt barn och bara bryr mig om mig själv, som många verkar tro. Då hade jag aldrig skaffat barn.

Jag känner att du drar på väldiga växlar och övertolkar en del. Jag uppfattar inte att någon har skrivit att de tycker att du bara bryr dig om dig själv - däremot har du fått kommentarer om att du kanske ska försöka se det från ditt barns perspektiv lite mer.

Det känns som att du diskuterar andra saker än många som svarar dig - du har tagit upp att du vill vara konsekvent som förälder, att din dotter klär sig ”tjejigt”, att ni har lite skärmtid. Jag vet inte vart du vill komma med det när de flesta av oss som svarat dig bara försöker svara på din ursprungsfråga och diskutera utefter den?

 

[Lipperta]

Att använda sin makt för att få någon i beroendeställning till en att göra vad man vill är inte okej. Maktfördelningen blir så skev och vid orättvisa kan man som den svage partnern inte göra något.

Det finns också vissa skillnader. Okej du vill rida då måste du diska efter maten varje onsdag.

Eller jag tänker inte köra dig till ridningen om du inte diskar först.

Skillnaden kan tyckas vara hårfin men likväl finns det en skillnad. Dock kan båda sätten missbrukas.

Det är när maktfördelningen är väldigt skev (den ena partnern är helt beroende av den andra) som det kan slå mycket fel.

Så länge man ser det som ett utbyte av ''tjänster'' tycker jag det är helt ok. Men det behövs bara liiiite fel för att allt ska bli skevt.

Jag gör min mamma en tjänst när jag diskar och hon gör mig en tjänst genom att köra mig till stallet, som exempel.

 

[Kattennizze]

Jag forvanas over hur oerhort fordommande manga ar. Bara den egna synen pa barn och "uppfostran" ar ratt och allt annat fordomms som nast intill barnmisshandel.
Alla ar vi olika och metoder och satt att jobba med barn, eller andra manniskor oavsett alder, varierar mycket mellan olika individer. Inte bara ar vi olika i hur vi lar oss, men ocksa i hur vi lar ut. Det finns manga bra satt, som kanske inte fungerar for alla.

Jag ar gammal nog att vara mamma till de flesta har ... mina barn, och flera av mina vanner's barn har vid flera tillfallen talat om "vilka bra foraldrar" vi var under deras uppvaxt och nu senare i vuxen alder och sjalva foraldrar. Bade den av mina barn som har egna, och ett par vanners barn som ocksa har barn har sagt att de tanker behandla sina barn som vi behandlade alla barn i vart hem.

Just utan att fordomma. Utan att ha forutfattade meningar om varfor och vad. Utan att snarare alltid fraga barnet, "Varfor?" "Vad tanker du?" Har barnet en forklaring som ar godtagbar backar jag, ("Jag har sa mycket spring i benen att jag maste rora mig" ar legitimt och de riktigt sma barnen far hjalp med att de far den fragan) och barnet far springa fram och tillbaka i hallen tills det kan sitta still igen, men sedan ar det stolen som galler.
Vid matbordet satt man pa stolen (dock ar det ocksa ett stalle dar man far uppdrag att hamta "glomda" artiklar som servietter eller bestick) om man ar ett barn som inte kan sitta lange. Det galler att ligga ett steg fore och att "set them up for success".

Om jag ser ett visst monster i hur lange barnet kan sitta stilla, sa ber jag barnet hamta fler servietter, eller en sked fran banken, eller vad det kan vara, sa att barnet bade "hjalper till" och far rora sig straxt innan jag forvantar mig att det borjar skruva pa sig och vilja ner. Med en tvaaring skulle jag be dem hjalpa mig nar jag gar och hamtar.

Jag gjorde som vissa har, nar barnet klart havdade att det var klart sa man "tack for maten" och fick ga ifran bordet. (Det foljde dock det yngsta barnet. De aldre fick ha talamod att sitta kvar tills det yngsta var klart, och for att det skulle fungera pratades det i stort sett bara om saker som barnen var interesserade i runt matbordet medan de satt dar.)
Sager barnet att de atit fardigt tar jag bort tallriken och anser att barnet ar klar. Sjalvklart. Vem ar jag annars att inte acceptera deras ord for vad de sager?
Kommer barnet tillbaka och vill ata nar alla andra har atit klart far barnet sjalvklart ata. Tallriken som stalldes in i kylskapet aker ut pa bordet och barnet far ata hur mycket och lange det vill, men sitter sjalv vid bordet och maten ar kall.
Med ett sa litet barn som tva aring sag jag till att halla mig upptagen med att plocka runt bordet/koket nar barnet satt sjalv pa stolen sa jag kunde hjalpa till nar

Men om man inte är hungrig då när alla andra äter men blir det en halvtimme senare? Ska man då tvingas proppa i sig varm mat bara för att slippa äta kall mat? Alla blir ju inte hungriga samtidigt. Jag hade inte orkat värma maten flera gånger men nog sjutton hade jag värmt maten i alla fall en gång efter alla andra ätit. Däremot får mina barn inte småäta mellan måltiderna eftersom det kan störa aptiten. Men kall mat som konsekvens att man inte råkade vara hungrig, nä....

 

[Imogen]

Jag skrev en fråga på sociala medier tidigare och blev mest påhoppad. Så nu ställer jag frågan på nytt här, då jag hoppas på lite mer vuxna svar.

ALLA familjer har olika regler hemma hos sig och jag lägger inga som helst värderingar hur det ser ut hos någon annan eller hur andra gör. Alla hittar vi de sätt som passar våra familjer bäst.

Jag anser oxå att min uppgift som förälder är att förbereda mitt barn för livet, inte att sopa vägen framför och göra allt så enkelt som möjligt.

Till mitt problem.
Vi är mitt i en enorm testa gränser period, vilket är fullt normalt och det är ett barn sätt att utvecklas på. Som förälder sliter man sitt hår ibland, men man vet att det bara är en period (tills nästa kommer).
Men vi har kommit till en fas vid frukosten som jag inte riktigt vet hur jag faktiskt ska lösa på bästa sätt.

Vi har våra platser vid köksbordet. Dottern sitter på en juniorstol då det nästintill blir ett övergrepp om vi skulle tvinga ned henne i barnstolen igen. Det har funkar mycket bra och hon har suttit på den i några månader. Nu har vi kommit i en fas där alla gränser ska testas, vilket är helt normalt, jag vet.
Men hur gör man för att orka med det?

Hos oss äter vi i köket, inga undantag. Det gäller hela familjen. mellanmål kan ätas där vi befinner oss, men just frukost och middag är två måltider som ALLTID äts i köket. Man sitter på sin stol tills man ätit klart och då får man gå ned, har dottern ätit klart först får hon gå ned och leka men får leka tyst för sig själv tills vi vuxna som väntar på varandra har ätit klart. Det har fungerat toppen från start.
Nu vill man inte sitta på sin stol och äta längre, det är inga som helst fel på maten och våra diskussioner ligger inte någonstans kring maten. Utan att man sitter still på sin stol medan man äter, man flyttar inte runt och man äter heller inte samtidigt som man springer runt huset och leker.

Men hur orkar jag med att hålla kvar just den regeln, för det blir ett ständigt skrik när man sätter sig på stolen. Maten hjälper hon till att plocka fram, förbereda och hälla upp på sin tallrik. Hon smakar alltid, man kan inte tycka om allt men man ska i vart fall smaka på maten. Är det bara ris och grönsaker som faktiskt äts den dagen, då är det så. Men hon vill sitta på alla stolar samtidigt, byter gärna 14 gånger per måltid osv. och det är den delen jag vill försöka lösa.

Hur löser ni dessa situationer?
Nej jag anser inte att det är för höga krav på en 2åring att man sitter vid bordet och äter. Jag vill heller inte plocka fram verken padda eller leksaker.
Problemet är inte maten utan springet i benen och gränstestandet.

Mycket bra då frågan fortfarande inte handlar om matsituationen utan utvecklingen. Ni verkar tro att jag inte gör annat än att bråka med mitt barn, att vi skriker på varandra jämt och att jag inte bryr mig ett dugg om henne.

Vårt sätt har funkat mycket bra hela tiden och gör fortfarande. Jag har en nöjd och glad dotter som älskar att få vara med och göra saker.
Hon har väldigt mycket humör, men det har alla barn. Nu är hon inne i en fas som är fullt naturlig i barnets ålder, och jag undrade därför hur andra hanterar den utvecklingsfasen.

Det första jag har citerat är din TS (med mina fetningar) och jag begriper inte hur den går ihop med det andra inlägget jag har citerat.

Om det inte var så att problemet med utvecklingsfasen yttrade sig just i matsituationen, du inte ville ha tips om hur du får dottern att följa matreglerna, och du inte ville ha svar på hur andra löser sådana situationer som du beskrev i TS, varför skrev du då som du gjorde

Och om det nu inte alls vad det du ville ha svar på, hur ville du att folk skulle svara? "Jag går på yoga två gånger i veckan för att orka med konflikterna vid frukosten" Var det sådana svar och en sådan diskussion du var ute efter? Och nej jag raljerar inte jag förstår verkligen inte vad för sorts diskussion du ville ha.

 

[Amha]

@hastflicka du tar upp intressanta saker som väckte en fundering i mig. Jag har ett barn som är en riktig långsamätare. Går vi upp en timme tidigare än vanligt för längre tid till frukost har vi fortfarande bråttom på slutet av frukosten för att hinna i tid till förskolan (ja, jag har provat). Hon är helt otrolig! :P och det ska pladdras och visas saker osv. Hur hade du hanterat det? Jag gillar på ett sätt att hon klarar långa middagar då hon alltid varit lätt att ta med på restaurang osv, redan sedan bebistiden, men det är sååå tråkigt att sitta så länge varje dag, varje måltid vi äter tillsammans det finns tusen saker jag hellre gör för umgänge med barnen.

 

[Speciella_tina]

Jag tänkte också först jämföra med situationen i smånarnsgrupp, men jag tror inte det är jämförbart alls, faktiskt.

I regel trotsar i testar barn inte i närheten så mycket på dagis som hemma. Det är hemma, med dem man känner sig allra säkrast med, som man testar gränser med. Ta barn som självständigt äter, klär på sig, städar undan och sitter fint vid bordet på dagis: då mamman kommer in genom dörren blir de som små arga ålar som varken kan eller vill klä på sig, och hemma får mamma mata för att barnet alls ska få i sig mat.

På finska finns det ett jättebra ord för detta, nämligen vieraskorea. Jag tror inte det finns någon översättning, men det betyder ungefär att man bland främmande visar upp sin bättre sida.

Jag är helt med dig i att barn "trotsar" mer där de vet att de är älskade, med de de känner sig tryggast med. Samtidigt tror jag många glömmer hur oerhört mycket vi som jobbar på förskola träffar barnen. Jag säger inte att jag som förskollärare är i närheten av lika viktig för barnet som dess föräldrar, men jag har definitivt en nära relation till dem. Barnen knyter snabbt an till oss pedagoger, om inte alla så någon av oss.

Förskolebarn är generellt väldigt bra på att testa människor de inte känner. Sätt en vikare vid ett bord och se!

Men självklart håller jag med dig om att det är stor skillnad på hemma och förskola, inte minst när det kommer till att följa gruppen. Däremot tycker jag att de knep jag använder mig av på mitt jobb är överförbara till hemsituationen

 

[Speciella_tina]

Jag håller med om att det inte blir ngn bra jämförelse. På dagis har man dels situationen att det finns vissa av naturen lugna barn som ändå sitter stilla och dels vissa barn som f.t. inte är inne i inte-sitta-still-fasen. Gruppens inverkan på barn är stor. Uppförande, bra som dåligt, smittar ofta av sig. I detta fall smittar det goda uppförandet av sig. Finns det sedan ändå ngt/några barn som är oroliga så finns det erfarna pedagoger som sätter in smarta åtgärder (dvs anpassningar) som gör att det i de allra flesta fall fungerar att sitta still på dagis. Både barn och djur får mkt gott med sig av att vara del av välfungerande flockar som formar individen.

På förskolan på en 1-3 års avdelning har en 1-2. absolut max 3 barn som sitter ändå sitter stilla. Vid mitt bord har jag 7 barn, varav tre behöver mycket stöd från mig. De som sitter stilla påverkar inte det andra, jag jobbar hårt med att få dem att sitta kvar på sina platser hela måltiden! Jag antar att TS med partner sitter stilla, så med den logiken borde det smitta av sig på barnet. Det var just anpassningarna jag tycker är överförbara. Dvs hitta på små uppgifter, sätta oroliga barn nära mig, vinkla stolen så den inte är så lätt att gå av osv.

 

[Tora]

Visst går det att få de flesta tvååringar att sitta något sånär stilla men det brukar för det mesta kräva en hel del arbete. På min minstings avdelning är dom jätteduktiga alla barnen men pedagogerna gör ett jättejobb. Det är ju ingen direkt lunchrast för dom. Lunchrasten har pedagogerna före/efter lunch. Nu kallas det för pedagogiska luncher då lunchen i sig ingår i det pedagogiska arbetet.

När min äldsta kille var liten så klarade han inte av att sitta stilla. Han fick tillsammans med en pedagog gå ifrån bordet och sitta och läsa en bok. Pedagogerna tyckte inte det var något problem däremot hade det varit ett problem och källa till konflikt om dom tvingat honom att sitta still. De provade alltid först att äta vid matbordet och gick det inte så fick han flytta till läsrummet. Men plötsligt en dag så funkade det bara och så var det med det.

Problemet löstes på ett enkelt sätt och på ett sätt som var lugnast för alla inblandade parter, de andra barnen, pedagogerna och min son.

Hade pedagogerna envist hållit fast vid en princip så hade det bara blivit en källa till konflikt och bråk.

 

[hastflicka]

Men om man inte är hungrig då när alla andra äter men blir det en halvtimme senare? Ska man då tvingas proppa i sig varm mat bara för att slippa äta kall mat? Alla blir ju inte hungriga samtidigt. Jag hade inte orkat värma maten flera gånger men nog sjutton hade jag värmt maten i alla fall en gång efter alla andra ätit. Däremot får mina barn inte småäta mellan måltiderna eftersom det kan störa aptiten. Men kall mat som konsekvens att man inte råkade vara hungrig, nä....

Jag tror faktiskt aldrig att den fragan dok upp. Det var inget smaatande mellan malen sa nar det var matdags var alla hungriga. Hade en sagt att den inte var hungrig hade jag nog forutsatt att barnet holl pa att bli sjuk, maltiderna var de roligaste och basta. Vi pratade om var dag, vad vi gjort och tankte gora och i stortsta allmanhet hade trevligt sa om nagon inte ville delta hade jag nog tagit tempen och latit barnet lagga sig en stund.

I det scenariot skulle jag varma maten en gang ... och hande det igen skulle jag informera barnet att det var sista gangen jag varmer och att barnet efter det skulle fa ata kall mat.

@hastflicka du tar upp intressanta saker som väckte en fundering i mig. Jag har ett barn som är en riktig långsamätare. Går vi upp en timme tidigare än vanligt för längre tid till frukost har vi fortfarande bråttom på slutet av frukosten för att hinna i tid till förskolan (ja, jag har provat). Hon är helt otrolig! :P och det ska pladdras och visas saker osv. Hur hade du hanterat det? Jag gillar på ett sätt att hon klarar långa middagar då hon alltid varit lätt att ta med på restaurang osv, redan sedan bebistiden, men det är sååå tråkigt att sitta så länge varje dag, varje måltid vi äter tillsammans det finns tusen saker jag hellre gör för umgänge med barnen.

Jag hade en som tog lang tid pa sig ocksa. Om de andra barnen lamnade bordet brukade han dock speeda upp och skynda sig att ata upp. Nar han inte skyndade sig av sig sjalv valde jag oftast att sitta kvar sa jag kunde "hjalpa till" om jag tyckte att han behovde ata mer. Jag forklarade att vi skulle "prata om det" nar han var klar med maten, eller att han kunde "visa det" efter maten.
Men da jag visste hur han var var jag ju beredd och sag till att han at under maltidens gang och paminde om att det var dags for nasta tugga. Eller "ta en tugga till sa kan du beratta sedan" ... Jag avbrot de langa berattelserna (mycket forsiktigt och vanligt) och visningarna for att paminna om att stoppa in mat i munnen.

Vi var ocksa ute och at mycket med sma barn pa restaurant med mycket stor framgang. Alla barnen (bade vara tre och olika vanners 4 telningar) kunde sitta vid bordet och ata sa bra man kan begara fran ett litet barn, dessutom larde de sig att ata allt ... och fick riktigt fantastisk matkultur pa kopet.

 

[Amha]

Jag hade en som tog lang tid pa sig ocksa. Om de andra barnen lamnade bordet brukade han dock speeda upp och skynda sig att ata upp. Nar han inte skyndade sig av sig sjalv valde jag oftast att sitta kvar sa jag kunde "hjalpa till" om jag tyckte att han behovde ata mer. Jag forklarade att vi skulle "prata om det" nar han var klar med maten, eller att han kunde "visa det" efter maten.
Men da jag visste hur han var var jag ju beredd och sag till att han at under maltidens gang och paminde om att det var dags for nasta tugga. Eller "ta en tugga till sa kan du beratta sedan" ... Jag avbrot de langa berattelserna (mycket forsiktigt och vanligt) och visningarna for att paminna om att stoppa in mat i munnen.

Vi var ocksa ute och at mycket med sma barn pa restaurant med mycket stor framgang. Alla barnen (bade vara tre och olika vanners 4 telningar) kunde sitta vid bordet och ata sa bra man kan begara fran ett litet barn, dessutom larde de sig att ata allt ... och fick riktigt fantastisk matkultur pa kopet.

Det är ungefär så jag gör med. Den här damen blir dock inte ens påverkad av att kompisarna på fsk lämnar bordet har jag hört. Hon tar sin tid om man inte säger att man ska göra x eller y efter maten då är hon plötsligt är klar på en gång, efter nästan ingen mat alls. Svår balansgång. Det kanske ger sig med tiden.

Ja jag tror att restaurang är bra för barnen när/om de kan hantera det. Det tog dock lång tid innan vi vågade ta med oss minstingen ut. Hon har haft ganska svårt att sitta stilla. Det börjar kännas enklare nu iom att det börjar komma lite ord så man kan försöka hålla henne sysselsatt med samtal vilket jag anser passar bättre på restaurang än leksaker och springande som det var förut. Vi provade för en tid sedan på den lokala och det gick över förväntan så det var ju kul.

 

[westernsuzie]

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Menar du att du byter stol vid måltiderna för att hjälpa henne? Är du säker på att hon verkligen "testar gränser"? Hon kanske bara vill göra som du gör

Har också en tvååring och det är en hel del känsloutbrott här hemma jag brukar försöka lösa konflikter (eller saker som kan bli konflikter) på lite olika sätt beroende på vad det är. Klä på sig, borsta tänder osv brukar jag försöka leka fram eller avleda på något sätt. Ibland får jag vara "hästis" eller "sälis" när jag borstar tänder. Ibland har jag inte orkat o sagt typ "okej du får åka naken om du vill" men då har ungen velat ha på kläderna när vi kommit ut på trappan och då har han fått hjälp med det. Slår han storasyster eller springer iväg längs bilvägen blir jag jättearg - det är tvärförbjudet! Att han inte sitter still under middagen eller stökar till ignorerar jag totalt, det vet jag ingen unge i den åldern som kan.

Överlag när vi hamnar i ett låst läge och jag inte vet hur jag ska lösa det, kanske känner att jag börjar bli förbannad (och det inte handlar om ren livsfara så klart) tänker jag att det absolut bästa och minst skadliga ur alla synvinklar är att göra - ingenting! Som med hästarna. Gör jag något då är risken stor att det blir fel och mer skada än nytta. Om man berömmer och uppmuntrar det som är bra blir det rätt bra i slutändan ändå

 

[Lipperta]

Menar du att du byter stol vid måltiderna för att hjälpa henne? Är du säker på att hon verkligen "testar gränser"? Hon kanske bara vill göra som du gör

Det var en väldigt bra poäng! Hoppas @YaHilweh läser och tar åt sig
(i all välmening till dig TS)

 

[cirkus]

Den här damen blir dock inte ens påverkad av att kompisarna på fsk lämnar bordet har jag hört. Hon tar sin tid om man inte säger att man ska göra x eller y efter maten då är hon plötsligt är klar på en gång, efter nästan ingen mat alls.

Just det här hade jag svårt att balansera när ungarna var små, framför allt om de hade kompisar hemma(från sen förskoleålder och framåt) . För oss blev det till att försöka ha regler som uppmuntrade och gick ut på sitta kvar vid bordet tills alla var klara - just för att den som åt långsammast inte skulle gå från bordet utan att vara mätt. Fast regler låter jäkligt trist - vi försökte göra måltiden så pass trevlig att det inte lockade att äta med blixtens hastighet och sen försvinna.

 

[Killaloe]

Bara den egna synen pa barn och "uppfostran" ar ratt och allt annat fordomms som nast intill barnmisshandel.
Alla ar vi olika och metoder och satt att jobba med barn, eller andra manniskor oavsett alder, varierar mycket mellan olika individer. Inte bara ar vi olika i hur vi lar oss, men ocksa i hur vi lar ut. Det finns manga bra satt, som kanske inte fungerar for alla.

Fast alltså, vissa saker är inte bra för barn generellt, det är liksom forskat på det. Barn lär sig tex inte genom misslyckanden (till skillnad från vuxna) så när du presenterar konsekvenser av agerande som barnet inte förstår eller kommer med hot som barnet inte kopplar så blir de ett misslyckande och barnet har i regel lärt sig - ja just det - noll på situationen. Så nä, vissa saker som hot är dåliga sett ut ett barnperspektiv oavsett. Det finns liksom forskning som stöder detta och därför blir det helt galet att säga ”jamen det är individuellt och om hot fungerar är det bra”. Hot ska inte förekomma i barnuppfostran.