2 åring med mycket egen vilja.

[hastflicka]

Fast alltså, vissa saker är inte bra för barn generellt, det är liksom forskat på det. Barn lär sig tex inte genom misslyckanden (till skillnad från vuxna) så när du presenterar konsekvenser av agerande som barnet inte förstår eller kommer med hot som barnet inte kopplar så blir de ett misslyckande och barnet har i regel lärt sig - ja just det - noll på situationen. Så nä, vissa saker som hot är dåliga sett ut ett barnperspektiv oavsett. Det finns liksom forskning som stöder detta och därför blir det helt galet att säga ”jamen det är individuellt och om hot fungerar är det bra”. Hot ska inte förekomma i barnuppfostran.

Jag refererar mest till ton och attityd i traden och sattet att framfora sina asikter. Om man foresprakar pedagogiska metoder vore det kanske vart att tanka pa hur man sjalv framfor sitt budskap.

 

[Sofie_B]

Jag har inte läst igenom hela tråden men jag tänkte bara inflika med ett tips som min mamma använde sig av när jag var liten, som fungerade väldigt bra för att få mig att äta upp maten (det här kan vara användbart för att "distrahera" barnet vid matbordet men utan att ta fram padda/leksaker/penna och papper osv). Hon köpte ett antal tallrikar med seriefigurer i botten. Superfina porslinstallrikar, någon hade kalle anka, någon musse pigg osv osv. Sen sa hon "idag får vi se vilken figur det blev!". Jag tyckte att det var jätteroligt och det fungerade varje dag. När jag ätit klart och det visat sig vilken figur det var pratade vi lite om det. Kan tänka mig att det är rätt lagom som distraktion för ett litet barn som kanske får spring i benen innan maten är uppäten.

 

[Alexandra_W]

Jag skrapade maten åt sidan för att se vilken dekor det var ;P (vi hade olika bär - blåbär var finast)

 

[Petruska]

Du får bli ledsen i vad jag skriver, det är helt okej.
Men du verkar veta hur vår familj fungerar, det är bra.
Prata med mig och inte om mig tack!

Jag väljer själv vem jag pratar med och vem jag pratar om. I det här fallet pratade jag om dig fullt öppet, synligt även för dig, och du kan läsa det eller strunta i det som du tycker.

Jag vet vad du i den här tråden skriver om din familj. I den beskrivningen har ditt barn en väldigt liten plats.

 

[Badger]

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Jag förstår inte det svaret riktigt? Flyttar du mellan stolar när du äter?

Jag föreställer mig såhär. Ni har ett bord som är avlångt och fyrkantigt hemma. Det har två kortsidor. Längs en långsida står en soffa. Där sitter din man, mitt i soffan. I övrigt finns tre stolar. Barnet sitter på en stol, du sitter på en stol, en till tre stolar är tomma. Barnet byter runt mellan de tomma stolarna och soffan. Du tycker inte om det.

Mitt förslag var, ta bort de tomma stolarna och flytta de stolar som har människor i sig, och hasa människan i soffan från "mitt i soffan" till "kanten av soffan" så att alla människorna sitter så nära varandra att de enkelt utan att sträcka på sig kan hjälpa varandra med maten.

(Min bild av hur vi gjorde var. Barnet på kortsidan, en förälder på var långsida, närmast barnet. Två vuxna når lätt att hjälpa barnet genom att sträcka på en arm minimalt.)

 

[Sofie_B]

Jag skrapade maten åt sidan för att se vilken dekor det var ;P (vi hade olika bär - blåbär var finast)

Hehe, så kan säkert en del barn göra. Jag var i och för sig väldigt matintresserad redan som liten så jag åt gärna upp maten.

 

[Badger]

Det jag ville ha ut av tråden var hur andra gör under de här utvecklingsperioderna. Inte hur jag väljer att uppfostra mitt barn.

Att någon uttrycker sig att vi är kärlekslösa i vårt hem, det är lite att gå över gränsen. Jag tar att folk inte gör som jag gör. Alla barn och familjer är olika och gör på olika sätt. Men jag tar inte att folk ska komma med pekpinnar över hur jag gör, när jag frågar hur andra tar sig igenom de olika faserna.

I vår familj äts maten vid bordet i köket, anser någon att det är konstigt. Låt gå, varför ska jag indroducera andra ställen att äta på och teknik när jag anser att vi inte vill ha det. Vi tittar på tv max 2h/vecka totalt i familjen. Paddan används vid speciella tillfällen. För det är sådana vi är som familj.
Att vi uppfostrar vårt barn utan kärlek för att vi vill sitta vid bordet och äta? Då är det i mitt tycke mer kärlekslöst att inte lära sitt barn enkla regler och ge sitt barn uppgifter efter dess förmåga.

Det utvecklingsstegen betyder är att barn testar för att lära sig. Att lägger man handen på plattan, då blir det varmt = då är det dumt att göra det igen..

Lägger mitt barn sig på golvet och skriker för att hon inte får en clementin när vi handlar. Då tar jag henne under armen och åker hem, lämnar mina varor och åker och handlar senare. Men det är kanske oxå kärlekslöst, det bästa kanske hade vart om jag gett henne clementinen hon bad om för att slippa ta den diskussionen och skjuta det till nästa? Eller undvika att ha mitt barn med alls?

Jo så gör vi också. Vi åt också bara vid matbordet, utan paddor och ritpapper. Med bara mat på bordet och barnet fick gå när han var klar. Man skäms inte ett dugg i restauranger osv idag (och då är jag någon som lätt skäms).

Så din målbild var också vår målbild och du ville veta hur vi fick till det.

Det jag ville ha ut av tråden var hur andra gör under de här utvecklingsperioderna.

Vi satt på var sida om barnet och hjälpte, och alla ev extrastolar var bortanför oss. Ville han vara nära kunde han kramas från sin stol. Om något fungerade dåligt anpassade vi så mycket som möjligt för att göra det lättare för det att fungera.

Lägger mitt barn sig på golvet och skriker för att hon inte får en clementin när vi handlar. Då tar jag henne under armen och åker hem, lämnar mina varor och åker och handlar senare.

A har skrikit i affär och inte fått som han ville (Han ville köra liten vagn själv men var för trött och höll inte koll nog. Jag handlade dock klart iom om vi inte hade mat hemma och full korg för dem att tömma är nog lika mycket besvär som barnskrik.).

Vi köper absolut en clementin om han vill ha det i affären. Han har alltid fått välja frukter och grönsaker fritt och lägga i korgen, för att visa att han har möjlighet att påverka andra köp än godis (godis har han inte fått påverka köp av i affär). Men självklart har han inte fått äta en clementin i en affär om den inte erbjudits av affären.

Så vi gör ganska lika, vill ha ungefär samma resultat osv i övrigt. Men vi brukar ge oss och anpassa om vi kan.

 

[inverterad]

Överlag när vi hamnar i ett låst läge och jag inte vet hur jag ska lösa det, kanske känner att jag börjar bli förbannad (och det inte handlar om ren livsfara så klart) tänker jag att det absolut bästa och minst skadliga ur alla synvinklar är att göra - ingenting! Som med hästarna. Gör jag något då är risken stor att det blir fel och mer skada än nytta. Om man berömmer och uppmuntrar det som är bra blir det rätt bra i slutändan ändå

Himla bra råd!

 

[inverterad]

Den här tråden gör mig så oerhört ledsen och beklämd. Många verkar ha en sån instrumentell syn på barn och barnuppfostran. Stoppa in en regel och ut kommer rätt beteende. Om inte så är det fel på barnet, inte regeln.

Jag tyckte reflektionen om stolsbyte var så klockren. Minns inte vems tanke det var, men någon skrev att om mamman flyttar runt mellan stolar så kanske det är barnet som vill härma mamman och göra likadant. Såg du det, @YaHilweh? Kan det ligga nåt i det? Om du slutar flytta runt och ni istället möblerar om, så kanske ni minskar problematiken? Jag tror generellt att det är klokt att försöka anlägga ett barnperspektiv på situationer, istället för att vara låst till vuxenperspektivet om vad som är rätt och fel.

I övrigt har du fått massor av bra råd på din ursprungsfråga om hur du kan hantera den här intensiva perioden i ditt barns liv. Ta till dig dem!

 

[Petruska]

Jo så gör vi också. Vi åt också bara vid matbordet, utan paddor och ritpapper. Med bara mat på bordet och barnet fick gå när han var klar. Man skäms inte ett dugg i restauranger osv idag (och då är jag någon som lätt skäms).

Så din målbild var också vår målbild och du ville veta hur vi fick till det.



Vi satt på var sida om barnet och hjälpte, och alla ev extrastolar var bortanför oss. Ville han vara nära kunde han kramas från sin stol. Om något fungerade dåligt anpassade vi så mycket som möjligt för att göra det lättare för det att fungera.



A har skrikit i affär och inte fått som han ville (Han ville köra liten vagn själv men var för trött och höll inte koll nog. Jag handlade dock klart iom om vi inte hade mat hemma och full korg för dem att tömma är nog lika mycket besvär som barnskrik.).

Vi köper absolut en clementin om han vill ha det i affären. Han har alltid fått välja frukter och grönsaker fritt och lägga i korgen, för att visa att han har möjlighet att påverka andra köp än godis (godis har han inte fått påverka köp av i affär). Men självklart har han inte fått äta en clementin i en affär om den inte erbjudits av affären.

Så vi gör ganska lika, vill ha ungefär samma resultat osv i övrigt. Men vi brukar ge oss och anpassa om vi kan.

Jag studsade lite över det där med att lämna varorna i korgen i affären, faktiskt.

Om det är något jag har velat lära barnen, så är det att vi gör de saker vi behöver göra för att livet ska funka praktiskt - tex köper mat - även om tillfälliga känslosvängningar överfaller oss. Lite känslosvängningar får inte slå ut vardagen till den grad, utan får hanteras samtidigt som vardagen hanteras.

Jag vill inte lära barn att det är ok att lämna allt som man står och går för att istället ta itu med sina känslor. Då kräver man ju att, i det här fallet, butikspersonalen är något slags mental städpersonal.

Sen har jag inte upplevt mycket skrik från mina barn i affärer iofs. Vill barn köpa tex klementiner, ser jag det som ett trevligt förslag och säger ja.

 

[Badger]

Jag tror att man kan göra det på många olika sätt. Jag uppfattade aldrig det som hot då mina föräldrar varnade mig för vilka konsekvenser vissa handlingar eller ickehandlingar saker kunde få. Jag tänkte bara "aha, men då gör jag som dom säger och då är det bra så". Eller då gjorde jag tvärtom och fick en konsekvens.

Så det är nog väldigt individuellt hur man uppfattar det också. Vissa barn knske skadas ganska mycket av det medan andra rycker på axlarna.

Samtidigt är jag medveten om att det nog generellt sett är fel, och jag har väldigt lätt för att spontant tänka att här ska minsann den vuxna bestämma. Nu vet jag ju att jag inte enbart kan lyssna på första bästa tanke som ploppar upp i huvudet, främst för att jag jobbar väldigt mycket med npf-barn och har gjort det ganska länge.

Kort råd till ts och alla som umgås med barn eller varför inte vuxna också. Och djur.
"Välj dina strider".

Jag håller med Tora, men jag tror att våra föräldrar hotade på olika sätt.

Dvs ett "hot" om du inte klär på dig nu genast hinner vi inte i tid till ridningen! är ju 100% ok. Det är ju bara sant.

Men: Om dina ridkläder ligger här i hallen en gång till så får du sluta rida! är så vagt och så hotande att det är helt känns som att det bara är att ge upp direkt och sluta rida nu, för man vet ju att det kan råka hända någon gång i framtiden.

Eller -ett om du inte är snäll så får du inga julklappar, i november, är för långt tidsspann att vara "snäll" på, 2 månader, och snäll är ett för vagt mål, som barn vet man ju inte alltid vad som inte är "snällt" förrän efteråt. För att bli annat än hemskt.

Ett vanligt hot som tex, jaha då går jag själv då. Eller -nu går jag hejdå, stanna här du. Kör jag aldrig med A, jag klarade inte av dem när jag var 5 och jag vet att jag då aldrig kommer lämna honom på något museum, samtidigt som jag vet att han är envis och gillar museipersonal, så jag har ju i praktiken redan förlorat om jag körde på den. Men på vissa barn fungerar de säkert jättebra.

(Alltså om vad jag tyckte om hot som liten. Jag hyser inte agg eller så för hoten, men kör inte på dem själv för jag tyckte inte de fungerade på mig.)

 

[Badger]

Jag studsade lite över det där med att lämna varorna i korgen i affären, faktiskt.

Om det är något jag har velat lära barnen, så är det att vi gör de saker vi behöver göra för att livet ska funka praktiskt - tex köper mat - även om tillfälliga känslosvängningar överfaller oss. Lite känslosvängningar får inte slå ut vardagen till den grad, utan får hanteras samtidigt som vardagen hanteras.

Jag vill inte lära barn att det är ok att lämna allt som man står och går för att istället ta itu med sina känslor. Då kräver man ju att, i det här fallet, butikspersonalen är något slags mental städpersonal.

Sen har jag inte upplevt mycket skrik från mina barn i affärer iofs. Vill barn köpa tex klementiner, ser jag det som ett trevligt förslag och säger ja.

Nej inte jag heller. Han är väldigt bra på affärer och vill magiskt nog bara ha godis på lördagar Det var den gången. Två tanter försökte trösta "lilltösen" (som då satt i sätet på stora kundvagnen) och jag lät dem för jag tänkte att det skulle fungera bättre än för mig. Men det var kört.

Alltihop var ju kört från början. Är man för trött för att köra en minikundvagn rakt och stanna när en farbror står framför så är man för trött för att sluta vråla när kundvagnen tagits. Och ja det var rimligt att ta den (efter att har försökt styra upp det och hantera det), han skulle ju ha kunnat fälla en pensionär. En clementin i väskan mellan förskola och affär hade sannolikt löst problemet som någon sa innan. (Ryckte det nödvändigaste och sprang mot kassorna)

 

[Mirtai]

Vi har väldigt få absoluta regler hemma.

Men just när det gäller mat så är en regel att vi äter/fikar när det är mat. Inte 30 minuter senare när det passar bättre in i leken. Vill man komma och hämta sin bulle och fika framför TV-spelet eller liknande går det alldeles utmärkt. Men man kan inte komma när vi andra fikat klart och dukat undan och vilja ha sin bulle då.

Sedan vill jag att man ska sitta ner och sitta stilla när vi äter. Spelar ingen större roll vilken stol de sitter på, eller om 3-åringen sitter i mitt knä, men vi leker inte/går inte omkring/klättrar osv samtidigt som vi äter. De större barnen går såklart att resonera med, men A som är 3 år får frågan om han vill äta mer när han lämnar bordet. Är svaret ja, förklarar vi att man äter vid bordet och då kommer han oftast tillbaka. är svaret nej ber vi honom att duka undan efter sig. Fungerar ibland, ibland inte. Fungerar det inte så gör vi det istället.

Äter han med händerna, sked eller gaffel bryr jag mig inte om. Däremot skulle jag ha väldigt svårt för att låta honom äta på golvet. Men det är bara min uppfostran som får mig att känna så, och det är säkert stelbent. Men för mig känns det viktigt.

Jag tror det bottnar i att vi så sällan ses hela familjen att middagen är enda gången vi är samlade hela högen och då känns det viktigt att alla tar sig tid att umgås och vara med varandra. Det är liksom viktigare än maten i sig. Vill man inte äta behöver man inte, men man ska sitta med och vara trevlig

Det här med lugna och trevliga måltider finns liksom inte med 4 barn i familjen Vill jag och min man absolut ha det så får A äta själv (vi sitter såklart med, och har en tallrik med lite mat på så att han får sällskap) och så äter vi en sen middag efter att han somnat

 

[Kattennizze]

Nej inte jag heller. Han är väldigt bra på affärer och vill magiskt nog bara ha godis på lördagar Det var den gången. Två tanter försökte trösta "lilltösen" (som då satt i sätet på stora kundvagnen) och jag lät dem för jag tänkte att det skulle fungera bättre än för mig. Men det var kört.

Alltihop var ju kört från början. Är man för trött för att köra en minikundvagn rakt och stanna när en farbror står framför så är man för trött för att sluta vråla när kundvagnen tagits. Och ja det var rimligt att ta den (efter att har försökt styra upp det och hantera det), han skulle ju ha kunnat fälla en pensionär. En clementin i väskan mellan förskola och affär hade sannolikt löst problemet som någon sa innan. (Ryckte det nödvändigaste och sprang mot kassorna)

Våra shoppingturen i mataffären slutar oftast med fullt slagsmål och att alla mina barn åker kundvagn och försöker sno åt sig allt i hyllorna. De är skolbarn alla tre. Jag gör det så sällan som möjligt men ibland måste jag och då genomför jag det. Som tur har jag en stark fysik så jag får ofta bära ett barn samtidigt. Men vi genomför det, eftersom att misslyckad inte är en option, utan de måste få öva sig i hur man hanterar mataffärer. Nu har mina barn en funktionsvariation och jag hade ställt högre krav på barn utan det men bara krav som är möjliga för barnet att uppnå. Barn ska inte behöva misslyckas utan få rimliga villkor att lyckas utifrån sina förutsättningar. Vilket inte betyder att de misslyckas ändå, det är en del av livet liksom, men min uppgift som förälder är att skapa rimliga villkor för barnet utifrån dess mognadsnivå mm.

 

[hastflicka]

Jag håller med Tora, men jag tror att våra föräldrar hotade på olika sätt.

Dvs ett "hot" om du inte klär på dig nu genast hinner vi inte i tid till ridningen! är ju 100% ok. Det är ju bara sant.

Men: Om dina ridkläder ligger här i hallen en gång till så får du sluta rida! är så vagt och så hotande att det är helt känns som att det bara är att ge upp direkt och sluta rida nu, för man vet ju att det kan råka hända någon gång i framtiden.

Eller -ett om du inte är snäll så får du inga julklappar, i november, är för långt tidsspann att vara "snäll" på, 2 månader, och snäll är ett för vagt mål, som barn vet man ju inte alltid vad som inte är "snällt" förrän efteråt. För att bli annat än hemskt.

Ett vanligt hot som tex, jaha då går jag själv då. Eller -nu går jag hejdå, stanna här du. Kör jag aldrig med A, jag klarade inte av dem när jag var 5 och jag vet att jag då aldrig kommer lämna honom på något museum, samtidigt som jag vet att han är envis och gillar museipersonal, så jag har ju i praktiken redan förlorat om jag körde på den. Men på vissa barn fungerar de säkert jättebra.

(Alltså om vad jag tyckte om hot som liten. Jag hyser inte agg eller så för hoten, men kör inte på dem själv för jag tyckte inte de fungerade på mig.)

Min aldste larde mig att aldrig nagonsin hota med nagot jag inte kunde/tankte genomfora. Jag var hoggradigt gravid och han hade precis fyllt tre ar nar han var superupptagen i affaren nar jag stod dar med tunga kassar och vi skulle ga.
"Titta mamma, titta vad jag kan." igen och igen oavsett hur jag forsokte locka med honom pa pedagogiskt satt. Tillsist var jag sa trott och sur att jag snaste "Om du inte kommer nu sa lamnar jag dig har!" Varpa sonen slutar det han gor, tittar upp pa mig med den mest "incredulous" (skeptisk med ett litet skratt) uppsyn och utbrister ... "Men, det vet jag ju att du inte gor" och fortsatter "Titta vad jag kan"
Jag var mycket glad och tacksam for hans reaktion. Han var sa trygg att han visste att jag aldrig skulle bara lamna honom. Han var sa van att resonera och diskutera kanslor att han kunde uttrycka det. Och jag fick mig en lardom for livet. Att ALDRIG bara vraka ur mig nagot utan att allt, aven om man ar trott och utmattad sjalv, maste vara en konsekvens utav ett handlande och logiskt forsvarbart.

 

[ako]

Min aldste larde mig att aldrig nagonsin hota med nagot jag inte kunde/tankte genomfora. Jag var hoggradigt gravid och han hade precis fyllt tre ar nar han var superupptagen i affaren nar jag stod dar med tunga kassar och vi skulle ga.
"Titta mamma, titta vad jag kan." igen och igen oavsett hur jag forsokte locka med honom pa pedagogiskt satt. Tillsist var jag sa trott och sur att jag snaste "Om du inte kommer nu sa lamnar jag dig har!" Varpa sonen slutar det han gor, tittar upp pa mig med den mest "incredulous" (skeptisk med ett litet skratt) uppsyn och utbrister ... "Men, det vet jag ju att du inte gor" och fortsatter "Titta vad jag kan"
Jag var mycket glad och tacksam for hans reaktion. Han var sa trygg att han visste att jag aldrig skulle bara lamna honom. Han var sa van att resonera och diskutera kanslor att han kunde uttrycka det. Och jag fick mig en lardom for livet. Att ALDRIG bara vraka ur mig nagot utan att allt, aven om man ar trott och utmattad sjalv, maste vara en konsekvens utav ett handlande och logiskt forsvarbart.

Alltså visst håller jag med dig, men samtidigt tycker jag nog man även som förälder måste få bli förlåten om man någon gång häver ur sig eller gör något mindre genomtänkt / mindre bra. Ingen orkar väl vara genomtänkt och pedagogisk dygnet runt mot sina barn?
Däremot ska de ju förstås vara så "badade" i kärlek och trygghet att inte en enda plump kommentar i trötthet någon gång sänker dem och självklart ska man be barnet om ursäkt när man som förälder gör fel- för det gör ju de flesta ibland!

 

[hastflicka]

Alltså visst håller jag med dig, men samtidigt tycker jag nog man även som förälder måste få bli förlåten om man någon gång häver ur sig eller gör något mindre genomtänkt / mindre bra. Ingen orkar väl vara genomtänkt och pedagogisk dygnet runt mot sina barn?
Däremot ska de ju förstås vara så "badade" i kärlek och trygghet att inte en enda plump kommentar i trötthet någon gång sänker dem och självklart ska man be barnet om ursäkt när man som förälder gör fel- för det gör ju de flesta ibland!

Jag ar GLAD for att jag vrakte ur mig nagot jag inte skulle ha sagt da lardomen for mig var for livet. Det har visst hant senare ocksa att grodor hoppat ur munnen, men jag har ALDRIG hotat med nagot som jag inte tanker genomfora.

 

[Imogen]

Alltså visst håller jag med dig, men samtidigt tycker jag nog man även som förälder måste få bli förlåten om man någon gång häver ur sig eller gör något mindre genomtänkt / mindre bra. Ingen orkar väl vara genomtänkt och pedagogisk dygnet runt mot sina barn?
Däremot ska de ju förstås vara så "badade" i kärlek och trygghet att inte en enda plump kommentar i trötthet någon gång sänker dem och självklart ska man be barnet om ursäkt när man som förälder gör fel- för det gör ju de flesta ibland!

Självklart är det så! Det är ju också tycker jag milsvid skillnad på att i "stundens hetta" säga eller har saker man egentligen inte önskade. Men inse det själv och be om ursäkt till barnet om man gjorde fel. Jämfört med att ha samma beteende som medveten "strategi" med sina barn.

Ska man se det positivt är ju att visa hur man gör när man ångrar sig och vet om förlåtelse något man också ska visa och lära sina barn

 

[Badger]

Alltså visst håller jag med dig, men samtidigt tycker jag nog man även som förälder måste få bli förlåten om man någon gång häver ur sig eller gör något mindre genomtänkt / mindre bra. Ingen orkar väl vara genomtänkt och pedagogisk dygnet runt mot sina barn?
Däremot ska de ju förstås vara så "badade" i kärlek och trygghet att inte en enda plump kommentar i trötthet någon gång sänker dem och självklart ska man be barnet om ursäkt när man som förälder gör fel- för det gör ju de flesta ibland!

Hehe, jag är inte ett dugg pedagogisk till slut, jag väser att nu kommer du basta och jag blir faktiskt jättearg snart. Typ. Mamma kör nästan på auto, kom nu annars får du stanna här sjääälv. -Jag väser lägg av mamma det där fungerar aldrig. (Jag låtsas att det är ok iom att jag läste någon artikel någon gång att det är ok för föräldrar att visa känslor eller ngt.)

 

[Rhinos]

Hehe, jag är inte ett dugg pedagogisk till slut, jag väser att nu kommer du basta och jag blir faktiskt jättearg snart. Typ. Mamma kör nästan på auto, kom nu annars får du stanna här sjääälv. -Jag väser lägg av mamma det där fungerar aldrig. (Jag låtsas att det är ok iom att jag läste någon artikel någon gång att det är ok för föräldrar att visa känslor eller ngt.)

Jag tror att alla ramlar dit både en, två och flera gånger. Jag är verkligen inte jättepedagogisk när lillebror (12 veckor) skriker, jag har haft en dålig natt och är dödstrött samtidigt som 2,5-åringen får ett utbrott över absolut ingenting. Då har ibland stubinen brustit och efteråt har jag självklart fått dåligt samvete och önskat att jag kunnat behålla lugnet. Vi föräldrar måste vara bättre på att förlåta oss i sådana situationer. Vi har tillräcklig press på oss som det är, och det är inte konstigt att det ibland brister - vi är ju bara människor trots allt .