2 åring med mycket egen vilja.

[Tora]

Jag kan hålla med dig delvis. Precis som de flesta här så väljer jag mina strider. Att plocka undan efter sig innan läggdags/ innan man går hem från förskola/ kompis är en av de strider jag tar. Liksom att vi äter när maten är serverad, inte 30 min senare. Annars är det de självklara som att man inte får slåss, klättra på bokhyllan, gå där det finns bilar utan att hålla handen osv. Saker som är farliga alltså.

Åh andra sidan brukar sonen springa fram och tillbaka i affären (jag räknar klara färdiga gå), vi hoppar över alla brunnar (verkliga ich imaginära), nattning sker i perioder framför tv:n osv. Det finns en mängd strider vi inte väljer att ta och i vissa fall uppmanar vi även till beteenden som andra tycker vi borde vara emot.

Våra barn får drösvis med kärlek. Till den grad att några påpekat att de kommer bli bortskämda men även det är oerhört viktigt för ffa mig då min uppväxt var utan ömhetsbetygelser.

Vad jag vill komma till är att ett barn som får massvis med kärlek och uppmuntran klarar av att förhålla sig till ett fåtal regler utöver potentiellt farliga saker. Även när de är små.

Och jag "straffar" inte vår son i tid och otid. Maten räckte en gång (mycket diskussion och förklaring innan) och med leksakerna är sett väl ngn gång mer. Återigen med förklaring innan.

Men hur hade du gjort om det inte räckt med en gång? Här hemma hade det inte fungerar alls. Tvärtom det hade blivit uppror och mer bråk.

Om jag inte minns helt fel så hade ni som regel att barnet skall smaka på allt. Jag frågade då vad du gör om barnet vägrar smaka och du sa att det inte hänt än.

Det hade inte heller fungerat här hemma (jag har provat och det var ingen bra lösning då det bara skapade mer konflikter).

Jag misstänker att ditt äldsta barn är en ganska så mjuk och följsam individ. Har man barn med mycket vilja så riskerar man att ”ditt” sätt bara leder till bara mer konflikter.

Med mitt första barn så hade jag också en hel del övertygelser om hur saker och ting borde vara. Nu är min äldsta son inte riktigt som andra barn så jag var så illa tvungen att tänka om och göra annorlunda för annars hade konflikterna eskalerat till att bli helt ohanterbara.

 

[ako]

Men hur hade du gjort om det inte räckt med en gång? Här hemma hade det inte fungerar alls. Tvärtom det hade blivit uppror och mer bråk.

Om jag inte minns helt fel så hade ni som regel att barnet skall smaka på allt. Jag frågade då vad du gör om barnet vägrar smaka och du sa att det inte hänt än.

Det hade inte heller fungerat här hemma (jag har provat och det var ingen bra lösning då det bara skapade mer konflikter).

Jag misstänker att ditt äldsta barn är en ganska så mjuk och följsam individ. Har man barn med mycket vilja så riskerar man att ”ditt” sätt bara leder till bara mer konflikter.

Med mitt första barn så hade jag också en hel del övertygelser om hur saker och ting borde vara. Nu är min äldsta son inte riktigt som andra barn så jag var så illa tvungen att tänka om och göra annorlunda för annars hade konflikterna eskalerat till att bli helt ohanterbara.

Kan bara hålla med. Har själv någon gång när jag var allmänt trött på alla grejor överallt och barn som skyllde på varandra och inte alls ville hjälpa till att plocka i ordning hotat med svarta sopsäcken. Resulterade hos femåringen i total förtvivlan och absolut inte i realistiskt tänk som "lika bra att plocka undan". Ingen bra grej här alltså.

 

[Saril]

Jag vet inte riktigt vart ni snöat in på att jag inte tar det på hennes nivå. Inte heller att det viktigaste är att vi vuxna får äta i lugn och ro. Inte heller att jag inte ändrat på kraven efter hennes förmåga. Hon är fullt kapabel till att sitta på en stol, bara för att hon testar och gör något annat. Betyder inte det att jag ska ändra på de regler vi har. Vad vinner hon på att få allt serverat på silverfat? Absolut ingenting, det gör inte jag heller. Jag är inte ute efter den lätta vägen för att jag som förälder är rädd för att mitt barn blir argt. Man får bli arg, arg är en viktig känsla. Minst lika viktig som glad och ledsen.

Blir man arg, då behöver man lugna sig. Vissa gör det bäst själva, andra vill bara vara nära. Alla är olika, alla är uppfostrade på olika sätt., alla har vi olika förutsättningar.

Men alltså.. hur menar du att hon skulle få allt serverat på silverfat för att du under en period anpassar era middagar något? Det är väl alldeles utmärkt om man kan ta ”den lätta vägen”, är det lätt så är det bra tänker jag!

Självklart handlar det inte om att barnet inte får bli argt, men det är så onödigt att provocera fram ilska där det hade varit en enkel anpassning (dessutom återigen: under en period) för att slippa det.

Min tvååring bröt ihop idag när jag gav honom ett äpple efter att han bett om att få ett äpple. Han ville ju inte alls ha ett äpple. Han grät och grät. Jag bara la undan äpplet och tröstade honom. Mitt i tårarna kom han på sig med att han ville ju ha äpple, tog sig loss från min famn och tog äpplet och traskade iväg glad och nöjd...

Alltså det är sånt kaos i de där små huvudena ibland, att vara överlycklig och avgrundsarg inom samma minut är inget ovanligt här i alla fall. Vi är inte rädda för några känslor, jag håller helt med om att det är viktigt att få äga sina känslor oavsett du är glad, ledsen, arg eller nåt annat. De känslorna kommer ändå.

Det handlar ju heller inte om att du ska anpassa allt efter henne och hennes alla infall hela tiden, det fungerar förstås inte. Vissa saker går inte att kompromissa med, men vissa saker kan man faktiskt anpassa på vissa sätt för att underlätta. Snart har behoven ändrat på sig igen.

 

[Gnist]

utan att tveka gjort en orosanmälan till socialtjänsten.

Alltså, ursäkta men är du på riktig

En orosanmälan för att man ta bort en del leksaker för barnet när det inte plockar undan dem? Den underbemannade och överarbetade socialtjänsten har nog fullt upp med reella problem utan att behöva få in såna anmälningar att slösa tid på.

 

[kahe]

Jag skrev en fråga på sociala medier tidigare och blev mest påhoppad. Så nu ställer jag frågan på nytt här, då jag hoppas på lite mer vuxna svar.

ALLA familjer har olika regler hemma hos sig och jag lägger inga som helst värderingar hur det ser ut hos någon annan eller hur andra gör. Alla hittar vi de sätt som passar våra familjer bäst.

Jag anser oxå att min uppgift som förälder är att förbereda mitt barn för livet, inte att sopa vägen framför och göra allt så enkelt som möjligt.

Till mitt problem.
Vi är mitt i en enorm testa gränser period, vilket är fullt normalt och det är ett barn sätt att utvecklas på. Som förälder sliter man sitt hår ibland, men man vet att det bara är en period (tills nästa kommer).
Men vi har kommit till en fas vid frukosten som jag inte riktigt vet hur jag faktiskt ska lösa på bästa sätt.

Vi har våra platser vid köksbordet. Dottern sitter på en juniorstol då det nästintill blir ett övergrepp om vi skulle tvinga ned henne i barnstolen igen. Det har funkar mycket bra och hon har suttit på den i några månader. Nu har vi kommit i en fas där alla gränser ska testas, vilket är helt normalt, jag vet.
Men hur gör man för att orka med det?

Hos oss äter vi i köket, inga undantag. Det gäller hela familjen. mellanmål kan ätas där vi befinner oss, men just frukost och middag är två måltider som ALLTID äts i köket. Man sitter på sin stol tills man ätit klart och då får man gå ned, har dottern ätit klart först får hon gå ned och leka men får leka tyst för sig själv tills vi vuxna som väntar på varandra har ätit klart. Det har fungerat toppen från start.
Nu vill man inte sitta på sin stol och äta längre, det är inga som helst fel på maten och våra diskussioner ligger inte någonstans kring maten. Utan att man sitter still på sin stol medan man äter, man flyttar inte runt och man äter heller inte samtidigt som man springer runt huset och leker.

Men hur orkar jag med att hålla kvar just den regeln, för det blir ett ständigt skrik när man sätter sig på stolen. Maten hjälper hon till att plocka fram, förbereda och hälla upp på sin tallrik. Hon smakar alltid, man kan inte tycka om allt men man ska i vart fall smaka på maten. Är det bara ris och grönsaker som faktiskt äts den dagen, då är det så. Men hon vill sitta på alla stolar samtidigt, byter gärna 14 gånger per måltid osv. och det är den delen jag vill försöka lösa.

Hur löser ni dessa situationer?
Nej jag anser inte att det är för höga krav på en 2åring att man sitter vid bordet och äter. Jag vill heller inte plocka fram verken padda eller leksaker.
Problemet är inte maten utan springet i benen och gränstestandet.

Jag känner mycket väl igen situationen, har en snart tvååring som gärna ska testa alla stolarna, sitta på bordet, stå på sin stol osv. Hon har alltid varit mycket viljestark och rörlig.

Jag tror starkt på att barn i den åldern måste få tydliga gränser att verka inom. De är liksom inte redo för att fatta egna beslut, Istället blir det kortslutning när det erbjuds för många alternativ. Exempel: nattning. Mitt barn skulle allra helst vara uppe till kl 22.30, och gärna att jag då läste första sidan i varenda bok vi äger. Sen vrålar hon NÄÄÄJ DEN, alltså vill ha ny bok. Det som funkar bäst då är att hon inte alls får välja, utan att jag väljer en bok som vi läser, kanske flera gånger. Resultat: mycket lugnare unge som slipper ställas inför val som hon inte kan hantera.

Lite samma tänker jag med matsituationen. Så få valmöjligheter som möjligt, alltså, detta är din stol, där sitter du när du äter. Hur gör man på förskolan liksom? Mitt barn går i en grupp med 14 st 1,5-3-åringar. Inte sjutton hoppar de runt mellan stolarna! Man kanske inte ska formulera det som att ”ställa krav” på barnet utan mer tänka att man erbjuder en ram av vad som är acceptabelt. Sen är det så klart så att barnet ibland (typ dagligen) kommer att testa vad som är ok och inte och då får man ju bara lotsa hen vidare.

 

[Killaloe]

Alltså, ursäkta men är du på riktig

En orosanmälan för att man ta bort en del leksaker för barnet när det inte plockar undan dem? Den underbemannade och överarbetade socialtjänsten har nog fullt upp med reella problem utan att behöva få in såna anmälningar att slösa tid på.

Fast nä - jag håller definitivt med @Kattennizze Det är inte att ”plocka undan leksaker” när du hotar barnen med att slänga saker och därigenom använder den makten du sitter på som vuxen! Generellt är det riktigt dåligt föräldraskap och maktmissbruk att hota sig till lydnad från sitt barn (vilket i sin tur kan ge otrygga barn så nog sjutton kan sådant maktmissbruk vara något att reagera på om en ser att barnet far illa).

Ett sätt att plocka undan hade ju bara varit att göra det utan att göra en grej av det, inte hota barnet med att förlora sakerna bara för att dessa inte har samma ordningssinne som en själv Det finns liksom andra sätt att bemöta barn än genom hot.

 

[Badger]

Jag vet inte riktigt vart ni snöat in på att jag inte tar det på hennes nivå. Inte heller att det viktigaste är att vi vuxna får äta i lugn och ro. Inte heller att jag inte ändrat på kraven efter hennes förmåga. Hon är fullt kapabel till att sitta på en stol, bara för att hon testar och gör något annat. Betyder inte det att jag ska ändra på de regler vi har. Vad vinner hon på att få allt serverat på silverfat? Absolut ingenting, det gör inte jag heller. Jag är inte ute efter den lätta vägen för att jag som förälder är rädd för att mitt barn blir argt. Man får bli arg, arg är en viktig känsla. Minst lika viktig som glad och ledsen.

Blir man arg, då behöver man lugna sig. Vissa gör det bäst själva, andra vill bara vara nära. Alla är olika, alla är uppfostrade på olika sätt., alla har vi olika förutsättningar.

Men varför gillar du inte idén som flera kommit med, ta bort den extra stolen. Flytta mannen till kanten av soffan så hon inte kan sitta där? Då har du ju anpassat lite efter hur du vill ha det.

På förskolan sitter det ju barn på alla stolar oftast så de kan ju inte ens byta utan att ett barn blir surt. (På vår förskola tex hade de en stor låda bestick på bordet. När barn ”tappade” fick de nya ur lådan. Sedan sopade de upp dem efter maten )

Jag kan förstå att du inte vill ha henne i soffan. Det är otroligt kräligt och de ligger hellre än sitter. Men varför måste alternativen finnas där vi satt på var sida om barnet, närmast, han på kortsidan. Och vi hade iofs inte långa njutbara middagar på det viset men.

(Sedan i övrigt om soporna o så. Mysigt, men om det är ett fast krav för framtiden. Tänk på duktiga flicka problemet)

 

[Tora]

Kan bara hålla med. Har själv någon gång när jag var allmänt trött på alla grejor överallt och barn som skyllde på varandra och inte alls ville hjälpa till att plocka i ordning hotat med svarta sopsäcken. Resulterade hos femåringen i total förtvivlan och absolut inte i realistiskt tänk som "lika bra att plocka undan". Ingen bra grej här alltså.

Nej jag har heller aldrig fått den reaktionen (alltså ”bäst jag skyndar mig att plocka undan” reaktionen). Vill jag att de skall gå snabbt undan så får jag göra det själv ‭

 

[Hyacinth]

Kan bara hålla med. Har själv någon gång när jag var allmänt trött på alla grejor överallt och barn som skyllde på varandra och inte alls ville hjälpa till att plocka i ordning hotat med svarta sopsäcken. Resulterade hos femåringen i total förtvivlan och absolut inte i realistiskt tänk som "lika bra att plocka undan". Ingen bra grej här alltså.

Det hade nog hänt här med. Jag får arbetsleda städningen, vi gör det tillsammans.

@YaHilweh

Min tämligen välartade men viljestarka 8-åring satt ofta i knät och åt. Jag tror du skulle vinna på att tänka om, är det viktiga Att hon äter eller Var hon äter?
Satt min i knät åt hon ofta dubbelt så mycket som annars. Att man ändrar lite betyder ju inte att hon aldrig kommer sitta still på sin stol. Men även min 8-åring ”måste” ibland gå och pudra näsan, visa danssteg osv mitt l maten. Jag tror att det är för att vi alla är samlade, lyssnar och hen får myror i kroppen.
Är vi däremot i större sällskap, på lokal eller så sitter hen som ett tänt ljus.

 

[TeamLundVer]

Men hur hade du gjort om det inte räckt med en gång? Här hemma hade det inte fungerar alls. Tvärtom det hade blivit uppror och mer bråk.

Om jag inte minns helt fel så hade ni som regel att barnet skall smaka på allt. Jag frågade då vad du gör om barnet vägrar smaka och du sa att det inte hänt än.

Det hade inte heller fungerat här hemma (jag har provat och det var ingen bra lösning då det bara skapade mer konflikter).

Jag misstänker att ditt äldsta barn är en ganska så mjuk och följsam individ. Har man barn med mycket vilja så riskerar man att ”ditt” sätt bara leder till bara mer konflikter.

Med mitt första barn så hade jag också en hel del övertygelser om hur saker och ting borde vara. Nu är min äldsta son inte riktigt som andra barn så jag var så illa tvungen att tänka om och göra annorlunda för annars hade konflikterna eskalerat till att bli helt ohanterbara.

Då hade vi fått fundera på en annan strategi.

Ja, det är korrekt att vi smakar på allt (som vi inte fått smaka på innan såklart).

Det är möjligt att vår son är ett "enkelt" barn. Vi har inte så mkt att jämföra med än eftersom vår dotter är så liten.
Han känns dock inte så enkel när han får sina trötthetsutbrott (mer sällan nu gudskelov ). Då sparkas, rivs, slåss, skallas, spottas och skriks det.

 

[Tora]

Då hade vi fått fundera på en annan strategi.

Ja, det är korrekt att vi smakar på allt (som vi inte fått smaka på innan såklart).

Det är möjligt att vår son är ett "enkelt" barn. Vi har inte så mkt att jämföra med än eftersom vår dotter är så liten.
Han känns dock inte så enkel när han får sina trötthetsutbrott (mer sällan nu gudskelov ). Då sparkas, rivs, slåss, skallas, spottas och skriks det.

Trötthetsutbrott räknar jag inte ens.

Vad jag menar är vad man gör när barnet och ens önskemål om hur saker och ting skall vara inte sammanfaller.

 

[TeamLundVer]

Trötthetsutbrott räknar jag inte ens.

Vad jag menar är vad man gör när barnet och ens önskemål om hur saker och ting skall vara inte sammanfaller.

Ja alltså vi försöker ju alltid resonera med honom vilket funkar ibland, att tävla är ett annat sätt (han har fått min vinnarskalle ) som när han står och steppar men vägrar gå på toa. Då räcker det ganska bra att säga att "jag vinner före dig"

 

[Imogen]

Det är inte direkt så att jag precis har börjat tycka att vi sitter på stolen i köket när vi äter. Det är något som vi har gjort sedan hon började äta vid 6 månader.
Det jag blir irriterad över är när folk inte riktigt läser då jag säger att det är inte matsituationen som är problemet. Utan att hon har börjat testa gränser, för det är precis så barn gör i den åldern jag är fullt medveten om det och försökte vara så tydlig jag kunde om detta.
Min fråga gällde vad man gör för at orka med trotsåldern. Det är inte trots, ett barn trotsar inte utan testar gränser för att utvecklas.
Att jag plötsligt ska börja om med kraven från 6 månaders ålder igen, det känns inte okej någonstans i min värld.
Det handlar om att jag vill att hon sitter på en stol under middagen.

Vad exakt hade ni för krav på en 6-månaders som börjar prova mat?

Problemet är inte att folk inte läser vad du skriver, problemet är att du inte får svaren du önskar.

Du undrar vad du ska göra för att kunna ha kvar dina krav och principer vid matbordet och samtidigt stå ut med dotterns gränstestande. Svaren säger att du borde ändra kraven och principerna under den här perioden. Det betyder inte att folk inte läser vad du skriver, utan att de ser på saken ur ett annat perspektiv.

Eftersom du uppenbarligen en gång tidigare försökt ställa frågan men inte fick svar som du önskade, kanske det kan finnas något i svaren? (Jag gissar att de första svaren liknar de här?)

Jag tycker att du ska fokusera på att du har en liten tjej som mitt i en stormig utvecklingsfas har ett okomplicerat förhållande till mat, gillar mat och gärna äter. Och sen se att om du behöver rucka på någon matbordsregel eller två under en period för att behålla det förhållandet till mat så är det ett minimalt problem.

Sen ska ju er dotter bli storasyster snart. Eftersom vi är mitt uppe i det nu (lillasyster är en månad gammal) kan jag förvarna om (vilket du säkert kan lista ut själv) att snart kommer många av era måltider bestå av att pappa sitter med bebis i knät, mamma matar bebis samtidigt som hon äter, pappa springer iväg för att hämta något och bebis är allt annat än tyst och stilla. Att då mitt upp i allt hålla på sina tydliga uppföranderegler för en tvååring som precis fått ett syskon riskerar nog att äkunna förvärra situationen.

Exempelvis vill vår son ofta numera sitta i knät en bit in i middagen. Att då sitta med den nya bebisen i fammen och säga "nej du måste sitta på din stol" är inte något vi tycker är en bra idé. Att han som tonåring ska vilja sitta i mitt knä vid middagsbordet är inte direkt något jag oroar mig för

 

[Tora]

Ja alltså vi försöker ju alltid resonera med honom vilket funkar ibland, att tävla är ett annat sätt (han har fått min vinnarskalle ) som när han står och steppar men vägrar gå på toa. Då räcker det ganska bra att säga att "jag vinner före dig"

Är det då inte bättre att utnyttja det? Om inte annat så låter det mycket trevligare än att slänga hans saker i soporna?

 

[em-pirre]

De där härliga utvecklingsfaserna glömmer en (i alla fall jag) tack och lov snabbt! Med en 5-åring och en 8-åring hemma är det ett tag sedan just de problemen fanns här. Däremot jobbar jag med 14 härliga barn i åldern 1-3 På mitt jobb resonerar jag såhär: att sitta på sin plats när vi äter är ett absolut krav, som barnen behöver olika mycket stöd i. Att låta barnen springa runt som de vill hade helt enkelt inte gått, övriga hade inte fått någon matro. Olika barn har olika lätt/svårt för att sitta kvar när de är färdiga. Där har jag lite olika strategier beroende på barn. För vissa räcker det att få en liten uppgift, ställa något på vagnen eller hämta något i lådan till exempel. Andra behöver gå ifrån. Trots att jag har mellan 5 och 7 småbarn vid mitt bord är det faktiskt relativt lugnt. Det jag gör är att låta barnen ta upp mat själv, fylla på med grönsaker själv, uppmuntra dem att prova dela maten själv, låta dem dricka ur riktiga glas. Helt enkelt ge dem små uppgifter som distraherar. Ett barn som gärna vill gå ifrån sätter jag bredvid mig och vinklar stolen lite mot mig så att barnet är inramat av mig och bordet. Vissa behöver mer stöd och andra mindre för att klara av att sitta på sin plats när vi äter, men alla klarar det.

Jag tänkte också först jämföra med situationen i smånarnsgrupp, men jag tror inte det är jämförbart alls, faktiskt.

I regel trotsar i testar barn inte i närheten så mycket på dagis som hemma. Det är hemma, med dem man känner sig allra säkrast med, som man testar gränser med. Ta barn som självständigt äter, klär på sig, städar undan och sitter fint vid bordet på dagis: då mamman kommer in genom dörren blir de som små arga ålar som varken kan eller vill klä på sig, och hemma får mamma mata för att barnet alls ska få i sig mat.

På finska finns det ett jättebra ord för detta, nämligen vieraskorea. Jag tror inte det finns någon översättning, men det betyder ungefär att man bland främmande visar upp sin bättre sida.

 

[em-pirre]

Forts på mitt eget inlägg. Jag var på en föreläsning om barns temperament, där föreläsaren (Liisa Keltikangas-järvinen, som skrivit bok om ämnet) pratade just om detta att man vågar vara jobbig med dem man känner sig trygga med. Man vet att de mamma inte försvinner bara för att man trotsar och gnäller och testar. Med främmande människor vet man inte så noga.

 

[YaHilweh]

Men varför gillar du inte idén som flera kommit med, ta bort den extra stolen. Flytta mannen till kanten av soffan så hon inte kan sitta där? Då har du ju anpassat lite efter hur du vill ha det.

På förskolan sitter det ju barn på alla stolar oftast så de kan ju inte ens byta utan att ett barn blir surt. (På vår förskola tex hade de en stor låda bestick på bordet. När barn ”tappade” fick de nya ur lådan. Sedan sopade de upp dem efter maten )

Jag kan förstå att du inte vill ha henne i soffan. Det är otroligt kräligt och de ligger hellre än sitter. Men varför måste alternativen finnas där vi satt på var sida om barnet, närmast, han på kortsidan. Och vi hade iofs inte långa njutbara middagar på det viset men.

(Sedan i övrigt om soporna o så. Mysigt, men om det är ett fast krav för framtiden. Tänk på duktiga flicka problemet)

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

 

[YaHilweh]

Då hade vi fått fundera på en annan strategi.

Ja, det är korrekt att vi smakar på allt (som vi inte fått smaka på innan såklart).

Det är möjligt att vår son är ett "enkelt" barn. Vi har inte så mkt att jämföra med än eftersom vår dotter är så liten.
Han känns dock inte så enkel när han får sina trötthetsutbrott (mer sällan nu gudskelov ). Då sparkas, rivs, slåss, skallas, spottas och skriks det.

Här smakar vi oxå på allt.

 

[KattenKorven]

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Vad händer om du utifall att en sådan situation uppstår säger typ "Behöver du lite hjälp med den där? Kom och sätt dig här så kan mamma hjälpa dig!"?

 

[Saigon]

Jag tänkte också först jämföra med situationen i smånarnsgrupp, men jag tror inte det är jämförbart alls, faktiskt.

I regel trotsar i testar barn inte i närheten så mycket på dagis som hemma. Det är hemma, med dem man känner sig allra säkrast med, som man testar gränser med. Ta barn som självständigt äter, klär på sig, städar undan och sitter fint vid bordet på dagis: då mamman kommer in genom dörren blir de som små arga ålar som varken kan eller vill klä på sig, och hemma får mamma mata för att barnet alls ska få i sig mat.

På finska finns det ett jättebra ord för detta, nämligen vieraskorea. Jag tror inte det finns någon översättning, men det betyder ungefär att man bland främmande visar upp sin bättre sida.

Jag håller med om att det inte blir ngn bra jämförelse. På dagis har man dels situationen att det finns vissa av naturen lugna barn som ändå sitter stilla och dels vissa barn som f.t. inte är inne i inte-sitta-still-fasen. Gruppens inverkan på barn är stor. Uppförande, bra som dåligt, smittar ofta av sig. I detta fall smittar det goda uppförandet av sig. Finns det sedan ändå ngt/några barn som är oroliga så finns det erfarna pedagoger som sätter in smarta åtgärder (dvs anpassningar) som gör att det i de allra flesta fall fungerar att sitta still på dagis. Både barn och djur får mkt gott med sig av att vara del av välfungerande flockar som formar individen.