2 åring med mycket egen vilja.

[TinyWiny]

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Sitter ni alltså så långt ifrån henne att ni själva måste flytta er till en annan stol för att kunna hjälpa henne? Snälla försök se det hela ur hennes synvinkel.

 

[Saigon]

@YaHilweh För att ta dig igenom perioden tror jag ett verktyg är att skippa tanken på att det här beteendet handlar om att testa gränser. För det väcker vissa känslor och orostankar hos dig.

Om du istället ser på det som att hon f.t. har för mkt energi, dvs en oförmåga, att kunna leva upp till de krav som du (tidigare) ställt så tror jag att du blir mer lösningsorienterad. En viktig del av den vägledning man ger en ung individ är ju att anpassa utmaningarna/kraven utifrån vad som är realistiskt att individen för stunden klarar av. Och det kräver ofta omprövningar. Att backa är inte ett misslyckande.

Jag tror utgångspunkten just nu helt handlar om acceptans. Du måste acceptera barnet för vad det är. Det är ett barn som (just nu) inte klarar av att leva upp till de förväntningar som du i förväg hade på barnet. Ett annat barn hade kanske gjort det. Hon kommer (förmodligen) klara det senare. Men just nu är hon inte ett barn som klarar av det. Oavsett att du tycker att det är rimligt att hon gör det. Om du accepterar det faktumet så blir det nog lättare. Bemöt barnet lågaffektivt och gör inte ngn stor sak av det. Låt det inte bli ett krig. Ni kommer komma igenom det.

 

[Teilani]

Forts på mitt eget inlägg. Jag var på en föreläsning om barns temperament, där föreläsaren (Liisa Keltikangas-järvinen, som skrivit bok om ämnet) pratade just om detta att man vågar vara jobbig med dem man känner sig trygga med. Man vet att de mamma inte försvinner bara för att man trotsar och gnäller och testar. Med främmande människor vet man inte så noga.

Jag har också hört detta och det gör mig lite nervös eftersom jag inte tycker att mitt barn haft några trotsiga perioder. Han gör inte som jag säger hela tiden, jag får ofta tjata för han har annat för sig, men det andra berättar om; strid att få på kläder; sammanbrott i affärer; bråk om mat, leksaker, tandborstning, läggning osv. Har jag nog nästan inte varit med om.

Att sitta still har han aldrig klarat så det har vi aldrig begärt, då hade vi fått bråka jämt.

Jag kommer själv från en tveksam bakgrund vad gäller uppfostran och känner ofta att jag inte är en bra förälder för jag har inte riktigt rätt verktyg. Tycker därför sånna här trådar är väldigt intressanta.

 

[Petruska]

Jag vet inte riktigt vart ni snöat in på att jag inte tar det på hennes nivå. Inte heller att det viktigaste är att vi vuxna får äta i lugn och ro. Inte heller att jag inte ändrat på kraven efter hennes förmåga. Hon är fullt kapabel till att sitta på en stol, bara för att hon testar och gör något annat. Betyder inte det att jag ska ändra på de regler vi har. Vad vinner hon på att få allt serverat på silverfat? Absolut ingenting, det gör inte jag heller. Jag är inte ute efter den lätta vägen för att jag som förälder är rädd för att mitt barn blir argt. Man får bli arg, arg är en viktig känsla. Minst lika viktig som glad och ledsen.

Blir man arg, då behöver man lugna sig. Vissa gör det bäst själva, andra vill bara vara nära. Alla är olika, alla är uppfostrade på olika sätt., alla har vi olika förutsättningar.

Men dåså. Ha denna fasta regel, se till att den följs. Du vill inte gå

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Jag vet inte vad jag ska skriva i den här tråden. Den har gnagt i mig sedan jag såg trådstarten.

Dina inlägg låter för mig så kärlekslösa. Det låter för mig som att det går prestige i saker för dig, i relation till en tvååring. Om vi vore vänner och du frågade mig i en situation som den du beskriver, skulle jag svara "Varför är det så viktigt för dig hur en tvååring sitter (inte sitter) vid matbordet?"

För mig är det något helt obegripligt i att ett så litet barn kan provocera dig till den grad så lätt.

Jag blir väldigt ledsen av att läsa vad du skriver. Många svarar dig klokt och inkännande i tråden. Det gör mig gladare. Men du tar in det de skriver överhuvudtaget, vad jag kan se.

Varför startade du tråden? Vilken sorts svar hade du tänkt dig?

 

[Petruska]

@YaHilweh För att ta dig igenom perioden tror jag ett verktyg är att skippa tanken på att det här beteendet handlar om att testa gränser. För det väcker vissa känslor och orostankar hos dig.

Om du istället ser på det som att hon f.t. har för mkt energi, dvs en oförmåga, att kunna leva upp till de krav som du (tidigare) ställt så tror jag att du blir mer lösningsorienterad. En viktig del av den vägledning man ger en ung individ är ju att anpassa utmaningarna/kraven utifrån vad som är realistiskt att individen för stunden klarar av. Och det kräver ofta omprövningar. Att backa är inte ett misslyckande.

Jag tror utgångspunkten just nu helt handlar om acceptans. Du måste acceptera barnet för vad det är. Det är ett barn som (just nu) inte klarar av att leva upp till de förväntningar som du i förväg hade på barnet. Ett annat barn hade kanske gjort det. Hon kommer (förmodligen) klara det senare. Men just nu är hon inte ett barn som klarar av det. Oavsett att du tycker att det är rimligt att hon gör det. Om du accepterar det faktumet så blir det nog lättare. Bemöt barnet lågaffektivt och gör inte ngn stor sak av det. Låt det inte bli ett krig. Ni kommer komma igenom det.

Jag fattar ärligt talat inte ens vad det är som ska "kommas igenom". Att en tvååring inte visar perfekt bordsskick? Alltså, om det är något som det är kämpigt att ta sig igenom, då tror jag att livet som förälder kommer att bli en rätt jobbig fas för de vuxna.

Jag förstår helt enkelt inte problemet i den här tråden, om man ser till barnet. Den lilla tycks ju inte heller matvägra och vara på gränsen till svält. (Det hade jag haft all förståelse för att man hade panikat över som förälder.)

Det problem jag ser är en vuxen person som utan att titta på barnet, har bestämt sig för hur barnet ska uppföra sig, och som själv förlorar mark när barnet inte lever upp till det. Jag blir så djävla ledsen.

 

[em-pirre]

Jag har också hört detta och det gör mig lite nervös eftersom jag inte tycker att mitt barn haft några trotsiga perioder. Han gör inte som jag säger hela tiden, jag får ofta tjata för han har annat för sig, men det andra berättar om; strid att få på kläder; sammanbrott i affärer; bråk om mat, leksaker, tandborstning, läggning osv. Har jag nog nästan inte varit med om.

Att sitta still har han aldrig klarat så det har vi aldrig begärt, då hade vi fått bråka jämt.

Jag kommer själv från en tveksam bakgrund vad gäller uppfostran och känner ofta att jag inte är en bra förälder för jag har inte riktigt rätt verktyg. Tycker därför sånna här trådar är väldigt intressanta.

Åh nej du är knappast dålig! Ibland kommer såntdär senare i livet också. Typ i tonåren. Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är men man kan alltid fråga råd av spec.btgl eller rådgivning om man är osäker.

 

[Alexandra_W]

Jag, som är otroligt strikt uppfostrad särskilt kring måltider (och skulle vilja varna varenda förälder för att slå in på den vägen men det är en annan historia) förstår inte problemet?

Jag tycker det är trist att se det som en kamp och en strid och testande. Men om jag bortser från det så jag förstår inte varför inte det som så många föreslagit skulle fungera om man vill hålla den linje TS valt - när barnet lämnar stolen så antas att barnet ätit klart. Om barnet inte har det får barnet sätta sig på sin stol igen och äta vidare.

 

[Kilauea]

Jag har också hört detta och det gör mig lite nervös eftersom jag inte tycker att mitt barn haft några trotsiga perioder. Han gör inte som jag säger hela tiden, jag får ofta tjata för han har annat för sig, men det andra berättar om; strid att få på kläder; sammanbrott i affärer; bråk om mat, leksaker, tandborstning, läggning osv. Har jag nog nästan inte varit med om.

Att sitta still har han aldrig klarat så det har vi aldrig begärt, då hade vi fått bråka jämt.

Jag kommer själv från en tveksam bakgrund vad gäller uppfostran och känner ofta att jag inte är en bra förälder för jag har inte riktigt rätt verktyg. Tycker därför sånna här trådar är väldigt intressanta.

Alla är vi individer. Alla barn följer inte en mall för vid vilken ålder de testar gränser eller har utbrott.
Du är säkert en utmärkt förälder .

 

[YaHilweh]

Det jag ville ha ut av tråden var hur andra gör under de här utvecklingsperioderna. Inte hur jag väljer att uppfostra mitt barn.

Att någon uttrycker sig att vi är kärlekslösa i vårt hem, det är lite att gå över gränsen. Jag tar att folk inte gör som jag gör. Alla barn och familjer är olika och gör på olika sätt. Men jag tar inte att folk ska komma med pekpinnar över hur jag gör, när jag frågar hur andra tar sig igenom de olika faserna.

I vår familj äts maten vid bordet i köket, anser någon att det är konstigt. Låt gå, varför ska jag indroducera andra ställen att äta på och teknik när jag anser att vi inte vill ha det. Vi tittar på tv max 2h/vecka totalt i familjen. Paddan används vid speciella tillfällen. För det är sådana vi är som familj.
Att vi uppfostrar vårt barn utan kärlek för att vi vill sitta vid bordet och äta? Då är det i mitt tycke mer kärlekslöst att inte lära sitt barn enkla regler och ge sitt barn uppgifter efter dess förmåga.

Det utvecklingsstegen betyder är att barn testar för att lära sig. Att lägger man handen på plattan, då blir det varmt = då är det dumt att göra det igen..

Lägger mitt barn sig på golvet och skriker för att hon inte får en clementin när vi handlar. Då tar jag henne under armen och åker hem, lämnar mina varor och åker och handlar senare. Men det är kanske oxå kärlekslöst, det bästa kanske hade vart om jag gett henne clementinen hon bad om för att slippa ta den diskussionen och skjuta det till nästa? Eller undvika att ha mitt barn med alls?

 

[Alexandra_W]

Men @YaHilweh flera har ju svarat utifrån era regler och rutiner - jag förstår som sagt inte varför de svaren förkastas?

 

[YaHilweh]

Har jag någon stans i tråden skrivit att det handlar om varje måltid?
Har jag någon stans påvisat att jag inte lyssnar på mitt barn?
Har jag någonstans sagt att måltiden är det problem?

Jag vet att alla gör olika med sina barn och jag läser ingen värdering i det, det var jag ganska tydlig med i början av tråden.
Men kan folk då sluta att lägga en värdering i hur vi väljer att göra?

När frågan handlar om fasen, inte om det egentligt problem.
Det var dumt av mig att tro att folk faktiskt skulle acceptera att jag håller kvar vid delen som var innan livet blev styrt av tv, padda, telefon och internet.


I min familj är det även jag som är hemma mest med barnet och hon är världens tjejigaste lilla tjej i rosa tyllkjol.

 

[YaHilweh]

Men @YaHilweh flera har ju svarat utifrån era regler och rutiner - jag förstår som sagt inte varför de svaren förkastas?

Jag har även svarat på de svaren som passar in i mitt tänk och hur vi är som familj.

 

[Meibla]

Fast varför ta bort den enda stol som är så man kommer åt att hjälpa henne med maten?
Ska jag istället låta henne husera fritt vid köksbordet där ingen når att hjälpa henne när det behövs?

Hur stort köksbord har ni egentligen? Annars är det väl bara o resa på sig när hon behöver hjälp?

 

[kamomillo]

Fy fasen va tråkig ton de blev i denna tråd...
Va många experter det finns.......

* Jenny *

 

[Riru]

Min fråga gällde vad man gör för at orka med trotsåldern.

"Clear blue ocean.. Clear blue ocean..." Typ.
(om du sett The Guild)

Här går det inte heller sitta still vid matbordet och äta så det blir mycket äta vid soffbordet, eller sitta i knät hos pappa, då går det bra. Gärna mata pappa samtidigt också . Så länge han inte slänger mat på golvet eller springer runt och äter samtidigt så känner vi att det är ok.

 

[em-pirre]

Jag har även svarat på de svaren som passar in i mitt tänk och hur vi är som familj.

Och folk har svarat att dom gör annorlunda och därmed slipper Det där som du anser är jobbigt. Men då blir du arg?

Du klagade på att du fått barnsliga svar i annat forum, och jag tror jag vet varför.

 

[KattenKorven]

Har jag någon stans i tråden skrivit att det handlar om varje måltid?
Har jag någon stans påvisat att jag inte lyssnar på mitt barn?
Har jag någonstans sagt att måltiden är det problem?

Jag vet att alla gör olika med sina barn och jag läser ingen värdering i det, det var jag ganska tydlig med i början av tråden.
Men kan folk då sluta att lägga en värdering i hur vi väljer att göra?

När frågan handlar om fasen, inte om det egentligt problem.

Men du har ju fått jättemånga svar om hur andra gör för att hantera sådana situationer och "faser"?

Det var dumt av mig att tro att folk faktiskt skulle acceptera att jag håller kvar vid delen som var innan livet blev styrt av tv, padda, telefon och internet.

Läser vi ens samma tråd? De flesta råden handlar om att välja sina strider och släppa lite på krav som orsakar onödiga konflikter. Vad har det med modern teknik att göra?

I min familj är det även jag som är hemma mest med barnet och hon är världens tjejigaste lilla tjej i rosa tyllkjol.

Det här förstår jag helt ärligt inte riktigt vad det har med tråden att göra överhuvudtaget.

 

[Alexandra_W]

Jag har även svarat på de svaren som passar in i mitt tänk och hur vi är som familj.

Jag kanske missat några då jag enbart läste första tre sidorna men där ser jag inget svar varken på varför det inte passar in i tänket eller annat.

Men som jag ser det är enda sättet att hålla på regeln utan att tvinga. Dvs lämnat stolen "jaha du är färdig". Är barnet inte det får det sätta sig på sin stol. Om barnet övht har förmåga att sitta på stolen och äta kommer den ju snabbt göra det då. Har den inte förmågan har du ett annat problem än trots.

Och ha inga extra stolar framme.

Min pappa skruvade bort ryggstödet när vi vägde på stolen. Dvs utan konflikt ta bort möjligheten. Jag tolkar dig som det är ungefär vad du söker. Och då är ju inga lediga stolar och tolka ålande av stolen som att barnet är klar den givna lösningen. Vet barnet reglerna som du säger torde det lösa ett ev trotsproblem genom att sitta på andra stolar.

 

[Modest]

Har jag någon stans i tråden skrivit att det handlar om varje måltid?
Har jag någon stans påvisat att jag inte lyssnar på mitt barn?
Har jag någonstans sagt att måltiden är det problem?

Jag vet att alla gör olika med sina barn och jag läser ingen värdering i det, det var jag ganska tydlig med i början av tråden.
Men kan folk då sluta att lägga en värdering i hur vi väljer att göra?

När frågan handlar om fasen, inte om det egentligt problem.
Det var dumt av mig att tro att folk faktiskt skulle acceptera att jag håller kvar vid delen som var innan livet blev styrt av tv, padda, telefon och internet.


I min familj är det även jag som är hemma mest med barnet och hon är världens tjejigaste lilla tjej i rosa tyllkjol.

Men det är ju du som gett måltidssituationen som enda exempel, inte konstigt att tråden handlar om den frågan? Om det nu bara var en av många gränstestningssituationer, så är det ju bara att radda upp fler exempel.

 

[Saigon]

Det jag ville ha ut av tråden var hur andra gör under de här utvecklingsperioderna. Inte hur jag väljer att uppfostra mitt barn.

Att någon uttrycker sig att vi är kärlekslösa i vårt hem, det är lite att gå över gränsen. Jag tar att folk inte gör som jag gör. Alla barn och familjer är olika och gör på olika sätt. Men jag tar inte att folk ska komma med pekpinnar över hur jag gör, när jag frågar hur andra tar sig igenom de olika faserna.

I vår familj äts maten vid bordet i köket, anser någon att det är konstigt. Låt gå, varför ska jag indroducera andra ställen att äta på och teknik när jag anser att vi inte vill ha det. Vi tittar på tv max 2h/vecka totalt i familjen. Paddan används vid speciella tillfällen. För det är sådana vi är som familj.
Att vi uppfostrar vårt barn utan kärlek för att vi vill sitta vid bordet och äta? Då är det i mitt tycke mer kärlekslöst att inte lära sitt barn enkla regler och ge sitt barn uppgifter efter dess förmåga.

Det utvecklingsstegen betyder är att barn testar för att lära sig. Att lägger man handen på plattan, då blir det varmt = då är det dumt att göra det igen..

Lägger mitt barn sig på golvet och skriker för att hon inte får en clementin när vi handlar. Då tar jag henne under armen och åker hem, lämnar mina varor och åker och handlar senare. Men det är kanske oxå kärlekslöst, det bästa kanske hade vart om jag gett henne clementinen hon bad om för att slippa ta den diskussionen och skjuta det till nästa? Eller undvika att ha mitt barn med alls?

Det är lite svårt att förstå vad du vill hitta en teknik för. Att få barnet att göra som du vill eller en teknik för att få dig att stå ut när barnet inte gör som du vill?