2 åring med mycket egen vilja.

[Imogen]

Eftersom jag efter ett par tillsägelser berättar att leksakerna kommer lastas om han inte plockar undan dem så blir det ju ändå en konsekvens och inte ett straff. Städar mamma hamnar de i soporna.

Hade jag inte berättat det för honom hade det varit ett solklart straff dock.

Att du i förväg hotar med straffet "om du inte gör såhär så gör jag såhär" gör inte att straffet är mindre ett straff. Det är ju inte så att straff bara är sånt som kommer spontant, tvärtom är straff sådant vars förutsättningar i samhället brukar vara ganska tydliga..

Det är helt upp till var och en vad man väljer att ha för regler för sina barn, det säger jag ingenting om. Men att man har lärt sitt barn att undvika straff genom att göra som man säger (skrämma dem till lydnad) är inte samma sak som att barnet förstår konsekvenserna av sina handlingar. (Sen vet jag ingenting om vad just ditt barn förstår och inte förstår gällande konsekvenser, men det du har beskrivit här är något annat).

 

[TeamLundVer]

Ja det gör vi definitivt. Jag skulle aldrig skrämma mina barn till lydnad på det sättet som du gör. Dessutom är mina barn rätt så tuffa så för att skrämma dom på det sättet som du gör hade jag behövt vara riktig hård. Och det är inte en sådan förälder jag vill vara. Då tar jag hellre några legobitar på golvet.

Här pratar vi inte några legobitar utan så pass mycket leksaker i både vardagsrum och kök att man knappt ser golvet. Jag kan inte leva så

 

[Tora]

Här pratar vi inte några legobitar utan så pass mycket leksaker i både vardagsrum och kök att man knappt ser golvet. Jag kan inte leva så

Och jag kan inte leva med att vara en förälder som skrämmer mina barn till lydnad. Oavsett hur mycket lego det rör sig om. Det finns bättre sätt än hot att få små barn att plocka undan efter sig.

Hos oss ligger det aldrig några skor i hallen på golvet trots fyra små barn. De står på skohyllan. Visst har jag fått påminna barnen ofta att ställa dom där. Men aldrig att jag skulle hota med att slänga något dom håller kärt.

Däremot kan jag säga något i still med ”Ville inte ni ha glass?”. ”Jooooo” blir ju givetvis svaret. ”Jasså men eftersom skorna står kvar i hallen så måste det betyda att ni inte vill ha glass, jag får väl ta och äta upp den själv då”.

Då brukar det bli en väldig fart på dom. Dom vet givetvis att jag aldrig skulle äta upp glassen men det verkar fungera ändå på något sätt. Det blir lite skoj och lek över det hela på något sätt.

Nu var det längesen jag behövde säga till och den äldste påminner dom yngre ibland (dock inte lilltjejen hon har av någon anledning alltid ställt undan sina skor sen hon kunde ta av sig dom själv).

Jag vet att det är en blandning av muta och hot men det känns som ett trevligare sätt än att slänga deras skor i papperskorgen.

 

[Hyacinth]

Han får gå hungrig till nästa måltid då. Det lärde han sig dock direkt (likadant där, vi berättade redan när han tackade för maten så det kom inte som någon överraskning).

Leksakerna plockar han alltid upp numera (peppar peppar) så förhoppningsvis behöver vi inte använda det tricket längre. Han gör det inte första gången jag ber honom dock

Jag hade aldrig orkat ha en hungrig (trött grinig sur) 2-åring. JAg stödutfodrar 8-åringen också vid behov.
Är er en sådan om tiger och lider? Jag hade haft tredje världskriget och begått harakiri.

 

[Tora]

Jag hade aldrig orkat ha en hungrig (trött grinig sur) 2-åring. JAg stödutfodrar 8-åringen också vid behov.
Är er en sådan om tiger och lider? Jag hade haft tredje världskriget och begått harakiri.

För min del att låta barnet gå hungrig hade straffat mig mer än barnet. Så jag är inne på din linje att harakiri hade varit en sannolik utväg även för mig.

 

[Aionee]

Jag blir lite fundersam på din attityd TS. Du vill ha hjälp för att ni har problem, men du tycker att folk hoppar på dig när de ifrågasätter eller ger tips som inte passar ditt sätt att göra saker.

Du har ett problem med ditt barn eftersom barnet inte lever upp till dina förväntningar, barnet agerar utåt genom att inte kunna sitta still, du vill veta hur du ska få barnet att sitta still men du ifrågasätter inte varför barnet gör som det gör och försöker inte hitta en lösning på barnets nivå?
Det kommer ändå tillbaka till att barnet inte klarar av att leva upp till dina förväntningar. Skitlätt att sitta på en stol, tycker ni, ni som är vuxna och har lärt er, och inte alls har samma känslor eller tankar som barnet.
Det självklara svaret skulle vara att du sänker dina förväntningar och möter barnet på en nivå som hen klarar av just nu, och sen kan ni börja öka kraven igen när barnet faktiskt fixar situationen. Men nu gör hen inte det och ni har ett problem, men varför fortsätter du se det som att barnet vinner över dig och du kommer förlora kontrollen?
Det är inte hela världen att sänka dina krav på barnet och möta hen på hens nivå istället för att hålla fast vid dina principer som barnet inte förstår (för barnet är de principerna gansa meningslösa, hen vinner ju inget på det hur som helst).

 

[MM]

Jag blir lite fundersam på din attityd TS. Du vill ha hjälp för att ni har problem, men du tycker att folk hoppar på dig när de ifrågasätter eller ger tips som inte passar ditt sätt att göra saker.

Du har ett problem med ditt barn eftersom barnet inte lever upp till dina förväntningar, barnet agerar utåt genom att inte kunna sitta still, du vill veta hur du ska få barnet att sitta still men du ifrågasätter inte varför barnet gör som det gör och försöker inte hitta en lösning på barnets nivå?
Det kommer ändå tillbaka till att barnet inte klarar av att leva upp till dina förväntningar. Skitlätt att sitta på en stol, tycker ni, ni som är vuxna och har lärt er, och inte alls har samma känslor eller tankar som barnet.
Det självklara svaret skulle vara att du sänker dina förväntningar och möter barnet på en nivå som hen klarar av just nu, och sen kan ni börja öka kraven igen när barnet faktiskt fixar situationen. Men nu gör hen inte det och ni har ett problem, men varför fortsätter du se det som att barnet vinner över dig och du kommer förlora kontrollen?
Det är inte hela världen att sänka dina krav på barnet och möta hen på hens nivå istället för att hålla fast vid dina principer som barnet inte förstår (för barnet är de principerna gansa meningslösa, hen vinner ju inget på det hur som helst).

Väl talat!

 

[TeamLundVer]

Jag hade aldrig orkat ha en hungrig (trött grinig sur) 2-åring. JAg stödutfodrar 8-åringen också vid behov.
Är er en sådan om tiger och lider? Jag hade haft tredje världskriget och begått harakiri.

Nope
Men om han är på det humöret så spelar det ingen roll vad jag gör. Det är världskrig ändå.

Åh andra sidan kan han vara världens gulligaste också

Återstår att se hur flisan blir för aldrig har jag skådat ett barn med värre humör. Hon blir sällan ledsen utan blir skitförbannad

 

[em-pirre]

Jag nämnde tidigare att ta bort fatet. Vill bara inflika att jag aldrig hade förbjudit barnet att äta då det är hungrigt, men för den stunden är matsituationen över (uppenbarligen eftersom barnet inte ens vill sitta vid tallriken). Då det vill äta är det ju bara att ställa fram mat igen och då går det säkertun bättre.

Vad som var min poäng var att inte tvinga fram en situation där alla har det jobbigt bara för att någon familjeregel säger att man ska sitta på en viss plats och inte störa.

 

[Ray]

Här pratar vi inte några legobitar utan så pass mycket leksaker i både vardagsrum och kök att man knappt ser golvet. Jag kan inte leva så

Både mat och leksaker har vi provat likt du beskriver och nej...Noll resultat.
Så får hålla med de som säger att det beror på barnet- mer än uppfostringsmetoden...

 

[YaHilweh]

Jag blir lite fundersam på din attityd TS. Du vill ha hjälp för att ni har problem, men du tycker att folk hoppar på dig när de ifrågasätter eller ger tips som inte passar ditt sätt att göra saker.

Du har ett problem med ditt barn eftersom barnet inte lever upp till dina förväntningar, barnet agerar utåt genom att inte kunna sitta still, du vill veta hur du ska få barnet att sitta still men du ifrågasätter inte varför barnet gör som det gör och försöker inte hitta en lösning på barnets nivå?
Det kommer ändå tillbaka till att barnet inte klarar av att leva upp till dina förväntningar. Skitlätt att sitta på en stol, tycker ni, ni som är vuxna och har lärt er, och inte alls har samma känslor eller tankar som barnet.
Det självklara svaret skulle vara att du sänker dina förväntningar och möter barnet på en nivå som hen klarar av just nu, och sen kan ni börja öka kraven igen när barnet faktiskt fixar situationen. Men nu gör hen inte det och ni har ett problem, men varför fortsätter du se det som att barnet vinner över dig och du kommer förlora kontrollen?
Det är inte hela världen att sänka dina krav på barnet och möta hen på hens nivå istället för att hålla fast vid dina principer som barnet inte förstår (för barnet är de principerna gansa meningslösa, hen vinner ju inget på det hur som helst).

Det är inte direkt så att jag precis har börjat tycka att vi sitter på stolen i köket när vi äter. Det är något som vi har gjort sedan hon började äta vid 6 månader.
Det jag blir irriterad över är när folk inte riktigt läser då jag säger att det är inte matsituationen som är problemet. Utan att hon har börjat testa gränser, för det är precis så barn gör i den åldern jag är fullt medveten om det och försökte vara så tydlig jag kunde om detta.
Min fråga gällde vad man gör för at orka med trotsåldern. Det är inte trots, ett barn trotsar inte utan testar gränser för att utvecklas.
Att jag plötsligt ska börja om med kraven från 6 månaders ålder igen, det känns inte okej någonstans i min värld.
Det handlar om att jag vill att hon sitter på en stol under middagen.

 

[YaHilweh]

Nope
Men om han är på det humöret så spelar det ingen roll vad jag gör. Det är världskrig ändå.

Åh andra sidan kan han vara världens gulligaste också

Återstår att se hur flisan blir för aldrig har jag skådat ett barn med värre humör. Hon blir sällan ledsen utan blir skitförbannad

Vi har bara 100 och 0 är. Världens gladaste till världens argaste.

 

[TeamLundVer]

Både mat och leksaker har vi provat likt du beskriver och nej...Noll resultat.
Så får hålla med de som säger att det beror på barnet- mer än uppfostringsmetoden...

Klart man får anpassa sig efter vad för barn man har. jag skriver bara hur vi gör

 

[TeamLundVer]

Vi har bara 100 och 0 är. Världens gladaste till världens argaste.

Så är dottern på 6 månader också du skulle bara höra henne när vi byter blöja och hon är hungrig. Hon är vrålilsk och skäller ut oss efter noter

 

[YaHilweh]

Så är dottern på 6 månader också du skulle bara höra henne när vi byter blöja och hon är hungrig. Hon är vrålilsk och skäller ut oss efter noter

Haha, så har vi oxå haft det hela tiden

 

[Sleepy]

Problemet är inte maten utan springet i benen

Jag hade dämpat belysningen, tänt lite ljus och satt på lite lugn musik i bakgrunden. Sen hade vi pratat om spännande saker medan vi åt.

Jag hade inte såna problem med mina egna barn, däremot hade de en kompis hemma ibland som klättrade på väggarna när vi skulle äta. Åtgärderna ovan hjälpte.

 

[YaHilweh]

Jag hade dämpat belysningen, tänt lite ljus och satt på lite lugn musik i bakgrunden. Sen hade vi pratat om spännande saker medan vi åt.

Jag hade inte såna problem med mina egna barn, däremot hade de en kompis hemma ibland som klättrade på väggarna när vi skulle äta. Åtgärderna ovan hjälpte.

Det ska absolut testas. Tack för tipset!
Musik i bakgrunden har jag faktiskt inte tänkt på alls.

När hon väl satt sig på stolen så äter hon väldigt bra och vill helst vara tyst medan hon äter. Man märker tydligt när hon börjar bli mätt och leker samt pratar mer. Barn är häftiga när de visar så tydliga signaler.

 

[ako]

Jag skulle aldrig plocka bort tallriken för mitt barn innan hon är klar med sin mat. Men för att maten ska serveras ska hon sitta på stolen vid matbordet.

Om jag inte tar diskussionen med att det ska vara lugnt vid bordet nu, så kommer jag fortsätta att få ta den var dag.

Det är inte så att jag ställer orimliga krav, kraven är lagda på hennes nivå, ja en 2 åring klarar av att sitta på sin stol och få sin mat. Jag kräver inte att hon ska sitta kvar och vänta till vi har ätit, för det tycker jag är ett för högt krav på henne. Speciellt om vi äter länge.
Det är inte heller så att tyst är det viktiga, utan det är mer att i köket, runt matbordet är det lugnt. Och med lugnt menar jag att mamma och pappa äter klart först, sedan kan vi leka tillsammans.
Vi bor i ett 2 plans hus och hennes lekrummet är bredvid köket.

Min dotter är 2år, hon säger till när hon behöver gå på toaletten. Har vart blöjfri sedan september. Äter själv. Hjälper till att plocka upp sina leksaker. Slänger soporna. Matar hunden och katterna. Hon klär på sig det mesta själv.
Det är inga krav vi ställt, men upplever henne som mest nöjd när hon får sina uppgifter och är med i det vi gör

Alltså, om ungen blir ligist eller gör helt oacceptabla saker såsom att som sjuåring gå runt och spotta på folk (låter helt absurt!?) så har det inte att göra med huruvida hen blir drillad att sitta vackert som tvååring. De krav du har på din tvååring tycker jag känns som rimliga krav för kanske en femåring.

 

[ako]

Barnet har på det senaste börjat testa gränser även detta handlar om det. Det handlar inte om matsituationen i sig.

Åh vad bra! Hon är alldeles normal! Man behöver ju faktiskt träna sig i att hävda sin egen åsikt redan i den åldern. Vissa saker måste man som förälder stoppa, andra inte. Man får välja vilka strider man ska ta. Självklart får barnet inte kunna skada sig själv eller andra, men även om hon inte sitter still som ett ljus och äter nu så hänger inte hennes beteende som varken vuxen eller "storbarn" på om hon gör det nu eller ej. Det hänger heller inte i hop med om hon kommer att hänga ute hela nätterna som tonnis eller om hon kommer hem kl 16 efter skolan. Hon är TVÅ år liksom...

 

[Raderad medlem 6459]

Och en 2 åring klarar att sitta på en stol och äta sin mat.

Uppenbarligen inte eftersom du behövde starta tråden.