1åring som slåss

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Själv är jag mest nyfiken över varför du antog att bli rasande var en metod jag eller någon annan förälder anser vara sättet att "ta en konflikt". Jag har för övrigt sett många föräldrar som inte har nolltolerans när det gäller att slåss, både när det gäller slag mot föräldrar och slag mellan syskon, så att det finns folk som låter slag passera är inte taget ur luften. Sen sätter jag inte likhetstecken mellan att bli arg och bli rasande, vad lägger du in i rasande egentligen? Att bli arg, hålla i barnet (som jag skrev ovan) och säga ifrån eller gå därifrån är självklart sätt att lösa den praktiska situationen. Men oftast är det den känslomässiga som är jobbig. Min poäng är att man kan göra det lättare för sig själv om man orkar reflektera över varför man reagerar och förstå sig själv bättre som förälder. En del av detta som jag ser det handlar om att lära barnet rätt och fel men den andra halvan handlar om att hitta sätt att stå ut med bråk och motsättningar. Det tar ju inte slut även om barnet efter ett tag inte använder slag för att utöva sin vilja.

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Eftersom du dissade "gå därifrån", för att man då flyr från konflikten. Säga nej räcker inte för att stoppa slagen, och eftersom du betonade att man ska ta konflikten, så återstår ju att trappa upp den genom att bli argare och argare tills barnet slutar. Vilket i vårt fall kräver en ilskenivå på "helt skogstunnor rasande". Först då slutar barnet slåss, och man har uppnått målet.

För egen del är jag inte särskilt konflikträdd, så jag tycker inte att utmaningen ligger i att "hitta ett sätt att stå ut med bråk och motsättningar". Det är såklart lite tråkigt när det blir bråk, men det är absolut inte särskilt svårt att stå ut med. Utmaningen ligger i att hitta ett sätt så att vardagen inte blir en enda räcka av bråk och motsättningar, eftersom det blir väldigt jobbigt - framförallt för barnet.

Jag tror faktiskt att man kan ha såpass stor tilltro till de föräldrar som skriver i den här tråden, och som uppenbart visat en vilja att reflektera över hur man bäst hanterar barn som slåss, att man kan se det som självklart att jag och andra för länge sedan har testat att "reflektera över varför man reagerar". Det är ju i nio fall av tio inte särskilt svårt att lista ut - det är för de flesta människor mycket provocerande om någon man tycker om slår en, och dessutom skrattar åt en och fortsätter när man ber dem sluta. Skulle en vuxen människa bete sig så skulle man nog tycka att de vore färdiga för psykiatrisk slutenvård. Så åtminstone för mig är det knappast en gåta varför jag inte har några problem att bli arg när mitt barn slåss och skrattar, och vägrar sluta.

Även om du på annat håll träffat på föräldrar som tycker det är ok att barnen slåss, så finns det ju uppenbart inga sådana föräldrar i den här tråden, för alla här verkar ju rörande eniga om att man inte alls tycker det är ok att barnen slåss. Att till den församlingen förnumstigt påpeka att "har ni tänkt på att man kanske måste sätta gränser ibland, att det finns vissa saker som barn inte bör göra? Testa att markera att det inte är ok när barnet slåss!" känns kanske inte så lyhört.

Så, enkelt uttryckt, så tycker jag nog att din "poäng" är så självklar att det får mig att fundera på om du tror att jag och andra föräldrar i tråden är korkade?

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Och hur för detta sakfrågan vidare tycker du? Varför tror du att tråden startades om det inte var för att det är jobbigt att ta när ens barn bråkar och slåss?

 

[Fraggel_Tess]

Sv: 1åring som slåss

Lästips "Fem gånger mer kärlek" Martin Foster har många goda råd. Vet att vissa BVC delar ut den ibland.

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Och hur för detta sakfrågan vidare tycker du? Varför tror du att tråden startades om det inte var för att det är jobbigt att ta när ens barn bråkar och slåss?

Det jobbiga kanske är att hitta ett sätt att få barnet att sluta slåss? Som fungerar?

Inte att orka med bråken. För egen del skulle jag i princip stå ut med att vi bråkade från morgon till kväll därhemma, men jag vill inte ha det så, inte minst för att det skulle bli skitjobbigt för barnet att leva i det. SOm vuxen orkar man ju förmodligen med mer bråk än vad ett småbarn gör. Alltså gäller det att hitta åldersadekvata sätt att lösa konfliktsituationerna, som inte leder till storbråk hela tiden.

Med andra ord: Problemet diskussionen syftar till att lösa är hur man får barnet att sluta slåss, inte hur man hittar ett sätt att själv stå ut med att barnet gör det. Jag tror att tråden startades till det syftet, och ser det som en rimligare förklaring än den enda möjliga som du anger, nämligen att tråden måste ha startats för att det är jobbigt "att ta" när barnet bråkar och slåss. Visst, det kan vara lite småjobbigt, men det stora problemet är väl ändå hur man får barnet att sluta? Inte hur man ska stå ut med sina egna känslor?

Så har jag tolkat diskussionen, i alla fall.

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Det var såvitt jag minns tråden du som började prata om känslor och raseriutbrott från din sida och att du tyckte att det var slitsamt att vara arg och därför undviker det. Jag tycker också att flera andra varit inne på samma sak i tråden och att det kan vara värt att diskutera om det går att hitta andra sätt att förhålla sig till barnets provocerande beteende än att bli arg och få raseriutbrott. Om TS fråga enbart var en praktisk fråga så är det ju i stort sett bara en retorisk fråga, jag tror att de flesta föräldrar inser att det inte finns någon magisk metod man kan använda så att en ettåring slutar att slåss, det är "bara" att invänta större mognad, tex genom att barnet lär sig kommunicera på andra vis och försöka undvika triggers som redan diskuterats i tråden (hunger mm).

 

[Sar]

Sv: 1åring som slåss

Jag vet inte vad jag ska göra så jag rådfrågar er här. Min lilla son är nu 14 mån gammal med ett väldans humör När jag säger till honom ngt, tex nej så börjar han slåss o tycker detta är roligt. Hur ska jag göra för att inte hamna i dessa situationerna med honom. Jag vill kunna få hans uppmärksamhet på ngt annat, men när han blir arg så börjar han slå emot en, o säger man då nej, då gör han det ännu mera.

Hur ska jag hantera detta?

Vi har haft en "spott- och slåss-kris" härhemma med vår nyblivna tvååring. Det som fungerar bäst på spottningen (han spottas när han blir arg och när det känns orättvist och han inte riktigt har språket än) är att vi lugnt säger "ska du spotta så måste du gå till toaletten". Då säger han "näe!" och så är spottomgången över för den gången.

När han slåss tar vi i händerna och säger till att man inte får slå någon, vill du slåss får du slå på madrassen/leksaken etc.
Vi pratar en hel del om vad man faktiskt FÅR göra när man blir arg (stampa i golvet, skrika etc.) och han får trösta (ge en klapp) till den han har slagit.
Fungerar det inte lyfter vi bort honom några steg och säger att han inte kan vara med oss andra om han slåss.
Fungerar rätt bra men vi är inte riktigt i hamn än.

Tjejerna var betydligt lättare, för dem fungerade det bra att man tog deras händer och sa "inte slåss, bara stryka". Däremot då hade de en bitperiod där de bet varandra (tack och lov istället för andra barn på förskolan) rätt ordentligt.

För övrigt har lilleman utvecklat ett fanatiskt tågintresse. Han tittar på tåg i böcker och på datorn och tänker på tåg nästan hela tiden (han vaknar på natten, sätter sig upp och skriker tåg, tuff tuff, innan han lägger sig ner och somnar om).
Hans första tvåordsmening var "stoooort tåg".