För det första, går du och pratar med någon? Det känns som om det mesta skulle behöva ventileras, sagt i all välmeningSå tänkte jag sist också, att det kan bara bli bättre. Men det blev sämre. Jag hade helt ärligt kunnat ta ett negativt besked, att hasen inte läkt, bättre än att det nu är en helt ny oberoende skada som i sin tur kräver sitt. Det blir liksom aldrig ett slut på elände.
Jag vet inte om jag orkar tro att det bara kan bli bättre, jag blir tröttare för varje gång motsatsen visar sig. Bäst är väl att vara helt likgiltig, jag hopps att jag är på väg dit.
Jag måste få besked från stallet innan jag kan köpa ponnyn. Det känns inte som att det är en jätteprioriterad fråga för de andra just nu, med tanke på chocken efter dödsfallet. Men jag hoppas att jag får veta något ändå imorgon. Blir jag av med min stora är jag inte beroende av lösdriften längre, men jag måste ändå ha nånstans att parkera ponnyn tills dess att jag vet om jag blir av med den stora, eller jag vet om jag ska flytta. Eller vet något alls.
Ja, jag kan flytta inom stan. Att jag inte redan gjort det beror på att jag varit helt instläld på att flytta hemåt. Men det sket sig ju. Det med. Som vi vet.
Nu bor jag kvar eftersom det ligger bra till för stallet, och för att jag helt enkelt har en naiv tanke om att jag ska stå ut tills de är klara efter årsskiftet. Jag har klarat mig hittills tack vare att jag kunnat bo hos pojkvännen priodvis. Men jag har väl inte kvar honom heller så länge till.
Sen hade jag inte köpt ponnyn nu. Har du tur kanske den finns kvar till hösten? annars kommer du hitta en annan lika fin häst längre fram. Det känns som om för mycket i ditt liv just nu för att ta dig an ännu en häst.
Jag hade försökt göra av med halvblodsstoet, hoppas att uppfödaren vill ta ett föl på henne. Men om du nu inte kan hitta någon som vill ta ett föl, kommer du sätta igång henne igen efter att ni kollat upp henne om 10 dagar? om hon är ren vill säga?