Osäker på min nya häst sälja eller mental träning?

[Amanda_F]

Min häst är ju också helt knäpp om han stissar upp sig, och jag har varit och tränat med honom hos en duktig tränare. Det funkar jättebra och igår var han för första gången som en normal häst på tävling. Det har tagit oss 1,5 år att komma dit men jag har inte kunnat eller velat sälja ändå.

Det som är viktigt som jag lärt mig från tränaren är att han aldrig får ta upp huvudet. För då går adrenalinet på, och gör det det, så är det sjukt svårt att stoppa. Jag ser helt enkelt till att min häst håller ner huvudet genom ett bra signalsystem. Då är han alltid kontaktbar.

 

[Sporthorse]

Ang det fetade. Han är troligtvis en sån och jag tror det är därför han flyttat runt så mycket i sitt liv. Han har fungerat hos proffsen men är inte tillräckligt försiktig för att gå de högre klasserna men med nerv och huvud som en "proffshäst".
Det är också det som gör att jag har svårt att sälja honom för jag vill liksom inte att han ska behöva flytta runt mer.

Det här med att det känns som ett nederlag är mer för mig som hästmänniska, att byta hästar hit och dit känns inte bra. Jag borde lära mig rida ordentligt och tuffa till mig lite istället, inte ge upp så lätt osv.. träna mer! Klarar jag inte av honom som var den snällaste i stallet där han stod innan så klarar jag kanske inte av någon, att det är jag som rider hästarna spända osv. Lite så slår jag på mig själv även fast jag försöker låta bli.

Det fetade: det är inget misslyckande att byta häst, om du kollar på dom som tävlar professionellt så är det väldigt sällan en häst stannar speciellt länge. Passar hästen inte, ja då ryker den.

Givetvis kan du ta hjälp av tränare också, men det tar tid och inte alltid man trivs ihop trots träning.

 

[caballus]

"I hanteringen fungerar han super även om han är en häst som kräver tydliga gränser för att vara trygg".
Skulle gissa på att samma gränser för att vara trygg gäller även från ryggen, men där är du mer otrygg, och lyckas inte lugna honom innan det eskalerar.

Det är vanligt att man blir fegare efter att man fött barn. Man har inte råd att ta samma risker längre.

 

[Apan09]

"I hanteringen fungerar han super även om han är en häst som kräver tydliga gränser för att vara trygg".
Skulle gissa på att samma gränser för att vara trygg gäller även från ryggen, men där är du mer otrygg, och lyckas inte lugna honom innan det eskalerar.

Det är vanligt att man blir fegare efter att man fött barn. Man har inte råd att ta samma risker längre.

Ja det är exakt så på alla punkter. Har haft en lite mer oerfaren men totalt orädd tjej som ridit ett par gånger. När jag står på marken kan jag säga exakt vad hon ska göra när han stissar upp sig och eftersom hon är helt orädd så fungerar det hur bra som helst. Han lugnar alltså ner sig till slut. Det är otroligt frustrerande att jag inte klarar av det själv alla gånger eftersom jag blir lika spänd som honom.

Funderat massor senaste dagarna och hoppet finns ju att vi ska komma igenom det här, men har nu bestämt mig för att om vi inte kommit vidare och fungerar bättre ihop till sommaren så blir det nog försäljning.
Han är en fantastisk häst på alla vis och förtjänar att vara hos någon som kan ta tillvara på honom.

 

[Karoliten]

Känns ju som att det vore något som man borde satsa på inom aveln idag då. Dvs hästar med bra huvud för alla oss amatörer som vill träna och tävla men aldrig kommer rida 150... Men antar att det är en fråga om pengar

Har en fyraåring som jag avlat fram med ett sånt temperament.Alla gillar honom men han får stanna hos oss, han är den ultimata familjehästen

 

[Karoliten]

Hade ett sto som också kunde plötsligt hitta på en massa "skit".Hon och jag hamnade med varandra pga av olika anledningar.Kände henne som föl och redan då kände jag att vi inte klickade.Hon och jag kämpade på länge och många saker blev bättre men en häst som både kunde skrämmas och gå en på nerverna.Utbildade henne och sålde henne när vi planerade barn.Hon har hamnat hos någon som kan henne och älskar henne.Det är skönt nåde för henne och mig

 

[mollyphlox]

Ja det är exakt så på alla punkter. Har haft en lite mer oerfaren men totalt orädd tjej som ridit ett par gånger. När jag står på marken kan jag säga exakt vad hon ska göra när han stissar upp sig och eftersom hon är helt orädd så fungerar det hur bra som helst. Han lugnar alltså ner sig till slut. Det är otroligt frustrerande att jag inte klarar av det själv alla gånger eftersom jag blir lika spänd som honom.

Funderat massor senaste dagarna och hoppet finns ju att vi ska komma igenom det här, men har nu bestämt mig för att om vi inte kommit vidare och fungerar bättre ihop till sommaren så blir det nog försäljning.
Han är en fantastisk häst på alla vis och förtjänar att vara hos någon som kan ta tillvara på honom.

Åh vad jag känner igen känslan i det du skriver. Jag är inte på långa vägar lika rutinerad ryttare som du är, men hamnade i en liknande sits med min förra häst. Fin, trevlig häst men för känslig för mej i ridningen. Jag blev mer osäker hela tiden och det smittade förstås av sig på hästen. I mitt fall valde jag att ta hjälp av duktiga kompisar som kunde hjälpa mej att rida hästen då jag blev rädd och kände att mina kunskaper inte räckte till för att reda ut situationen själv. Efter ett par månader valde jag att sälja, hästen kom till ett riktigt bra hem och de nya ägarna älskar honom. Jag köpte en annan häst som passar mej bättre och jag är så glad att jag valde att göra det!

I mitt fall blev det fel pga oärliga säljare även om jag var noga med att berätta min nivå som ryttare och vilken typ av häst jag sökte. Det kom fram en del som mörkats i efterhand, tyvärr. Hade ändå hästen totalt i lite mer än ett år, så jag försökte att reda upp situationen men det var faktiskt ganska skönt när hästen blev såld. Mycket stress som släppte där. Men hoppas att situationen ordnar upp sig för dej och lycka till vilket alternativ du än väljer. Håller tummarna för dej!

 

[tuaphua]

Ja det är exakt så på alla punkter. Har haft en lite mer oerfaren men totalt orädd tjej som ridit ett par gånger. När jag står på marken kan jag säga exakt vad hon ska göra när han stissar upp sig och eftersom hon är helt orädd så fungerar det hur bra som helst. Han lugnar alltså ner sig till slut. Det är otroligt frustrerande att jag inte klarar av det själv alla gånger eftersom jag blir lika spänd som honom.

Funderat massor senaste dagarna och hoppet finns ju att vi ska komma igenom det här, men har nu bestämt mig för att om vi inte kommit vidare och fungerar bättre ihop till sommaren så blir det nog försäljning.
Han är en fantastisk häst på alla vis och förtjänar att vara hos någon som kan ta tillvara på honom.

Jag tror det kan vara bra för dig att inte rida annat än ev ut ett tag. Låt någon riktigt duktig, ett proffs på svårare hästar, rida hästen på banan tills den är bra där.
Så du får SE den gå BRA och det befästs i din hjärna att nu är hästen bra. Du måste ändra hur du ser på hästen för att förhindra explosioner.
Som proffs kan man stå emot impulserna att spänna sig, knipa med benen eller dra i tygeln. Det är det du måste lära dig. Men IOM att du inte är proffs måste man göra på lite annat sätt för att få dig till att inte följa impulserna.
Börja träna dig själv i olika sammanhang att stå emot impulser. Börja träna din kropp för att hitta kroppsmedvetenhet. Träna din andning.
Och se din häst gå bra och sköta sig med någon annan.
När du har mer kontroll över mind and body sas kan du rida din häst bättre när något proffs ridit till hästen lite.

 

[Apan09]

Jag tror det kan vara bra för dig att inte rida annat än ev ut ett tag. Låt någon riktigt duktig, ett proffs på svårare hästar, rida hästen på banan tills den är bra där.
Så du får SE den gå BRA och det befästs i din hjärna att nu är hästen bra. Du måste ändra hur du ser på hästen för att förhindra explosioner.
Som proffs kan man stå emot impulserna att spänna sig, knipa med benen eller dra i tygeln. Det är det du måste lära dig. Men IOM att du inte är proffs måste man göra på lite annat sätt för att få dig till att inte följa impulserna.
Börja träna dig själv i olika sammanhang att stå emot impulser. Börja träna din kropp för att hitta kroppsmedvetenhet. Träna din andning.
Och se din häst gå bra och sköta sig med någon annan.
När du har mer kontroll över mind and body sas kan du rida din häst bättre när något proffs ridit till hästen lite.

Tack för väldigt bra tips!
Jag har gjort så tidigare när han exploderade sådär vid ridbanan. Lät en duktig tjej rida förbi honom där och in på ridbanan när det var full fart på andra hästar och eftersom hon är snabb och har bra timing lyckades hon stoppa honom och lugna ner honom innan han gick i luften sas.
Bara av att se att det gick och hur hon hanterade det så släppte mycket för mig och även för hästen (det hade börjar bli lite av en grej där han hade börjat stressa upp sig varje gång vi passerade efter den där första gången när jag inte lyckades fånga upp honom när han spårade ur) och det har fungerat bättre sen dess.

Jag har en duktig tjej som ska rida i helgen och om allt känns bra ska jag försöka träna för henne. Tror det kan vara otroligt bra, inte minst mentalt, att veta att min tränare är ok med att hoppa upp och rida själv om det skulle låsa sig helt någon gång.
Sen har jag även bestämt att stalla upp hos en annan tränare som jag ridit mycket för i sommar så att jag kan träna för henne och få stöd dagligen under en period oavsett om det har blivit bättre eller inte.

Det mentala behöver jag verkligen jobba på och det är även det som jag tror påverkar en hel del. Jag kan nästan bli mer spänd över att jag funderar på om han känner att jag är spänd eller inte. Jag blir ju lika rädd som honom för plötsliga händelser som jag vet/tror kommer trigga honom. Sen går ridturen och så kanske vi får till en perfekt övergång eller galopperar över ett fält eller gör något annat som gör att jag glömmer att oroa mig och bara blir glad och avslappnad, och helt plötsligt upptäcker jag att även han andas ut och slappnar av.
Det här vet jag ju om så därav mina tankar på mental träning för mig för att få ordning på honom...

Jag hoppas ju nu på att tränaren jag ska testa i helgen är en som har förståelse för den här typen av problem.
Är ju tyvärr (enligt min erfarenhet) inte alltid så lätt att få bra hjälp om det ligger rädsla i grunden. Det är ju bara att...!
Jag har iaf alltid svårt att erkänna att jag är rädd då jag ofta känner att man kan bli ganska dumförklarad om man känner rädsla i häst sammanhang eller att folk tycker att man borde lägga ner, sälj hästen!

Om man inte är dressyrryttare då, då är det ok :-P

 

[Seabaz]

Sälj och köp något du kan ha kul tillsammans med. Hästar kostar redan så mycket pengar, tid och kraft så varför älta något som inte fungerar.
Det känns lite som när folk köper på sig brukshundar när man egentligen bör köpa en sällskapshund.

Och detta har ingenting med att du inte är duktig nog (såg att någon skrev det). Det här handlar om att ni helt enkelt inte klickar.
Vem som helst kan ta hand om en häst på ett bra sätt genom att läsa en bok liksom... Men ska man få ut något själv av det i gengäld för all den tid, pengar och kraft man läggger ned, d krävs det att man har en häst som passar vad man själv vill

 

[hoppeloppe]

Jag skulle överväga att sälja. Betvivlar inte alls att du inte skulle vara duktig, men det ska vara roligt och trots allt någorlunda säkert att rida. Inte roligt att känna rädsla och kanske tom undra om man kommer hem helskinnad från stallet. Inget nederlag att inte känna att det fungerar som man trodde att det skulle göra.

Våran förra häst som numera är på de gröna ängarna kunde explodera emellanåt, hon behövde hjärngympa, skulle aldrig kunna trötta ut henne på annat sätt. Som någon annan skrev längre upp så fungerade timtals låånga ridturer i lugnt tempo bäst, klättring och olika terräng. Longerade jag före ridning så fick hon mest upp ångan och blev tuffare att rida. Dock blev hon aldrig jobbig av att stå några dagar.

I framtiden ska jag ha mig en stabil skogsmulle att träna några dagar i veckan med samt rida iväg på vart som helst utan att man måste ge tankenötter var femte minut. Men när jag läser annonser känns det ganska långt borta

 

[Apan09]

Eftersom så många har engagerat sig och kommit med både råd och stöd här så tänkte jag uppdatera lite hur det gått sen sist! Tränaren som skulle rida kunde inte komma ut och under ett par dagar tappade jag det helt. Hade ångest innan jag skulle rida och kom på mig själv med att leta efter anledningar att låta honom stå.
Ringde min gamla tränare och hade ett långt snack och vi bestämde att hon skulle komma ut.

Efter det samtalet hände något, hade både med det hon sa att göra, men också med tryggheten att veta att jag nu skulle få ordentlig hjälp. Jag kände att det var dags att bara ge mig fan på att jag klarar honom.

Så efter det har vi kämpat på. Det är inte vackert men jag har vågat fortsätta och ta igenom honom en bit i taget. Det kan vara att jag inte slutar rida bara för att han flyger omkring utan bara håller i mig i martingalen och travar på framåt. Förr eller senare coolar han ner och då avslutar jag innan det börjar om.
Det har gjort jätte mycket för mig mentalt!
Jag vet nu att jag sitter kvar och jag vet att han ger sig om jag bara rider på framåt.

Rädslan har minskat och jag har inte längre ångest innan jag ska rida även om jag så klart blir spänd fortfarande när han blir stissig.

I helgen hade jag tränaren ute och till en början var han snarare seg än het vilket var länge sen. Vi hade bestämt oss för att jobba lite med bommar och småhinder och så fort vi började hoppa taggade han till och började stöka så klart. Skillnaden var att med hennes hjälp vågade jag fortsätta och till slut var han jätte fin, bjöd jämnt till båda tyglarna och accepterade att jag la på skänkeln utan att explodera.

Hon fick mig att förstå att det största problemet är att han inte är framme för skänkeln och på hjälperna. Att mycket av det han håller på med kommer försvinna om jag får ordning på det även om han så klart alltid kommer vara en explosiv häst.

Så nu är planen till nästa träning att våga rida fram och få igång bakbenen även om han känns het och explosiv, sätta honom i arbete och att våga släppa handbromsen och lita på honom även fast han kastar sig i väg ibland. Och när han gör det, bara sitta still och inte göra någon grej av det utan bara fortsätta framåt.
Lättare sagt än gjort såklart men det känns hoppfullt på något sätt.

 

[sorbifolia]

Eftersom så många har engagerat sig och kommit med både råd och stöd här så tänkte jag uppdatera lite hur det gått sen sist! Tränaren som skulle rida kunde inte komma ut och under ett par dagar tappade jag det helt. Hade ångest innan jag skulle rida och kom på mig själv med att leta efter anledningar att låta honom stå.
Ringde min gamla tränare och hade ett långt snack och vi bestämde att hon skulle komma ut.

Efter det samtalet hände något, hade både med det hon sa att göra, men också med tryggheten att veta att jag nu skulle få ordentlig hjälp. Jag kände att det var dags att bara ge mig fan på att jag klarar honom.

Så efter det har vi kämpat på. Det är inte vackert men jag har vågat fortsätta och ta igenom honom en bit i taget. Det kan vara att jag inte slutar rida bara för att han flyger omkring utan bara håller i mig i martingalen och travar på framåt. Förr eller senare coolar han ner och då avslutar jag innan det börjar om.
Det har gjort jätte mycket för mig mentalt!
Jag vet nu att jag sitter kvar och jag vet att han ger sig om jag bara rider på framåt.

Rädslan har minskat och jag har inte längre ångest innan jag ska rida även om jag så klart blir spänd fortfarande när han blir stissig.

I helgen hade jag tränaren ute och till en början var han snarare seg än het vilket var länge sen. Vi hade bestämt oss för att jobba lite med bommar och småhinder och så fort vi började hoppa taggade han till och började stöka så klart. Skillnaden var att med hennes hjälp vågade jag fortsätta och till slut var han jätte fin, bjöd jämnt till båda tyglarna och accepterade att jag la på skänkeln utan att explodera.

Hon fick mig att förstå att det största problemet är att han inte är framme för skänkeln och på hjälperna. Att mycket av det han håller på med kommer försvinna om jag får ordning på det även om han så klart alltid kommer vara en explosiv häst.

Så nu är planen till nästa träning att våga rida fram och få igång bakbenen även om han känns het och explosiv, sätta honom i arbete och att våga släppa handbromsen och lita på honom även fast han kastar sig i väg ibland. Och när han gör det, bara sitta still och inte göra någon grej av det utan bara fortsätta framåt.
Lättare sagt än gjort såklart men det känns hoppfullt på något sätt.

Har precis lest igenom tråden, och blev så glad över att höra att du fått hjälp! Tycker faktiskt det är lite trist att så många ger rådet att sälja hästen i en sådan situation, som att man bara måste acceptera att "nu har jag blivit äldre och räddare och klarar inte av svåra hästar längre". Inte fasen! brukar jag tänka. Även om jag visst blir fortare rädd/ängslig nu än tidigare, så vet jag egentligen att jag är en bättre ryttare rent tekniskt nu och därmed borde klara av de svåra hästarna minst lika bra. Jag är säker på att det är samma sak med dig, och vi behöver bara övertyga våra hjärnor om det.

Om du känner att du behöver ännu mer hjälp/självförtroendeboost, så kan absolut en mentaltränare/-coach vara bra. För mig har det dessutom hjälpt att utfordra mig själv mentalt på andra arenor, t.ex. utmana min höjdrädsla, åka läskiga berg- och dalbanor osv. Dessutom kan det vara bra att hitta ett "mantra" åt sig själv som man upprepar ofta, t.ex. "rid på framåt" om det är det som funkar för dig. Jag själv rider bättre om jag kommer ihåg ett citat från Charlotte Dujardin; "don't be afraid of the power - you need to USE the power!".

Jag tror att du kommer klara av det här, det låter som du fått riktigt bra hjälp och det att han inte är framme för skänkel kan mycket väl vara grundproblemet. En massa lycka till vidare, hejja dig!

 

[Apan09]

Har precis lest igenom tråden, och blev så glad över att höra att du fått hjälp! Tycker faktiskt det är lite trist att så många ger rådet att sälja hästen i en sådan situation, som att man bara måste acceptera att "nu har jag blivit äldre och räddare och klarar inte av svåra hästar längre". Inte fasen! brukar jag tänka. Även om jag visst blir fortare rädd/ängslig nu än tidigare, så vet jag egentligen att jag är en bättre ryttare rent tekniskt nu och därmed borde klara av de svåra hästarna minst lika bra. Jag är säker på att det är samma sak med dig, och vi behöver bara övertyga våra hjärnor om det.

Om du känner att du behöver ännu mer hjälp/självförtroendeboost, så kan absolut en mentaltränare/-coach vara bra. För mig har det dessutom hjälpt att utfordra mig själv mentalt på andra arenor, t.ex. utmana min höjdrädsla, åka läskiga berg- och dalbanor osv. Dessutom kan det vara bra att hitta ett "mantra" åt sig själv som man upprepar ofta, t.ex. "rid på framåt" om det är det som funkar för dig. Jag själv rider bättre om jag kommer ihåg ett citat från Charlotte Dujardin; "don't be afraid of the power - you need to USE the power!".

Jag tror att du kommer klara av det här, det låter som du fått riktigt bra hjälp och det att han inte är framme för skänkel kan mycket väl vara grundproblemet. En massa lycka till vidare, hejja dig!

Vad glad jag blev av ditt inlägg, tack!

Ja jag hoppas verkligen på det här nu. Min tränare är kanon! Förutom att hon är duktig på häst och en bra tränare allmänt så känns det bra för att hon känner mig sen långt tillbaka (tränade mig redan på ponny när jag var 13-14 år) och därför vet vad jag klarar. Det gör att jag litar på att hon vet vart mina gränser går och hon är bra på att anpassa övningarna så man visserligen pushar gränserna hela tiden men aldrig hamnar i skiten utan alltid går därifrån med gott självförtroende. Sen vet jag att hon har förståelse för rädsla och hur man måste arbeta med/mot den då hon också tillhör oss som blivit lite fegare med åldern men ändå håller sig med småtokiga hästar

Jobbar mycket nu med att försöka tänka annorlunda. Inte analysera allt som gick mindre bra och sluta fundera på vad som kunde hänt utan istället tänka på det bra och på att jag faktiskt klarade av det ena eller det andra.
Minnas känslan när jag tog igenom ett problem och kom till avspänning istället för hur det kändes när han tog fart osv osv. Och framförallt, sluta förvänta mig att det ska gå åt helvete. Jag har ju faktiskt rett ut honom på det ena eller det andra sättet nästan varenda gång

 

[akleja]

Det jag tycker har stor betydelse för hur en häst fungerar är vardagstillvaron - stallet, hagen och flocken. Nu är ju din häst ingen skogsmulle och kanske inte alls den typ av häst man brukar hitta i en lösdrift, och du skriver inte vad jag sett om han har sällskap i hagen eller hur mycket han är ute, t.ex. Men om du vill fortsätta att kämpa med honom skulle kanske en annan typ av uppstallning kunna ha bra effekt. Jag har funderat på det här nyligen eftersom vi har en inackordering som flyger i luften ganska rejält emellanåt. Den hästen har lugnat sig betydligt sen hon kom till vårt lilla stall och går med sällskap.