@Kirre Synd att du inte bor här, jag har nämligen som minimikrav att jag alltid rider först. Då får jag bestämma tempo och jag slipper ha en backande häst i knät, och jag vet att min häst alltid går fram. Utom när jag ska hålla henne i skritt under konvalescens då men det hör ju inte hit
Förstår dig precis. Jag har mer eller mindre slutat att rida ut med sällskap. Rent socialt tycker jag att det är väldigt trist, men kvalitetsmässigt i ridningen är det en stor vinst. Jag är ju dock drillad i att man "ska" kunna rida ut både ensam och i grupp. Men det vetefan alltså, om det inte också är en sanning jag fått lägga bakom mig när jag huvudsakligen rider storhäst
På ponny bryr jag mig mindre, men känner mig också rent ut sagt stensäker i jämförelse med på de stora sprattelgubbarna man i bästa fall når med skänkeln ner på halva bålen... har liksom inte en chans att hålla om och sitta kvar om man väl hamnar i nåt trubbel.
Min häst är ju stabil på så vis att hon inte är rädd för fan själv, går förbi allt om än det ibland behöver tittas och sprättas så nog fan går hon genom eld om det är så det är sagt. Väldigt skönt. Däremot är det ju en egenskap väldigt få hästar besitter, har jag insett. Det ska blåsas och skvättas och fjollas för allt. Och är det nåt jag är allergisk mot så är det konstrande hästar vid uteritt.
Jag kan även med stigande ålder villigt erkänna att jag faktiskt tycker att det är läskigt att rida ut i grupp. Jag har ett enormt kontrollbehov, vilket säger sig självt att det fungerar dåligt ute i grupp då jag i bästa fall bara kan kontrollera min egen häst. Vad de andra gör får jag hoppas ryttarna har koll på, vilket de sällan har och kanske just därför gärna vill ha sällskap ute.
Sitter jag på min stora yviga häst som är stark som en oxe och gärna brallar loss när hon blir taggad, då föredrar jag alla gånger att vara ensam. Då har hon helt enkelt mindre anledningar att tagga igång, och gör hon det så riskerar jag inte att hamna i vägen eller att nån annan hamnar i vägen för oss. Utan jag kan således reda ut situationen på mitt eget vis - sparka på och dra upp huvudet. Vilket är svårt om nån häst är i vägen framför eller flippar ur bakom om vi far iväg.
Jag tycker dessutom att min häst är mindre tittig när jag rider ensam, om det beror på att jag spänner mig när vi har sällskap eller om det är för att hon har "ansvar" för den andre hästen också det låter jag vara osagt. Men jag tycker inte att det är trevligt. Dock kan jag ofta rida ut med sällskap (helst bara en till) med väl valda ryttare där vi har exakt samma syn på hur uteritter går till. I skritt och trav är det sällan problem, men ska det galopperas, då föredrar jag alla dagar i veckan att vara ensam.
Men ja, jag upplever det som ett ganska stort dilemma. Då jab gillar att ha någon att snacka med ibland, och tycker att alla hästar ska vänjas vid både ensamma uteritter och med kompis. Men återigen - jag känner mig osäker på min stora häst när vi är ute i grupp. Ridningen blir därefter då. Väldigt tråkigt
En annan nackdel är ju att ingen ser om man åker av, vilket jag tycker är olustigt. Men jag försöker att alltid meddela någon vart jag rider så att de kan leta på rätt ställe.