Eftersom jag inte har nåt att göra nu när jag är ledig och hästlös, så har jag roat mig med att läsa trådar på buke om hovledsinflammation. Ingen rolig läsning. Jag känner mig illamående och lätt uppgiven.
Synd att det inte går att dra fram klockan så att jag får åka på det jäkla återbesöket snart. Jag blir galen av att vänta i ovisshet. Har tusen frågor till veterinären, jag var så chockad sist vi var inne och upptäckte detta att jag inte ens tänkte på hälften av dem.
Jag vill ha någon form av framtidsplan att förhålla mig till. Nu när jag bara sitter här och rullar tummarna pendlar det ganska frisk kring hur jag vill göra och inte. Jag har ju sagt åt ponnysäljaren att jag inte kan köpa den, men hon tyckte att vi ska avvakta och se hur det går framöver. Finns den kvar så finns den kvar. Till en början uteslutade jag alla ponnyplanerna för att istället helhjärtat ägna mig åt att försöka ta reda på det som går att göra åt min stora. Men ju mer tiden går ju mer gnager det i bakhuvudet att tänk Om jag kan köpa ponnyn ändå, tänk Om det går att ordna osv. Blir galen. Hade varit mkt enklare om jag bara kunde ha tunnelseende och helt inrikta mig på att det är denna häst jag ska ägna mig åt, enbart. Då slipper jag kalkylera med nåt annat.
Och samtidigt tänker jag kring min stora, att detta kanske går över snabbt och tänk om hon liksom går att sätta igång i höst? Isåfall har det ju inte varit lång tid av livet som gått åt fanders. Och så känns det lite mer ljust. Men sedan svänger det tillbaka igen och jag läser om andras erfarenheter, månader och år av rehab och igångsättningar som går i vågor fram och tillbaka. Ibland blir det bra och ibland blir hästen utdömd efter flera år av försök. Och så strikt plant underlag och hejsan svejsan hit och dit. Jag kan inte garantera en helt plan hage, jag har ingen egen gård jag kan schackta ur till perfekt underlag.
Jag känner mig som världens sämsta hästägare, men jag har ingen lust att gå igenom flera år av försök
Inte med den här hästen. För det handlar inte bara om tid och pengar, det handlar om en häst som inte är i närheten av rolig att ha konvalescent. Och under tiden ska jag inte heller ha nåt att rida på, för jag tvivlar ju på att jag kommer kunna ha två hästar om en ska ta oerhörd tid och ekonomiskt utrymme för rehab. Jag är ju ensam och jobbar heltid, ingen avlastning varken ekonomiskt eller med arbetet.
Medryttare ja, men jag är SÅÅÅ trött på att rida andras hästar sporadiskt.
Nu ska man inte måla fan på väggen, men jag har ingen annanstans att bolla och ventilera detta än här...
Det som känns värst för mig är isåfall mina egna känslor. Jag har så oerhört dåligt samvete för hur jag känner inför ett eventuellt dåligt besked med lång konvalescens och rehab. Jag har ingen lust, och jag har enorma samvetskval pga det. Speciellt när man hör och läser om de som lägger ner hela sin själ, åker till tre olika kliniker och behandlar igen trots att hästen redan blivit utdömd... Jag kände så med min förra häst, dels för att jag älskade den hästen mer än mig själv men också för att jag inte hade upplevt samma utdragna åratal av motgång. Jag var helt enkelt inte lika less. Men jag känner nu att jag är trött på att sitta fast med problem.
Jag vill liksom komma vidare i mitt hästeri, inte alltid fastna på att jag inte har en häst som håller eller för att (som när jag var yngre) ingen delade mitt intresse hemma. Jag vill rida, jag vill komma ut på tävlingar och jag vill njuta av att ha häst. Jag har ju inte kunnat göra det nånsin, utom kortare perioder då denna häst gått bra och vi inte kämpat i motvind pga att vi haft samarbetsproblem. Men större delen av mitt hästägande har alltid grusats av nånting hela tiden. Jag är 30 år och jag anser att jag kan rida hyfsat och jag har ambitioner, men jag har aldrig ens kommit ut och ridit en LB!? Jag undrar hur länge mitt engagemang och intresse kommer att hålla i sig, när det bevisligen inte är meningen för mig att få komma framåt...
Fruktansvärt självisk och egoistisk känner jag mig, som tänker mer på min bortkastade tid än på min stackars häst som har ont i lederna. Jag vet också att jag kommer aldrig att kunna ta bort min häst utan att den är utdömd. Det handlar inte alls om pengar för jag får så lite av försäkringen så det är försumbart, utan om att jag inte kan stå inför mig själv och säga att jag helt enkelt avlivar hästen för att Jag inte orkar rehabba. Om en veterinär säger att det är kört, då kan jag ta det. Men jag vill inte känna att hästen dör för att jag är lat och oengagerad.
Nåväl. Det var dagens urladdning. Jag vet som sagt att jag inte ska ta ställning till nåt före återbesöket, men det är svårt att låta bli att grubbla när man har 24 tim/dygn till att göra ingenting. Jag hatar att ha semester och inte ha nån häst. Vad fan gör folk som inte har häst? Jag blir galen...
