Sv: Ytter underskänkel - tabu eller verktyg
Jättekul att läsa hur du rider. Spännande att du vill sätta ord på det. Tackar tackar
Tack för att du tar dig tid att svara
Det är intressant att läsa även om din filosofi inte överensstämmer med min. Jag rider ju också som sagt ung häst o jag upplever att jag behöver ge tydliga signaler i början, när hon sedan förstått vad jag menar så blir hjälperna däremot väldigt små o lätta.
Hon är känslig o jag använder underskänkeln betydligt mindre på henne än på en del andra hästar jag ridit.
Jag behöver oxå ge tydliga signaler i börjam, men jag har lärt mig att göra det utan underskänkeln, nu... (Jag har inte ridit såhär i hela mitt liv
)
Hon lyssnar väldigt bra på överskänkeln, halvhalter o övergångar gör jag t.ex. genom att lägga till överskänkeln o sjunka ned i sadeln, tänker "sitt djupt". I halvhalterna lägger jag till underskänkeln mycket snabbt för att stimulera fram mer energi. Hon hänger ihop väldigt bra i sin kropp men vi behöver hela tiden jobba med att få lite kvickare bakben. Och till det behövs underskänkeln för att stimulera. Det är inget jag kan "tänka" fram.
Jag måste tänka nu hur du gör dina halvhalter - för jag tror kanske att vi gör lite olika. Spännande, för båda sätten verkar ju få samma resultat. Hur menar du när du skriver 'lägger till överskänkeln'? genuint intresserad fråga. Mina halvhalter gör jag inte genom att tänka 'sitt djupt', snarare tänker jag tvärt om. Jag tänker 'upp/bak med axlarna och sug upp'. Jag får lixom dra in magen och ta lite mer tyngd i stigbyglarna, iom det så kommer överskänklarna att ligga an lite tydligare. Jag stimulerar inte energi med underskänklarna, det har jag fått lära mig att göra med spöt - men för oss brukar det räcka med att jag smackar till. Spöt använder jag mycket sällan, mer som en vift i luften med tussen längst ut, det funkar väldigt effektivt för att öka energin. Ofta kan jag rida med hoppspö
bra att ha vid bogen när han tokar upp sig med fölungarna, vilket händer titt som tätt. Så det är ju ett annat sätt jag flyttar bogarna, som jag inte sa tidigare, tryck mot bogen med spö, eller knack med handen mot bogen.
För att få rätt böjning på en volt t.ex behöver kontakt finnas på yttertygeln, jag måste sitta kvar rakt över henne och ytterskänkeln ligger intill som inramning, även om den inte trycker så finns den där.
Jag har alltid underskänkeln liggande väldigt lätt intill, däremot inverkar den bara vid behov. Skulle jag använda den för mycket så skulle lilla hästen inte bli glad.
Precis, kanske inte så annorlunda här ändå. Kontakten i yttertygeln är ju avgörande för böjningen. Pga sitsen jag rider så kommer inte underskänkeln intill - men här måste vi ju ändå lämna plats för tolkning. Vad menar vi egentligen med att underskänkeln ligger intill? Vinklar du i knät så att den kommer intill? Just nu, där jag är i min resa, så ska jag inte rida med vinklat knä, vet inte om det kommer att förändras i framtiden, men just nu så rider jag med ganska raka knän - eller försöker iaf. Jag gissar att det är för att jag inte ska fuska med mina underskänklar - som jag använde flitigt tidigare (hoppryttare och fälttävlansrryttare som tränare innan, 'håll om med skänklarna'). Sen har jag ju även med min häst lärt mig att det är överflödigt för oss, vilket gör min ridning lite mer spännande, tycker jag.
När vi övar skänkelvikning så har jag även där kontakt med ytter tygel o ytter skänkel för att inte framdelen ska hinna för långt före eller blivande ytterbogen skjuta ut. Som sidförande använder jag blivande inner skänkel väldigt lätt vid sadelgjorden.
Bara några exempel.
Nu rider inte jag så ofta skänkelvikning i träningssyfte, vi jobbar mer med öppnan. Men jag är inte av den åsikten att det är en skadogörande övning, som jag har läst att flera andra tycker, som rider kanske lite åt det hållet jag rider. Alla övningar har sina syften och användningsområden. Jag kan använda skv för att förhindra galenskap ute, sätter jag honom i sidförande då kan han inte skjuta iväg som en kanon (fast det kanske inte kan kallas skv
) Oftare använder vi öppnan i våra övningar. Jag sätter honom i böjningen, men stänger av dörren för att följa böjningen sas. Jag riktar om energin med ytterfoten, pekar vägen - lite så som Ewa-Lena beskrev här tidigare. Jag måste i öppnan alltså ha en stabil innersida samt tonus i kroppen för att ange att jag vill ha lite mer energi och lyft. Vet inte om det kan kallas sidförande, för det är för mig vikten som gör riktningen, att jag trampar mer i ytter stigbygel. Om jag slappnar av i sadeln följer han böjningen och går ur öppnan och slappnar själv av och får fram och ner nosen. Jag säger tack.
Precis som jag redan svarat Totola så är ju målet att rida med så små o fina hjälper det bara går, men jag tycker jag att hästen behöver tydliga signaler i början tills den förstår vad jag menar, därefter förfinas hjälperna mer o mer. Och dessa tydliga signaler innebär inte sparkar o ryck, det går att vara tydlig på ett mjukt sätt.
Jag tycker oxå att hästen behöver tydliga signaler i början - men tydliga signaler har jag lärt mig ge utan min underskänkel
Sen tror inte jag att någon här på KR rider med sparkar och ryck, eller så hoppas jag inte det iaf.
Jag så att säga rider min häst i varje steg. Det innebär dock INTE att jag använder skänkeln i varje steg o rider grovt. Utan det innebär att jag är MED hästen i varje steg, att jag känner varje steg o i tanken är lite före hästen hela tiden.
Precis, om jag med min häst ska få honom att förstå att det är jag som han ska lyssna på, så måste jag stämma av ofta. Ibland i varje steg, ibland i vart tredje, och vid riktigt bra dagar lite mer sällan. Ju mer skolad han blir kommer jag att behöva stämma av mer sällan. Han klarar av mer och mer själv. Med stämma av kan det vara att sätta takten med små kram i tygeln. Inte som en regelrätt förhållning, men mer känna av var vi har varandra. Jag tycker det är superviktigt att rida i varje steg, speciellt på unghäst, om det ska bli till någon ridning.
Att jag menar att hästen kan tänka själv innebär att han vet vart vi är påväg och jag behöver inte helatiden visa honom - det innebär inte att han får hitta på helt själv, men han får utrymme att uttrycka sig och gärna gissa och ge mig gratis
. Om jag inte vill att han ska gissa stämmer jag av lite oftare, och säger till honom att vara redo på vad som kommer. Då gör han inte några gissningar själv. Det är när jag tillåter honom att gissa som han får gissa, och iom att vi har våra övningar så gissar han ju ofta rätt eftersom jag leder in honom mot ett visst mål. Som exempel: Efter en viss övning så har jag alltid gått över till galoppanslag efteråt. Det är en övning inför galoppiruetten, som alltså är bara lilla lilla början, senare ska vi använda oss av att han vet att galoppen kommer efter just den övningen och flytta anslaget närmare och närmare piruetten, och han kommer alltså tillslut att göra en galoppiruette helt av sig själv. Detta betyder inte att han själv hittar på, han bara följer en rutin. En av mig (kanske ffa min tränare) utstakad och bestämd väg - alltså han tror att han får gissa, men jag vet ju redan vad han kommer att gissa. Han får alltså för sig att det är han som kommit på övningen, då blir han så stolt och pampig. Det är så jag vill ha min häst. Stolt och pampig.
Det är nyttigt att tänka igenom vad man gör, möjligen blev detta luddigt, men det var i alla fall ett försök.
Inte luddigt alls, mycket kul och spännande att få möjlighet att bolla ridning med någon annan - även om det inte är samma tänk. Tack för att du är med