Sv: Ytter underskänkel - tabu eller verktyg
Har du vägarna förbi västerbotten, så säg till. : ) Så kör vi lite experiment tycker jag!
Åh, va härligt det låter! Att du o maken har samma intresse är ju fantastiskt kul, gratulerar! Jag har fått upp min sambo (hans andra gång på hästryggen) på min galenpanna en gång, efter att jag hade ridit slut på buset. Det gick faktiskt ganska bra, dom förstod varandra i både start, stop och styrningen - och det är inte alla som kan styra min häst ska jag säga. Jag var impad. Det är ju superbra att ha en medryttare i familjen - jag måste nog vänta några år tills dess, men jag har ju mock-hjälp, och borst-hjälp.
Om jag trampar ned i stigbygeln? Ska kolla nästa gång.
Ja, kolla... Det skulle vara spännande att höra faktiskt.
När du beskriver din sits så undrar jag vad du har för sadel? Själv har jag en Diamant dressyrsadel, liknar Edinburgh en hel del.
Ah, okej.
Jag vet inte vad jag har ridit i för dressyrsadlar tidigare, men jag tycker alltid att jag haft tendens till att hamna lite för mycket på rumpan i engelska sadlar. Jag har väl inte hittat den rätta helt enkelt i den genren, jag har ju alltid ridit i andras. Jag har istället trott att det är nåt fel på min kropp som alltid har fått kämpa för att sitta bra.
Tidigare hade jag en Ludomar alta escuela (köpte en i spanien) med mockasäte till min häst. Satt som ett frimärke, var suverän till 'tillridningen' och skogsvänjning, gick skitbra att hoppa stockar med. Men jag upplevde att sätet var för stort för mig för dressyrarbetet, så jag bytte. Nu har jag en liten amazonas elisabeth, en såndära alternativ-sadel. Den är oxå jättemjuk att sitta i - men jag ska ju inte sitta i den - jag ska ju stå
.
Den har galleri (tror jag det heter) både bak o fram, men jag tycker inte att jag sitter fast i den alls. Det som jag tycker är bra är att jag har ganska hög frihet för mina ben att sas komma både fram o bak. Alltså, jag kan alltid stå i lod oberoende av bockningar eller stegringar. Att sadeln inte stöder upp så mycket tror jag många kan få lite problem med då det kan hända att det lätt blir hängsits. Jag tyckte i början att jag lätt hamnade lite i stolsits - men genom att länga lädren så har jag nu fått ordning på det. Jag tror läderlängden har stor betydelse för en bra sits i en sån här sadel. Det finns inga stöd för benen (vad jag har hittat iaf), utan jag sitter rätt upp o ner. Den sadeln är inte byggd för kortare dressyrläder, utan byggd för just 'stå-sits', är min upplevelse. Många säger att det är problematiskt att rida lätt i den, men jag tycker att det går bra. I början var det konstigt, men ju mer jag vant mig vid denna stilen av sits desto lättare tycker jag allt blir. Lättridningen lyfter inte så mycket från sadeln alls, iom de långa lädren - utan blir mer som avlastning.
När jag rider i min stübben sigfried - hoppning/galoppjobb - så känns det superknasigt i början. Jag måste stå lätt eller i fältsits hela tiden för att få rätt balans tycker jag, annars blir det direkt på rumpan. Det känns INTE bra. Den är
absolut inte byggd för dressyr. : D
Vad beträffar samlingen så var nog min fråga lite dum, jag tänkte inte på att din häst är PRE (?) o de brukar ju ha naturligt lättare att samla sig. Så där är nog våra hästar inte riktigt jämförbara. De PRE jag sett har däremot haft lite svårt att länga sig o de har haft en tendens att släppa ryggen. Hur är din?
Ingen dum fråga alls.. : ) Hur skulle du kunna veta att jag hade PRE? Vad har du för häst?
Jo, vi har inte börjat med några regelrätta längningar än. Det är lixom inte dags för sånt alls. Vi har inte det påskjutet som krävs än, för att han ska orka att få längning bärig. Den enda längning jag gör är med nosen bra fram och ner, och det blir bara några steg i trav, han orkar inte mer utan faller ur. Jag är livrädd att tappa ryggen på honom, och att han skulle får för sig att hitta på den stilen. Jag har sån tur med min häst, han sitter lixom ihop av sig själv. Han krullar inte ihop halsen och går som en symaskin, han har mer en liten tendens att korta upp halsen lite för mycket och det finns risk för att få underhals, så jag får vara försiktig med det istället. Har du några tips här att dela med dig av
?
Hur menar du med att du vill ha ett påskjut efter samlingen, alltså hur åstadkommer du det? Jag tänker på de tränare jag ridit för där man har fått övergå i mellantrav efter någon lite mer krävande övning, just för att behålla bjudningen framåt hela tiden.
Ja, det är nog ganska lika. Hos min tränare kan vi ibland jobba med lite högre samlign är jag vågar själv och då brukar han komma fram i en jättefin rund trav efter det. Det är som att han VILL fram i traven och slappa och svikta efter att ha samlat sig. Så länge jag inte begär för mycket av honom så kan han ibland verkligen skjuta sig ur samlingen - det är en häftig känsla. Men det är ju inte jag som gör detta, utan han själv. Jag bara tillåter det, typ.
Hmm, ja det är ju inte jag som åstadkommer något alls - utan det är han själv. Jag bara försöker förmedla för honom hur jag tänker mig att vi ska röra oss. Om jag samlar för mycket och han kommer för mycket i bakvikt så blir det som att vi står still, och då är det skit svårt att ta sig ur. Han kan göra piaff - men han orkar inte så många steg utan hamnar gärna på rumpan och så blir det stopp - så jag vågar inte kalla det piaff. Alltså det blir för tungt för honom att trycka ifrån och ta i så att han kommer fram igen. Så, för att hålla honom framme måste jag se till att inte korta mer än att jag hela tiden känner att han kan komma fram. Det bästa är ju att jobba med korta skritten och diagonala skritten om vartanat till att börja med, sen gå över till traven och göra samma sak: lång trav - kort trav (- tramp - kort trav -), lång trav. Han måste vänja sig vid att efter en kortning så släpper jag alltid fram honom så att han får länga och frusta. Då går det lättare att leka fram påskjutet, och det är ju där jag tycker han får mest muskeljobb.
För honom är det inte jobbigt att sätta sig, utan det är att ta sig ur det som är jobbigt. Det är som att jag måste balansera mig över honom och se till att han inte hamnar på rumpan för fört, och inte begära mer än att han kan komma fram. När jag ber om kortning så höjer jag handen lite, står lite mer i stigbygeln och ökar min tonus i kroppen. När jag har fått så mycket samling som jag tror han klarar sänker jag handen och för den lite fram så att nosen söker mer fram - då kommer tyngden lite mer på bogen och han orkar skjuta sig ur samlingen. Det är altså min hand här som blir drivande, gissar jag.
Hur gör du?
Tonus får du gärna förklara lite mer hur du menar.
Jag visste det
Det som är så svårt, och jag som hoppades slippa.
Tonus är att öka energin i kroppen, suga upp hästen igenom kroppen. Använda musklerna, så att hästen känner att jag menar aktivering. När jag slappnar av så känner hästen det och slappnar av han med. Trycka med tån i stigbygeln, spänna rumpa och lår och suga upp magen. När vi jobbar med en 'tonusövning' så kan det räcka i de sista sekvenserna att bara trycka lite med tån i stigbygeln (detta skapar ju tonus i lår och rumpa) - det är så lite som behövs för att han ska känna och veta. Sen är det viktigt att jag ser till att mina axlar är rätt. Jag får inte falla fram eller bak - utan måste vara i balanspunkten.
När det gäller ytter skänkel i öppna, så, ja, jag använder den för att få mer samling genom att ytterbak aktiveras mer. Min gamla häst lärde mig detta. Henne kunde jag ha rätt böjd och så, men jag kände att det fattades något, jag kände inte rörelsen i kroppen. När jag då lade till ytter skänkel så blev det en stor skillnad.
När använder du ytterskänkeln då? Alltså, blir det mer ett jämnt tryck, eller en impuls? Om impuls, när ger du den? Vad menar du med att ytter bak aktiveras mer? Alltså på vilket sätt? Påskjut/bärkraft... Bara nyfikna frågor... : )
Menar du att ytterbak lixom inte hänger med innerbak, eller tvärt om, och därför känner du ett behov av att aktivera?
Spännande spännande!
har inte ridit för någon tränare som varit lika hård som den jag nämnde i annat inlägg. Men skulle vilja att de tränare jag rider för nu skulle vara liiite mer noga att påpeka vägarnas noggrannhet. Inte för att de är slappa när det gäller vägar, men jag skulle behöva puffas på lite i den riktningen. Visserligen sitter en hel del kvar ”i ryggen” efter den exercis jag råkade ut för, men jag har ändå blivit lite slappare med åren tycker jag.
Ja, det hjälper ju så mycket med lite extra dos diciplin. Du får säga till dina tränare att vara lite mer hård
så att det inte daltas.
Nädå - men jag förstår hur du menar. Vi kan ju alla bli lite hemmablinda. Jag älskar att rida på en nyharvad bana, så att jag kan göra fina vägar som nästan blir som ett konstverk att se på efteråt. Fast det är nog bara jag som uppmärksammar konstverket efteråt.
Att lära sig program är inte så svårt, det finns en logik i hur de är uppbyggda. Däremot ÄR det bra att öva program före en tävling. Det blir lättare att visa upp hästen på ett trevligt sätt om programmet sitter i ryggmärgen. Alltså att man inte hela tiden behöver fundera på vart man ska. Om det sitter i ryggmärgen kan man koncentrera sig på hästen på ett annat vis o ge den bra förutsättningar genom att rida från punkt till punkt o ha den väl förberedd.
En hoppbana däremot skulle jag aldrig kunna lära mig...
Ja, jag kanske ska leta upp nått lätt program och studera det lite, bara för skoj skull. Men jag kommer nog inte att tävla... Det är jag inte 'cut out for' sas. Jag får sån prestationsångest att jag börjar grina
Men skoj-hopptävlingar är kul. Vi har en varje år på vårt stall, och då har jag skrikit: 'Hjälp! Vart ska jag!!' och alla har gapat 'höger' eller 'vänster' eller 'blåvita'. Det är riktigt kul.