Sv: Ytterbog på vift i galopp
Får jag komma med en fråga också?
Mitt skrälle har samma tendens som din att bli hal som en ål och slingra sig när jag rider i riktning från hemåt. Jag försöker parera henne och få en jämnt stöd i båda tyglarna, men det går inge vidare, inte ens i skritt. Hur fick du ordning på det?
Hur
kräver man något av en häst som inte bryr sig?
Kan ju inte svära på att det fungerar för din (den här herrn är den första jag haft som visat de här tendenserna att inte vara så pigg på att gå från stallet).
Men det första jag gjorde var att öka tempot. Om han stod emot eller inte brydde sig så helt ärligt kickade jag till honom - ordentligt. (Hade jag ridit med spö hade jag petat till med det). Men en rejäl 'vakna!' om de ignorerar första, fina hjälpen. Skitsamma om det blir trav framåt, bromsa inte, absolut ingen broms i, ta ner tills kritt efter några steg istället. 'Lagom' blir för mycket tvetydighet i det läget.
Se till att underhålla den där raskare skritten, driv i varje steg, växelvis för vardera bakbenet. Strunta i det här läget var på vägen etc ni befinner er eller om ni raglar som druckna, men hästen ska marschera på framåt. Så fort den slutar - kicka/peta till så den vaknar.
När man sen fått lite styrfart i skritten så brukar det bli rakare av sig själv, det där ormandet sitter mycket i tempot och att hästen går och trycker emot hela tiden, det finns ingen motor bak. Men när styrfarten är där, ta tyglarna, och fortsätt driva så aktivt som behövs i skritten. Och nu kan du börja parera, finns ju ingen direkt yttersida/insida så rakt fram, men när hästen börjar åla så får du en sån, den tygel den släpper anser du är yttertygel (dvs böjer hästen halsen åt vänster och ålar ditåt, så ser du det som om den släppt yttertygeln, att vä är ytter, och driv fram den dit. Yttertygel - inneskänkel. Det gäller att vara på dem hela tiden, och inte glömma att driva skritten, se till så bakbenen kommer in.
Efter ett tag inser de att det är mindre jobbigt att knata på rakt fram. För min herre tog det ett pass för poletten att trilla ner. Jag har ju som jag skrev varit lite slapp på det med tempot, däremot krävt rakriktningen, men han har satt tempot och inte varit ärligt rakt och framme. Idag såg jag till att det var jag som satte tempot och marschfarten. Och kvittot fick jag när jag när jag kom in i byn igen inte red in på stallplanen som jag gjort alla gånger innan, utan fortsatte ner i byn. Dvs förbi herrns älskade ponny, som dessutom började gapa på honom. Herrn kikade ditåt, jag la på ytterskänkel och thats it. På lång tygel knallade han på i god marschfart, rakriktad och utan minsta 'motstånd', tryck eller ålande. (Och undrade säkert vad han nu gjort för stordåd när hans matte plötsligt blev knasig och började överösa honom med beröm *s*)