Vinterföräldrartråden 2017/18

[Positron]

Tack för dina tankar!
Jag håller med dig i stort, och har mycket lättare att köpa resonemanget för "andra par", men betydligt svårare att inte låta saker gnaga när det gäller mig och sambon...

Ang. att jag bär barnet så blir det såklart mer konkret och verkligt för mig, jag har dessutom lätt för att bli introvert och gå in i mig själv och anstränger mig för att inte på så vis stänga sambon ute. Samtidigt tycker jag egentligen inte att jag "ska" vara bättre på att planera för bebis bara för att han bor i min mage, om nån förstår vad jag menar... Tvärtom tänker jag att sambon borde vilja planera mer just för att det ska bli verkligt för honom också. (Men ja, jag förstår såklart hur du menar också @YaHilweh )

Senaste året/åren har jag också kunnat känna alltmer mer lugn i att vi inte måste sitta ihop och göra precis allt parallellt för att det ska vara jämställt. Det är okej om vi tvättar varannan gång och jag kan måla sovrummet eftersom han är ute och gräver eller skruvar upp lampor. Men det jag tror att jag är ute efter är det "mentala", alltså att dela själva ansvaret och planeringen. Jag vet med mig att jag har en släng av kontrollbehov och gärna har åsikter om det mesta, samtidigt som sambon lätt blir mer tillbakadragen i de lägena. Men jag vet inte riktigt hur en ska kunna kliva tillbaka om den andre inte först/samtidigt kliver fram...

Usch, förlåt för mina smärre romaner! som sagt, det här är min allra största förhållandeskräck, och just nu känner jag mig extra grubblande och lite nere pga hormoner och annat härligt.

Just det där med att ta ansvar för planeringen/projektledningen är vårt största problem också. Och jag har också ett stort kontrollbehov och vill ha saker på mitt sätt.
Men där är det jätteviktigt att man tar ett steg tillbaka och ger utrymme, annars kommer den andre aldrig att kunna växa in i det ansvaret. Då får man ta att det blir ett litet glapp i att saker blir gjorda/planerade men oftast är det kanske inga livsviktiga saker? Och sen kan man ju alltid meddela i stil med "nu kommer jag backa undan lite så att du får möjlighet att ta lite mer ansvar för det här och det här". Annars kanske partnern inte märker att utrymmet ges och du blir irriterad för att ingenting händer.

Och sen som någon annan skrev är det en stor fördel att dela på föräldraledigheten. Min man fick bra mycket mer koll och tog mycket mer ansvar efter att ha varit ensam hemma med sonen i bara några dagar

 

[Positron]

Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.

En sån liten pytte du ser rätt nöjd ut känns det bra?

 

[pollex]

Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.

Så härligt att ni kan/får sitta med henne nu! Jag gissar att det betyder att läget är stabilt för henne? Och hur är det med dig nu?

(Grattis på 27-veckors-dagen! )

 

[Sofie_B]

Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.

Vad mysigt att få ha henne nära! Hur går det för er? Har tänkt så mycket på er!

 

[Tassetass]

Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.

Jag tittar på min egen hand och försöker liksom förstå hur liten hon är, men det går knappt.

Fantastiskt fint att ni nu får ha henne i famnen. Det är ju faktiskt där hon hör hemma.

 

[cili]

Så härligt att ni kan/får sitta med henne nu! Jag gissar att det betyder att läget är stabilt för henne? Och hur är det med dig nu?

(Grattis på 27-veckors-dagen! )

Japp, än så länge är det stabilt. Hon behöver inte ens syrgas .
Jag mår fortfarande ganska dåligt, men försöker ta mig igenom dag för dag. Känns som att järnvärdet fortfarande är svajigt, det får vi svar på i eftermiddag

 

[Tassetass]

Jag mår fortfarande ganska dåligt, men försöker ta mig igenom dag för dag. Känns som att järnvärdet fortfarande är svajigt, det får vi svar på i eftermiddag

Inte undra på, din kropp och knopp har ju verkligen fått en redig omgång stryk på sistone. På något sätt är jag ändå ganska glad att du uttrycker att du mår dåligt, det är nog lätt att i din situation helt glömma bort sig själv och det egna måendet.

 

[cili]

Vad mysigt att få ha henne nära! Hur går det för er? Har tänkt så mycket på er!

Försöker att skriva ikapp på bloggen nu, finns länk i min profil
Dom är jättenöjda med hur hon utvecklas, och hon har redan gått upp ett hekto i vikt sedan födseln

 

[Positron]

Klockan 14.00 ska jag in på samtal med Aurora. Är lite nervös för att inte få igenom ett snitt. Men ser samtidigt inga problem med att jag skulle få ett.

Hur gick det?

 

[Positron]

@pollex jag tänkte att du med din erfarenhet kanske har lite koll. Jag satt och funderade på det här med väldigt premarura barn och korrigerad ålder. Håller de sig oftast till sin korrigerade ålder rent utvecklingsmässigt? Svårt att formulera mina tankar men jag tänkte väl lite att de kanske får som en slags skjuts på vägen när de har större utrymme för rörelser och då tänker jag väl mest på den fysiska utvecklingen.

 

[pollex]

Japp, än så länge är det stabilt. Hon behöver inte ens syrgas .
Jag mår fortfarande ganska dåligt, men försöker ta mig igenom dag för dag. Känns som att järnvärdet fortfarande är svajigt, det får vi svar på i eftermiddag

Nu har jag varit inne på bloggen och läst, fantastiskt att hon klarar sig utan syrgas och redan har kunnat gå upp i vikt . Håller tummarna för att ductus också sluter sig av sig själv!

Du har ju verkligen gått igenom en riktig mangling med först alla graviditetskrämpor och sedan hela sjukhusvistelsen krönt av ett snitt, så det är verkligen inte konstigt att du får ta livet och återhämtningen dag för dag . Jag tror i alla fall att det är en klok strategi - om inget oväntat händer så kommer varje dag sedan förlossningen göra livet lite lättare. Det där järnvärdet får gärna föregå med gott exempel och ta och stabilisera sig!

 

[pollex]

@pollex jag tänkte att du med din erfarenhet kanske har lite koll. Jag satt och funderade på det här med väldigt premarura barn och korrigerad ålder. Håller de sig oftast till sin korrigerade ålder rent utvecklingsmässigt? Svårt att formulera mina tankar men jag tänkte väl lite att de kanske får som en slags skjuts på vägen när de har större utrymme för rörelser och då tänker jag väl mest på den fysiska utvecklingen.

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle kunna ge en liten skjuts, men som jag förstått det och upplevt så är det snarare tvärtom eftersom den oväntat tidiga starten i världen utanför är en rätt rejäl påfrestning. Det är klart, träffar man en bebis som är född v 40+0 och en som är född mycket tidigare och kommit fram till motsvarande 40+0 så kan man nog uppleva att den tidigt födda är mer ”van” att vara i världen (vilket ju är sant), men när det gäller sådant som att börja le, vända sig, sitta, resa sig, gå, prata etc så kommer prematurerna (förhoppningsvis) att göra det inom normalspannet för sin korrigerade ålder men sannolikt senare än om samma bebis fått stanna till fullgången tid. Men sedan är det ju främst de första åren några månader hit eller dit gör någon skillnad, sedan tar andra förutsättningar över.

 

[Positron]

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle kunna ge en liten skjuts, men som jag förstått det och upplevt så är det snarare tvärtom eftersom den oväntat tidiga starten i världen utanför är en rätt rejäl påfrestning. Det är klart, träffar man en bebis som är född v 40+0 och en som är född mycket tidigare och kommit fram till motsvarande 40+0 så kan man nog uppleva att den tidigt födda är mer ”van” att vara i världen (vilket ju är sant), men när det gäller sådant som att börja le, vända sig, sitta, resa sig, gå, prata etc så kommer prematurerna (förhoppningsvis) att göra det inom normalspannet för sin korrigerade ålder men sannolikt senare än om samma bebis fått stanna till fullgången tid. Men sedan är det ju främst de första åren några månader hit eller dit gör någon skillnad, sedan tar andra förutsättningar över.

Tack för svaret på morgonens fundering

 

[pollex]

Tack för svaret på morgonens fundering

Jag kan ju lägga till att jag upplevde de första tre-fyra månaderna efter BF som rätt mentalt tuffa - den tiden är ju även fullgångna bebisar rätt små, ofärdiga och icke-belönande (om det går att förstå vad jag menar med det ) och när jag då hade en bebis som jag redan haft i tre månader så kändes det som att köra samma tre månader i repris igen (fast inte på sjukhus då, det var ju för all del ett fall framåt ). Då hade jag verkligen önskat att de där tre månaderna gett en utvecklingsskjuts som man fått glädja sig åt, men icke!

 

[cili]

Nu har jag varit inne på bloggen och läst, fantastiskt att hon klarar sig utan syrgas och redan har kunnat gå upp i vikt . Håller tummarna för att ductus också sluter sig av sig själv!

Du har ju verkligen gått igenom en riktig mangling med först alla graviditetskrämpor och sedan hela sjukhusvistelsen krönt av ett snitt, så det är verkligen inte konstigt att du får ta livet och återhämtningen dag för dag . Jag tror i alla fall att det är en klok strategi - om inget oväntat händer så kommer varje dag sedan förlossningen göra livet lite lättare. Det där järnvärdet får gärna föregå med gott exempel och ta och stabilisera sig!

Jag är helt bortkommen gällande tid just nu, så det går bara att ta en dag i taget. Har koll på att hon föddes den 14de, men att det redan gått tre dagar sen dess får jag inte in. Det blir ju som en alternativ värld inne på sjukhuset, där det knappt är skillnad på dag och natt eller vardag och helg.

Nu har jag blivit av med bandaget över såret, en milstolpe!

 

[Positron]

Jag kan ju lägga till att jag upplevde de första tre-fyra månaderna efter BF som rätt mentalt tuffa - den tiden är ju även fullgångna bebisar rätt små, ofärdiga och icke-belönande (om det går att förstå vad jag menar med det ) och när jag då hade en bebis som jag redan haft i tre månader så kändes det som att köra samma tre månader i repris igen (fast inte på sjukhus då, det var ju för all del ett fall framåt ). Då hade jag verkligen önskat att de där tre månaderna gett en utvecklingsskjuts som man fått glädja sig åt, men icke!

Jag förstår precis vad du menar med ickebelönande, men jag var nog så fullpumpad av hormoner och att allt var så nytt att det bara rullade på. Om det hade varit den dubbla tiden, som det ju blir med ett såpass prematurt barn, så vet jag inte riktigt hur jag hade löst det. Det måste vara en mental berg och dalbana med all oro, inte få vara hemma osv...

 

[FeatherCloud]

Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.

Men hej hormoner (tur kollegan är på möte eftersom jag just blev lite gråtfärdig...) så fina ni är! Och vad skönt att ni får hålla henne och att det verkar gå framåt. Vilka kämpar ni är!

 

[YaHilweh]

Hur gick det?

Det gick bra, först frågade sköterskan hur jag upplevde den förra FL och började sedan fråga mer om tider, som jag såklart inte hade koll på.
Hon hade inte läst min journal innan, med flit för att hon ville höra mina tankar kring den tidigare förlossningen först. Vi gick sedan in och kollade när den aktiva fasen började osv. och det först hon sa var med "oj", tittade i 20 sek och sa sedan, vi stänger ned det här igen.

Fick då förklarat för mig att min oro att få en likadan FL är fullt befogade för jag hade tydligen inget normalt förlopp senast. Utan ett långt, utdraget och smärtsamt förlopp. Att jag har all rätt att känna obehag för att få samma känsla igen. Samt att hon förstod min panik och stress inför det.
Kändes verkligen som hon lyssnade på mig. Jag har en tid bokad till läkare den 28/11 för att få besked (tydligen den vägen man måste gå).
Hon tror att läkaren kommer föreslå en förlossningsplan, men även att snitt inte bör vara några problem alls. Men självklart kunde hon inte lova något, utan det är ett läkarbeslut.
Och i förlossningsplanen är tanken i så fall att om det skulle starta spontant som sist, innan planerat datum så skulle man följa den och då har jag ev möjlighet att få in i den att jag ska kunna avbryta och be om snitt.

Målet är fortfarande ett planerat snitt och jag blir otroligt stressad av tanken på annat.
Det tog även upp att jag vägrar att vara med om en igångsättning, men tydligen vill man inte sätta igång tidigare snittade mammor. Så det känns bra.

Vi pratade även om att jag inte vill amma. Men kom in på om ifall man skulle handmjölka bara råmjölken. Så jag ska läsa på lite om det och se hur jag vill göra där.

 

[Sofie_B]

Nu vill jag ha lite tankar från er:

Vid dom tidiga ultraljuden blev jag flyttad totalt 2 veckor, så att bf hamnade tidigare än vi räknat med. Detta göra att bebis skulle ha blivit till mitt emellan två ägglossningar. Den mensen jag hade innan var konstig, bara en liten blödning och den höll inte heller i sig lika länge som den brukar.

Bebisen har hela tiden legat ungefär 2 veckor "före" i allting och han ligger i överkant i SF-mått.

Jag känner mig helt övertygad om att han är två veckor äldre än vad vi räknar på och att bf således borde ligga i slutet av januari, inte 11/2. Jag har vädrat det här med min bm men hon vägrar tro på det och vill istället sälja på mig att han är något typ av A-barn som är så tidig med allt (hon har också reagerat på det). Nu vill jag ju tro det bästa om min son, men jag tror nog att förklaringen helt enkelt är så enkel att han är lite äldre än vi tror, inte att han är ett underbarn.

Det jag är rädd för, men jag vet inte alls hur befogad den rädslan är, är att jag, OM han är två veckor äldre än vi räknar på, kan få gå över väldigt mycket innan jag blir igångsatt. Hur vanligt är det att man blir igångsatt? Och hur farligt är det för bebisen att stanna där inne för länge?

 

[YaHilweh]

Nu vill jag ha lite tankar från er:

Vid dom tidiga ultraljuden blev jag flyttad totalt 2 veckor, så att bf hamnade tidigare än vi räknat med. Detta göra att bebis skulle ha blivit till mitt emellan två ägglossningar. Den mensen jag hade innan var konstig, bara en liten blödning och den höll inte heller i sig lika länge som den brukar.

Bebisen har hela tiden legat ungefär 2 veckor "före" i allting och han ligger i överkant i SF-mått.

Jag känner mig helt övertygad om att han är två veckor äldre än vad vi räknar på och att bf således borde ligga i slutet av januari, inte 11/2. Jag har vädrat det här med min bm men hon vägrar tro på det och vill istället sälja på mig att han är något typ av A-barn som är så tidig med allt (hon har också reagerat på det). Nu vill jag ju tro det bästa om min son, men jag tror nog att förklaringen helt enkelt är så enkel att han är lite äldre än vi tror, inte att han är ett underbarn.

Det jag är rädd för, men jag vet inte alls hur befogad den rädslan är, är att jag, OM han är två veckor äldre än vi räknar på, kan få gå över väldigt mycket innan jag blir igångsatt. Hur vanligt är det att man blir igångsatt? Och hur farligt är det för bebisen att stanna där inne för länge?

Om han ligger för mycket plus inpå FL så kommer du att sättas igång innan. Man väntar inte till 42+ utan att kolla upp hur bebis har det där inne. Speciellt inte om bebis avvikit från kurvorna tidigare