För att byta spår lite, hur "engagerade" är era partners i graviditeten? Jag och sambon har alltid haft inställningen att vi vill leva jämställt och att vi gör saker tillsammans (eller att båda ska kunna göra det, vi kan ju inte sitta ihop jämt...), vare sig det rör renovering eller matlagning och tvätt. Sen köpte vi ju hus i somras, samtidigt som graviditeten började märkas. Och det är galet så svårt det är att inte fastna i en massa fällor! Sambon är händig och kan sen innan mycket mer om vattenpumpar, dränering, el mm, och tar lättare på sig de sakerna. Jag är förvisso också praktiskt lagd men känner en större tröskel inför sånt, och kan/vill dessutom inte ta i för mycket, så jag har hållit mig till lättare saker som målning och lite trädgårdsjobb med huset.
Jag har dessutom alltid varit livrädd för att bli projektledare och vill inte ha en tillvaro där jag har koll på och planerar allt "inom husets väggar" och han ansvarar för det som är utomhus.
Nu ska ju inte det här bli ett inlägg om huset förstås, men häromdagen insåg jag att det är jag som hittills har ansvarat och planerat för allt kring bebisen, samt köpt/fixat de saker som är inköpta eller på gång. Jag har sett till att vi går på information på sjukhuset, tipsat om poddar och fub-filmer etc. När jag tog upp det fick sambon dåligt samvete och menar att det är svårt för honom att hinna och att han inte riktigt vet vad som ska köpas etc, samt att det är lättare för honom att fixa andra, konkreta saker med huset etc. Jag jobbar ju också (båda heltid, båda kontorsjobb) och har också noll erfarenhet av bebisar, så jag har helt enkelt fått läsa på och tänka till, så på så vis köper jag inte riktigt hans ursäkter.
Däremot förstår jag ju att det är så himla klassiskt och lätt att hamna i de här spåren, och att han känner sig osäker och därför tar tag i det som känns tryggare! Att planera är dessutom en jättestor del av min personlighet, och förstås ett sätt att förbereda sig mentalt, men jag tycker verkligen att det är jättetrist om sambon inte kommer vara/bli lika delaktig, och funderar på hur vi ska hantera det. För sakerna med huset måste ju också fixas såklart, samtidigt som bebis ankomst ju definitivt inte går att skjuta upp, och jag är rädd för att det bara blir svårare att ta igen sen om vi inte försöker från början...
Hur har ni andra det? Pratar/tänker ni mycket på det här?
och var ett fullkomligt vrak hela dagen igår. Inatt fick jag sova 8(!) timmar sammanhängande och är en helt ny människa. Tacksam för återhämtningen såklart, men det hade i mitt tycke varit mer praktiskt om det kunde vara lite mer jämnt 
