Vinterföräldrar 21/22 del 2

[Dorinda]

Tack för tips, ska testa mig fram! Har hemskt känslig hy överlag, har haft problem med skavsår på fötterna hela livet och ”alla” säger att man inte ska få det med rätt löparskor och när man sprungit in dem men tyvärr funkar det inte så för mig. Jag får inte förhårdnader, så jag är lite orolig för att det kan bli lite samma med amningen.

Det här med ”det kommer bli bättre” som alla säger, pratar vi veckor eller månader? Förstår såklart att det är hemskt individuellt och att vissa aldrig har problem och andra aldrig slutar få dem, men i ett normalfall tänker jag.

För Mig tog det typ en vecka innan det slutade göra ont. Babyn nöter ju som sjutton i början innan amningen kommit igång.

 

[Imogen]

Det här med ”det kommer bli bättre” som alla säger, pratar vi veckor eller månader? Förstår såklart att det är hemskt individuellt och att vissa aldrig har problem och andra aldrig slutar få dem, men i ett normalfall tänker jag.

Det beror ju lite på varför man får sår och sprickor. Väldigt vanligt är att man får det pga att bebis inte har ett korrekt grepp. Det kan man hjälpa till med. Googla hamburgergreppet

Det man också ska tänka på är när bebis slutar äta och bara ligger och snuttar/myser. Då är det jättelätt att greppet är halvdant.

Men det kan också vara så att bebis gör så rätt den den men helt enkelt är lite liten jämfört med bröstet. Dåblir det ju bättre och bättre ju större bebis blir, så hade jag i början nu och märkte stor skillnad på en vecka.

Jag skulle säga att det är vanligt att det värsta är över på några veckor. När bebis vuxit lite och blivit bättre på att amma. Och brösten vant sig lite. Men som du säger det kan ju vara väldigt individuellt!

 

[Voeux]

Det beror ju lite på varför man får sår och sprickor. Väldigt vanligt är att man får det pga att bebis inte har ett korrekt grepp. Det kan man hjälpa till med. Googla hamburgergreppet

Det man också ska tänka på är när bebis slutar äta och bara ligger och snuttar/myser. Då är det jättelätt att greppet är halvdant.

Men det kan också vara så att bebis gör så rätt den den men helt enkelt är lite liten jämfört med bröstet. Dåblir det ju bättre och bättre ju större bebis blir, så hade jag i början nu och märkte stor skillnad på en vecka.

Jag skulle säga att det är vanligt att det värsta är över på några veckor. När bebis vuxit lite och blivit bättre på att amma. Och brösten vant sig lite. Men som du säger det kan ju vara väldigt individuellt!

Det märkliga är att vi använder amningsnapp så jag tycker att det borde vara ganska lindrigt, men icke. Jag sätter på den korrekt och hon har hela nappen i munnen när hon ammar, sen försöker jag tänka på att sitta rakt så att nappen inte rör på sig och pekar upp eller ner i hennes mun utan rakt in. Men fortfarande sprickor.. Jag har testat utan några gånger, när hon ammat med nappen någon kvart och bröstvårtan format sig lite. Jag tycker att hon får bra grepp men hon släpper och vill inte, antar att hon vant sig vid nappen nu. Vi ska väl försöka fasa ut den förr eller senare om det går men just nu är det inte en strid jag orkar ta mitt i allt annat

 

[Imogen]

Det märkliga är att vi använder amningsnapp så jag tycker att det borde vara ganska lindrigt, men icke. Jag sätter på den korrekt och hon har hela nappen i munnen när hon ammar, sen försöker jag tänka på att sitta rakt så att nappen inte rör på sig och pekar upp eller ner i hennes mun utan rakt in. Men fortfarande sprickor.. Jag har testat utan några gånger, när hon ammat med nappen någon kvart och bröstvårtan format sig lite. Jag tycker att hon får bra grepp men hon släpper och vill inte, antar att hon vant sig vid nappen nu. Vi ska väl försöka fasa ut den förr eller senare om det går men just nu är det inte en strid jag orkar ta mitt i allt annat

Aha! Jag har aldrig använt amningsnapp så inga bra tips där tyvärr! Men om du testat att smörja med bröstmjölk utan resultat hade jag provat purelan också

 

[Hedinn]

Vi har upptäckt en låt som får bebis lugn i alla situationer. USAs nationalsång. Nivån att han till och med pausar ätandet under superbowlreklamen.

 

[superstar]

@Voeux förutom de tips du redan fått vill jag tipsa om bloggen babybaby punkt se också, massor med bra amningsinlägg med videos och annat. Det är tufft när det gör ont!! För mig har smärtan släppt på någon vecka. Använde amningsnapp med första barnet och upplevde också att det har lite svårt att få henne att ta bröstet utan, men som du säger, det kan du ju ta tag i sen ❤

 

[PathOfClovers]

December
30 - human, första barnet, 32 år, Sörmland, pojke, 2745 g, 49 cm

Januari
3 - superstar, tredje barnet, 35 år, Uppsala, flicka, 3796 g, 52 cm
6 - Cilla89a, andra barnet, 32 år, Skåne
17 - Hedinn, första barnet, 32 år, Dalarna, pojke, 3292 g, 50 cm
25 - Voeux, första barnet, 33 år, Stockholm, flicka 3,14 kg

Februari
1 - Skuggviol, andra barnet, 32 år, Västra Götaland, pojke, 3630 g, 50 cm
5 - PathOfClovers, första barnet, 36 år, Östergötland, flicka, 3070 g, 46 cm
28 - underensten, andra barnet, 32 år, Västra Götaland

Och så en lite mer utförlig berättelse..

Spoiler: Förlossning

I fredags var allt som vanligt till en början. Jag var och handlade för helgen på fm och sen vid lunch gick vi en lång promenad. Hade på känn att den rundan var lite för lång egentligen, hade rätt ont i ljumskarna när vi var på väg hem.

Väl hemma åt jag lunch och somnade sen i soffan, var helt slut. Sen på kvällen bäddade jag rent i sängen och satte på potatis till middagen vid kl 19. Satte mig i soffan och då kom typ som kraftig mensvärk i 1 minut som sen försvann. Okej? Gick en stund och sen kom det igen. Tänkte att det var pga promenaden. Tredje gången gjorde det så ont att jag hade svårt att vara stilla. Det kan väl inte bara börja såhär?! Sa till sambon och sen eskalerade det fort. Kl. 19.30 hade jag tre ordentliga värkar på 10 min, så då ringde vi. Hon lät lugn och sa att det har ju just börjat och första barnet brukar ta lång tid, så ta Alvedon och bada varmt. Ni har ju säkert hela natten framför er hemma och det kan också sluta helt igen. Okej! Rätt väntat.

Kl. 20.30 gör det så ont att jag gallskriker, allt med FUR är glömt och begravet! Nu börjar det också blöda. Ringer igen och BM i telefonen hör mina skrik och säger åt oss att åka in för att få hjälp. Sambon får springa runt och packa det sista, och varje värk komma och hjälpa mig så det tar en stund. Jag börjar få panik över blotta tanken på att ta dessa värkar i bilen på vägen in! Och det blir ingen rolig resa direkt, fy fasen. Men vi kommer dit vid 22.20 och är rädd att inte öppnat mig nåt alls och bli hemskickad igen.

In på ett rum, kan inte stå. Kastar mig på britsen med skor och allt och de får hjälpa mig med alla kläder. Fram med lustgas! Blir undersökt och hon säger med viss förvåning att jag är öppen 9 cm?! Hur gick detta till? Hon försöker hetsa på narkosläkaren för epidural. De har förberett mig, lagt mig tillrätta för det, förklarat osv. Men då vill min kropp krysta och hon säger att det går inte att vänta på läkaren, hon kommer att komma nu!

En tuff timme med krystvärkar senare kommer hon ut kl. 00.18, vilken otrolig lättnad! Hon mådde bra från första stund, så hon låg på mitt bröst och vi kunde bara fokusera på att beundra henne och hela förloppet medan personalen styrde med alla eftergrejer.

Sen bad jag om ursäkt till personalen 100 gånger för alla skrik, att lugn, ljudlös andning osv bara var att glömma. De tyckte inte alls jag skrikit så farligt och intygade att värkarna måste varit enorma med tanke på hur fort allt gått. De trodde knappt på att vi bara haft 2,5 timme hemma från första känningen. Som alla säger; kroppen är helt otrolig. Den gjorde allt jobb verkligen, jag behövde bara överleva smärtan typ.

 

[Voeux]

December
30 - human, första barnet, 32 år, Sörmland, pojke, 2745 g, 49 cm

Januari
3 - superstar, tredje barnet, 35 år, Uppsala, flicka, 3796 g, 52 cm
6 - Cilla89a, andra barnet, 32 år, Skåne
17 - Hedinn, första barnet, 32 år, Dalarna, pojke, 3292 g, 50 cm
25 - Voeux, första barnet, 33 år, Stockholm, flicka 3,14 kg

Februari
1 - Skuggviol, andra barnet, 32 år, Västra Götaland, pojke, 3630 g, 50 cm
5 - PathOfClovers, första barnet, 36 år, Östergötland, flicka, 3070 g, 46 cm
28 - underensten, andra barnet, 32 år, Västra Götaland

Och så en lite mer utförlig berättelse..

Spoiler: Förlossning

I fredags var allt som vanligt till en början. Jag var och handlade för helgen på fm och sen vid lunch gick vi en lång promenad. Hade på känn att den rundan var lite för lång egentligen, hade rätt ont i ljumskarna när vi var på väg hem.

Väl hemma åt jag lunch och somnade sen i soffan, var helt slut. Sen på kvällen bäddade jag rent i sängen och satte på potatis till middagen vid kl 19. Satte mig i soffan och då kom typ som kraftig mensvärk i 1 minut som sen försvann. Okej? Gick en stund och sen kom det igen. Tänkte att det var pga promenaden. Tredje gången gjorde det så ont att jag hade svårt att vara stilla. Det kan väl inte bara börja såhär?! Sa till sambon och sen eskalerade det fort. Kl. 19.30 hade jag tre ordentliga värkar på 10 min, så då ringde vi. Hon lät lugn och sa att det har ju just börjat och första barnet brukar ta lång tid, så ta Alvedon och bada varmt. Ni har ju säkert hela natten framför er hemma och det kan också sluta helt igen. Okej! Rätt väntat.

Kl. 20.30 gör det så ont att jag gallskriker, allt med FUR är glömt och begravet! Nu börjar det också blöda. Ringer igen och BM i telefonen hör mina skrik och säger åt oss att åka in för att få hjälp. Sambon får springa runt och packa det sista, och varje värk komma och hjälpa mig så det tar en stund. Jag börjar få panik över blotta tanken på att ta dessa värkar i bilen på vägen in! Och det blir ingen rolig resa direkt, fy fasen. Men vi kommer dit vid 22.20 och är rädd att inte öppnat mig nåt alls och bli hemskickad igen.

In på ett rum, kan inte stå. Kastar mig på britsen med skor och allt och de får hjälpa mig med alla kläder. Fram med lustgas! Blir undersökt och hon säger med viss förvåning att jag är öppen 9 cm?! Hur gick detta till? Hon försöker hetsa på narkosläkaren för epidural. De har förberett mig, lagt mig tillrätta för det, förklarat osv. Men då vill min kropp krysta och hon säger att det går inte att vänta på läkaren, hon kommer att komma nu!

En tuff timme med krystvärkar senare kommer hon ut kl. 00.18, vilken otrolig lättnad! Hon mådde bra från första stund, så hon låg på mitt bröst och vi kunde bara fokusera på att beundra henne och hela förloppet medan personalen styrde med alla eftergrejer.

Sen bad jag om ursäkt till personalen 100 gånger för alla skrik, att lugn, ljudlös andning osv bara var att glömma. De tyckte inte alls jag skrikit så farligt och intygade att värkarna måste varit enorma med tanke på hur fort allt gått. De trodde knappt på att vi bara haft 2,5 timme hemma från första känningen. Som alla säger; kroppen är helt otrolig. Den gjorde allt jobb verkligen, jag behövde bara överleva smärtan typ.

Vilken pers! Så starkt av dig!

 

[Voeux]

Började titta på Pretty Little Lies igår och i första avsnittet säger huvudkaraktären att vi förlorar våra barn hela tiden. Varje version av dem försvinner efterhand de växer upp. Jag blev fullkomligt drabbad av det Jag har aldrig tänkt så men nu känns det som att jag kommer att sitta och stirra på henne tills hon blir vuxen. Kan inte fatta att hon redan ser annorlunda ut än när hon föddes.

 

[Sleepan]

December
30 - human, första barnet, 32 år, Sörmland, pojke, 2745 g, 49 cm

Januari
3 - superstar, tredje barnet, 35 år, Uppsala, flicka, 3796 g, 52 cm
6 - Cilla89a, andra barnet, 32 år, Skåne
17 - Hedinn, första barnet, 32 år, Dalarna, pojke, 3292 g, 50 cm
25 - Voeux, första barnet, 33 år, Stockholm, flicka 3,14 kg

Februari
1 - Skuggviol, andra barnet, 32 år, Västra Götaland, pojke, 3630 g, 50 cm
5 - PathOfClovers, första barnet, 36 år, Östergötland, flicka, 3070 g, 46 cm
28 - underensten, andra barnet, 32 år, Västra Götaland

Och så en lite mer utförlig berättelse..

Spoiler: Förlossning

I fredags var allt som vanligt till en början. Jag var och handlade för helgen på fm och sen vid lunch gick vi en lång promenad. Hade på känn att den rundan var lite för lång egentligen, hade rätt ont i ljumskarna när vi var på väg hem.

Väl hemma åt jag lunch och somnade sen i soffan, var helt slut. Sen på kvällen bäddade jag rent i sängen och satte på potatis till middagen vid kl 19. Satte mig i soffan och då kom typ som kraftig mensvärk i 1 minut som sen försvann. Okej? Gick en stund och sen kom det igen. Tänkte att det var pga promenaden. Tredje gången gjorde det så ont att jag hade svårt att vara stilla. Det kan väl inte bara börja såhär?! Sa till sambon och sen eskalerade det fort. Kl. 19.30 hade jag tre ordentliga värkar på 10 min, så då ringde vi. Hon lät lugn och sa att det har ju just börjat och första barnet brukar ta lång tid, så ta Alvedon och bada varmt. Ni har ju säkert hela natten framför er hemma och det kan också sluta helt igen. Okej! Rätt väntat.

Kl. 20.30 gör det så ont att jag gallskriker, allt med FUR är glömt och begravet! Nu börjar det också blöda. Ringer igen och BM i telefonen hör mina skrik och säger åt oss att åka in för att få hjälp. Sambon får springa runt och packa det sista, och varje värk komma och hjälpa mig så det tar en stund. Jag börjar få panik över blotta tanken på att ta dessa värkar i bilen på vägen in! Och det blir ingen rolig resa direkt, fy fasen. Men vi kommer dit vid 22.20 och är rädd att inte öppnat mig nåt alls och bli hemskickad igen.

In på ett rum, kan inte stå. Kastar mig på britsen med skor och allt och de får hjälpa mig med alla kläder. Fram med lustgas! Blir undersökt och hon säger med viss förvåning att jag är öppen 9 cm?! Hur gick detta till? Hon försöker hetsa på narkosläkaren för epidural. De har förberett mig, lagt mig tillrätta för det, förklarat osv. Men då vill min kropp krysta och hon säger att det går inte att vänta på läkaren, hon kommer att komma nu!

En tuff timme med krystvärkar senare kommer hon ut kl. 00.18, vilken otrolig lättnad! Hon mådde bra från första stund, så hon låg på mitt bröst och vi kunde bara fokusera på att beundra henne och hela förloppet medan personalen styrde med alla eftergrejer.

Sen bad jag om ursäkt till personalen 100 gånger för alla skrik, att lugn, ljudlös andning osv bara var att glömma. De tyckte inte alls jag skrikit så farligt och intygade att värkarna måste varit enorma med tanke på hur fort allt gått. De trodde knappt på att vi bara haft 2,5 timme hemma från första känningen. Som alla säger; kroppen är helt otrolig. Den gjorde allt jobb verkligen, jag behövde bara överleva smärtan typ.

Wow! Så häftigt även om det kanske var lite väl intensivt

 

[Sleepan]

Började titta på Pretty Little Lies igår och i första avsnittet säger huvudkaraktären att vi förlorar våra barn hela tiden. Varje version av dem försvinner efterhand de växer upp. Jag blev fullkomligt drabbad av det Jag har aldrig tänkt så men nu känns det som att jag kommer att sitta och stirra på henne tills hon blir vuxen. Kan inte fatta att hon redan ser annorlunda ut än när hon föddes.

Big Little Lies va? Den såg jag på Neo, kommer alltid förknippa den med vår tid där

 

[Voeux]

Big Little Lies va? Den såg jag på Neo, kommer alltid förknippa den med vår tid där

Just ja, så hette den ja

 

[Sleepan]

Just ja, så hette den ja

Finns ju Pretty Little Liars, men det du beskrev kändes inte som den

Big little lies är bra!! Jävligt bra skådisar också.

 

[Voeux]

Finns ju Pretty Little Liars, men det du beskrev kändes inte som den

Big little lies är bra!! Jävligt bra skådisar också.

Precis, lätt att förväxla Men nej, den har jag inte sett!

Bara sett två avsnitt hittills och tycker den är lite svår att komma in i, men tror det är en sån man måste ge nåt avsnitt till!

 

[Guldaskig]

@Voeux Hoppar in och tipsar om Multi-Mam kompresser till såriga bröstvårtor, de var jättebra!

 

[Human]

Jag tror jag har drabbats av framfall Nu hade jag av någon anledning fått för mig att framfall var allvarligt/ farligt och när jag googlar verkar det ju generellt inte alls vara så. Men det känns ändå deppigt att ha fått en troligtvis bestående förändring, och att det kom nu nästan sex veckor efter förlossningen.

 

[Eloise]

@Voeux Hoppar in och tipsar om Multi-Mam kompresser till såriga bröstvårtor, de var jättebra!

Vill också tipsa om dessa, de är fantastiskt bra! Med första barnet fick jag såna på bb av en uska i smyg på natten. Älskar henne för alltid för det

Jag hade sår med båda barnen första två-tre veckorna. Men sen gav det sig tack och lov.

 

[PathOfClovers]

Wow! Så häftigt även om det kanske var lite väl intensivt

Intensivt var det definitivt! Men såhär efteråt var det ju både häftigt och rätt skönt att det gick så fort.

 

[Skuggviol]

Här kommer min hemförlossningsberättelse

Spoiler

Vaknade vid 02.30 den 1a februari av att vattnet började rinna. Precis likadant som förlossningen med storebror startade, och vid exakt samma tid! Inga värkar än, så jag tog mig till badrummet och fixade med en binda. Skickade ett meddelande till mormor att det kommit igång, men att hon inte behövde skynda sig för det skulle säkert ta lång tid än. Hon gick ändå upp och började förbereda sig på att hämta sonen, vilket var tur för ungefär 15 minuter senare drog värkarna igång och ganska intensivt redan från början. Här ringde jag också till vår första barnmorska, som undrade om jag ville att dom skulle komma direkt eller avvakta lite. Jag bad dom göra sig redo, men att vi kunde höras igen för jag trodde inte att det skulle gå så fort.

Jag väckte sambon och packade en liten väska med sonens grejer. Mormor kom och hämtade och vi fortsatte med att blåsa upp poolen och plocka fram grejer som behövdes här hemma. Värkarna ökade i intensitet och jag ringde barnmorskan igen, dom satte sig direkt i bilen och började köra mot oss. Såklart hade det kommit snö under natten och det kändes väldigt skönt att slippa ge sig ut med värkar i ovädret.

När barnmorskorna kom så hade värkarna ökat i styrka ännu lite mer och jag började ha svårt att stå stilla när de kom. Vi lyssnade på bebis hjärta, som lät jättefint och jag tog mig ganska snabbt ner i poolen. Så himla skönt med det varma vattnet! Verkligen smärtlindrande. Sen rullade allting på ganska snabbt, jag tog värkarna en i taget och hade fin stöttning av sambon och barnmorskorna. Förutom att de lyssnade på hjärtljuden emellanåt så gjordes inga andra undersökningar på mig.

Trycket ökade på, krystvärkarna började komma, och här nånstans var enda gången jag kände att det här går inte, jag kan inte, jag vill inte. Men med pepp från alla närvarande vågade jag ändå trycka på och så fort huvudet var ute kunde jag komma tillbaka till min lugna närvaro och bara andas ut kroppen på nästa värk. Jag tog emot honom själv under vattnet och lyfte försiktigt upp honom till mitt bröst. Så fantastisk känsla, overkligt nästan, nu var han här Navelsträngen satt runt halsen, men den kunde jag lyfta loss själv.

Vi satt kvar i poolen tills moderkakan kommit ut, vilket var cirka 10 minuter efter bebis ankomst. Sedan fick jag hjälp upp ur poolen och landade i soffan. Här låg vi kvar och myste tills bebis hade ammat sig nöjd, navelsträngen klipptes när den hade blivit helt tömd och barnmorskorna undersökte och sydde mig när jag kände mig redo, fortfarande liggandes i soffan och jag kunde mysa med sambo och bebis under tiden. En liten grad 1 bristning som fick ett par stygn. Dom vägde och mätte och undersökte lillebror, allt helt normalt och han mådde hur bra som helst. Efter lite journalskrivande och samtal med oss om hur förlossningen hade varit så åkte de hemåt igen och vi blev ensamma med vår nya lilla familjemedlem

Allt som allt så tog förlossningen 4,5 timmar från att vattnet gick och barnmorskorna hann bara vara hos oss i ungefär 2 timmar innan lillebror var ute. Jag är så otroligt nöjd och glad över hela upplevelsen, det blev verkligen precis som jag önskade mig. Känns helt otroligt att det kan få vara så lugnt och mysigt att föda barn, helt tvärtom mot min första förlossning. Är så tacksam för att vi var friska och hade möjligheten att föda hemma

 

[Hedinn]

Jag tror jag har drabbats av framfall Nu hade jag av någon anledning fått för mig att framfall var allvarligt/ farligt och när jag googlar verkar det ju generellt inte alls vara så. Men det känns ändå deppigt att ha fått en troligtvis bestående förändring, och att det kom nu nästan sex veckor efter förlossningen.

Fy vad jobbigt! Men visst behöver det inte vara bestående, vad jag läst? Jag trodde för övrigt också tidigare att det var jätteallvarligt, men det är väl för att det är det hos häst.

Får man fråga hur du upptäckte det/vilka symptom du har (om du vill svara på det, såklart!)? Hoppas verkligen det är något som går över för dig och inte ger dig alltför mycket besvär.