Vinterföräldrar 21/22 del 2

[Kilauea]

Här kommer min hemförlossningsberättelse

Spoiler

Vaknade vid 02.30 den 1a februari av att vattnet började rinna. Precis likadant som förlossningen med storebror startade, och vid exakt samma tid! Inga värkar än, så jag tog mig till badrummet och fixade med en binda. Skickade ett meddelande till mormor att det kommit igång, men att hon inte behövde skynda sig för det skulle säkert ta lång tid än. Hon gick ändå upp och började förbereda sig på att hämta sonen, vilket var tur för ungefär 15 minuter senare drog värkarna igång och ganska intensivt redan från början. Här ringde jag också till vår första barnmorska, som undrade om jag ville att dom skulle komma direkt eller avvakta lite. Jag bad dom göra sig redo, men att vi kunde höras igen för jag trodde inte att det skulle gå så fort.

Jag väckte sambon och packade en liten väska med sonens grejer. Mormor kom och hämtade och vi fortsatte med att blåsa upp poolen och plocka fram grejer som behövdes här hemma. Värkarna ökade i intensitet och jag ringde barnmorskan igen, dom satte sig direkt i bilen och började köra mot oss. Såklart hade det kommit snö under natten och det kändes väldigt skönt att slippa ge sig ut med värkar i ovädret.

När barnmorskorna kom så hade värkarna ökat i styrka ännu lite mer och jag började ha svårt att stå stilla när de kom. Vi lyssnade på bebis hjärta, som lät jättefint och jag tog mig ganska snabbt ner i poolen. Så himla skönt med det varma vattnet! Verkligen smärtlindrande. Sen rullade allting på ganska snabbt, jag tog värkarna en i taget och hade fin stöttning av sambon och barnmorskorna. Förutom att de lyssnade på hjärtljuden emellanåt så gjordes inga andra undersökningar på mig.

Trycket ökade på, krystvärkarna började komma, och här nånstans var enda gången jag kände att det här går inte, jag kan inte, jag vill inte. Men med pepp från alla närvarande vågade jag ändå trycka på och så fort huvudet var ute kunde jag komma tillbaka till min lugna närvaro och bara andas ut kroppen på nästa värk. Jag tog emot honom själv under vattnet och lyfte försiktigt upp honom till mitt bröst. Så fantastisk känsla, overkligt nästan, nu var han här Navelsträngen satt runt halsen, men den kunde jag lyfta loss själv.

Vi satt kvar i poolen tills moderkakan kommit ut, vilket var cirka 10 minuter efter bebis ankomst. Sedan fick jag hjälp upp ur poolen och landade i soffan. Här låg vi kvar och myste tills bebis hade ammat sig nöjd, navelsträngen klipptes när den hade blivit helt tömd och barnmorskorna undersökte och sydde mig när jag kände mig redo, fortfarande liggandes i soffan och jag kunde mysa med sambo och bebis under tiden. En liten grad 1 bristning som fick ett par stygn. Dom vägde och mätte och undersökte lillebror, allt helt normalt och han mådde hur bra som helst. Efter lite journalskrivande och samtal med oss om hur förlossningen hade varit så åkte de hemåt igen och vi blev ensamma med vår nya lilla familjemedlem

Allt som allt så tog förlossningen 4,5 timmar från att vattnet gick och barnmorskorna hann bara vara hos oss i ungefär 2 timmar innan lillebror var ute. Jag är så otroligt nöjd och glad över hela upplevelsen, det blev verkligen precis som jag önskade mig. Känns helt otroligt att det kan få vara så lugnt och mysigt att föda barn, helt tvärtom mot min första förlossning. Är så tacksam för att vi var friska och hade möjligheten att föda hemma

Låter verkligen som en helt perfekt förlossning. Du hade alltså bara värmen från vattnet som smärtlindring?

 

[Skuggviol]

Låter verkligen som en helt perfekt förlossning. Du hade alltså bara värmen från vattnet som smärtlindring?

Jag tog två Alvedon när värkarna startade, men jag tror inte att de hjälpte något nämnvärt Annars så ja, vattnet och kontroll på min andning räckte hela vägen!

 

[Human]

Fy vad jobbigt! Men visst behöver det inte vara bestående, vad jag läst? Jag trodde för övrigt också tidigare att det var jätteallvarligt, men det är väl för att det är det hos häst.

Får man fråga hur du upptäckte det/vilka symptom du har (om du vill svara på det, såklart!)? Hoppas verkligen det är något som går över för dig och inte ger dig alltför mycket besvär.

Hästkopplingen är inte orimlig

Jag vet faktiskt inte, har googlat en del idag och typ pendlat mellan hopp och förtvivlan. Gjorde misstaget att googla på "ridning och framfall" och lyckades hitta påståenden om att ridning är bara att lägga ner typ och då blev jag så jäkla deppig och kände bara för att gå och gräva ner mig och passade på att ha ett litet utbrott för min man. Lite senare gjorde jag en sista sökning och läste då bara vad 1177 skrev om framfall vid graviditet och där stod det att för de flesta försvinner det inom ett år. Då bestämde jag mig för att hålla fast vid det just nu och sluta googla. Jag får ta en dialog med min barnmorska vid efterkontrollen tänker jag.

Jag som varit så noga med att inte börja rida igen förrän efter åtta veckor, oavsett hur bra jag känner mig just för att verkligen vara försiktig. Men haft nedräkning och varje gång jag träffar mina stallkompisar så peppar de mig om att snart är det dags. Just nu känns det helt ärligt lite tungt att inte veta om den nedräkningen fortfarande är aktuell eller inte.

Igår gjorde jag misstaget att med bebis i sele göra en del halvtunga lyft då jag letade efter en grej och började röja i de flyttkartonger som inte var uppackade. Jag vet inte om det har med saken att göra eller inte. På kvällen när jag duschade och tvättade underlivet så reagerade jag på att det kändes annorlunda och när jag kände efter i slidmynningen så var där som en klump som inte brukat vara där. Den gick att trycka undan men föll sen tillbaka. Idag när jag var ute och promenerade tyckte jag att jag kände av det, men det var precis efter en omgång Google så vet inte riktigt. I övrigt har jag inga direkta symptom tror jag, men ska känna efter nu i några dagar när jag förhoppningsvis kan förhålla mig lite mer nyktert till det.

 

[PathOfClovers]

Här kommer min hemförlossningsberättelse

Spoiler

Vaknade vid 02.30 den 1a februari av att vattnet började rinna. Precis likadant som förlossningen med storebror startade, och vid exakt samma tid! Inga värkar än, så jag tog mig till badrummet och fixade med en binda. Skickade ett meddelande till mormor att det kommit igång, men att hon inte behövde skynda sig för det skulle säkert ta lång tid än. Hon gick ändå upp och började förbereda sig på att hämta sonen, vilket var tur för ungefär 15 minuter senare drog värkarna igång och ganska intensivt redan från början. Här ringde jag också till vår första barnmorska, som undrade om jag ville att dom skulle komma direkt eller avvakta lite. Jag bad dom göra sig redo, men att vi kunde höras igen för jag trodde inte att det skulle gå så fort.

Jag väckte sambon och packade en liten väska med sonens grejer. Mormor kom och hämtade och vi fortsatte med att blåsa upp poolen och plocka fram grejer som behövdes här hemma. Värkarna ökade i intensitet och jag ringde barnmorskan igen, dom satte sig direkt i bilen och började köra mot oss. Såklart hade det kommit snö under natten och det kändes väldigt skönt att slippa ge sig ut med värkar i ovädret.

När barnmorskorna kom så hade värkarna ökat i styrka ännu lite mer och jag började ha svårt att stå stilla när de kom. Vi lyssnade på bebis hjärta, som lät jättefint och jag tog mig ganska snabbt ner i poolen. Så himla skönt med det varma vattnet! Verkligen smärtlindrande. Sen rullade allting på ganska snabbt, jag tog värkarna en i taget och hade fin stöttning av sambon och barnmorskorna. Förutom att de lyssnade på hjärtljuden emellanåt så gjordes inga andra undersökningar på mig.

Trycket ökade på, krystvärkarna började komma, och här nånstans var enda gången jag kände att det här går inte, jag kan inte, jag vill inte. Men med pepp från alla närvarande vågade jag ändå trycka på och så fort huvudet var ute kunde jag komma tillbaka till min lugna närvaro och bara andas ut kroppen på nästa värk. Jag tog emot honom själv under vattnet och lyfte försiktigt upp honom till mitt bröst. Så fantastisk känsla, overkligt nästan, nu var han här Navelsträngen satt runt halsen, men den kunde jag lyfta loss själv.

Vi satt kvar i poolen tills moderkakan kommit ut, vilket var cirka 10 minuter efter bebis ankomst. Sedan fick jag hjälp upp ur poolen och landade i soffan. Här låg vi kvar och myste tills bebis hade ammat sig nöjd, navelsträngen klipptes när den hade blivit helt tömd och barnmorskorna undersökte och sydde mig när jag kände mig redo, fortfarande liggandes i soffan och jag kunde mysa med sambo och bebis under tiden. En liten grad 1 bristning som fick ett par stygn. Dom vägde och mätte och undersökte lillebror, allt helt normalt och han mådde hur bra som helst. Efter lite journalskrivande och samtal med oss om hur förlossningen hade varit så åkte de hemåt igen och vi blev ensamma med vår nya lilla familjemedlem

Allt som allt så tog förlossningen 4,5 timmar från att vattnet gick och barnmorskorna hann bara vara hos oss i ungefär 2 timmar innan lillebror var ute. Jag är så otroligt nöjd och glad över hela upplevelsen, det blev verkligen precis som jag önskade mig. Känns helt otroligt att det kan få vara så lugnt och mysigt att föda barn, helt tvärtom mot min första förlossning. Är så tacksam för att vi var friska och hade möjligheten att föda hemma

Så häftigt! Vilken otroligt fin förlossning

 

[PathOfClovers]

Nu har vi varit hemma sen i söndags EM och är helt förtrollade av vår lilla tjej som nu troligtvis har ett namn också. Igår var vi på återbesök på BB. Hon har redan passerat födelsevikten och verkar må toppen på alla sätt, så tacksam! min kropp känns helt okej tycker jag. Var inte alls förberedd på känslan i bäckenbotten, tyngden. Och att magmusklerna inte hjälper mig att typ sätta mig i sängen osv.

Dock är det ju några jobbiga saker också..igår började jag smålipa från ingenstans ibland, det var jag väl lite beredd på att så kan det bli. Bestämde mig till slut att inte amma, och det kändes bra först men när hon söker och blir ledsen känner jag mig som världens idiot som berövar henne det för min egen viljas skull (vet ju inte om det skulle funka om jag testade men ändå).

Sen är det vår älskade katt. Vi är så himla tighta och jag är hans favorit, eller var.. nu är han lite avvaktande mot mig, kommer ibland men inte alls som vanligt och går undan och lägger sig osv. Så jobbigt! Fattar att det är en omställning och att det bara gått några dagar, men mattehjärtat går sönder.

Nu har vi också haft det tufft på nätterna hemma. På BB var hon så nöjd och sov bra och så. Men nu hemma har hon skrikit otröstligt i timmar när vi lagt oss. Trots mätt, bytt blöja, hud mot hud, upp och gå, vagga osv. Samma här, fattar att hon är jätteliten och att vi måste lära känna varann och att många säkert har det jobbigt i flera år. Men man vill ju så gärna kunna hjälpa henne. Hon somnade till slut helt utmattad på mig och jag vågade ju inte röra mig, kunde efter ett långt tag sakta låta henne glida ner bredvid mig. På dagtid går det jättebra, igår var det mycket nytt. Klä på, iväg till BB, blodprov och grejer där, hon typ sov och sa inte ett pip på hela tiden, och sen helt hysterisk på kvällen. Vi är ju helt nybörjare på detta, känner mig helt värdelös. Nu börjar brösten bråka också, som två stenhårda bowlingklot och gör ONT.

Sorry för långt och gnälligt inlägg!

 

[Hedinn]

Var till BVC idag. Ungen väger 4225 gram, dvs ökat nästan ett kilo på drygt tre veckor. Behöver ju inte vara orolig för att han inte får i sig mat i alla fall…

 

[Human]

Idag är lilleman hela sex veckor gammal Så stor och stadig och himla gullig. Utifrån att han föddes två veckor tidigt borde vi nu närma oss första utvecklingssprånget och förmågan att kunna ge svarsleende. Det ser jag verkligen fram emot!

Annars är han återigen rosslig i halsen på nätterna och jag har därför återgått till att sova på soffan för att kunna låta honom sova i famnen då han andas bäst då. Vad gör man inte... Men ett leende vore fint som kompensation!

 

[Hedinn]

Idag är lilleman hela sex veckor gammal Så stor och stadig och himla gullig. Utifrån att han föddes två veckor tidigt borde vi nu närma oss första utvecklingssprånget och förmågan att kunna ge svarsleende. Det ser jag verkligen fram emot!

Annars är han återigen rosslig i halsen på nätterna och jag har därför återgått till att sova på soffan för att kunna låta honom sova i famnen då han andas bäst då. Vad gör man inte... Men ett leende vore fint som kompensation!

Åh vad spännande med första språnget! Det har vi börjat räkna vi ned till här också, knappa två veckor kvar!

 

[Human]

Nu har vi varit hemma sen i söndags EM och är helt förtrollade av vår lilla tjej som nu troligtvis har ett namn också. Igår var vi på återbesök på BB. Hon har redan passerat födelsevikten och verkar må toppen på alla sätt, så tacksam! min kropp känns helt okej tycker jag. Var inte alls förberedd på känslan i bäckenbotten, tyngden. Och att magmusklerna inte hjälper mig att typ sätta mig i sängen osv.

Dock är det ju några jobbiga saker också..igår började jag smålipa från ingenstans ibland, det var jag väl lite beredd på att så kan det bli. Bestämde mig till slut att inte amma, och det kändes bra först men när hon söker och blir ledsen känner jag mig som världens idiot som berövar henne det för min egen viljas skull (vet ju inte om det skulle funka om jag testade men ändå).

Sen är det vår älskade katt. Vi är så himla tighta och jag är hans favorit, eller var.. nu är han lite avvaktande mot mig, kommer ibland men inte alls som vanligt och går undan och lägger sig osv. Så jobbigt! Fattar att det är en omställning och att det bara gått några dagar, men mattehjärtat går sönder.

Nu har vi också haft det tufft på nätterna hemma. På BB var hon så nöjd och sov bra och så. Men nu hemma har hon skrikit otröstligt i timmar när vi lagt oss. Trots mätt, bytt blöja, hud mot hud, upp och gå, vagga osv. Samma här, fattar att hon är jätteliten och att vi måste lära känna varann och att många säkert har det jobbigt i flera år. Men man vill ju så gärna kunna hjälpa henne. Hon somnade till slut helt utmattad på mig och jag vågade ju inte röra mig, kunde efter ett långt tag sakta låta henne glida ner bredvid mig. På dagtid går det jättebra, igår var det mycket nytt. Klä på, iväg till BB, blodprov och grejer där, hon typ sov och sa inte ett pip på hela tiden, och sen helt hysterisk på kvällen. Vi är ju helt nybörjare på detta, känner mig helt värdelös. Nu börjar brösten bråka också, som två stenhårda bowlingklot och gör ONT.

Sorry för långt och gnälligt inlägg!

Man FÅR gnälla! Även om man just fått världens finaste unge och är glad och tacksam över det.

Min hund var inte imponerad av bebisen som kom hem med oss, och det tog lite tid för honom att vänja sig vid den nya familjekonstellationen, runt en månad. Ge katten lite tid så tror jag att ni snart hittat tillbaka till er relation! Men ja, det är tufft.

Det låter jättejobbigt att er dotter är så ledsen på kvällen! Försök att inte känna dig värdelös, ni är ju alla nybörjare på detta (inklusive dottern). Jag hoppas att det snart vänder för er och blir lite lättare. För mig hjälper det faktiskt att tänka att allt bara är en övergående fas, typ "this too shall pass". Men vet att min kompis inte tycker att såna tankar hjälper alls. Och "gnäll" av dig här om du behöver, det är ju inte bara kul och lätt med bebis precis.

 

[Voeux]

Nu har vi varit hemma sen i söndags EM och är helt förtrollade av vår lilla tjej som nu troligtvis har ett namn också. Igår var vi på återbesök på BB. Hon har redan passerat födelsevikten och verkar må toppen på alla sätt, så tacksam! min kropp känns helt okej tycker jag. Var inte alls förberedd på känslan i bäckenbotten, tyngden. Och att magmusklerna inte hjälper mig att typ sätta mig i sängen osv.

Dock är det ju några jobbiga saker också..igår började jag smålipa från ingenstans ibland, det var jag väl lite beredd på att så kan det bli. Bestämde mig till slut att inte amma, och det kändes bra först men när hon söker och blir ledsen känner jag mig som världens idiot som berövar henne det för min egen viljas skull (vet ju inte om det skulle funka om jag testade men ändå).

Sen är det vår älskade katt. Vi är så himla tighta och jag är hans favorit, eller var.. nu är han lite avvaktande mot mig, kommer ibland men inte alls som vanligt och går undan och lägger sig osv. Så jobbigt! Fattar att det är en omställning och att det bara gått några dagar, men mattehjärtat går sönder.

Nu har vi också haft det tufft på nätterna hemma. På BB var hon så nöjd och sov bra och så. Men nu hemma har hon skrikit otröstligt i timmar när vi lagt oss. Trots mätt, bytt blöja, hud mot hud, upp och gå, vagga osv. Samma här, fattar att hon är jätteliten och att vi måste lära känna varann och att många säkert har det jobbigt i flera år. Men man vill ju så gärna kunna hjälpa henne. Hon somnade till slut helt utmattad på mig och jag vågade ju inte röra mig, kunde efter ett långt tag sakta låta henne glida ner bredvid mig. På dagtid går det jättebra, igår var det mycket nytt. Klä på, iväg till BB, blodprov och grejer där, hon typ sov och sa inte ett pip på hela tiden, och sen helt hysterisk på kvällen. Vi är ju helt nybörjare på detta, känner mig helt värdelös. Nu börjar brösten bråka också, som två stenhårda bowlingklot och gör ONT.

Sorry för långt och gnälligt inlägg!

Det är en hel del i början som är tufft Vi har varit hemma i två veckor idag och det blir bättre och bättre för varje dag som går. Håll ut och var snäll mot dig själv.

 

[Voeux]

Var till BVC idag. Ungen väger 4225 gram, dvs ökat nästan ett kilo på drygt tre veckor. Behöver ju inte vara orolig för att han inte får i sig mat i alla fall…

Samma här, hon ökade från 2,9 kg till 3,3 kg från återbesök på BB till första besök på BVC med en veckas mellanrum. Idag, ytterligare en vecka senare väger hon 3,6 kg. Matvrak

 

[Human]

Samma här, hon ökade från 2,9 kg till 3,3 kg från återbesök på BB till första besök på BVC med en veckas mellanrum. Idag, ytterligare en vecka senare väger hon 3,6 kg. Matvrak

Min unge kör på samma upplägg, älskar mat och har gått upp 3-400 g i veckan sen födseln. Svårt att tro att han har varit en plutt på 2,5 kg när man ser bulldog-kinderna han har idag

 

[PathOfClovers]

Man FÅR gnälla! Även om man just fått världens finaste unge och är glad och tacksam över det.

Min hund var inte imponerad av bebisen som kom hem med oss, och det tog lite tid för honom att vänja sig vid den nya familjekonstellationen, runt en månad. Ge katten lite tid så tror jag att ni snart hittat tillbaka till er relation! Men ja, det är tufft.

Det låter jättejobbigt att er dotter är så ledsen på kvällen! Försök att inte känna dig värdelös, ni är ju alla nybörjare på detta (inklusive dottern). Jag hoppas att det snart vänder för er och blir lite lättare. För mig hjälper det faktiskt att tänka att allt bara är en övergående fas, typ "this too shall pass". Men vet att min kompis inte tycker att såna tankar hjälper alls. Och "gnäll" av dig här om du behöver, det är ju inte bara kul och lätt med bebis precis.

Tack!

Ja, det måste ju få ta lite tid förstås... Blir lika glad varje gång han kommer hem när han varit ute en stund. Att han ändå väljer att komma hem liksom.

Efter att jag skrev inlägget har vi haft några bra nätter, inget ledsen alls på kvällen plötsligt. Däremot låter hon väldigt mycket när hon inte sover så djupt, typ andra halvan av natten. Ligger och knorrar, grymtar och stånkar typ. Klart bättre än gråt såklart, men får ändå svårt att somna då. Jättebra tips med faser, det sa en kompis till mig också, att man borde tänka att allt är en fas. Ska ta med mig det.

 

[PathOfClovers]

Det är en hel del i början som är tufft Vi har varit hemma i två veckor idag och det blir bättre och bättre för varje dag som går. Håll ut och var snäll mot dig själv.

Tack snälla, det känns redan nu lite bättre. Säkert någon liten stress man har att allt ska bli så bra och man vill hinna med allt och lite till.

 

[Human]

Hur resonerar ni kring att ta med bebisen på saker utifrån smittrisker? Ex mataffär? Fika hemma hos någon? Fika på stan? Bowlinghall? Restaurang? Bara några exempel... Vad tycker ni känns ok att ta med bebisen till och inte?

 

[Hedinn]

Hur resonerar ni kring att ta med bebisen på saker utifrån smittrisker? Ex mataffär? Fika hemma hos någon? Fika på stan? Bowlinghall? Restaurang? Bara några exempel... Vad tycker ni känns ok att ta med bebisen till och inte?

Dit jag måste, skulle jag säga. Skulle väl snart kunna ta med honom hem till någon nära släkt (som vi idag tillåter hälsa på), men inget i övrigt förrän smittonivåerna minskat ytterligare. Jag tänker mig liksom att det inte är så långt kvar, så det är inte värt att riskera nåt i onödan.

 

[PathOfClovers]

Framsteg med katten! Han har börjat komma upp i sängen igen för morgongos som förut, även fast lilla L ligger där. Och kommer allt närmre för att vara med igen.

 

[superstar]

Hur går det för er alla? Jag är ofta in och läser men har inte orkat skriva, livet har varit minst sagt intensivt. Men nu är bebis 6,5 vecka och allt börjar falla på plats.

Vi var på BVC idag, hon väger 4870 g och följer din kurva fint. Första svarsleendet fick jag i tisdags och över huvud taget bjuder hon på väldigt mycket kontakt just nu och tittar oss djuuupt i ögonen Så mysigt, stanna tiden!!

 

[PathOfClovers]

Hur går det för er alla? Jag är ofta in och läser men har inte orkat skriva, livet har varit minst sagt intensivt. Men nu är bebis 6,5 vecka och allt börjar falla på plats.

Vi var på BVC idag, hon väger 4870 g och följer din kurva fint. Första svarsleendet fick jag i tisdags och över huvud taget bjuder hon på väldigt mycket kontakt just nu och tittar oss djuuupt i ögonen Så mysigt, stanna tiden!!

Men åh va mysigt!

Här tuffar det på, försöker hitta lite rutiner vilket inte är helt lätt.. Nu förstår man det kompisar berättat vilken sjuk tid saker tar. En halv dags projekt att komma ut på en promenad typ, SÅ imponerad av er som har flera!

Lilla L sover för det mesta i bedside cribet, men ibland har hon svårt att somna och då måste hon ligga på mig/på min arm ett tag.

Hade hembesök av BVC i måndags, då vägde hon 3,33 kg, så 10% upp på 10 dagar. På måndag morgon ska vi vara där kl 8.15

Jag fattar ju att man verkligen borde insupa den här tiden fullt ut. Försöker verkligen, men kämpar fortfarande med oro. Typ när hon gråter; har hon ont? Vad är fel? Osv. Varför låter hon så mycket? Gör nåt konstigt med ögonen osv. Så ser lite fram emot att hon ska kännas lite mer robust, hon är ju så liten och skör på nåt sätt!

 

[Human]

Igår fick H första dosen rota-vaccin men det verkar inte ha gett honom några men. Han fortsätter att snitta på 350 g viktuppgång i veckan och vägde igår 4770 g.

De senaste två dagarna har han plötsligt börjat visa intresse för att umgås med oss när han är vaken. Tidigare har vaken tid enbart gått till att äta eller ligga i babygymmet/På golvet och sprattla. Han har inte tyckt om att vara i famnen förutom när han åt eller sov, och det har varit lite svårt för hans pappa att kunna umgås med honom. Men igår låg han plötsligt en lång stund och lyssnade på mig när jag pratade med honom och en stund senare gjorde han samma sak med sin pappa Och idag har han nöjt låtit sig bli runtburen av sin pappa och tittat på saker - så mysigt!