Vinterföräldrar 2019/2020

[cherie]

Nu så! På BB och pappa gosar med bebis en stund så jag har händerna fria. 45 cm, 2425g liten plutt. Förlossningsberättelse om nån vill läsa.

Duschade och gjorde mig i ordning vid 7. 8.30 fick vi fara ner till förlossningen. Lång väntan men vid 10.30 kom narkos in och sen rullade det på. Längre förberedelser än akutsnitten jag varit med om (duh).

Först tog det tid för de skulle få bort ärrvävnader från tidigare snitt. Sen låg hon så på tvären att det tog tid att vända runt så hon kunde komma ut. Direkt hon var ute så skrek hon, det kändes bra.

Sen fortsatte de med sterilisering och höll på en timma till. Myomen, som är vad som gjort att barnen innan inte kommit ut som de ska, gjorde att de hade problem att få tillbaka livmodern igen, två pers hängde på magen, väldigt mystisk känsla. Mådde riktigt dåligt med blodtrycksfall och illamående.

Väl tillbaka på rummet lugnade allt sig och jag mår oförskämt bra för att vara nysnittad. Vill inte ligga sängbunden men ska stanna i sängen tills i morgon, sen får jag gå upp.

Hon tog bröstet som om hon aldrig gjort annat och är en nöjd filur! Helst vill jag åka hem NU men blir säkert kvar några dagar.

Åh, vad fint att höra att lillan kommit nu och att ni båda verkar må bra!

 

[cherie]

Vill inte trigga någon annan med min oro men den täcker in allt från att förlora bebis, till skador på oss båda. Jag behöver hjälp med min oro överlag, nu är det, naturligt, förlossningen som är jobbigast och tar upp de tankarna.

Har möten med barnmorska, kurator, läkare, barnmorska med specialistkompetens inom förlossningsförberedande yoga och avslappningsövningar samt besök på förlossningen.

Fetade en del av ditt citat ovan här i inlägget, du sätter verkligen ord på exakt mina känslor där.

Det är jäkla kämpigt att ha all den där oron. Samtidigt fullt förståeligt med oro när det handlar om nåt så stort och viktigt som det här. Till slut kommer både du och jag ha våra små skruttar utanför magen i alla fall, och den här tiden innan vara som bortblåst.

Men - sen får vi väl alla vänja oss vid att mer eller mindre leva med fortsatt oro för de små liven. Oron verkar ju knappast försvinna utan snarare byta karaktär

 

[cherie]

Jag måste också få tillägga att även om jag har känt mig nedtryckt i skorna emellanåt och att en del personer jag mött ökat min rädsla och skuldkänslor kring snitt, så är min ”vanliga” barnmorska fantastisk. Hon gick förbi idag när jag och partnern satt i väntrummet efter att beslut om snitt var taget (vi fyllde i en hälsodeklaration) och frågade då om vi var här för läkarbesöket. Hon stannade, tittade på mig och sa: ”Vi håller oss till planen va?” (syftade på kejsarsnitt) och sen la hon till ”Det kommer bli så bra, vet du. Det går så lugnt och samlat till och sen har du din lilla tjej här”. Alltså mina ögon bara tårades av hennes värme. Tycker så mycket om min barnmorska! Hon vet förstås om min oro, men vi har aldrig pratat om den särskilt mycket, och jag har definitivt inte sagt något om min generella oro även kring kejsarsnitt. Så det var så otroligt fint att få bli tryggad av henne på det sättet. Ska ge henne en liten blomma eller nåt vid nästa besök innan jul

 

[Eloise]

Det är jäkla kämpigt att ha all den där oron. Samtidigt fullt förståeligt med oro när det handlar om nåt så stort och viktigt som det här. Till slut kommer både du och jag ha våra små skruttar utanför magen i alla fall, och den här tiden innan vara som bortblåst.

Men - sen får vi väl alla vänja oss vid att mer eller mindre leva med fortsatt oro för de små liven. Oron verkar ju knappast försvinna utan snarare byta karaktär

Jag har faktiskt bett om samtal med kuratorn även efter förlossningen också så hon senare kan remittera vidare för att jobba med den här oron. Det är inte hälsosamt att oroa sig för allt...

Vilken fantastisk barnmorska du har, fler som henne behövs!

 

[vemsomhelst123]

@Eloise Så jobbigt för dig att kämpa med all oro. Jag känner ju igen mig mycket och förstår dig (även om jag inte vet vad just din oro handlar kring). Du verkar dock vara mer påverkad i vardagen än vad jag varit/är, men det är verkligen tärande att gå runt även med ett litet orosmoln inom sig tycker jag. Så jag lider med dig. Hoppas att du kan landa i något som känns tillräckligt tryggt till slut. Vad är det för aktiviteter du blivit erbjuden/gjort hittills?

Jag hade min tredje träff med aurora idag och vi skulle bland annat boka in ytterligare ett besök till läkare nr 2 för diskussion kring snitt. Det var helt omöjligt att hitta en tid närmsta veckorna (jag är ju så pass långt gången nu), så aurora lyckades lösa det genom att överläkaren kom direkt till det besöket vi hade med henne. Det landade i att jag fick beviljat snitt idag. Även om det är vad jag känner mig mest trygg med så är jag jätteorolig inför det också. Jag har enorma skuldkänslor (vad är jag för förälder som väljer ett förlossningssätt som inte rekommenderas?) och våndas inför ett kejsarsnittet också. Det är hemskt att inte få möjligheten att känna sig trygg i något av de alternativ som finns, men jag är ändå något mer lättad i kroppen nu när det är bestämt.

Mitt snitt gick oförskämt bra, det var precis som din barnmorska säger, lugnt, tryggt och säkert trots att mitt var ”akut”. Det tyckte jag den vanliga delen av min förlossning var oxå. Det är proffs ut i fingerspetsarna som levererar barn, oavsett sätt. Och det är ingen tävling att föda barn, och hur barnet föds är en himla minimal del av resterande 20 år..

 

[Nattljus]

Känner igen skuldkänslorna inför att ha "valt" snitt. Det är inte riktigt socialt accepterat.

För mig resulterade det i att jag blev helt manisk när det gällde amningen sedan efteråt. NÅGOT skulle iallafall vara normalt och gå bra Det var helt sjukt kämpigt och jag grät och hade panik varje dag för dottern vägrade ta bröstet och gick inte upp som hon skulle men amma skulle jag ändå till varje pris.

Nu såhär i efterhand känner jag bara att alla som har åsikter kan ta sig i r*ven, jag är så himla nöjd med mitt snitt på alla sätt och vis och har inte ångrat mig en sekund. Då är jag ändå jätterädd för snitt också men jämfört med VF så kan jag överleva snitt. Den här gången är jag fortfarande orolig inför snittet men känner ingen skuld eller skam alls över att välja det förlossningssättet. Mitt barn kommer komma ut tryggt och säkert och det är det enda som betyder något.

 

[Förgätmigej]

Glukostest idag. Blivit uppskrämd av folk sagt Hur vedervärdigt det är så jag var förbered på att dricka nåt sött i stil med honung. In kom världens största glas som tack och lov bara smakade som söt avslagen läsk. Det jobbiga kom en timme senare när sockerchocken började ge vika - lagom tills jag skulle in till barnmorskan. Det gick bara inte att fokusera, jag tror att jag hörde hälften av vad hon sa det tog två timmar efter matintag som hjärnan fungerade igen. Testet gick i alla fall bra och kärnvärden låg på 118 mot 125 vid inskrivning.

 

[cherie]

@Förgätmigej Haha, vad knäppt det låter! Har nog aldrig upplevt en sån sockerchock som du beskriver. Skönt att testet var bra iaf och järnvärdena likaså

 

[Eloise]

I måndags hade jag andra besöket med specialist BM för förlossningsstöd. Vårt sista möte då hon går på föräldraledighet. Vi pratade bland annat mycket om de olika stadierna av förlossning, smärtlindring, samt gick igenom hur en förlossningsplan kan se ut. Hon skrev ner en del kring vanliga önskemål vid rädsla och oro och jag fick i uppgift att fundera på vad som hade varit viktigt för mig om en vaginal förlossning blir utgången.
Hon skulle skicka vidare mig till läkare och försöka ordna en tid nästa vecka, samt en tid till en annan BM i deras team som skulle ta över kontakten med mig.
Mitt kuratorstöd fortsätter jag träffa parallellt.
Gick därifrån med en bra känsla i magen.

Igår kväll var jag hos min ordinarie BM för den vanliga kollen, varvid hon frågar om mitt senaste möte och hur den vaginala förlossningsplanen känns. Jag blir lite tagen på sängen och frågar vad hon menar.
Hon visar då min journal där spec. BM inte alls skrivit in samtalet oss emellan så som jag uppfattat det. Läkartiden som hon bokat är 27/12 "i mån av tid" och BM som tar över hennes patienter har inte tid att träffa mig förrän i slutet av januari och hon har skrivit in en förlossningsplan för mig.
När jag läser det brister det helt för mig.
Bebis är ju beräknad i slutet av januari och vi har inte alls landat i att jag känner mig stark och mentalt rustad för att ge mig in i en VF.
Hur har de tänkt att vi ska komma tillrätta med min oro och mina känslor om jag inte får träffa dem som stöd inför förlossningen?

Sen igår är jag helt inställd på att jag nu måste ta mig an det här med inställningen att snitt är det enda jag kan tänka mig. Om de inte har resurser att hjälpa mig med min oro, så jag kan hantera en vaginal förlossning, så kan utgången inte heller bli en sådan.

Min ordinarie barnmorska är helt fantastiskt stöttande, och jag känner ett enormt förtroende för henne.
Planen nu är att min man idag ringer till TFF, teamet för förlossningsstöd och säger att vi måste ha en läkartid innan 27/12. Och allra helst en tid till spec BM också för fortsatt stöd då jag ju faktiskt inte stängt dörren för en VF.
Kan de inte ordna en läkartid kommer min BM istället skicka en ny remiss till Lund och hoppas på att de kan ordna en läkartid snabbare än de i Malmö kan.

Känner mig verkligen bortglömd och inte alls tagen på allvar i det här längre... usch.

 

[cherie]

@Eloise Vad himla tråkigt att höra att det blev såhär. Förstår att du känner dig ännu mer stressad och oroad av det här. Du som haft sån bra upplevelse av bemötandet hittills. Hoppas det reder upp sig Skönt att du känner sig trygg och lyssnad på av din vanliga barnmorska i alla fall, så det finns någon på plats som kan hjälpa till att styra upp lite. Kram till dig!

 

[Madick]

Skulle åkte hem idag men på em sköt pulsen iväg och blodtrycket med. Huvudvärken sitter där den sitter och vägrar ge sig. Mera medicin och så får vi se i morgon.

 

[Eloise]

@Eloise Vad himla tråkigt att höra att det blev såhär. Förstår att du känner dig ännu mer stressad och oroad av det här. Du som haft sån bra upplevelse av bemötandet hittills. Hoppas det reder upp sig Skönt att du känner sig trygg och lyssnad på av din vanliga barnmorska i alla fall, så det finns någon på plats som kan hjälpa till att styra upp lite. Kram till dig!

Tack
Känns så märkligt. Precis som om spec. BM bara släppt allt nu när hon ska gå på föräldraledigt och struntar högaktningsfullt i hur det går för sina patienter.

Mannens samtal till Malmö ledde ingen vart, de har inga tider att erbjuda mer än till akutfall och det är vi ju inte. Mailadr ordinarie BM och en kvart senare fick hon iväg remissen till Lund så nu hoppas vi på det.
Legat på soffan hela kvällen mentalt slutkörd. Var inte alls rustad för det här bakslaget i bemötandet känner jag

 

[Mirach]

Skulle åkte hem idag men på em sköt pulsen iväg och blodtrycket med. Huvudvärken sitter där den sitter och vägrar ge sig. Mera medicin och så får vi se i morgon.

Hoppas det ser bättre ut imorgon så ni får komma hem. Du har legat inne nästan en vecka nu väl?

 

[cherie]

@Madick Men vad träligt. Fattar att du bara vill hem. Är det blodpropp man är rädd för när blodtrycket skenar? Hoppas det reder upp sig snart!

 

[cherie]

Är det någon annan som liksom blivit som lite nykär i sin partner?

Såhär framåt slutet av graviditeten är det som att jag bara längtar efter att få komma hem och vara med honom, och jag känner så innerligt hur mycket jag älskar honom. Jag älskar att krypa upp i hans famn och vara nära. Han säger att han passar på att njuta av det nu, för när lillan kommer så kommer hon ta förstaplatsen medan han och jag kommer vara slutkörda och trötta på varann Vi är båda två ganska (pessimistiska) realister, och jag vet ju att det stämmer, så jag njuter lite extra av den här ”nyförälskelsen” jag med. 13 år har vi varit tillsammans (sjukt!) och det är så härligt att fortfarande älska honom så mycket.

Jag vet inte vad det är, men det är som att lillan i magen liksom knutit oss samman ännu mer. Det är en så fin tanke att han är pappa till vårt barn. Känner sån tacksamhet att lilltjejen får just min trygga, stabila, mjuka och omhändertagande partner till förälder. Sen får hon stå ut med att den andra föräldern är lite mer svängning i känslolivet

 

[Madick]

Hoppas det ser bättre ut imorgon så ni får komma hem. Du har legat inne nästan en vecka nu väl?

En vecka idag. Det känns bättre nu på morgonen.

 

[Madick]

@Madick Men vad träligt. Fattar att du bara vill hem. Är det blodpropp man är rädd för när blodtrycket skenar? Hoppas det reder upp sig snart!

Jag tror det, men sen mår man jäkligt dåligt när trycket ligger fel.

 

[Madick]

Blir kvar en natt till.

MEN - vi körde ju EC babypottning med 5 åringen och vi har hittills på chans fångat en kiss och en bajs här. Idag insåg jag att hon "pekar" på blöjan och ser besvärad ut och efter ett par minuter kommer det bajs, så nu testade jag och vilken nöjd unge som pruttade ur sig bajset direkt och sen kunde äta i lugn och ro.

 

[Förgätmigej]

Är det någon annan som liksom blivit som lite nykär i sin partner?

Såhär framåt slutet av graviditeten är det som att jag bara längtar efter att få komma hem och vara med honom, och jag känner så innerligt hur mycket jag älskar honom. Jag älskar att krypa upp i hans famn och vara nära. Han säger att han passar på att njuta av det nu, för när lillan kommer så kommer hon ta förstaplatsen medan han och jag kommer vara slutkörda och trötta på varann Vi är båda två ganska (pessimistiska) realister, och jag vet ju att det stämmer, så jag njuter lite extra av den här ”nyförälskelsen” jag med. 13 år har vi varit tillsammans (sjukt!) och det är så härligt att fortfarande älska honom så mycket.

Jag vet inte vad det är, men det är som att lillan i magen liksom knutit oss samman ännu mer. Det är en så fin tanke att han är pappa till vårt barn. Känner sån tacksamhet att lilltjejen får just min trygga, stabila, mjuka och omhändertagande partner till förälder. Sen får hon stå ut med att den andra föräldern är lite mer svängning i känslolivet

Min sambo har blivit visserligen uppför vi oss båda som nykära mesta delen av tiden trots 6år tillsammans men han är "värre" än vanligt haha. Det bara rinner ut kommentarer och komplimanger så ibland tittar jag nästan misstänksamt på honom och undrar om han är ute efter något

 

[Madick]

Nu är vi hemma!