Ni vet, det där smultronmärket på huvet...
Idag gick huden sönder. Rejält. Blödde ner halva mössan.
Otröstlig, arg och så himla ledsen. Vi fick inte röra huvet. Fick till slut Knoddrick att lugna ner sig, tröstamma, i med en Alvedon och så in till Barnakuten. (Vi har fått order om att åka in vid problem med märket, har ju tid på Barnmottagningen om några veckor och står på återbudslista.)
Kommer dit och det är fullt med folk. Får sitta i ett av personalens fikarum och vänta.
Efter ett tag har det blivit ett barnväntrum där inne OCH i korridoren utanför och då alltså bara de minsta barnen... Efter 4 timmar fick vi komma in på ett rum, 10 minuter senare kom läkaren. Hon tog väldigt allvarligt på hur märket såg ut och hade velat skriva in oss på en avdelning, men det var fullt på hela (!!!) sjukhuset, så vi fick åka hem, men med noga instruktioner. Dessutom ringer läkaren upp oss innan hon går av sitt pass, efter samtal med hudspecialist.
Vi såg nog ut som
när hon pratade om att lägga in oss, för det hade vi verkligen inte väntat oss. Vi var rejält less på att vara där och vänta, men efter prat med läkaren förstod vi att vi gjort helt rätt som åkt in och väntat.
Knoddrick höll humöret, för det mesta. Trött och fortfarande lite ledsen när vi kom in (lyckades somna halvvägs till sjukhuset, d v s efter 2,5 mil), blev halvglad ett tag, tappade orken när det var dags för ny Alvedon, sprallande glad efter ny dos. Åt, kissade, fes, skrattade och pratade så duktigt så. 
Nu ligger hon och sover avslappnat bredvid mig.
Är mentalt förberedd på en jobbig natt. Maken behöver en extra kram, för han är lite knäckt. Han var med Knoddrick när märket började blöda och känner stor skuld över det (vilket han inte behöver eller bör göra).