Kände inget annorlunda kvällen innan utan var helt inställd på igångsättning på tisdagen. På måndag morgon vaknade jag av en mild värk på morgonen och kände samtidigt att det rann lite, misstänkte att det kunde vara vattnet som börjat läcka. Under förmiddagen kom även delar av slemproppen. Vid lunchtid bestämde vi oss för att åka in då jag började tycka värkarna var jobbiga att hantera. Väl inne fick vi vänta i ett mottagningsrum i över en timme. Det konstaterades att det var fostervatten, dock var det endast 2 värkar per 10 minuter. De ville inte undersöka hur öppen jag var eftersom vattnet gått. De trodde att vi fortfarande var i latensfasen men eftersom vi hade tid för igångsättning dagen därpå fick vi ändå ett förlossningsrum.
Jag började med att testa en tens-apparat men ganska snart hjälpte inte den tillräckligt. Jag fick lustgas vilket funkade bra. Jag blev väldigt yr av den, på gott och ont. Jag upplevde att smärtan blev lättare att hantera eftersom jag kunde distansera mig till den, dock så känns det i efterhand lite tråkigt att jag var så pass borta under delar av förlossningen. Vid 15 kollade de hur öppen jag var och det visade sig att jag var öppen 6-7 cm vilket var mer än de trodde
.
Under värkarna gick jag väldigt mycket in i mig själv eftersom jag behövde koncentrera mig på att andas och slappna av. Under eftermiddagen fick jag epidural. Tyvärr tog den snett vilket innebar att jag fick jätteont på ena sidan under värkarna. Senare, efter förlossningen, kunde jag inte stödja på ena benet eftersom det var så bedövat så jag fick åka rullstol till BB.
Jag tror, med reservation för dålig tidsuppfattning, att krystfasen varade i ca 2,5 timma, men det kan vara kortare. Eventuellt, och mer troligt kanske, var det 2,5 timmar från att jag var helt öppen. Jag fick värkstimulerande dropp men kände tyvärr inte alls de där krystvärkarna jag hört talas om. Krystningen blev utdragen eftersom han låg lite snett. Jag krystade i princip ut honom på ren vilja kändes det som. Det var fruktansvärt jobbigt! Ville ge upp för det kändes som att det inte gick framåt, men förstod att det bara fanns en väg att gå så jag fick fortsätta kämpa. De började till slut plocka fram sax för att kunna klippa, men då lyckades jag äntligen krysta ut huvudet, då visste jag att det tuffaste var avklarat. Nästa krystvärk kom kroppen sprattlandes ut! Sjuk känsla att han faktiskt sprattlade innan han var helt ute. Han skrek samma sekund som han var ute. Stark och livskraftig! Han lades upp på mitt bröst där han låg medan moderkakan kom ut och de sydde ihop mig. Att krysta ut moderkakan kändes knappt och jag begärde mycket bedövning till när de skulle sy så det var helt ok. Kunde fokusera på min bebis då istället
.
Jag är helt klart inne på att jag vill försöka få ett syskon till honom i framtiden. Hur det barnet i så fall skulle komma ut är dock inte helt fastställt än
.
Känslorna kring förlossningen är blandade. Det finns saker jag önskar varit annorlunda (tex missnöjd över att epiduralen inte gav den där lindringen jag hoppats på) men det hela gick ju bra och det är det viktigaste
.
