Vill så gärna ha ett till barn.

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

okej, sorry tänkte att det heter olika på djur =)

Problemet är att det inte ens går att prata med honom han blir bara irriterad och försvarar sig, han har alltid varit dålig på det tyvärr. Och han säger att det är slutdiskuterat och jag tycker att det är taskigt att han ska få bestämma det, han blev ju som sagt väldigt glad över vårat första barn och det älskar han mer än något annat och kommer ju självklart göra det med ett till.

Han känner sig förmodligen pressad. Era viljor är olika och han känner att det är "taskigt" av dig att "ställa krav" och du känner att han är "taskig" som inte kan tänka sig diskutera saken.

Det ÄR ett svårt läge. Därför tror jag du tjänar mest på att JUST NU lägga det lite på is. Däremot bör han ju acceptera att du talar om att du är LEDSEN över det faktum som är; att han måste förstå och kunna acceptera att du faktiskt känner en viss sorg och måste få "älta" detta innan du kan bli glad igen. Det jag menar med "lägga på is" är alltså diskussionen och argumenten FÖR fler barn. Ni har lite låsta positioner och han kommer förmodligen inte bli mer villig ju mer du pratar och tjatar om det.

Om du nu klarar av det; att lägga på is; så tror jag det är det bästa just NU. Avvakta x månader; bestäm dig för att inte beröra ämnet (det är ju dessutom jobbigt och ledsamt för dig varenda gång ni diskuterar/bråkar om saken) och efter den tiden gått så kan du fundera över om det kanske är läge att ta upp det på nytt. Om du INTE klarar av det så får du ju enkelt fatta ett drastiskt beslut - antingen blir det barn eller så lämnar jag dig. (Men det är ju frågan om man verkligen vill ha barn på premissen att den andre blev påtvingad det.)

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Är det så att han är rädd för förändring? Är han sådär på andra områden också när det gäller beslut i livet?

Det är rätt intressant att du skriver så. För min sambo är verkligen en person som är lite av ett "kontrollfreak". Och hela situationen med att få barn innebär ju mängder av situationer som är oförutsägbara. Jag är helt övertygad om att det är min respektives starka behov av kontroll (och smått hypokondriska drag.... ) som gjorde att han var tveksam till barn både i första och andra läget.

Och samtidigt så är han en sådan att NÄR han bestämt sig så velar han aldrig; då får det bära eller brista.

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jo jag vet att jag antagligen mest tjänar på det, vara tyst alltså men vill ju samtidigt gärna försöka bli gravid i maj-juli i år igen. vårat barn vi har nu är här tack vare att han insåg att jag menade allvar med att jag går annars och han erkänner nu att han är jätteglad att hon kom. och jag känner att hade jag bara vetat att han skulle nöja sig med att ha henne varannan helg vid en ev seperation så hade jag nog övervägt det på allvar för vill som sagt inte bli av med henne, det är så jobbigt detta

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

han har oxå ett kontrollbehov och gillar inte riktigt förändringar

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

med tanke på att han gick med på att skaffa ett barn så antog ju jag att vi skulle skaffa två som jag ville annars hade jag kanske valt att gå ändå om jag visste att det bara gällde ett barn.
Har sagt till honom att jag ångrar att jag skaffade mitt barn, med honom, då blir han jätte arg och ledsen då han fattar vad jag menar, att det hade varit bättre att jag hade lämnat honom för 2 årsedan. jag vet att det är jättetaskigt att säga så, vi älskar verkligen varandra men vi vill ju helt olika på de flesta plan så det hade ju varit bra på mänga plan om vi gått olika vägar.

Vi har också väldigt olika uppväxter, vi hade det inte fattigt men heller inget överflöd, men fick nog det mesta vi ville när vi växte upp medans hans uppväxt var mycket snålare han fick spara till en egen tv och liknande, föräldrar hade inte alltid pengar till räkningar så telefon och liknande kunde bli avstängt emellanåt och detta har lett till att han är väldigt rädd när det gäller pengar, vågar inte ta lån för att renovera vårat hus, var precis att han gick med på att ta lån när vi köpte vårat ställe, tror också att han är rädd för att skaffa barn lite utav den orsaken med då det faktiskt kostar pengar att ha de små underbara liven.

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

med tanke på att han gick med på att skaffa ett barn så antog ju jag att vi skulle skaffa två som jag ville annars hade jag kanske valt att gå ändå om jag visste att det bara gällde ett barn.

Men du, det kanske inte var så himla rationellt tänkt? Det hade ju varit bättre att prata om saken redan då än att "anta" något. Min sambo var ju lite likadan; att han "gick med på" barn nummer ett. Men just därför så visste jag att det faktiskt fanns en ganska stor risk att han INTE skulle vilja ha en till.

Har sagt till honom att jag ångrar att jag skaffade mitt barn, med honom, då blir han jätte arg och ledsen då han fattar vad jag menar, att det hade varit bättre att jag hade lämnat honom för 2 årsedan. jag vet att det är jättetaskigt att säga så, vi älskar verkligen varandra men vi vill ju helt olika på de flesta plan så det hade ju varit bra på mänga plan om vi gått olika vägar.

Jag förstår att han blir ledsen. Du säger ju faktiskt att det inte "räcker" med honom och dottern (i hans ögon). Jag förstår om det blir konfliktfyllt i era diskussioner när du säger sådant. Sen säger säkert inte han så vänliga saker heller kan jag tänka mig. Det blir ju sällan så bra när man kastar ur sig saker som sårar.

Mitt råd är fortfarande att försöka lugna ner det hela lite inom dig. Du kan inte tvinga honom att VILJA ha ett barn till. Det här handlar nog inte om att han tycker du "har fel" det handlar helt enkelt om att era viljor skiljer sig åt. Ingen av er har ju rätt eller fel, ni vill bara olika.

Orsaken till att han inte vill ha fler kanske är svår att sätta fingret på även för honom själv. Det kan ju vara som du säger; att hans uppväxt påverkar. Han kanske är skraj att inte kunna ge tillräckligt; både på ekonomiskt och känslomässigt plan; till två barn. Många föräldrar är ju också rädda att de aldrig kommer att älska nummer två lika högs som nummer ett; att den starka kärleken han känner för er dotter känns omöjligt att dela med ytterligare ett barn. Intellektuellt kan han säkert inse att det i regel inte är så, men känslomässigt kan det säkert skapa en tveksamhet inför fler barn.

Har du någon i din närhet som du kan prata om detta med? Det kan säkert vara skönt för dig med en "ventil" och säkert bra för din sambo och er relation om du får en chans att bearbeta det utan att han behöver "stå till svars" varje gång. Eller vad tror du?

Jag har ju själv varit i ditt läge. Jag kunde dock någonstans ändå acceptera tanken på ett barn. Jag kände att min sambo ju faktiskt redan HADE varit kompromissvillig; även fast det defintitvt inte var så att han motvilligt skaffade barn ett. Men han var tveksam. Jag kan på ett sätt förstå dig så himla väl; det är skitjobbigt när man hamnar i ett sånt där läge. Och samtidigt så tror jag det ändå vore bättre för DIG om du kan försöka att bearbeta din sorg och faktiskt släppa den. Om du älskar din sambo och VILL leva med honom så vore kanske det det bästa? Att kunna acceptera och leva med att det blir ett barn och inga fler. Och som sagt; allt är inte hugget i sten. Han hinner fortfarande ändra sig (men risken är att han absolut INTE gör det när/om han känner sig pressad och tvingad).

 

[Sedna]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Vet du vad jag tycker att du saknar? Jo ett barnpespektiv.

Jo jag vet att jag antagligen mest tjänar på det, vara tyst alltså men vill ju samtidigt gärna försöka bli gravid i maj-juli i år igen. vårat barn vi har nu är här tack vare att han insåg att jag menade allvar med att jag går annars och han erkänner nu att han är jätteglad att hon kom. och jag känner att hade jag bara vetat att han skulle nöja sig med att ha henne varannan helg vid en ev seperation så hade jag nog övervägt det på allvar för vill som sagt inte bli av med henne, det är så jobbigt detta

Du sätter ju dina egna behov och önskningar framför ditt barns behov. Vilket blir väldigt tydligt med det fetmarkerade, men det är även märkbart i resten av ditt resonemang. Du hade alltså kunnat tänka dig att separera (för att i framtiden kunna skaffa ett till barn med en annan man?)om du bara vetat att din man hade nöjt sig med att bara ta hand om dottern varannan helg. För att du vill ha så mycket tid som möjligt med henne? Du får gärna rätta mig om jag har missuppfattat vad du skrivit.

Om det är som jag tror så tycker jag du bör omvärdera ditt tankesätt. Det viktigaste när man väljer att skaffa barn måste väl ändå vara ett man sätter barnets behov i främsta rummet. Vilket väl bland annat innebär att man som föräldrar (utifrån sin förmåga) hjälps åt för att barnet ska få två engagerade föräldrar som sätter sitt barn i första hand. Jag tycker att du missar den biten rätt så grovt. Du fokuserar på din önskan om att få ett till barn och ditt behov av att spendera så mycket tid som möjligt med din dotter framför din dotters rätt till två engagerade och aktiva föräldrar och ett eventuellt framtida barns rätt till detsamma.

För ett konkret exempel. Om ni separarerar för att ni är på olika plan, så måste väl det viktigaste vara att dotterns främsta kommer i första hand när det kommer till t.ex. växelvist boende. Dottern kan ju inte träffa sin pappa endast varannan helg för att det passar DIG bäst. Eller?

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag vet att det är taskigt att säga så men jag är ju bara ärlig och det tycker jag att man ska vara. och jag vet att det var dumt att anta att det automatiskt skulle bli mer än ett barn, men alla runt omkring sa att han absolut kommer ändra sig så fort han får en liten, han kommer vilja ha fler, dum som man är så lyssnade man på det.

Jag hoppas att jag kommer kunna släppa detta men det blir svårt och hoppas att jag kommer att få äran att bli tvåbarnsmor.

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

missförstå mig inte, jag är jätte glad att min sambo skulle vilja ha varannan vecka och jag hatar när föräldrar snackar skit om den andra till sitt/sina barn. Jag menade mer att jag har hellre enbart min älskade dotter dygnet runt än två st där jag endast träffar det första varannan vecka.

Min dotter kommer verkligen först, jag lovar, men det är lite för hennes skull jag också vill ha ett till barn då jag vill att hon ska få ett syskon som i mina ögon är guld värda att ha.

 

[Petruska]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

med tanke på att han gick med på att skaffa ett barn så antog ju jag att vi skulle skaffa två som jag ville

Jag kan lugnt säga att jag hade blivit fullständigt vansinnig om jag efter mycket diskussioner "gått med på" att vi skulle få ett barn. Om min partner då efteråt hade kommit och sagt att ett barn egentligen betydde två barn, och dessutom presenterat en, enligt partnern, lämplig tidpunkt för graviditet och födelse - nej, jag hade med svårighet kunnat svara för mina handlingar i det läget. Hur sjutton kan man ens komma på idén att ha den typen av dolda agendor i sitt förhållande?

Att han har "olika" argument mot fler barn kan man ju också tolka som att han har många argument mot fler barn. Han vill inte.

Dina argument verkar ju vara färre: du vill, och du tror att syskon vore värdefullt för det barn ni redan har. Det sista vet du ju inte ens. Syskonen kommer kanske att avsky varandra. Sådant händer.

 

[No1]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

och jag vet att det var dumt att anta att det automatiskt skulle bli mer än ett barn, men alla runt omkring sa att han absolut kommer ändra sig så fort han får en liten, han kommer vilja ha fler, dum som man är så lyssnade man på det.
.

Jag tycker det är rätt oschysst när folk nonchalerar en persons uttalade ställningstagande, omyndigförklarar som personen är en bebis utan någon som helst insikt.

Får mig att tänka på en väninna som innan barn dikterade villkor med den blivande pappan. När hon sedan, precis som hon villkorat, inte förvandlades till en bullmamma som ville ha hela föräldraledigheten för sig själv uppstod viss friktion eftersom hennes partner trodde att hon skulle ändra sig när väl barnet kommit.
Det var bara att acceptera att bullbaket, lekandet, föräldraträffarna och föräldraledigheten till stor del blev hans bit.

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag vet att det är taskigt att säga så men jag är ju bara ärlig och det tycker jag att man ska vara. och jag vet att det var dumt att anta att det automatiskt skulle bli mer än ett barn, men alla runt omkring sa att han absolut kommer ändra sig så fort han får en liten, han kommer vilja ha fler, dum som man är så lyssnade man på det.

Jag hoppas att jag kommer kunna släppa detta men det blir svårt och hoppas att jag kommer att få äran att bli tvåbarnsmor.

Ärlighet ja. Men ärlighet innebär ju inte att man måste säga allt negativt man tänker i alla lägen. Men om det nu är så pass allvarligt för dig att du vet att du hade valt bort honom som partner och pappa om du vetat att han inte ville ha en till så finns ju egentligen inget annat val än att gå skilda vägar nu, eller?

Däremot tycker jag absolut du SKA vara ärlig med din sorg och att du är ledsen. Det jag tror du förlorar på är att anklaga honom för att äga problemet. Det här problemet ni har äger ni tillsammans. Det är inte hans fel att du tänkte som du gjorde (och hellre lyssnade på dem runtomkring som sa saker som de inte rimligtvis med säkerhet kunde VETA. Det måste du ju ha förstått redan då; att ingen; varken du, omgivningen eller kanske ens han själv kunde med säkerhet VETA hur han skulle känna för saken efter er dotter?). Lika lite som det är ditt fel att du önskar och vill ha ett barn till fastän han inte vill.

Ingen av er har någon SKULD i själva sakfrågan menar jag. Det finns ingen skuld - ingen kan vara skyldig den andre något i en sådan här sak. Vare sig att han är skyldig att skaffa ett barn till för att du vill eller att du är skyldig att avstå barn för att han inte vill. Ekvationen går däremot inte ihop om ingen av er ändrar sig. Om det är ytterligt viktigt för honom att inte bli tvåbarnsfar och lika viktigt för dig att få bli tvåbarnsmor så kan ni inte få som ni vill med varandra.

Så; separera eller vänta ett tag och se om någon av er ändrar sig. Tyvärr.

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag menade mer att jag har hellre enbart min älskade dotter dygnet runt än två st där jag endast träffar det första varannan vecka.

Om jag förstår dig rätt fortsätter du alltså hellre som en familj tillsammans än att försaka relationen för ytterligare ett barn? Då har du ju egentligen redan valt. Om du ska vara någorlunda schysst mot din sambo så måste du nog släppa den här diskussionen. Annars kanske HAN tröttnar och lämnar dig och då står ni ändå där med varannan vecka. Nu är ert barn fortfarande rätt liten och han kan ju fortfarande ändra sig.

Även om barnen även för mig och min sambo är viktigast så är det ändå lite sorgligt att det låter som att det bara handlar om din dotter. Vad känner du för din sambo (förutom att du önskar han ville ha ett barn till)? Älskar du honom? För mig var främsta orsaken till att jag valde att acceptera att sambon inte ville ha en till faktiskt inte vårt äldsta barn och eventuellt varannan-veckas-boende utan min kärlek till honom som person. I valet mellan ett till barn eller inte få leva med honom så skulle jag välja honom.

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag älskar verkligen min sambo och har gjort i 10 år och kommer alltid att göra, han är killen med stort K och det är kombon utav att jag älskar båda två som jag iså fall får acceptera att inte få två barn.
Jag har nog uttryckt mig på ett litet dumt sätt tror jag?

Det som gör det så svårt är att han inte kan säga några helt korrekta anledningar, missförstå inte, han har ju sagt men han byter alltid och ibland så verkar det som att han kanske skulle kunna vilja med, jättejobbigt men men har ingen att prata om detta riktigt så det är skönt att kunna få ventilera lite.

Jag vill bara så gärna både för mig och mitt barn skull.

 

[Petruska]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Det som gör det så svårt är att han inte kan säga några helt korrekta anledningar,

Varför tycker du att dina anledningar är mer konkreta än hans? Vad jag förstår har han sagt långa rader av anledningar?

Varför räknas inte hans "jag vill inte", när du tycker att ditt "jag vill" ska räknas?

Vilken sorts argument från hans sida skulle du ta till dig och respektera?

 

[mino]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Släpp det där med anledningarna. Jag har egentligen alla praktiska förutsättningar för att kunna skaffa ett tredje barn men jag VILL helt enkelt inte. Det skulle verkligen inte spela någon roll att min man vann en argumentation och lyckades sabla ner alla mina argument. Det är lite som att nån skulle försöka övertyga mig om att ett fult plagg är snyggt eller en maträtt jag inte gillar är god, det går inte. Det måste komma inifrån. Ett barn är ett stort åtagande under många år, man måste själv tro på idén för att säga ja.

 

[amkm]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Det som gör det så svårt är att han inte kan säga några helt korrekta anledningar

Vad är en korrekt anledning? En anledning som passar dig?

Jag kan ju bara gå till mig själv som på det stora hela har valt att leva själv för att jag helt enkelt inte orkar med pressen av att vilja ha ett till barn. Min dotter är dessutom vuxen numera men jag är fortfarande avelsduglig (om det vill sig illa) och sista förhållandet bröt jag för ca 2 år sen pga att det oftare och oftare kom gliringar om hur söta bebisar osv var, gärna kika/snegla ner i barnvagnar på stan osv osv. Vi var inte heller sambos pga boende i varsina städer och vissa helger krockade ju med hans barnhelger vilket inte var mig emot, men även där krockade vi i form av att jag då skulle helst presenteras för barnen som 'styvmamma' osv och jag totalförnekar det, jag är Mirre och ingen annan än Mirre. Dock kunde jag absolut ta med mig barnen å hitta på saker och åka å handla osv. Men nej, för mig får 'mannen' gärna ha egna barn med sig in i förhållandet, men jag vill absolut inte ha barn igen. inte på några som helst villkor. Och för mig blir det en enorm press och det är så mycket lättare att lämna förhållandena och slicka såren ett tag och sen gå vidare.

Anledning? Näe, jag har ingen, jag vill bara inte, det bär mig 100% emot.
Så helt enkelt, för att slippa 'det sista rycket' har jag därmed valt att leva själv, jag vill inte ens ut å träffa folk på krogen osv för jag vill verkligen verkligen inte hamna i dylika situationer igen.

 

[No1]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Anledning? Näe, jag har ingen, jag vill bara inte, det bär mig 100% emot.
Så helt enkelt, för att slippa 'det sista rycket' har jag därmed valt att leva själv, jag vill inte ens ut å träffa folk på krogen osv för jag vill verkligen verkligen inte hamna i dylika situationer igen.

Men du, istället för att stänga in dig och undvika hela mänskligheten så kan du ju, om du träffar en trevlig man, vara snabb med att säga att barnkammardörren är låst och nyckeln borttappad.
I all enkelhet tänker jag att det borde vara mest fördelaktigt och inte alltför komplicerat

 

[TinyWiny]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag kände likadant som du. Det var så jobbigt att alla hela tiden tog förgivet att man ville ha ett barn till. Det var jobbigt när ens partner tog förgivet att vi skulle skaffa barn ihop med tanken att jag har ju redan barn så självklart vill jag ha fler. Det var inte ens en fråga utan var självklart för dem.
Det var ett himla tjat på omgivningen när jag träffade min sambo att -jomen självklart ska ni ha en liten sladdis. Men som tur är var jag och sambon överens från början. Inga fler barn. Vi har två barn var i ganska lika ålder och vi är båda nöjda så. Någon styvmamma är jag inte utan jag är deras pappas sambo och en extra vuxen som bryr sig mycket om dem. (Däremot kallar jag dem för mina bonusbarn men det är en annan sak för det är självvalt och har växt fram hos mej.)
Vad jag vill säga är att det finns män som faktiskt är nöjda som de har det på barnfronten precis som det finns kvinnor. Du behöver inte leva ensam bara för att slippa tjatet från en partner. Var bara tydlig från början att du har klarat av det här med barn redan.

 

[A_NN_A]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

KL

Jag tillhör den lilla skara som aldrig velat ha barn. I alla tider har jag fått höra att jag kommer att ändra mig. Idag är jag 38 och nej, jag kommer inte att ändra mig.

Det finns ingen anledning förutom att jag inte vill och om det är något jag tycker är viktigt när det gäller barn så är det att de ska vara önskade och efterlängtade.

När folk tjatar på mig brukar jag svara att det är de fyra s.en: sover, skiter, skriker och spyr.

Jag gillar inte att gosa spädbarn. I min värld är de oerhört ointressanta. Däremot dör jag inte av att hålla ett barn för att avlasta om mamman ska göra något annat.

I relationer är jag övertydlig när det gäller detta. Jag hade inte köpt att min partner tjatat på mig när det gäller barn. Givetvis ska man prata om det, men man måste växa upp och lära sig hantera ett nej.

Om någon inte vill ha barn ska man respektera det. Man ska även respektera om någon gärna vill ha barn. Det gör man genom att låta personen leta vidare.

Anna
Barnönskan är inte åldersrelaterad.