Sv: Vilket bett när ni kör?
Vi brukar skämta om att det skulle kunna landa en luftbalong på ryggen på min Loppa utan att något annat skulle hända än att hon skulle ruska av sig den. Det är en klok gammal dam som stannar och tittar om något skulle förbrylla henne, med giraffhals och fladdrande näsborrar. När hon tittat klart fortsätter hon framåt. Om hon är på G taktar hon lite till en början, annars skrittar hon på som innan. Jag har svårt att föreställa mig henne skenande över huvud taget...
Men man ska ju inte ta något för givet när man hanterar hästar även om man känner sig väldigt trygg och säker, och det är ju där tankarna om uppbetsling kommer in - hur skarpt bett behöver jag ha för att det ska hjälpa i en situation där min genomtrygga springare faktiskt blir så rädd att hon sticker. En anfallande älg eller en flock arga vildsvin kanske? För jag skulle förmodligen inte reagera blixtsnabbt i och med att det verkligen skulle vara överraskande om hon stack i en situation där inte jag också blev rädd! Vägt mot om jag verkligen anser mig själv kapabel till att köra med ett sånt bett. Ett alternativ i så fall är väl att bara köra på ridbana tills jag är tillräckligt tillfreds med min tömföring för att betsla upp såpass eller sluta köra över huvud taget (det första alternativet skulle nog i realiteten också innebära det andra alternativet...). Visst skulle jag kunna sätta på ett Kimblewickbett, men skulle den lilla skillnaden i skärpa verkligen göra skillnad?
Som sagt svårt att göra den avvägningen som gröngöling. Men det känns ju lite skönt att veta att det finns erfarna kuskar som kör på tränsbett också, även om jag knappast kan jämföra mig med det...
Vi brukar skämta om att det skulle kunna landa en luftbalong på ryggen på min Loppa utan att något annat skulle hända än att hon skulle ruska av sig den. Det är en klok gammal dam som stannar och tittar om något skulle förbrylla henne, med giraffhals och fladdrande näsborrar. När hon tittat klart fortsätter hon framåt. Om hon är på G taktar hon lite till en början, annars skrittar hon på som innan. Jag har svårt att föreställa mig henne skenande över huvud taget...
Men man ska ju inte ta något för givet när man hanterar hästar även om man känner sig väldigt trygg och säker, och det är ju där tankarna om uppbetsling kommer in - hur skarpt bett behöver jag ha för att det ska hjälpa i en situation där min genomtrygga springare faktiskt blir så rädd att hon sticker. En anfallande älg eller en flock arga vildsvin kanske? För jag skulle förmodligen inte reagera blixtsnabbt i och med att det verkligen skulle vara överraskande om hon stack i en situation där inte jag också blev rädd! Vägt mot om jag verkligen anser mig själv kapabel till att köra med ett sånt bett. Ett alternativ i så fall är väl att bara köra på ridbana tills jag är tillräckligt tillfreds med min tömföring för att betsla upp såpass eller sluta köra över huvud taget (det första alternativet skulle nog i realiteten också innebära det andra alternativet...). Visst skulle jag kunna sätta på ett Kimblewickbett, men skulle den lilla skillnaden i skärpa verkligen göra skillnad?
Som sagt svårt att göra den avvägningen som gröngöling. Men det känns ju lite skönt att veta att det finns erfarna kuskar som kör på tränsbett också, även om jag knappast kan jämföra mig med det...