iNHALE
Trådstartare
Behöver lite synpunkter från några kloka bukare.
Det är som några av er vet så att jag flyttade till Estland för 2½ år sedan för att flytta ihop med min pojkvän som jag då varit ihop med i tre år på distans. Av diverse anledningar så tog vårt förhållande slut i slutet av juli i år (han sa upp sig från jobbet, började spela nätpoker och tyckte inte han behövde skaffa ett nytt jobb bland annat).
Vi har sen i juli kunnat vara relativt bra vänner trots allt och har kunnat bo ihop i väntan på att jag ska kunna flytta till Sverige (behöver jobb/studier). Men på senare tid har det börjat knaka mer och mer i fogarna och jag känner personligen att det inte håller. Han vill fortfarande bo ihop med mig den sista tiden vi har kvar, men samtidigt har vi på senare tid inte gjort mycket annat än bråkat och han gråter konstant pga vår situation.
Jag står nu vid ett vägskäl där jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Jag är en person som inte visar känslor, han gråter och är märkbart upprörd medan jag sitter där som ett stoneface. Det är inget jag kan hjälpa och inget jag kan styra, det är så jag lärt mig hantera jobbiga situationer genom mitt liv, att inte visa något. Dock lyssnar jag på honom och försöker stötta så gott jag kan. Dock har jag kommit till slutsatsen att det inte kan fortsätta såhär, vi blir båda två helt nedbrutna och även om han vill att vi ska bo kvar såhär så tror jag inte att det gagnar någon av oss egentligen.
Så nu är frågan, vafan gör jag?
Jag kommer flytta till Sverige i början på januari är det tänkt och börja plugga för att sedan söka jobb. Att få ett jobb i Sverige utan att ens bo där från början är stört omöjligt, så jag måste ta mig dit innan det finns en chans att få jobb.
Det finns egentligen tre alternativ som jag ser det.
1. Uthärda tills i januari och försöka att "tassa på tå" för att bråk inte ska blossa upp allt för ofta.
2. Flytta till en egen lägenhet här i Tallinn de sista två månaderna.
3. Sälja "allt jag äger och har" och flytta till mina föräldrar i Portugal (dem har redan sagt att jag är välkommen).
Alternativ 1 är egentligen den rent ekonomiskt smidigaste lösningen, men mentalt den jobbigaste. Alternativ 2 kommer ruinera mig ekonomiskt då jag dels måste betala för en hel lägenhet själv (just nu delar vi) och dels finns det inga billiga lägenheter som går att hyra under så kort period det handlar om. Isf måste man hyra en billig lägenhet och sen bryta kontraktet i förtid vilket gör att man förlorar "säkerhetsbeloppet", plus allt stök med att flytta, igen. Alternativ 3 är ju bekvämt, jag kan bo hos familjen och får vara med min häst. Nackdelen är väl att jag måste sälja 90% av mina ägodelar.
Tyvärr har mitt ex tagit hela uppbrottet extremt hårt och jag är ganska säker på att han är ordentligt deprimerad. Jag har föreslagit att han ska fixa någon att prata med, någon som inte är mig eller hans familj (som han har en ansträngd relation till), men han vägrar, och jag verken kan eller vill tvinga honom. Han säger att det enda som kan göra honom glad igen är om jag tar honom tillbaka, vilket jag inte vill. Han är verkligen som ett häftplåster och känns väldigt "desperat".
Så skulle behöva lite synpunkter på vad jag ska göra. Kan tillägga att jag har en hund som kommer följa med mig, oavsett vart jag flyttar och när och det är också pga hunden som jag känner att jag inte vill stanna i det här.
Det är som några av er vet så att jag flyttade till Estland för 2½ år sedan för att flytta ihop med min pojkvän som jag då varit ihop med i tre år på distans. Av diverse anledningar så tog vårt förhållande slut i slutet av juli i år (han sa upp sig från jobbet, började spela nätpoker och tyckte inte han behövde skaffa ett nytt jobb bland annat).
Vi har sen i juli kunnat vara relativt bra vänner trots allt och har kunnat bo ihop i väntan på att jag ska kunna flytta till Sverige (behöver jobb/studier). Men på senare tid har det börjat knaka mer och mer i fogarna och jag känner personligen att det inte håller. Han vill fortfarande bo ihop med mig den sista tiden vi har kvar, men samtidigt har vi på senare tid inte gjort mycket annat än bråkat och han gråter konstant pga vår situation.
Jag står nu vid ett vägskäl där jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Jag är en person som inte visar känslor, han gråter och är märkbart upprörd medan jag sitter där som ett stoneface. Det är inget jag kan hjälpa och inget jag kan styra, det är så jag lärt mig hantera jobbiga situationer genom mitt liv, att inte visa något. Dock lyssnar jag på honom och försöker stötta så gott jag kan. Dock har jag kommit till slutsatsen att det inte kan fortsätta såhär, vi blir båda två helt nedbrutna och även om han vill att vi ska bo kvar såhär så tror jag inte att det gagnar någon av oss egentligen.
Så nu är frågan, vafan gör jag?
Jag kommer flytta till Sverige i början på januari är det tänkt och börja plugga för att sedan söka jobb. Att få ett jobb i Sverige utan att ens bo där från början är stört omöjligt, så jag måste ta mig dit innan det finns en chans att få jobb.
Det finns egentligen tre alternativ som jag ser det.
1. Uthärda tills i januari och försöka att "tassa på tå" för att bråk inte ska blossa upp allt för ofta.
2. Flytta till en egen lägenhet här i Tallinn de sista två månaderna.
3. Sälja "allt jag äger och har" och flytta till mina föräldrar i Portugal (dem har redan sagt att jag är välkommen).
Alternativ 1 är egentligen den rent ekonomiskt smidigaste lösningen, men mentalt den jobbigaste. Alternativ 2 kommer ruinera mig ekonomiskt då jag dels måste betala för en hel lägenhet själv (just nu delar vi) och dels finns det inga billiga lägenheter som går att hyra under så kort period det handlar om. Isf måste man hyra en billig lägenhet och sen bryta kontraktet i förtid vilket gör att man förlorar "säkerhetsbeloppet", plus allt stök med att flytta, igen. Alternativ 3 är ju bekvämt, jag kan bo hos familjen och får vara med min häst. Nackdelen är väl att jag måste sälja 90% av mina ägodelar.
Tyvärr har mitt ex tagit hela uppbrottet extremt hårt och jag är ganska säker på att han är ordentligt deprimerad. Jag har föreslagit att han ska fixa någon att prata med, någon som inte är mig eller hans familj (som han har en ansträngd relation till), men han vägrar, och jag verken kan eller vill tvinga honom. Han säger att det enda som kan göra honom glad igen är om jag tar honom tillbaka, vilket jag inte vill. Han är verkligen som ett häftplåster och känns väldigt "desperat".
Så skulle behöva lite synpunkter på vad jag ska göra. Kan tillägga att jag har en hund som kommer följa med mig, oavsett vart jag flyttar och när och det är också pga hunden som jag känner att jag inte vill stanna i det här.
