Vilken hundras kan passa mig?

[Nytant]

Tycker inte det är märkligare att en hund har gränser än att en människa har det. Båda är subjekt och upplever världen genom sin kropp, och det är inget konstigt att ha integritet kring den, gränser för vad man är okej med att uppleva och utsättas för. Ser inte vitsen med att patologisera det om det inte är något extremt.

Sen kan man absolut jobba för att hunden ska känna sig mer okej med vissa saker, men det gör man ju bäst genom att visa att gränserna respekteras och hunden har val. Att en individ vågar uttrycka en gräns kan också vara ett tecken på trygghet, att man vet att man inte kommer straffas för att man sätter en gräns/uttrycker obehag samt att man gjort erfarenheten att det är meningsfullt att sätta en gräns. Det gäller inte bara hundar utan även t.ex. barn.

 

[Nikan]

Hunden blev inte avlivad för bara det han gjorde mot mig, kommer ihåg att hans gap gick från insidan av ena ögat till hakan på mig, bara småsår som tur var. Jag kommer inte ihåg så mycket men min mammas ex tog över hunden helt när dom delade på sig och han gjorde hundar oroliga, tyvärr, så det blev inte bättre, mycket vakt i den hunden också, fick gå med munkorg till slut. Annars var jag väldigt lugn med djur och hundar som annars inte gillade barn tyckte om mig, var en amerikansk cocker som högg min lillasyster i ansiktet så hon än idag har ärr, men den hunden gillade mig.

 

[Raderad medlem 148099]

Jag säger inte nödvändigtvis att hunden i ditt exempel hade god mentalitet, stackarn hade ju varit med om svårt trauma dessutom - men att följa upp överraskning med en markering när du fortfarande stod inom räckhåll tycker jag inte är det minsta konstigt hos vilken hund som helst. Skriket var just ett skrik, nafsandet en markering. Hade hunden velat bita dig hade det varit betydligt mer än ett rött märke.
Hundar hämnas inte, men de är olika och har olika nära till en fysisk reaktion.

Håller med dig om att han inte hade haft den bästa uppväxten. Det var mitt argument då jag som barn nästan försvarade eller ville förklara hans beteende (poänglöst då min fars förtroende redan var förstört). Med det sagt känns det ej rimligt att markera så. Alla kan råka trampa på nån, bra att skrika men om man sen flyttar på sig ska hunden inte behöva markera. Fast då utgår jag från en hund som förutom rätt mentalitet också har haft en bra uppväxt. Min lapphund trodde aldrig att vi ville honom illa om vi råkade trampa på honom, han var ju fastklistrad vid oss.

En hund och kanske främst vakthundar behöver säkert socialiseras med barn i olika åldrar för vänja sig. Då ska de inte bita eller markera för ingenting. Jag vet inte hur det är med Shiba och Akita men jag blir osäker på raserna när det så uttryckligen nämns att de är mindre lämpliga med barn. Jämför vi med Schäfer eller varför inte Pyrenéerhund så sägs det istället att de bör socialiseras tidigt och att de då går bra ihop med barn. Man brukar väl även säga att stora hundar kan vara lite våldsamma eller inte alltid medvetna om hur starka de är i lek med barn (trots ej aggressiva). Så det kan gå åt båda hållen.

 

[Raderad medlem 148099]

Hunden blev inte avlivad för bara det han gjorde mot mig, kommer ihåg att hans gap gick från insidan av ena ögat till hakan på mig, bara småsår som tur var. Jag kommer inte ihåg så mycket men min mammas ex tog över hunden helt när dom delade på sig och han gjorde hundar oroliga, tyvärr, så det blev inte bättre, mycket vakt i den hunden också, fick gå med munkorg till slut. Annars var jag väldigt lugn med djur och hundar som annars inte gillade barn tyckte om mig, var en amerikansk cocker som högg min lillasyster i ansiktet så hon än idag har ärr, men den hunden gillade mig.

Jag var också relativt lugn med djur då jag fick lära mig tidigt. Det enda jag var med om var Shiban och schäferskorsningen men ingen av dem gav mig sår så var mer markering. Minns visserligen en knähund som gjorde en markering när jag var för hårdhänt (inte en skråma lämnade den) men när den såg att jag blev rädd så kom den tillbaka och la sig på rygg. Då fattade jag. Fantastiskt klok liten varelse. Så givetvis kan en hund markera när det är befogat.

 

[Bison]

För min del får en hund inte bita och det spelar ingen roll om barnet saknar impulskontroll för det gör typ alla barn. En hund ska inte bita en vuxen heller helt oprovocerat. För mig känns detta som en självklarhet men då vill jag kunna lita på min hund.

Sen finns det säkert hundar som inte uppskattar barn (eller främmande) men om de bitar eller känner sig hotade för minsta lilla så är de inte trygga i min ögon.

Det är väldigt ovanligt att hundar biter oprovocerat, mer vanligt att folk inte ser signalerna innan och därför tror att de biter oprovocerat fast det visat att de inte är bekväma med situationen.
Som när idiotföräldrar låter ungarna klättra på och krama hundarna, de ser inte hundens signaler och en dag får den nog och biter och då avlivas den pga sedd som psykfall

Min Pekingese kunde bitas, han var inte socialt osäker, tvärtom. Men han hade väldigt stor integritet och ville inte ha folk nära om han inte bjöd in till det själv. Han varnade innan men kan man inte läsa hund hjälper det inte.

 

[linnsan]

Beror väl lite på hur man menar hanterar förstås.
Min brorsdotter var helt desperat över att få bonda med shiban när de var här och hälsade på; jag lät henne sätta ned matskålen, ge godbitar (som togs emot på nåder, eventuellt, tredje dagen) och hålla i kopplet till exempel. Ge kommandon. Går utmärkt. Klappa? Nej. Icke godkänt. Där går gränsen.
Å andra sidan vill hon inte bli tafsad på av främlingar alls, men särskilt inte barn och jag har inga problem med att se varför. De har helt enkelt inte känsla alls.
Nu vet jag att just min hund inte har supermentalitet, men jag tycker inte alls att en hund med liknande reaktioner måsyte vara otrygg. En gårdshund som vaktar mot främlingar och inte låter sig hanteras av kreti och pleti tolkar jag inte heller som otrygg. Kanske läser vi bara in olika betydelser i ordet?

Jag håller helt med om att integritet både överanvänds och misstolkas, men jag tänker också att en markering kan vara just integritet och inte nödvändigvis rädsla.

Fast för att överhuvudtaget kunna vakta så måste ju hunden se det den vaktar emot som ett hot? Alltså känner den sig inte trygg i situationen. Det betyder ju inte att den är hysterisk.

En hund som är helt trygg i en situation kommer ju inte heller se något som hotfullt. Och det finns ju hundar som går åt det extrema där också Om dom inte blir rädda alls så finns det ju ingen anledning att reagera heller.

Men din hund är inte trygg? Eller varför en sån långsam och försiktig introduktion?

 

[Raderad medlem 148099]

Det är väldigt ovanligt att hundar biter oprovocerat, mer vanligt att folk inte ser signalerna innan och därför tror att de biter oprovocerat fast det visat att de inte är bekväma med situationen.
Som när idiotföräldrar låter ungarna klättra på och krama hundarna, de ser inte hundens signaler och en dag får den nog och biter och då avlivas den pga sedd som psykfall

Min Pekingese kunde bitas, han var inte socialt osäker, tvärtom. Men han hade väldigt stor integritet och ville inte ha folk nära om han inte bjöd in till det själv. Han varnade innan men kan man inte läsa hund hjälper det inte.

Det må vara ovanligt att hundar biter oprovocerat men en större hund bör ha större tröskel för att inte orsaka allvarlig skada.

Det är annorlunda med småhundar såsom Pekingese. Ett barn behöver inte vara gammalt alls för att faktiskt utgöra ett hot för en så liten hund. Därför skulle jag aldrig råda småbarnsföräldrar att välja en så liten hund. Visst kan man men det kräver mer vaksamhet och då menar jag på barnet. Självklart ska även en större hund behandlas väl men det går ju inte att förneka att en stor hund faktiskt ha större möjligheter att lösa en situation utan större våld. Dessutom gör småhundar mycket mindre skada när de väl bits än när en större hund biter.

Om en hund bara har fått träffa barn till idiotföräldrar såsom du beskriver så är det klart att hunden inte kommer bli barnvänlig eller säker bland barn. Lägg till att det då är en liten hund. Samma gäller allt annat. En hanhund som inte mött trevliga hanhundar utan bara blivit attackerad lär riskera att utveckla samma beteende. En hund som aldrig fått lära sig att man ska kunna ta matskålen ifrån honom eller kunna pilla i den när hunden äter kan också utveckla mataggression. En hund måste alltså utsättas för alla möjliga situationer som kan uppstå i vardagen så att den får lära sig hur den ska uppföra sig.

Så om en hund socialiseras med uppfostrade barn från valpstadiet (även väluppfostrade barn kan dock vara impulsiva såsom barn är mest) så ska hunden vara trygg med barn som vuxen. Den ska inte utveckla rädslor senare för att den råkar stöta på en och annan ouppfostrad unge. Även valp av större hundras kan vara våldsam med barn då valpar likt barn inte har lärt sig allt än (kan leka våldsamt). Det är vår uppgift som hundägare att lära framför allt större hundar att leka fint med barn och föräldrar att lära sina barn att leka fint med hundar.

Vi har gärna hundperspektivet här men vi får inte glömma barnperspektivet också. Känns vanligare nu än förr att uttrycka att man ogillar barn. Man ska dock förstå att barn är en del av samhället och hundar bör hantera dessa. Att en hund faktiskt hugger för ett barn råkar klappa i ansiktet anser jag vara en högst olämplig hund i ett modern samhälle. Dessutom är det viktigt att nyblivna föräldrar aldrig någonsin lämnar sitt spädbarn eller väldigt små barn ensamma med en hund (oavsett storlek). Det är aldrig värt risken. Ta alltid det säkra före det osäkra. Statistiken säger nämligen att spädbarn är de som råkar mest illa ut. Det ska inte få hända.

 

[Bison]

Det må vara ovanligt att hundar biter oprovocerat men en större hund bör ha större tröskel för att inte orsaka allvarlig skada.

Det är annorlunda med småhundar såsom Pekingese. Ett barn behöver inte vara gammalt alls för att faktiskt utgöra ett hot för en så liten hund. Därför skulle jag aldrig råda småbarnsföräldrar att välja en så liten hund. Visst kan man men det kräver mer vaksamhet och då menar jag på barnet. Självklart ska även en större hund behandlas väl men det går ju inte att förneka att en stor hund faktiskt ha större möjligheter att lösa en situation utan större våld. Dessutom gör småhundar mycket mindre skada när de väl bits än när en större hund biter.

Om en hund bara har fått träffa barn till idiotföräldrar såsom du beskriver så är det klart att hunden inte kommer bli barnvänlig eller säker bland barn. Lägg till att det då är en liten hund. Samma gäller allt annat. En hanhund som inte mött trevliga hanhundar utan bara blivit attackerad lär riskera att utveckla samma beteende. En hund som aldrig fått lära sig att man ska kunna ta matskålen ifrån honom eller kunna pilla i den när hunden äter kan också utveckla mataggression. En hund måste alltså utsättas för alla möjliga situationer som kan uppstå i vardagen så att den får lära sig hur den ska uppföra sig.

Så om en hund socialiseras med uppfostrade barn från valpstadiet (även väluppfostrade barn kan dock vara impulsiva såsom barn är mest) så ska hunden vara trygg med barn som vuxen. Den ska inte utveckla rädslor senare för att den råkar stöta på en och annan ouppfostrad unge. Även valp av större hundras kan vara våldsam med barn då valpar likt barn inte har lärt sig allt än (kan leka våldsamt). Det är vår uppgift som hundägare att lära framför allt större hundar att leka fint med barn och föräldrar att lära sina barn att leka fint med hundar.

Vi har gärna hundperspektivet här men vi får inte glömma barnperspektivet också. Känns vanligare nu än förr att uttrycka att man ogillar barn. Man ska dock förstå att barn är en del av samhället och hundar bör hantera dessa. Att en hund faktiskt hugger för ett barn råkar klappa i ansiktet anser jag vara en högst olämplig hund i ett modern samhälle. Dessutom är det viktigt att nyblivna föräldrar aldrig någonsin lämnar sitt spädbarn eller väldigt små barn ensamma med en hund (oavsett storlek). Det är aldrig värt risken. Ta alltid det säkra före det osäkra. Statistiken säger nämligen att spädbarn är de som råkar mest illa ut. Det ska inte få hända.

Inga barn ska lämnas ensamma med hundar, hur snälla hundarna än är.
Det är så korkat så det finns inte, det är levande varelser med egna känslor och åsikter, inte robotar.

 

[Raderad medlem 148099]

Inga barn ska lämnas ensamma med hundar, hur snälla hundarna än är.
Det är så korkat så det finns inte, det är levande varelser med egna känslor och åsikter, inte robotar.

Det finns alltid undantag men i de flesta fall nej. Det finns dock assistanshundar åt barn så givetvis finns det fall där barnet behöver hunden. Dessa är dock specialhundar och oftast lite äldre barn. Äldre barn kan också lämnas med familjens hund om de är gamla nog att gå ut med den själv och vara ensam hemma. Tror man säger att barn kan vara ensamma hemma från 12 års ålder eller nått.

 

[Lingon]

Det finns alltid undantag men i de flesta fall nej. Det finns dock assistanshundar åt barn så givetvis finns det fall där barnet behöver hunden. Dessa är dock specialhundar och oftast lite äldre barn. Äldre barn kan också lämnas med familjens hund om de är gamla nog att gå ut med den själv och vara ensam hemma. Tror man säger att barn kan vara ensamma hemma från 12 års ålder eller nått.

Det är väldigt individuellt! Det beror ju på hur man bor, var man är när man inte är hemma och hur barnet är som person.

 

[Lillo]

Det är väldigt individuellt! Det beror ju på hur man bor, var man är när man inte är hemma och hur barnet är som person.

Eller hur jag och många av mina vänner gick hem med egen nyckel i sjuårsåldern.
Men var kanske andra tider då

Som 12 åring gick jag hundkurser och ställde ut hund själv. Vi åkte med en kompis storasyster eller så åkte vi buss eller cyklade med hundarna
Dvs vi kunde absolut hantera hundar utan vuxna med i bilden

 

[Sel]

Fast för att överhuvudtaget kunna vakta så måste ju hunden se det den vaktar emot som ett hot? Alltså känner den sig inte trygg i situationen. Det betyder ju inte att den är hysterisk.

En hund som är helt trygg i en situation kommer ju inte heller se något som hotfullt. Och det finns ju hundar som går åt det extrema där också Om dom inte blir rädda alls så finns det ju ingen anledning att reagera heller.

Men din hund är inte trygg? Eller varför en sån långsam och försiktig introduktion?

Jao, ska man hårddra det kan det väl vara sant, utöver de gånger det bara är träning. Skydd och liknande har ju mer med träning, lek och drift att göra, än oäkerhet.
Jag tycker också att en hund kan vilja säga "men ge fan i mig!" utan att för den skull vara rädd eller otrygg vid beröring.

Shiban är inte alls intresserad av eller glad i främlingar, särskilt inte barn. Allt det där var ett försök att få henne att bli kompis med tösen. Godkänna klappar, kanske ligga i sängen och kanske leka med henne, men riktigt så lättköpt var hon inte.
Det var inte någon slags graderad introduktion utan jag lät helt enkelt ongen göra många positiva bitar i vardagen.
Hunden är absolut inte fantastisk mentalt om man jämför med vad de flesta vill ha, jag är glad att hon hamnade hos just mig och inte någon barnfamilj. Här passar hon perfekt.

 

[Stergo]

Äldre barn kan också lämnas med familjens hund om de är gamla nog att gå ut med den själv och vara ensam hemma. Tror man säger att barn kan vara ensamma hemma från 12 års ålder eller nått.

Fast det där är superindividuellt. Jag vägrade fritids redan som 9-åring och var istället ensam hemma efter skolan. Började ungefär samtidigt rasta grannens Jack Russell, och det gick ju bra förutom att hunden definitivt bossat runt mig om den varit större. Men kanske var en annan tid tidigt 00-tal? Jag och mina jämngamla kompisar var ju också ensamma i stallet med våra ponnyer när vi var 9-10 år. Jag får känslan av att det inte ses som ok numera.

 

[Sel]

Jag var också ensam hemma tidigt, men motionerade inte hundar på egen hand förrän något äldre.
Idag känne rjag att jag vet bättre och skulle inte släppa iväg ett banr ensam med hund. Är glad att ingenting hände och går storkroken förbi barn som är ute och går själva med hund även om det är en liten sådan.
Det är tillräckligt skrämmande att som vuxen försöka reda ut ett hundslagsmål.

 

[linnsan]

Jao, ska man hårddra det kan det väl vara sant, utöver de gånger det bara är träning. Skydd och liknande har ju mer med träning, lek och drift att göra, än oäkerhet.
Jag tycker också att en hund kan vilja säga "men ge fan i mig!" utan att för den skull vara rädd eller otrygg vid beröring.

Shiban är inte alls intresserad av eller glad i främlingar, särskilt inte barn. Allt det där var ett försök att få henne att bli kompis med tösen. Godkänna klappar, kanske ligga i sängen och kanske leka med henne, men riktigt så lättköpt var hon inte.
Det var inte någon slags graderad introduktion utan jag lät helt enkelt ongen göra många positiva bitar i vardagen.
Hunden är absolut inte fantastisk mentalt om man jämför med vad de flesta vill ha, jag är glad att hon hamnade hos just mig och inte någon barnfamilj. Här passar hon perfekt.

Ja skyddssport är ju inte samma sak som vakt. Även om man ibland lägger hot på hunden. Men likadant där egentligen. Om hunden inte skulle känna av hotet så kommer den ju inte bli arg. Kamp- och jaktdrift används ju mer i skyddet generellt.

Ja hunden kan ju passa i sin miljö även om den inte är socialt trygg. Eller vara älskad. Jag älskar ju Viggo men han blir inte socialt trygg bara för det

 

[Stergo]

Jag var också ensam hemma tidigt, men motionerade inte hundar på egen hand förrän något äldre.
Idag känne rjag att jag vet bättre och skulle inte släppa iväg ett banr ensam med hund. Är glad att ingenting hände och går storkroken förbi barn som är ute och går själva med hund även om det är en liten sådan.
Det är tillräckligt skrämmande att som vuxen försöka reda ut ett hundslagsmål.

Gällande rastningen så håller jag med. Även om barnet är moget och hunden trygg (och tillräckligt liten) så kan man inte vet hur andra beter sig. Där jag bor är det alldeles för många exemplar av raser som kan bli aggressiva i fel händer för att någonsin släppa ut ett barn ensamt med hund. Men jag tror också att man kan låta barn ta ansvar tidigt och växer med det.

 

[Lillo]

Gällande rastningen så håller jag med. Även om barnet är moget och hunden trygg (och tillräckligt liten) så kan man inte vet hur andra beter sig. Där jag bor är det alldeles för många exemplar av raser som kan bli aggressiva i fel händer för att någonsin släppa ut ett barn ensamt med hund. Men jag tror också att man kan låta barn ta ansvar tidigt och växer med det.

Hundar förr i tiden var inte alls så konfliktinställlda och hade överlag inte så osäkra förare som dagens hundar.

Vi var många barn som var ute med diverse hundar utan problem skällde hunden på andra hundar gick vi en annan väg eller gick undan utan att stå och tramsa kring beteendet hundar skällde det var normalt.

Som jag saknar den tiden innan allt kallades för reaktivitet och problem.

 

[Lillo]

Fast det där är superindividuellt. Jag vägrade fritids redan som 9-åring och var istället ensam hemma efter skolan. Började ungefär samtidigt rasta grannens Jack Russell, och det gick ju bra förutom att hunden definitivt bossat runt mig om den varit större. Men kanske var en annan tid tidigt 00-tal? Jag och mina jämngamla kompisar var ju också ensamma i stallet med våra ponnyer när vi var 9-10 år. Jag får känslan av att det inte ses som ok numera.

Ja jag har samma erfarenhet vi hade hand om hela stallet helt ensamma vi också och redde ut det utan problem.
Jag har inga barn men om jag jämför dagens barn med vår generation känns det som vi var ganska många år äldre mentalt eller så var saker helt enkelt inte så krångligt på den tiden?

 

[Sel]

Ja skyddssport är ju inte samma sak som vakt. Även om man ibland lägger hot på hunden. Men likadant där egentligen. Om hunden inte skulle känna av hotet så kommer den ju inte bli arg. Kamp- och jaktdrift används ju mer i skyddet generellt.

Ja hunden kan ju passa i sin miljö även om den inte är socialt trygg. Eller vara älskad. Jag älskar ju Viggo men han blir inte socialt trygg bara för det

Fast vart går gränsen för vad som kan klassas som en socialt trygg eller stabil hund? Får den gå undan? Får den säga ifrån när den inte uppskattar beröring? Måste ovilja Alltid innebära rädsla? Om en hund ogillar valpar och brötiga unghundar men är okej med mäniskobarn, är den totalt socialt trygg då?
Jag blir helt enkelt fundersam på var gränsen går för begreppet och hur många "trygga" hundar vi har i samhället idag? Måste de vara flamsiga och älskvärda, eller toiska och accepterande i parti och minut - om de reagerar med lämplig rädsla i en situation är det fortfarande en otrygg eller mentalt instabil hund?

Någonstans måste vi ju ta personlighet och rasegenskaper i beaktning också.

Givetvis! Det finns tack och lov hem för de flesta sorters hundar, men vi ställer ju sådana otroliga krav på dem idag att vi glömmer att de är djur ibland tycker jag. Bara för att en individ inte accepterar alla kraven innebär det inte att den hunden är otrygg eller osäker.
Jag tror det är mest terminologin jag har problem med. Att gå runt och ständigt vara otrygg i själen och samvaron med människor låter inte som de hundar jag upplevt som varit asociala eller egna.

 

[Sel]

Sedan är jag givetvis medveten om att överdrivet fjäskande kan bottna i osäkerhet också (men det är inte det beteende folk brukar ta upp som prblematiskt). Då föredrar jag nog en hund som skiter i mig. Därav rasvalet.