Vilken hundras kan passa mig?

[Stergo]

Ja jag har samma erfarenhet vi hade hand om hela stallet helt ensamma vi också och redde ut det utan problem.
Jag har inga barn men om jag jämför dagens barn med vår generation känns det som vi var ganska många år äldre mentalt eller så var saker helt enkelt inte så krångligt på den tiden?

Jag tror det kanske snarare är att hästvärlden har blivit mer som "vanliga" världen. När jag pluggade så försökte jag vara aktiv i studentlivet precis i början, men kom hela tiden i konflikt med folk för att jag tyckte de var oansvariga. Typ att folk bara ville göra sådant de tyckte var roligt.

 

[linnsan]

Fast vart går gränsen för vad som kan klassas som en socialt trygg eller stabil hund? Får den gå undan? Får den säga ifrån när den inte uppskattar beröring? Måste ovilja Alltid innebära rädsla? Om en hund ogillar valpar och brötiga unghundar men är okej med mäniskobarn, är den totalt socialt trygg då?
Jag blir helt enkelt fundersam på var gränsen går för begreppet och hur många "trygga" hundar vi har i samhället idag? Måste de vara flamsiga och älskvärda, eller toiska och accepterande i parti och minut - om de reagerar med lämplig rädsla i en situation är det fortfarande en otrygg eller mentalt instabil hund?

Någonstans måste vi ju ta personlighet och rasegenskaper i beaktning också.

Givetvis! Det finns tack och lov hem för de flesta sorters hundar, men vi ställer ju sådana otroliga krav på dem idag att vi glömmer att de är djur ibland tycker jag. Bara för att en individ inte accepterar alla kraven innebär det inte att den hunden är otrygg eller osäker.
Jag tror det är mest terminologin jag har problem med. Att gå runt och ständigt vara otrygg i själen och samvaron med människor låter inte som de hundar jag upplevt som varit asociala eller egna.

Eftersom att hundar ser ju skillnad på människor, andra djur och hundar så hur de är med respektive art behöver absolut inte vara lika så blir lite fel att jämföra.

Har nog inte skrivit att hundar ska stå ut med allt. Eller att vissa raser inte får vara osociala och misstänksamma. Om man vill ha det så får man såklart det, bara man är medveten om hur hunden kan reagera.

För mig är en socialt trygg hund en hund som accepterar normal hantering där det inte ligger en hotbild. Blir du eller hunden hotad, något gör ont eller den tröttnat för att någon varit på den konstant trots att den försökt gå undan så får den såklart säga till. Men finns där inget reellt hot så är det ju ett "överdrivet" beteende. Sen respekterar jag fullt ut att vissa vill ha raser som är såna. Och sålänge de inte sättet sina hundar i situationer de inte klarar av så är det ju inget problem. Upp till dom.

Att ständigt vara otrygg är ju dock väldigt extremt? Alltså, inte ens Viggo har varit otrygg på ett sätt som märks i stadsmiljö. Inte förens någon försöker klappa på ett klumpigt vis.

 

[Sel]

Eftersom att hundar ser ju skillnad på människor, andra djur och hundar så hur de är med respektive art behöver absolut inte vara lika så blir lite fel att jämföra.

Har nog inte skrivit att hundar ska stå ut med allt. Eller att vissa raser inte får vara osociala och misstänksamma. Om man vill ha det så får man såklart det, bara man är medveten om hur hunden kan reagera.

För mig är en socialt trygg hund en hund som accepterar normal hantering där det inte ligger en hotbild. Blir du eller hunden hotad, något gör ont eller den tröttnat för att någon varit på den konstant trots att den försökt gå undan så får den såklart säga till. Men finns där inget reellt hot så är det ju ett "överdrivet" beteende. Sen respekterar jag fullt ut att vissa vill ha raser som är såna. Och sålänge de inte sättet sina hundar i situationer de inte klarar av så är det ju inget problem. Upp till dom.

Att ständigt vara otrygg är ju dock väldigt extremt? Alltså, inte ens Viggo har varit otrygg på ett sätt som märks i stadsmiljö. Inte förens någon försöker klappa på ett klumpigt vis.

Jag tycker inte heller att jämförelsen är ideal, men att vissa hundar kan ha mindre tålamod med individer som är flamsiga och gränslösa (som till exempel både valpar och människobarn ofta är) oavsett art skulle jag ofta beskriva som ett personlighetsdrag eller en egenskap än ett tecken på rädsla inför en hotbild. Det är oförskämt helt enkelt, och vissa personligheter säger ifrån tidigare än andra.
Detsamma gäller inom andra arter.
Det tycker jag är okej och i flera fall ganska sunt.

Jag vet att du inte har skrivit det att alla hundar måste vara toleranta, jag raljerade nog lite. Förlåt för det.

Jag tror att vi egentligen är rätt överens runt hundar, bara inte om just uttrycket. Jag tror det är att det måste finnas en hotbild innan det är rimligt att reagera jag inte håller med om, alltså att det måste vara rädsla inblandat. Jag tycker som jag tidigare skrev att det är Helt okej för en hund att säga "ge fan i mig" bara för att den inte har lust utan att jag läser det som att den uppfattar närmandet som någonting farligt.
Jag beskriver alltså inte automatiskt en otillgänglig ras/hund som otrygg eller mentalt instabil.

Det är det nog. Jag läser in lite väl mycket just i ordet trygghet skulle jag tro, för mig är det på något vis en baskänsla.

 

[linnsan]

Jag tycker inte heller att jämförelsen är ideal, men att vissa hundar kan ha mindre tålamod med individer som är flamsiga och gränslösa (som till exempel både valpar och människobarn ofta är) oavsett art skulle jag ofta beskriva som ett personlighetsdrag eller en egenskap än ett tecken på rädsla inför en hotbild. Det är oförskämt helt enkelt, och vissa personligheter säger ifrån tidigare än andra.
Detsamma gäller inom andra arter.
Det tycker jag är okej och i flera fall ganska sunt.

Jag tror att vi egentligen är rätt överens runt hundar, bara inte om just uttrycket. Jag tror det är att det måste finnas en hotbild innan det är rimligt att reagera jag inte håller med om, alltså att det måste vara rädsla inblandat. Jag tycker som jag tidigare skrev att det är Helt okej för en hund att säga "ge fan i mig" bara för att den inte har lust utan att jag läser det som att den uppfattar närmandet som någonting farligt.
Jag beskriver alltså inte automatiskt en otillgänglig ras automatiskt som otrygg eller mentalt instabil.

Det är det nog. Jag läser in lite väl mycket just i ordet trygghet skulle jag tro, för mig är det på något vis en baskänsla.

Jag tänker att trygg/orädd är rätt situationsbundet

Finns ju hundar som är osäkra på folk men älskar andra hundar. Eller tvärtom. Eller som är rädda för gallertrappor men skottfasta. Det ena utesluter inte det andra liksom.

Absolut det tror jag med!

 

[Mkb]

Jag tycker inte heller att jämförelsen är ideal, men att vissa hundar kan ha mindre tålamod med individer som är flamsiga och gränslösa (som till exempel både valpar och människobarn ofta är) oavsett art skulle jag ofta beskriva som ett personlighetsdrag eller en egenskap än ett tecken på rädsla inför en hotbild. Det är oförskämt helt enkelt, och vissa personligheter säger ifrån tidigare än andra.
Detsamma gäller inom andra arter.
Det tycker jag är okej och i flera fall ganska sunt.

Jag vet att du inte har skrivit det att alla hundar måste vara toleranta, jag raljerade nog lite. Förlåt för det.

Jag tror att vi egentligen är rätt överens runt hundar, bara inte om just uttrycket. Jag tror det är att det måste finnas en hotbild innan det är rimligt att reagera jag inte håller med om, alltså att det måste vara rädsla inblandat. Jag tycker som jag tidigare skrev att det är Helt okej för en hund att säga "ge fan i mig" bara för att den inte har lust utan att jag läser det som att den uppfattar närmandet som någonting farligt.
Jag beskriver alltså inte automatiskt en otillgänglig ras/hund som otrygg eller mentalt instabil.

Det är det nog. Jag läser in lite väl mycket just i ordet trygghet skulle jag tro, för mig är det på något vis en baskänsla.

Jag håller till stor del med. Naturligt finns det alltid anledningar till variationer inom en art, och nu kan man förstås inte jämföra rakt av med en domesticerad och avlad art som hundar (där vissa förstärkta egenskaper kan vara en följd av att man avlat på något annat och saker "följer med av farten", även om inga egenskaper uppstår ur tomma intet) men jag tycker det är både rimligt och önskvärt med variation. Då blir det ju redan där lite besvärligt med uttryck som i sig indikerar problem med rädsla, där det kanske egentligen inte existerar något problem med rädsla. Det är antagligen en majoritet som anser att en hund har rätt att, vid någon punkt, säga ifrån (till en gräns givetvis, inte hur hårt som helst) till en irriterande hund såväl som till en irriterande människa. Det kan vara ett sätt att tydligt kommunicera när ett budskap uppenbarligen inte har gått fram de första gångerna, och behöver inte vara mer laddat eller komplicerat än så. Exakt var den punkten sedan bör komma, enligt både människor och hundar, är nog i högsta grad individuellt och subjektivt. För en människa som vill ha en hund som ska trivas med att vara sällskap till hens barn kommer den punkten troligtvis betydligt snabbare än för någon som främst använder hunden till annat.

Så det beror nog mycket på vilken kontext man ser det ifrån tänker jag. Utifrån en slags mänsklig kontext där vi vill ha enkla hundar som accepterar sådant vi anser normalt i vårt dagliga liv. Eller utifrån en slags ursprunglig kontext där det kan finnas flera andra anledningar att kommunicera saker, och där den kommunikationen av gränser har varit gynnsam i längden. Många av de hundar som anses ha mer "integritet" är ju urhundar eller jakthundar i grunden, där ett mått av självständighet och möjligheten att ta egna beslut har varit viktigare eller mer användbart än att hunden ska gilla barn. Det ena utesluter förstås inte det andra. En del av jakthundarna som går på björn och liknande har förutom jaktinstinkten en stor kamplust och en del skärpa och så vidare, och det är ju ofta ett uttalat mål i aveln att de samtidigt ska vara lättsamma och följsamma i kontakten med människor. Familjehundar. Så hos många raser oavsett ursprungligt ändamål har man nog successivt avlat bort, eller försöker avla bort, variationen i hur toleranta hundarna är med kreti och pleti just för att hunden med alla egenskaper sammantaget ska passa lättare in i folks vardag. Så till en viss gräns måste det förstås fungera, men när man väl nått den punkten där det inte utgör någon direkt fara med hundar som har lite egna åsikter i interaktionen med människor, då tycker jag det bara är positivt med variation i personlighet och inget som man, som någon beskrev det som, behöver patologisera.

 

[Raderad medlem 148099]

Behöver skriva av mig lite. Passade en schäfer igen. De har två stycken men jag passar en åt gången. Den här gången hanen som jag bara har passat en gång tidigare då han var mindre valp (är nu ca 8 månader). Han är extremt hypad när man kommer och ska bita/nafsa. Har sett ägaren ute på promenad med båda och det har sett jobbigt ut men tydligen jagar de upp varandra. När jag väl kom ut med honom så var han hoppig och ville fortfarande bita/nafsa men efter bara några hundra meter började han lugna ner sig och gå lugnt. Efter det var han typ problemfri. Övade kontakt och lekte.

Blir förvånad över hur stor skillnad det är mellan honom och tiken. Jag vet att tiken kommer från en valpfabrik så hon har absolut inte fått samma uppväxt som honom. Sen var hon tydligen "värstingen i kullen" medan ha var lugnast. Han är verkligen mycket enklare att få ner i varv.

Han verkade helt slut efteråt och sov inomhus. Kanske har med åldern att göra. Han må bara vara 8 månader men han är redan större än tiken på 2 år. Lägger väldigt mycket tid på hundarna när jag har dem för jag tänker att de behöver massor då de är schäfrar (sen är det ju så kul att passa dem!). De verkar ändå väldigt nöjda efter våra aktiviteter.

Märker direkt att folk håller sig undan när man kommer gåendes med honom (bor knappt svenskar här så har med det att göra). Känns onekligen tryggt trots att jag vet att han inte alls är farlig. Han blev skrämd av en tunnel vilket jag fick ur honom snabbt då jag gick fram och visade att den var ofarlig.

Det bästa av allt är ändå hur tysta dessa schäfrar är, några enstaka skall, det är allt. Min finska lapphund skällde så jag typ blev hörselskadad. Försökte verkligen med allt utan resultat. Gick valpkurs men fick ingen hjälp som hjälpte oss och därmed försvann allt mitt intresse för SBK. Kanske hade varit annorlunda med en schäfer inser jag. Aldrig mer en skällig hundras säger jag bara. Jag får fnatt på hundar som tokskäller.

 

[Raderad medlem 148099]

Schäferhanen har däremot sämre föremålsintresse än tiken. Får kämpa mer för att få igång honom och då håller han inte på länge. Tiken slutar typ aldrig förrän jag ber henne. Föredrar nog hanen ändå då han är enklare att varva ner, men han hade gärna fått ha lite mer föremålsintresse. Hon är mer atletisk också. Hoppar enkelt upp på höga saker medan han kravlar sig upp i soffan. Är det vanligt att schäfrar är så klumpiga? Min finska lapphund var också atletisk, hoppade lätt upp och ner, snabb i "kurvor" osv.

 

[Fruentimber]

Gick valpkurs men fick ingen hjälp som hjälpte oss och därmed försvann allt mitt intresse för SBK. Kanske hade varit annorlunda med en schäfer inser jag. Aldrig mer en skällig hundras säger jag bara. Jag får fnatt på hundar som tokskäller.

Vi instruktörer (även inom SBK) är ju inga mirakelgörare. Lapphundar har genetiskt nära till skall pga deras bakgrund. Sen handlar det ju även om linjer. Har också mött finska lapphundar som skäller tills omgivningen blir döva, precis som du beskriver. Även jag som SBK-instruktör står rätt handfallen då, och på valpkurs finns det ju fler ekipage jag behöver ta hand om.

 

[Raderad medlem 148099]

Vi instruktörer (även inom SBK) är ju inga mirakelgörare. Lapphundar har genetiskt nära till skall pga deras bakgrund. Sen handlar det ju även om linjer. Har också mött finska lapphundar som skäller tills omgivningen blir döva, precis som du beskriver. Även jag som SBK-instruktör står rätt handfallen då, och på valpkurs finns det ju fler ekipage jag behöver ta hand om.

Det var inte menat som kritik till instruktören. Jag menade bara att mitt intresse för att gå kurser eller engagera mig i diverse sociala hundaktiviteter dog när min hund inte kunde knipa käft. Tänkte att om jag hade gått med t.ex. schäfern som jag passar så kanske valpkursen hade varit starten på något mer. Det är ju roligare att träna en hund som intresserar sig för mig än som bara vill stå och skälla.