Viktoperationer för eller emot?

[Inte_Ung]

Har två vänner med barn nu som är väldigt feta redan nu när dom är under 2 år, .....

Vi hanterade det i samråd med vården.
Före 5 års ålder så skulle vi absolut inte begränsa matintaget.
Bara välja bort dålig mat.
Träningen av "Rätt mängd mat" startade vi först efter 12-års-rundheten.
Och då så var regeln bara att inte äta mera än mamma, d.v.s. mig.
Och jag åt ganska så mycket på den tiden.
Den lilla regeln räckte.

 

[Hippocampus]

Min släkting har haft övervikt större delen av sitt liv (runt 120-140 kg). Det tog 5 veckor från att han sökte och till slut fick operation. Då pratar vi om att han aldrig försökt själv, han har inte motivationen. Klart jag vill att han ska må bra, men han orkade inte gå ner i vikt själv. Nu kan vi ju hoppas att han håller sin vikt när han har kommit till sin målvikt.

 

[Mitrolle]

Som arbetande inom vården kan jag inte för mitt liv förstå hur man kan vilja utsätta sig för en operation frivilligt om det inte handlar om i akuta fall där man är skadad/sjuk och verkligen måste.
Att skära i kroppen medför alltid stora risker för komplikationer och just i buken medför stor risk för sammanväxningar, tarmvred och även vid GBP så svåra problem med näringsupptaget att man får ett rent helvete resten av livet. Om man överlever, det finns ju de som faktiskt dör av komplikationerna också.
Givetvis är många nöjda, tur vore väl det. Men när man ser de som drabbats av komplikationerna, då förstår man inte varför.

Det måste gå att gå ner i vikt på andra sätt.

 

[Inte_Ung]

Det måste gå att gå ner i vikt på andra sätt.

Jag skulle vilja vända på det.
Om man är så desperat att man lägger sig under kniven för att göra en GBP så går det nog inte på något annat sätt.
För då så skulle det ju redan vara gjort.

 

[Kattennizze]

Om du refererar till mig som de som pratar nedlåtande om feta så vill jag gärna veta det, annars kan du ju citera dem som du menar. Jag har varit fet i många år och jag hoppas verkligen inte att jag talar nedlåtande om överviktiga, jag vet vilket helvete det är, och min mening med tråden är inte att snacka skit om fetas ev lathet och karaktärsbrister, för de fördomarna finns det nog av i samhället. Jag vill prata om sjukvårdens syn på övervikt, operationer, vad som är ett ätstörningar beteende etc.

 

[Mitrolle]

Jag tror tyvärr inte det, tror att det är många som underskattar riskerna och hellre får det fixat 'bara sådär'. Det är den uppfattningen jag har fått. Hoppas givetvis att de flesta verkligen ser det som en sista utväg, men tyvärr är det nog många som inte har lust/ork att kämpa och tror allt löser sig med operationen.

 

[Kattennizze]

Det är precis det jag undrar över, en op inom 3 månader i Sthlm? Vilka insatser har gjorts tidigare? Kirurger är som kryddelyd skrev mkt glada i att operera och de har hög status och all makt nästan, så jag är inte förvånad över att de studier som gjorts har fått de resultat som de fått.

 

[ztsu]

Som arbetande inom vården kan jag inte för mitt liv förstå hur man kan vilja utsätta sig för en operation frivilligt om det inte handlar om i akuta fall där man är skadad/sjuk och verkligen måste.
Att skära i kroppen medför alltid stora risker för komplikationer och just i buken medför stor risk för sammanväxningar, tarmvred och även vid GBP så svåra problem med näringsupptaget att man får ett rent helvete resten av livet. Om man överlever, det finns ju de som faktiskt dör av komplikationerna också.
Givetvis är många nöjda, tur vore väl det. Men när man ser de som drabbats av komplikationerna, då förstår man inte varför.

Det måste gå att gå ner i vikt på andra sätt.

Jag har tyvärr flera av de komplikationer du nämner. Jag har en väntande remiss hos hematologen eftersom min kropp totalt förlorat förmågan att ta upp näring, jag har opererats för tarmvred, jag fick föda min son i v36 pga att han inte fick tillräckligt med näring i magen och de bedömde läget kritiskt, jag har massor med lös hud, osv osv. Ändå skulle jag göra om operationen hundra gånger om jag ställts för samma val igen med vetskap om utgången. Utan min operation hade jag inte levt idag. Utan den hade jag med allra största sannolikhet ha tagit livet av mig vid det här laget. Den har inte bara hjälpt mig med vikten, den har pga att den hjälpt mig med vikten också hjälpt mig med psyket. Det är naivt att se det som en enstegsgrej. Allt hänger ihop. Efter viktnedgången vågade jag börja rida. Att jag började rida och skaffade en egen häst har hjälpt mig att växa som människa. Att växa som människa och klara saker har hjälpt mig asevärt med min personlighetsstörning. Detta har i sin tur gjort att jag kan sova igen. Idag äter jag ingen medicin öht. När jag gjorde operationen åt jag 5-6 olika mediciner om dagen.

 

[Grazing]

Vi hanterade det i samråd med vården.
Före 5 års ålder så skulle vi absolut inte begränsa matintaget.
Bara välja bort dålig mat.
Träningen av "Rätt mängd mat" startade vi först efter 12-års-rundheten.
Och då så var regeln bara att inte äta mera än mamma, d.v.s. mig.
Och jag åt ganska så mycket på den tiden.
Den lilla regeln räckte.

Det är väl olika rekomendationer beroende på vem man träffar då kanske. Mina föräldrar fick iallafall order om att begränsa intaget så jag inte skulle få problem sedan och det fungerade bra uppenbart.

 

[sommar]

Nu finns det en operationsmetod som heter Gastric Sleeve och den vinner mark mer och mer. Den är lika effektiv som gbp men den har inga av dess nackdelar. Nu har sjukhusen runt om i Sverige börjat erbjuda den istället för gbp. Googla på gastric sleeve eller sleeve gastractomy och läs mer.

 

[Hedinn]

Jag känner en som gjort operationen och hon fick ett helt nytt liv efteråt. Inga problem för henne att hålla vikten heller.

Folk behöver ju motivation. Det lär ju vara extremt psykiskt påfrestande att ändra den typen av vanor man har, att gå hungrig dessutom (en känsla som i alla fall jag fullkomligt hatar), känns som att det krävs en vilja av stål och en rejäl morot. Att ändra på ätandet och försöka motionera en stor kropp, något som lär få en att må ganska dåligt till en början, och utan att se resultat... Det är där problemet kommer in, tror jag.

Att kämpa så hårt för något utan att få något för det (nåt enstaka kg i månaden känns antagligen smått meningslöst om man väger över 100 kg) skulle nog kunna knäcka de flesta. Ifall resultatet istället var 10 kg på en månad så tror jag helt ärligt att de flesta skulle kunna hålla motivationen uppe till att fortsätta.

Där kommer väl operationen in. En person som faktiskt går ner i vikt snabbt och ordentligt har antagligen lättare för att hålla vikten kvar där, för att den vill. Man ser resultat, man blir motiverad att fortsätta.

Jämför bara med ett jobb. Jag skulle i alla fall känna mig betydligt mer motiverad till att gå till jobbet om jag tjänade 35'000 kr på en månad än om jag tjänade 5'000 kr och det tror jag knappast att jag är ensam om.

 

[Rosett]

Jag har fått frågan av en sjukgymnast om jag funderar på magoperation men mitt problem är inte att jag äter för mycket mat. Jag äter för lite mat och då vore en operation med syfte att minska matintaget helt fel.
Man ska nog göra individuella bedömningar. Jag har läst att många som ex vis förminskat magsäcken fått stora problem efteråt med näringsintaget och kräkningar.

 

[Grazing]

Jag har fått frågan av en sjukgymnast om jag funderar på magoperation men mitt problem är inte att jag äter för mycket mat. Jag äter för lite mat och då vore en operation med syfte att minska matintaget helt fel.

Vad har du för andra fel som gör att du går upp i vikt? Om det inte är maten.

 

[lil-sis]

Jag tror tyvärr inte det, tror att det är många som underskattar riskerna och hellre får det fixat 'bara sådär'. Det är den uppfattningen jag har fått. Hoppas givetvis att de flesta verkligen ser det som en sista utväg, men tyvärr är det nog många som inte har lust/ork att kämpa och tror allt löser sig med operationen.

Du tror ja.
Hur mycket av det troendet kommer från förutfattade meningar och hur mycket kommer av seriöst ställda frågor till fler än en person?

 

[Trani]

Det har gjorts enorma studier på hur man kan få personer med fetma att gå ned i vikt genom olika sorters samtalsterapi osv.

Ja det är ju sådan kunskap vi måste titta på. Inte en massa "jag känner någon som..." eller "min väninna...bla bla..." som folk gärna gör.

Jag känner en person som har gjort en sådan operation. Om jag bara ser till det enskilda fallet så skulle jag vara väldigt kritisk. Men jag kan givetvis inte dra slutsatser om "för eller emot" bara baserat på det fallet. Dessutom vet jag ju inte hur den personen hade mått och levt idag utan operationen.

 

[Rosett]

@Grazing Jag äter godis och dricker läsk varje dag rör mig för lite (får ont i fötter o leder pga övervikten) och så har jag ev. PCOS. Sköldkörteln kan också spela in, äter Levaxin.

 

[Grazing]

Du tror ja.
Hur mycket av det troendet kommer från förutfattade meningar och hur mycket kommer av seriöst ställda frågor till fler än en person?

Fast det har ju gått ett flertal program om sånt där på tv från england. Många som vill operera för att det är lättare. Många som helt enkelt är lata och inte vet vad en operation innebär. Sen är det väl inte någon generell statestik men ändå, det görs många program om det och det görs ju av en anledning.

 

[lil-sis]

Fast det har ju gått ett flertal program om sånt där på tv från england. Många som vill operera för att det är lättare. Många som helt enkelt är lata och inte vet vad en operation innebär. Sen är det väl inte någon generell statestik men ändå, det görs många program om det och det görs ju av en anledning.

Men underhållning från England är väl inte den bästa källan till varför folk opererar sig i Sverige?
Det är ju sällan de skarpaste knivarna i lådan som är med i de programmen och antagligen inte särskilt representativa för patienter i England heller.

Det kommer alltid finnas folk som gör saker av "fel" anledning och med tokig inställning men det är ju trist att utgå från de personerna som norm.

 

[AgentCarter]

Jag håller med dig!

En förklaring kan ju vara att det är kirurgerna som har makten. De tycker om att operera.
väldigt få landsting har tillräckligt många psykoterapeuter för att behandla stört ätbeteende (väljer avsiktligt att undvika termen "ätstörning" som ju betecknar anorexia nervosa och bulimi medan stört ätbeteende även täcker in sådana rubbningar som jag roar mig med; att trycka i mig massor av sötsaker och snacks dock i mitt fall utan att bli speciellt överviktig), och resultatet som visserligen borde vara mer varaktigt är inte alls lika dramatiskt.

Där jag jobbar, försöker vi jobba förebyggande redan via BVC. Det är tråkigt ofta som föräldrarna inte alls kan se att deras barn är överviktigt och bara säger "det växer de ifrån". Eller föräldrar som vill att det ska tas prover på ämnesomsättningen pga att barnet är överviktigt, men de vill inte att man säger till barnet att det är för tungt.

Om man kunde få till en tillräckligt bra attitydförändring för att hindra/minska barnfetman, skulle man ha kommit en bra bit på väg.

BVC gör ett bra jobb, även om jag inte tog det så bra när bvc började prata med oss redan när sonen var ca fem månader ("fd" ätstörd som jag är)
Samtidigt har jag förstått varför det behövs då jag har bekanta som ger sina bebisa kolsyrad sötdricka och godis.
Samtidigt så gav det där samtalet ett av de värsta grälen i mitt och sambons förhållande då vi hade olika syn på det hela (min var mer liberal).

kl
Jag tror ändå att det nästan är för lätt att bli opererad, en väninna till mig som egentligen mest bara var "gravidfet" blev erbjuden det av en läkare när hon var inne på grund av ej kostrelaterad åkomma.
Jag hade gärna sett lite mera hjälp med dietist, PT och kurator.

 

[lil-sis]

BVC gör ett bra jobb, även om jag inte tog det så bra när bvc började prata med oss redan när sonen var ca fem månader ("fd" ätstörd som jag är)
Samtidigt har jag förstått varför det behövs då jag har bekanta som ger sina bebisa kolsyrad sötdricka och godis.
Samtidigt så gav det där samtalet ett av de värsta grälen i mitt och sambons förhållande då vi hade olika syn på det hela (min var mer liberal).

kl
Jag tror ändå att det nästan är för lätt att bli opererad, en väninna till mig som egentligen mest bara var "gravidfet" blev erbjuden det av en läkare när hon var inne på grund av ej kostrelaterad åkomma.
Jag hade gärna sett lite mera hjälp med dietist, PT och kurator.

En remiss från en läkare är inte = operation. Och är det fel att fråga?

Min läkare ville ge mig reductil trots att jag inte bett om det. Eller ens frågat om det.