I början av problemet ja, då är det överhuvudtaget inte hunger eller sug som styr. Men när man är såpass extremt överviktig då har man överätit en lång tid och då är kroppen van vid att få mycket.
Nu pratar du nog om före operation och jag efter.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
I början av problemet ja, då är det överhuvudtaget inte hunger eller sug som styr. Men när man är såpass extremt överviktig då har man överätit en lång tid och då är kroppen van vid att få mycket.
Fast hur frisk är man från sitt missbruk om det ÄNDÅ tar över hela ens liv, utan att att man är överviktig då? Jag fattar vad du menar men de som jag träffat har ju bara pratat mat, mat, godis, mat etc in absurdum. Inget liv utöver käket. Det kanske är extrema människor som jag träffat men inte så ovanligt tror jag.
Det är man inte.Fast hur frisk är man från sitt missbruk om det ÄNDÅ tar över hela ens liv, utan att att man är överviktig då?
Fast varför är det inte en ätstörning att överäta jämt? Det tycker jag.
Vissa människor föds så.I början av problemet ja, då är det överhuvudtaget inte hunger eller sug som styr.
Jag påstår inte att det är en Quick Fix.För att det inte löser problemet att operera sig. Om det hade räckt och ingen egen ansträngning krävts, då kunde jag hålla med om Quick-fix.
Jag vet vad som är en ätstörning idag men det tycker jag inte är så intressant, jag tycker att dessa kriterier bör ifrågasättas och ändras, och det är det som jag vill problematisera.
Och svaret är så tråkigt som att "Därför att det finns mat".Fetma är ett problem idag och man måste väl fundera på VARFÖR?
Och svaret är så tråkigt som att "Därför att det finns mat".
Äta är mysigt och har man råd så äter man.
I dag så har i princip alla råd, så då äter de.
Inte svårare än så.
Därför att det inte är klassat så.Fast varför är det inte en ätstörning att överäta jämt? Det tycker jag.
Jag funderar på den explosionsartade utvecklingen av viktoperationer, speciellt verkar många unga operera sig. Jag förstår att det inte är en QuickFix eller en enkel lösning på ett mkt svårt problem men ändå, varför erbjuds man inte i första hand terapi i olika former innan det går så långt som till en irreversibel operation?
Bakgrunden till min fundering är att jag precis gjort en bukplastik och mött flera som gjort dessa operationer. En man som jag pratade pratade endast om mat och kakor och tårtor och det ena än det andra i form av föda. Det verkade som han fått noll hjälp med sin ursprungliga ätstörning utan bara nu att han inte kunde proppa i sig som förut. Såklart var det bra för honom att bli normalviktig, men ändå hela hans liv handlade bara om mat såsom jag uppfattade det, och då kan man verkligen ifrågasätt hur mkt själva ätstörningen, matmissbruket, ska styra ens liv?
Det är verkligen svåra frågor detta och det är så lätt att döma alla överviktiga, men det känns som feta människors ursprungliga ätstörningar är något som det verkligen borde satsats resurser på, anser jag. Detta innan ens en operation kan bli aktuell, tycker jag. Jag själv har gått ner närmare 30 kg med hjälp av stöd i form av både terapeut och dietist. Det funkar säkert inte för alla, men fler borde erbjudas det innan en irreversibel operation. Och också för att förhindra återfall så man håller sig viktstabil. Vad tycker ni andra och särskilt de som har gjort dessa viktoperationer?
Det är INTE en Quick-fix.
Man kopplar bort första delen av tunntarmen också och det påverkar diverse hormoner som har med hunger att göra.
Jag moraliserar absolut inte över de som gör dessa operationer, utan jag vill mest diskutera hur vården fungerar eller inte fungerar snarare. Jag själv ville heller inte göra en sådan operation utan äter i stället som jag lärt mig av dietisten. Jag har växt upp med missbruk så jag vet hur missbrukare fungerar så jag tycker att jag har missbrukat mat. Fördelen för mig är att jag kan begränsa mitt matintag idag så kanske jag inte hade ngt missbruk?
Jag var en sådan bebis, fick äta väldigt begränsat och sluta även om jag ville ha mera. Har aldrig varit överviktig, har aldrig haft ett problem med att sluta äta senare i livet, gick över till och med ganska direkt efter ammningen tror jag det var, när jag började med vanlig mat. Men det höll ju på att gå överstyr i början. Visst var det säkert jobbigt för mina föräldrar när jag aldrig blev nöjd och åt alldeles för snabbt i början men uppenbart så lärde sig min kropp och psyket vad som var rätt väldigt fort.Vissa människor föds så.
De är hungriga hela tiden och blir inte mätta.
Jag har haft en sådan bebis.
Hon åt tills hon spydde och sedan så åt hon igen.