Var får man hjälp för ätstörningar.

[Ninnurur]

Jag känner att jag inte vet någonting, just för att ingenting delgivits mig. Eller helskotta, jag vill vara DELAKTIG i min behandling, inte bara bli informerad om vilka beslut som fattas utan att jag får vara med.

Ännu mer arbete för alla blev det när psykistriska mottagningen skickade information till min hälsocentral, som i sin tur aktualiserar fysioterapeut och dietist, två insatser som jag redan har. Fysioterapeuten var lite konfunderad, eftersom han mindes från i vintras att jag redan hade aktiva insatser. Läkaren på HC skall dessutom ringa upp för att prata medicinering den 12/6 när de redan nekat mig Metformin? Jag har redan sagt ifrån om Xenical/Orlistat. Aldrig mer.

Jag hatar att behöva känna mig som en 'otacksam patient' och tacka nej, men jag kan inte ta på mig mer nu utan att bryta ihop. Jag är inte mentalt stabil, inte nära.

På torsdag ska jag träffa läkaren som skickade remissen, förhoppningsvis vågar jsg vädra mitt missnöje med processen då.

Jag fick träffa psykolog i utredningen innan op och vad jag förstår så släpper de inte igenom personer som inte har ett "normalt" förhållande till mat. Jag var precis på gränsen men okejades eftersom hon upplevde att jag hade en sån förståelse för mina problem. Annars hade jag skickats till ätstörningsenhet för behandling innan processen möjligen sattes igång igen.

 

[Monimaker]

Jag fick träffa psykolog i utredningen innan op och vad jag förstår så släpper de inte igenom personer som inte har ett "normalt" förhållande till mat. Jag var precis på gränsen men okejades eftersom hon upplevde att jag hade en sån förståelse för mina problem. Annars hade jag skickats till ätstörningsenhet för behandling innan processen möjligen sattes igång igen.

Om de släpar iväg mig till Lycksele bara för att tala om för mig att det ändå aldrig var aktuellt med kirurgi på grund av min bulimi så kommer jag bli så otroligt frustrerad. För min bulimi är välkänd och finns i min journal som fokusområde sedan många månader tillbaka, läkaren som skickat remissen till kirurgen har läst den.

Jag kan föreställa mig de omkring mig tala om för mig att jag skall mörka bulimin och go ahead with it. Men blir det sidoeffekter – om min depression förvärras av en kombination av operationen och obehandlad ätstörning, till exempel – så vet jag inte hur mycket emotionell belastning jag kan ta.

Ätstörningsenheten har varit uppe på tapeten innan, men det bedömdes inte vara "lönt" eftersom jag inte är underviktig.

 

[Ninnurur]

Om de släpar iväg mig till Lycksele bara för att tala om för mig att det ändå aldrig var aktuellt med kirurgi på grund av min bulimi så kommer jag bli så otroligt frustrerad. För min bulimi är välkänd och finns i min journal som fokusområde sedan många månader tillbaka, läkaren som skickat remissen till kirurgen har läst den.

Jag kan föreställa mig de omkring mig tala om för mig att jag skall mörka bulimin och go ahead with it. Men blir det sidoeffekter – om min depression förvärras av en kombination av operationen och obehandlad ätstörning, till exempel – så vet jag inte hur mycket emotionell belastning jag kan ta.

Ätstörningsenheten har varit uppe på tapeten innan, men det bedömdes inte vara "lönt" eftersom jag inte är underviktig.

Samtidigt så kanske det kan hjälpa dig att komma in på ätstörningsenheten och få hjälp med bullimin?

 

[EmmaBovary]

Jag kan föreställa mig de omkring mig tala om för mig att jag skall mörka bulimin och go ahead with it. Men blir det sidoeffekter – om min depression förvärras av en kombination av operationen och obehandlad ätstörning, till exempel – så vet jag inte hur mycket emotionell belastning jag kan ta.

Menar du de omkring dig som i vårdpersonal, eller familj och närstående? Båda låter liksom illa på olika sätt...

 

[Monimaker]

Samtidigt så kanske det kan hjälpa dig att komma in på ätstörningsenheten och få hjälp med bullimin?

Det vore väl det enda bra som skulle kunna komma ur det, jag har fått träffa en läkare som arbetade både på min avdelning och ätstörningsenheten, som hade sina teorier kring varför jag fungerar som jag gör och som med enkelhet kunde utläsa att jag kastade upp på mina blodprovssvar. Det känns som en kompetens jag behöver.

Menar du de omkring dig som i vårdpersonal, eller familj och närstående? Båda låter liksom illa på olika sätt...

Jag menar mest på delar av släkten, samma släkt som menar på att jag inte kan ha en ätstörning för, 'då skulle du inte köpa hem den sortens mat som du gör ibland' och som menar att, 'det är ju bara att äta!' när jag försöker förklara hur ätstörningen påverkar min måltidsordning.

Enligt fysioterapeuten skall läkaren som ringer på måndag prata om ett läkemedel som heter Saxenda, men det är svindyrt och ingår inte i högkostnadsskyddet, plus att jag med nålfobi från trauma knappast kan förväntas sticka mig själv. Funderar på att ta upp Mysimba istället som också är dyrt men inte fullt så farligt. Xenical vill jag som sagt inte ha.

 

[Rosett]

Det vore väl det enda bra som skulle kunna komma ur det, jag har fått träffa en läkare som arbetade både på min avdelning och ätstörningsenheten, som hade sina teorier kring varför jag fungerar som jag gör och som med enkelhet kunde utläsa att jag kastade upp på mina blodprovssvar. Det känns som en kompetens jag behöver.



Jag menar mest på delar av släkten, samma släkt som menar på att jag inte kan ha en ätstörning för, 'då skulle du inte köpa hem den sortens mat som du gör ibland' och som menar att, 'det är ju bara att äta!' när jag försöker förklara hur ätstörningen påverkar min måltidsordning.

Enligt fysioterapeuten skall läkaren som ringer på måndag prata om ett läkemedel som heter Saxenda, men det är svindyrt och ingår inte i högkostnadsskyddet, plus att jag med nålfobi från trauma knappast kan förväntas sticka mig själv. Funderar på att ta upp Mysimba istället som också är dyrt men inte fullt så farligt. Xenical vill jag som sagt inte ha.

Mysimba är en kombination av bupropion och naltrexon. Vet inte om det går att få dem utskrivna var för sig men vet att en bukefalist fått naltrexon mot ätstörning så du kanske kan få prova enbart naltrexon om Mysimba blir väldigt dyrt?

 

[Monimaker]

Mysimba är en kombination av bupropion och naltrexon. Vet inte om det går att få dem utskrivna var för sig men vet att en bukefalist fått naltrexon mot ätstörning så du kanske kan få prova enbart naltrexon om Mysimba blir väldigt dyrt?

Intressant! Det skall jag absolut ta med mig i diskussionen med läkaren. Tack för tipset.

 

[Monimaker]

Ville bara titta in och önska de i tråden en glad midsommar. Midsommar kan vara rätt emotionellt utarmande för oss med olika varianter av ätstörning då man kan förväntas konsumeras mycket mat, fika och dryck i större mängder än en vanlig dag, dessutom för vissa av oss i sällskap med andra.

Önskar er alla en fin och trygg midsommar!

 

[stjarnhimmel]

HELVETE!!!!

Jag känner mig helt förtvivlad.

https://www.dn.se/sverige/oro-hos-atstorningspatienter-nar-stockholm-gor-om-varden/

I stockholm finns det två aktörer som behandlar ätstörningar. Mando och Sthlms center för ätstörningar. Mando har i år tagit emot ca 1100 patienter och Sthlms center för ätstörningar drygt 2000. Ska tilläggas att jag också har träffat många som blivit nekade att få hjälp där eller fått stå lång tid i kö - typ ett år.

Avtalet med Mando kommer att avslutas 2024 och all vård ska bedrivas hos SCÄ istället. Jag har gått på Mando och är kritisk till vissa saker men känner mig förtvivlad över att de ska läggas ner ändå.
Anledningen är att när jag var på samtal med SCÄ var det tydligt att de inte ville ge mig så mkt hjälp. Hetsstörningspatienter erbjöds enbart att gå i grupp över internet ca 10 gånger. Jag kunde inte få några enskilda samtal och när jag pratade med koordinatorn där så tyckte jag det var tydligt att de inte hade speciellt mkt kunskap eller intresse för hetsätning.

Så vem kommer nu ta emot hetsätningspatienterna? I artikeln står att man tror att färre ska behöva hjälp på specialiserade kliniker och istället få hjälp på BUP, eller i psykiatrin. Men när jag tex hade kontakt med psykiatrin i min kommun ville de först inte ta emot mig alls då de menade att de inte har någon kunskap alls om detta.

Jag tror att hetsätningspatienterna är de som kommer tappas bort i detta. En grupp som redan är så himla utsatt och som ingen verkar kämpa för.

 

[Rosett]

Ja, så är det inom regionens psykiatri. Man måste passa in i deras "mall" för att få hjälp. Passar man inte in så får man klara sig så gott man kan själv.
Jag har inte ätstörning men andra diagnoser och mina behov passar inte in i mallen.

 

[Monimaker]

Hoppas alla i tråden mår bra.

Jag har just påbörjat en behandling med Saxenda (Liraglutid) mot övervikt och ska träffa min nya dietist den 20 september. Jag har beställt en matdagbok i enkelt utförande då den stora versionen hade otroligt triggande funktioner. Jag vill inte fotografera eller mäta mig själv.

Jag har även fått en tid till kirurgen i Lycksele för gruppträff inför gastric bypass. Min och läkarens tanke är dock att försöka flytta mig till en annan grupp efter nyår för att få tid på oss att utvärdera Saxendan, där man ska ha stått på full dos i tolv veckor. Det har börjat kämpigt och jag har ont, känner mig hängig och nedstämd samt konstant illamående. Det blir inte lättare att veta att man måste äta då man inte fysiskt eller psykiskt vill. På en bra dag får jag i alla fall i mig ett mål.

Jag träffade läkaren efter en tiodagarsperiod där jag bara ätit fyra måltider och hans reaktion var, 'Oj, vad ska vi göra åt det?'. Det känns i alla fall skönt att någon indikerar att de faktiskt vill göra något. Han nämnde lite olika läkemedel – Fluoxetin, vilket är indikerat mot bulimi bland annat – men vi tog beslutet att avvakta till nästa träff i början av oktober. Så nu är det stiltje fram tills dess.

 

[Monimaker]

Oj, så mycket mer hoppfullt mitt senaste inlägg var. Jag använder den tråd som finns för jag tror inte någon skulle vara intresserad av en dagbokstråd och det känns onödigt att starta en ny.

I förrgår var jag – som vissa kanske läst – på informationsträff angående eventuell gastric bypass. När jag kom hem satte jag mig och bläddrade igenom materialet kring kost som jag tänkte ta med till min dietist nästa gång vi ses och jag skummade även igenom litteratur kring hetsätning.

Jag känner mig så otroligt uppgiven. Dietisten pratade om hur otroligt viktigt det är att få till en fungerade måltidsordning på sex mål per dag och att implementera detta nu direkt, något som litteraturen också pekar på som om det vore en bagatell. Jag VET ju det, men ändå så vinner den här förbannade sjukdomen med sin brist på logik över vetenskapen och kunskapen hos mig varje gång.

Det är så förnedrande. Förnedrande när läkaren ber mig skatta hur ofta jag kastar upp, förnedrande när specialistläkaren avvisar viss medicinsk behandling för att ens värden är för dåliga på grund av undernäring/brist med orden, 'du kommer löpa för stor risk att dö.', förnedrande när läkaren från ätstörningsmottagningen tar en snabb titt på ens blodprovssvar och säger, 'vet du, jag kan se här att du spyr.'

Senast i raden i oktober-november när jag var inlagd på sjukhus en månad. Först massiva portioner trots minimal aptit och förebråenden om att, 'jag måste skriva upp det du inte äter upp'. Sedan en ny avdelning där dietisterna sökte upp mig för att påtala att de var oroliga över hur lite jag åt och en sjuksköterska som tog upp detta med mina föräldrar bakom min rygg. Jag är 32.

Dörrarna är stängda. Jag håller mig ifrån en desperat egen vårdremiss till ätstörningsenheten tills jag har pratat med dietisten, men det vore den sista icke-invasiva flyktvägen. Enligt min förra psykolog 'arbetar de mestadels med underviktiga patienter', vilket jag inte tror är en lögn. Jag tror jag håller mig borta därför att jag är så rädd att bli nekad deras hjälp också. Jag tig sjuksköterskan lite på sidan under informationsträffen och berättade om bulimin. Hennes råd var att lämna blodprovet och komma på läkarträffen inom ett par månader för att sedan försöka hitta en hjälp framåt med ätstörningen ihop med dem eftersom 'det inte är en bra grund för en operation.'

Men jag har nog slutat hoppas på hjälp. Eller, i alla fall slutat tro. Det känns som att jag drunknar i höga vågor som aldrig upphör.

Jag hoppas att det går bättre för er andra i tråden.

 

[Libbsticka]

Har du funderat på att be om att få hjälp på behandlingshem? Jag vet en terapeut på ett som kanske skulle kunna hjälpa. Du låter ju otroligt motiverad och ärlig och redan där har man kommit långt

 

[Monimaker]

Har du funderat på att be om att få hjälp på behandlingshem? Jag vet en terapeut på ett som kanske skulle kunna hjälpa. Du låter ju otroligt motiverad och ärlig och redan där har man kommit långt

Vi – jag och institutionen i fråga dit man får komma om de tar emot en – tycker att jag inte är psykiskt stabil nog för mer intensiva insatser av den typen just nu. Jag har skrivit en egenremiss och förra psykologen en annan och båda gångerna har de nekat med hänsyn till mitt dåliga mående och min instabilitet när jag mått bättre än jag mår nu. 'För sjuk', har det låtit. De har intervjuat mig en gång, kollat vissa prover och bedömde risken för kardiovaskulära sjukdomar som låg, alltid något? Det pratas om att jag ska flyttas till en annan mottagning, 'för bättre vård' vilket är bitterljuvt då jag har behov som inte tillgodoses just nu, men även så stor tillit till den nuvarande personalen.

Läkaren jag träffar nu som anser mig bipolär och även läkaren från ätstörningsenheten som också tog upp bipolaritet är inne på att mina hetsätningar hör samman med hypomaniska perioder. Därför känns det lite extra jobbigt och kämpigt nu när vi håller på att trappa ned en av mina mediciner som reglerar maniska tillstånd vid bipolär sjukdom för att kunna göra ytterligare eventuella medicinjusteringar, då jag för tillfället har tre olika antipsykotiska läkemedel vilket vi båda känner är att ta i lite för kraftigt. Det vore lätt att skylla på Zyprexa/Olanzapinet eftersom den är känd för sina aptitökande egenskaper, men jag känner mig inte konstant hungrig utan det är mer plötsliga infall av sug utan korrelation och det är ju så lätt att få tag på godsaker i stora mängder. "Jag är sugen på choklad, då kan jag passa på att handla för några middagar också så kan ingen sägaatt jag handlat i onödan" där godis/snacks blir huvudprioritet framför den övriga kosten. Har jag inte något onyttigt hemma får jag panik, även om jag kan hålla mig ifrån det några dagar. Men det är som en säkerhet.

 

[Libbsticka]

Är du inlagd nu då? Tyckte du nämnde något om trauma innan? Om du nån gång är intresserad av behandlingshem så skicka ett pm till mig. Har du ätstörning, trauma(?) och är bipolär krävs det ju någon som är skicklig på att reda ut vad som är vad. Bra om du är på psykiatrin när de ställer in dina mediciner men tycker för sjuk för behandlingshem låter märkligt. När jag jobbade där tog de emot mycket svåra fall. Hoppas de får rätt på medicineringen så du slipper hypomanin

 

[Monimaker]

Är du inlagd nu då? Tyckte du nämnde något om trauma innan? Om du nån gång är intresserad av behandlingshem så skicka ett pm till mig. Har du ätstörning, trauma(?) och är bipolär krävs det ju någon som är skicklig på att reda ut vad som är vad. Bra om du är på psykiatrin när de ställer in dina mediciner men tycker för sjuk för behandlingshem låter märkligt. När jag jobbade där tog de emot mycket svåra fall. Hoppas de får rätt på medicineringen så du slipper hypomanin

Jag är inte inlagd nu, jag går i öppenvården med fysioterapeut/träning för att komma igång efter en längre sjukhusvistelse, dietist som jag ska börja träffa mer regelbundet och läkarträffar för att stämma av stämningsläget och medicineringen.

Jag tror att den instans som vi försökte remittera till är bra på att rekommendera goda kostvanor men att de inte är vana vid 'mina' diagnoser i kombination; bipolaritet, psykossjukdom, svår depression (38 på MADR-S just nu) och autism. De pratade om att komplexiteten i och graden av min sjukdomsbild var ett hinder för dem och för att delta i gruppbehandling. Jag vet inte om det skulle ge så mycket med fler råd om vad som är bra kost – jag vet ju vad som är bra versus dålig kost, men klarar inte att omsätta kunskaperna i praktiken utan hittar inte av balansen mellan rigiditet/kontrollerat och kaos/okontrollerat. Det var ju lite samma på gastric bypass-träffen, att man hört allt förut.

Jag har nog inte något speciellt trauma när det kommer till kost, faktiskt. Vården har – med undantag för en läkare – behandlat mig respektfullt och frågat mig om mina åsikter och känslor kring mediciner, vårdplaner och andra beslut. Vanligtvis har jag ganska bra koll själv eftersom jag läser på direkt det är något jag inte förstår.

Jag ska komma ihåg att du har kontakter! Tack för att du engagerar dig.

 

[_Taggis_]

@Monimaker Låter hemskt hur du har det, och blir behandlad... Men vad du än gör - låt bli operation. Det kommer inte hjälpa dig att få en hållbar lösning. Däremot tar det bort förutsättningar för ett vettigt näringsupptag och det är livslångt oåterkalleligt. Jag har en släkting med en aning liknande din problematik, hen har genomgått två magoperationer, första operationen gick bra men eftersom inget hjälp gavs för ätstörningen så var hen tillbaka i samma vikt igen ett antal år senare. Hen fick sedan göra en ny operation, som inte gick jättebra och hen har därefter fått göra nya ingrepp för att få ordning på sammanväxningar osv i mage och tarm. Näringsupptaget är sisådär... måendet är lika illa som vanligt, men istället för att döva sig med mat så är hen aktiv alkoholist istället. En tragisk historia. Det är ca 20 år sedan första magoperationen och ptja, vad det har hjälpt hen med egentligen, det undrar man...

 

[pepp]

Näringsupptaget är sisådär... måendet är lika illa som vanligt, men istället för att döva sig med mat så är hen aktiv alkoholist istället. En tragisk historia. Det är ca 20 år sedan första magoperationen och ptja, vad det har hjälpt hen med egentligen, det undrar man...

Samma för 2 i min behandlingsgrupp... tror det är väldigt vanligt.

 

[_Taggis_]

Samma för 2 i min behandlingsgrupp... tror det är väldigt vanligt.

Ja, det är ju inte så konstigt eftersom man de facto skär bort den del av kroppen som faktiskt är den del där näring tas upp. Vi har mag- och tarmsystemet av en anledning. Jag tycker det är galet att skära i friska kroppar faktiskt.

 

[Monimaker]

@Monimaker Låter hemskt hur du har det, och blir behandlad... Men vad du än gör - låt bli operation. Det kommer inte hjälpa dig att få en hållbar lösning. Däremot tar det bort förutsättningar för ett vettigt näringsupptag och det är livslångt oåterkalleligt. Jag har en släkting med en aning liknande din problematik, hen har genomgått två magoperationer, första operationen gick bra men eftersom inget hjälp gavs för ätstörningen så var hen tillbaka i samma vikt igen ett antal år senare. Hen fick sedan göra en ny operation, som inte gick jättebra och hen har därefter fått göra nya ingrepp för att få ordning på sammanväxningar osv i mage och tarm. Näringsupptaget är sisådär... måendet är lika illa som vanligt, men istället för att döva sig med mat så är hen aktiv alkoholist istället. En tragisk historia. Det är ca 20 år sedan första magoperationen och ptja, vad det har hjälpt hen med egentligen, det undrar man...

Jag beklagar att din släkting gjort en sådan resa.

Jag vet att 'man' (läkarna) pratat om att det inte finns så kallade 'addictive personalities', men om man inte förkastar idén så känner jag att jag passar in väldigt väl på de vanliga beskrivningarna. Det står i min journal – även om jag är oense med läkaren i just detta fall – att jag har 'alkoholproblem'. Det står nog så långt bak nu att läkarna inte läser på så pass mycket inför ett vanligt rutinbesök, men det borde ju utgöra en varningsklocka för dem. Jag tänker att de kanske screenar för alkohol och droger vid läkarbesöket med någon typ av självskattning.

Jag tog ju sjuksköterskan åt sidan på informationsträffen och hon tyckte ju som sagt att jag skulle ta blodprovet och medverka på läkarträffen för att försöka hitta en hållbar lösning, men jag är lite rädd att de kommer att försöka lägga press på mig. Jag har aldrig varit drivande gällande en gastric bypass, aldrig ens sagt att det är en målsättning, men många omkring mig bara antar att jag mår dåligt på grund av min vikt och att jag suktar efter operation, när det är just den typen av 'välvilligt' skambeläggande som får mig att må så fruktansvärt dåligt ihop med en miljon andra faktorer.