Viktoperationer för eller emot?

[Grazing]

En gång till då, det är svårare att gå ner än att hålla vikten eftersom du måste begränsa matintaget mer för att gå ner, än för att hålla vikten. Jag tror mig också fått mig till livs att kroppen helst vill behålla samma vikt, varken gå upp eller ner, varför den med mindre kaloriöverskott först gör av med det det, i värme än att lagra in det. Och många är vi väl som tycker att våra kropper kräver mycket övertalning innan den vill göra sig av med sina reservlager, initaialt.

Fast hur var det, hade du ägnat dig åt regelrätt viktnedgång, eller bara hållit igen, så som många normalviktiga (viktstabila) gör?

Men om det är lätt eller svårt beror ju till en enormt stor del varför man överätit från första början, hur det kommer sig att man fick sådan fetma. En som inte har några känslor förknippat med mat har ju betydligt lättare att låta bli att äta och lättare att hålla vikten. Det är ju mycket därför många går upp i vikt snabbt också för dom har inte fått bort anledningen till att dom åt från första början.

Jag tänker inte dra upp mina viktproblem här, men nej, jag har inte haft någon fetma att prata om. Dock stadig jojobantare, låter mej inte bli mullig utan går ner, blir bekväm, går upp, skärper mig och går ner igen. Men det spelar inte så stor roll för det går att ha en insikt om viktproblem som övervikt oavsett om man är smal eller tjock. Man kan läsa på om dom problem ändå.

 

[gul_zebra]

Dessutom tar det ungefär 1-2 år innan kroppen vänjer sig vid den nya lägre vikten. (Säkert därför det är så lätt att gå upp i vikt igen efter nedgång)

(Sagt av en läkare som var med i P1:s hälsoprogram för några månader sedan)

Det var nytt för mig, däremot har jag hört att fettcellerna "minns" sas vilket gör det lätt att gå upp på nytt igen. Kan det vara samma sak jag tänker på nu, så det är 1-2 år som fettcellerna "minns" sas? (Herregud vad svårt att formulera det där ordentligt, det är alldeles för längesen jag hörde det där om fettcellers minneskapacitet )

 

[Tora]

Det var nytt för mig, däremot har jag hört att fettcellerna "minns" sas vilket gör det lätt att gå upp på nytt igen. Kan det vara samma sak jag tänker på nu, så det är 1-2 år som fettcellerna "minns" sas? (Herregud vad svårt att formulera det där ordentligt, det är alldeles för längesen jag hörde det där om fettcellers minneskapacitet )

Kommer inte ihåg exakt men det var typ att kroppen skulle acceptera den nya vikten och anpassa allt i kroppen till det. Så en och annan fettcell är nog medräknad där.

 

[Alexandra_W]

Det här med viktuppgång och viktnedgång och att hålla en viss vikt. Jag talar nu delvis från "andra sidan", men jag tycker det ändå visar just det flera varit inne på, vilken enorm påverkan kroppen har på resultatet.

Jag har aldrig varit fet, lite beroende på hur man räknar låg jag kanske på +5-6 kg i tonåren. Jag är 158 cm lång och har som mest vägt 56 kg. Kikar man på BMI och så har jag aldrig varit överviktig, men kikar man på hur jag såg ut var jag mullig när jag vägde som mest. Hursomhelst, så jag utvecklade en ätstörning. Av en lång rad anledningar där de största var noll självkänsla och en typ-personlighet för att få ätstörning, men där även det att hormonerna etc i tonåren ledde till att jag gick upp väldigt mycket väldigt snabbt (dessutom var jag hungrig hela jävla tiden och kunde få "cravings" på typ chokladbollssmet osv). Hela barndomen var jag smal som en pinne och kunde äta vad jag ville. Så jag fortsatte med det och det + hormoner så poff hade jag gått upp en hel massa kilon.

Jag pendlade odiagnosticerad och oupptäckt mellan anorexi och bulimi - men i båda fallen utan kräkningar (jag kan inte) ganska många år och låg på en ganska stabil vikt kring 55 kg. Min ätstörda tro var att om jag bara kom under 50 kg skulle allt bli så fint. Jag kom inte dit, jag var nere på 52 någon gång efter en ganska lång period av extremt hårt reducerat kaloriintag och extrem motion. Men det var också allt. De satt som klister kilona, och jag kände mig till och med misslyckad som anorektiker...

Sådär var det ganska många år, sen strax efter jag var 20 så mådde jag inte så bra mentalt en period. Det var inte första perioden (och inte sista). Men av någon anledning så denna period svarade kroppen med att kilona rasade. 10 kg på en månad, utan att jag gjorde annat än mådde mentalt dåligt. Ätstörningsspöket vaknade med besked där. Jag vägde 47 kilo. Och insåg jag inte blev lyckligare av att vara under det där magiska 50-strecket. Men om jag kom under 45 kg, då...

Jag kom under det, genom att helt enkelt sluta äta. Det tog ett jävla tag men tillslut. Det hjälpte inte, så jag satte ribban till 40 kg, under det då... Vid 43 kg hotade sjukvården med inläggning och någonstans hade en vilja att bli frisk vaknat. Jag blev frisk, men jag var som lägst ner på 38 kg och vände. Men blev frisk som sagt. Och åt. Vågen stannade på 45 kg. Envist som en jävla röd gris. När jag var drygt 25 gav jag mig fan på att jag skulle bli blodgivare. Då måste man väga minst 50 kg. Jag skulle dit. Och helvete så jag slet. Så in åt helvete i nästan ett år. Jag åt som en häst, och så drack jag milkshakes på grädde och glass osv ovanpå. Låg på skyhögt kaloriintag. Vågjäveln darrade upp till 48 kg som högst men inte mer. Och minsta jag slutade försöka så trallade den tillbaka till 45.. Jag beslöt för att träna lite med (hade inte vågat innan ifall det skulle väcka anorexispöket igen). Då damp vågen ner till 43 och jag blev rädd.

När jag fyllde 30 konstaterade jag att det här snacket att det minsann kommer bli annat när man fyllt 30, då kommer kilona, inte verkade stämma för mig. Vågen höll sig stadigt på 45-46 kilo. När jag fyllde 35 hade ett par kilo smugit sig på, ffa "julkilon" som inte bara försvann som vanligt.

Idag är jag 36, och vågen står jävligt stadigt på 48 - 49 kilo. Oavsett om jag äter bra eller dåligt, tränar eller ej. Nån gång händer något och det är uppe på 51, men sen händer något och den kan vara nere på 45. Utan att jag ändrat något, men det ligger som sagt rätt stadigt strax under 50. SAMMA vikt som jag slet som ett djur för att nå när jag vägde 55, men som var helt "omöjlig" att nå då, trots att jag var yngre, hade en högre förbränning, ett lägre kaloriintag, ett högre kaloriuttag (tränade mer). Trots att jag i långa perioder levde så jävla sunt att det var löjligt blev jag inte av med de där fem kilona. Jag blev inte ens av med dem när jag var ätstörd. Samma kilon som tio år senare var omöjliga att lägga på.

Det om något bevisar att det här med att gå ner i vikt, gå upp i vikt och hålla en viss vikt är jävligt mycket mer än kost, motion och livsstil. Och att det där med kroppens "trivselvikt" kan ändras, men när kroppen väl bestämt sig för en vikt kan den vara nästan helt jävla orubblig.

Så som sagt, utan att någonsin ha varit eg överviktig - så jag är helt jävla säker på att det inte är så lätt eller så bara för de som är det. Jag erkänner att som ung, dum och ignorant har jag tänkt tanken att "det är väl bara att....". Men det är just en dum och ignorant tanke!

 

[Raderad medlem 6459]

men wow @Alexandra_W hotade de med inläggning när du vägde 43 kg? Jag är tio centimeter längre än du och har legat på 44-45 utan att de ens nämnt ett ord om något sådant. Låter jättemärkligt tycker jag, en sak om de vill lägga in en pga ätstörning men att just den vikten skulle vara någon magisk gräns känns som sagt mysko.

 

[Alexandra_W]

men wow @Alexandra_W hotade de med inläggning när du vägde 43 kg? Jag är tio centimeter längre än du och har legat på 44-45 utan att de ens nämnt ett ord om något sådant. Låter jättemärkligt tycker jag, en sak om de vill lägga in en pga ätstörning men att just den vikten skulle vara någon magisk gräns känns som sagt mysko.

Inte vikten i sig, utan just vikten i kombination med ätstörning. Vården skiljer väldigt på varför man väger si eller så, och det är helt okej för mig att väga 43 kg om jag bara inte är ätstörd, då noterar de bara "magerlagd" i journalen men inget negativt i det. Men mina ätstörningar och dess utveckling var inte alls okej och när jag inte vände uppåt så hotade de med inläggning.

 

[Raderad medlem 6459]

Inte vikten i sig, utan just vikten i kombination med ätstörning. Vården skiljer väldigt på varför man väger si eller så, och det är helt okej för mig att väga 43 kg om jag bara inte är ätstörd, då noterar de bara "magerlagd" i journalen men inget negativt i det. Men mina ätstörningar och dess utveckling var inte alls okej och när jag inte vände uppåt så hotade de med inläggning.

OK.

 

[gul_zebra]

Kommer inte ihåg exakt men det var typ att kroppen skulle acceptera den nya vikten och anpassa allt i kroppen till det. Så en och annan fettcell är nog medräknad där.

Ah I see, intressant!

 

[Lobelia]

Det finns alltid undantag, jag tror ändå majoriteten av överviktiga överäter och har inte det problemet. Det handlar ju ofta om att lära känna kroppen och lära sig när den är nöjd. Tror dom flesta äter helt enkelt tills dom är proppmätta eller tar för stora eller för många portioner

Du är inte lite fördomsfull, kolla in verkligheten lite, flertalet överviktiga har arbetat upp sin vikt under många år med kanske 1-2 kg om året. Det motsvarar ingalunda massa jätteportioner såsom du föreställer dig. Det är som att äta som du men kanske en sked extra då och då, inte mer.

Man blir inte så extremt överviktig genom att gå upp 1kg om året, då förutsätter det att alla som lider av sån fetma är äldre personer.

Du missar visst att vi diskutera övervikt inte extrem fetma pluss det faktum att jag skrev 1-2 kg.

Som 30 åring kan det alltså innebära 30 kgs övervikt (+2 kg i 15 år), ingen exterm viktuppgång och ingen hög ålder. Det är den typen av övervikt majoriteten har, det handlar alltså inte om en massa svullande utan lite för mycket mat

Men snälla du, man blir inte erbjuden en GBP om man är lite överviktig. Då har man problem med fetma om man är så att man överväger en sådan operation.

Förutsatt då att man aldrig råkat ut för tillfällen då man faktiskt förlorar ett par kg och aldrig rör på sig extra etc. Oftast så jämnar det ut sig under året, vissa månader äter man mera än andra. Och man ska inte blunda för att en hel del med fetma tröstäter etc, att tro att majoriteten blivit så stora enbart pga att dom tagit en extra sked mat, det är löjligt.

Hur tänker du egentligen här? Jag har tagit med hela kedjan av våra svar till varandra i ämnet.

Menar du att den som har en övervikt på 30 kg inte kan bli erbjuden GBP?
Menar du att det inte finns de som går upp ett par kg om året eller hur tänker du i det? Det är direkt vanligt att folk ökar vikt sakta om man ser det på årsbasis även om den pendlar en del under vägen. Och om man som du tycks göra räknar strikt med kalori in -kalori ut så är ett fåtal kg utspritt på ett år d väldigt lite per måltid, det finns definitivt inte rum för något svullande utan då rör det sig om enstaka skedar mat.
----------
Nu tror jag inte själv på att det är så enkelt som kalori in och ut, det är väldigt mycket fler faktorer som spelar in om man lägger på sig. Många har vittnat om att kroppen vill behålla aktuell vikt, genom forskning har man visat att det finns en ärftlig komponent, för vissa handlar det om ätstörningar och överätning, för vissa handlar det att de jämt känner sig hungriga. Det finns de som drabbats av sjukdomar, hormoner och psyket påverkar mycket osv. Givetvis finns det ett gäng som gärna svullar och till synes skiter i sin vikt, men inte alla eller ens majoriteten som du tycks veta.

Men lev du i föreställningen att "alla "överviktiga svullar, se dig omkring på hamburgerrestaurangen och sök bekräftelse, du kommer bara att se tjockisarnas pomfritt och läsk (och inte den normalviktiga med samma portion bredvid), du kommer bara att lägga märke till tjoissen som tar en extra protion på festen ( och inte att 50% av de närvarande gör det), det är så det mänskliga sinnet fungerar om man inte är observant på sig själv och sina fördomar. Många söker bekräftelse i att de har rätt, du tycks vara expert på det, åtminstone om man får tro dina inlägg i tråden.

Du gör det allt för enkelt med ditt "bara sluta äta när man inte är hungrig" mantra. Det är tydligt att du vet att det är så att så gott som all fetma beror på att de feta har sämre karaktär än andra och svullar mer och bara de gör som du skulle de vara normalviktiga.

 

[Boj]

Men det står ju ingenstans i tråden att det är lätt? Är det någonstans i tråden där det står att det bara är att ändra om matintaget och ändra på livsstilen eller att överviktiga är sämre för att dom av olika anledningar äter för mycket?

Faktum är dock ändå att det går att göra någonting åt övervikten, det är inte omöjligt för dom flesta även om det är svårt.

Jo det var ju precis det, att det går att göra något åt en övervikt. Några väljer att operera sig, och då skriker andra att det är fel.

Vad som är rätt eller fel kan ingen veta, vad man däremot vet är att det finns människor som lyckat vända skeppet och gå ner i vikt jag tillhör nog en av dem.

Precis på samma sätt som alkoholism, eller för de som tar droger. Även här finns exempel på människor som lyckats, men för de som väljer att ta mediciner mot alkohol eller andra medikamenter mot droger är det också fel då? Förmodligen skulle mycket få invända, det är i mina ögon mycket märkligt.

Själv har jag varit ganska rund från tidig ålder, och sanningen är den att jag minns första gången jag bantade och då var jag 10 år gammal. Sedan bantade jag hela livet fram till för ca 10 år sedan då man upptäckte att jag hade fel på min ämnesomsättning samt ingen funktion i sköldkörteln.

Vilka förutsättningar varje individ har vet ingen av oss som sitter här, och visst är det lätt att döma då. Javisst det finns gott om människor som med ändrad livsstil skulle gå ner sina kilon, men för en del är det långt ifrån sanningen det är min erfarenhet.

 

[Lobelia]

Enligt dig så behöver man ju tydligen inte ändra om någon livsstil eller ändra om några matvanor för att gå ner i vikt, därför så undrar jag om man inte gör det, hur går man då ner i vikt? Att gå ner i vikt från fetma krävs stora omställningar i livet.

Du som vet vad jag tycker trots att jag dementerat det och inte ens diskuterat aspekten kan säker fantisera ihop ett bra svar också.

 

[lil-sis]

Titta!

Nu har jag tom skrivits ut från överviktsenheten som "ett lyckat fall". BMI 23 och 50 tappade kilon.

Och det har inte varit _lätt_.

Att ställa om portionsstorleken i huvudet var svårt, det tog minst ett halvår att acceptera mängden. Nu behöver jag inte mäta upp längre utan äter tills jag är mätt, mängden varierar från dag till dag och från måltid till måltid.

Vikten är inte stabil och jag lägger lätt på mig om jag inte gör kloka val. Jag äter allt men väljer oftast bort sötsaker etc. Äter jag det är det bara lite grann, dels för att det räcker och dels för att jag mår så himla dåligt om det blir för mycket ( ) och det finns ingen exakt gräns.

Är lite känsligare för fasta än tidigare och det märks att jag ligger på kval-underskott, måste äta innan jag rider, promenerar osv, annars mår jag skitdåligt.

Jag har inga större problem rent psykiskt, har fått resonera lite med mig själv men annars är det som innan, upp och ner.

En av orsakerna till att jag fattade beslut om operation var att jag var tvungen att gå ner i vikt för att få hjälp med IVF.

Det är blandade känslor inför ev graviditet då jag både är rädd för att gå upp i vikt och äta för lite så att fostret svälter. Har gjort en återföring som inte tog sig och just nu medicinerar jag inför första frysåterföringen. Har två embryon i frysen

 

[lil-sis]

Jag har aldrig ångrat min operation, inte ens när jag efter en dag hemma fick åka tillbaka akut pga stopp i tarmen.

 

[ameo]

Titta!

Nu har jag tom skrivits ut från överviktsenheten som "ett lyckat fall". BMI 23 och 50 tappade kilon.

Jag är ju en skeptiker till operationer, i de allra flesta fall,
Det är ju toppen att du är ett lyckat fall i deras ögon. Men jag undrar - och det kanske du inte kan svara på - hur stor andel av de opererade som behåller sin nya lägre vikt på lång sikt. Skälet till att jag undrar är att jag har sett så många i min bekantskapskrets som har gått upp till samma höga vikt igen efter sina operationer. En av dem är dessutom opererad två gånger, en gastric banding gjordes först.
I min värld är det ett lyckat resultat först när det visat sig att de opererade kan hålla sin nya låga vikt ett par år efteråt. Att de inte bara har utnyttjat det låga näringsupptaget utan faktiskt också tagit tag i sina störda ätvanor och gjort något åt dem. Och kanske börjat motionera.

(jovisst, jag är ett fetto själv, men jag vet varför och har inga planer på att operera mig)

 

[ainasoja]

@lil-sis jag har två bekanta som fått fullt friska, utvecklade barn i normalt hull och längd efter att dom gjort GP. Ingen av dom gick upp orimliga mängder heller och har gått ner alla graviditetskilon efteråt. En av dessa har fött två barn efter sin operation.

 

[lil-sis]

Jag är ju en skeptiker till operationer, i de allra flesta fall,
Det är ju toppen att du är ett lyckat fall i deras ögon. Men jag undrar - och det kanske du inte kan svara på - hur stor andel av de opererade som behåller sin nya lägre vikt på lång sikt. Skälet till att jag undrar är att jag har sett så många i min bekantskapskrets som har gått upp till samma höga vikt igen efter sina operationer. En av dem är dessutom opererad två gånger, en gastric banding gjordes först.
I min värld är det ett lyckat resultat först när det visat sig att de opererade kan hålla sin nya låga vikt ett par år efteråt. Att de inte bara har utnyttjat det låga näringsupptaget utan faktiskt också tagit tag i sina störda ätvanor och gjort något åt dem. Och kanske börjat motionera.

(jovisst, jag är ett fetto själv, men jag vet varför och har inga planer på att operera mig)

Jag har inte siffror i huvudet men vill minnas att den genomsnittliga viktnedgången över tid är 13 BMI-enheter.

Det ger ju att många inte är smala men iaf mindre feta på längre sikt.

 

[ameo]

Jag har inte siffror i huvudet men vill minnas att den genomsnittliga viktnedgången över tid är 13 BMI-enheter.

Det ger ju att många inte är smala men iaf mindre feta på längre sikt.

Fast det är ju ett trubbigt verktyg om man vill visa hur många som faktiskt äter sig till lika stor övervikt igen, som de hade före operationen. (jag har några högst konkreta exempel, men jag vill inte hänga ut dem här)

 

[lil-sis]

Fast det är ju ett trubbigt verktyg om man vill visa hur många som faktiskt äter sig till lika stor övervikt igen, som de hade före operationen. (jag har några högst konkreta exempel, men jag vill inte hänga ut dem här)

Men inte har någon påstått att alla går eller fortsätter behålla den lägre vikten?

De flesta gör det. Och de flesta väger mindre än utan operationen.

 

[ameo]

Men inte har någon påstått att alla går eller fortsätter behålla den lägre vikten?

De flesta gör det. Och de flesta väger mindre än utan operationen.

Fast det är ju just det jag frågar efter - hur ser resultaten ut på lång sikt. För, som jag ser det så är det långtidsresultaten som visar om operationerna är en bra väg att gå eller inte.
"de flesta" är rätt trubbigt...

 

[Alexandra_W]

Fast det är ju just det jag frågar efter - hur ser resultaten ut på lång sikt. För, som jag ser det så är det långtidsresultaten som visar om operationerna är en bra väg att gå eller inte.
"de flesta" är rätt trubbigt...

Men är det trubbigt att majoriteten på lång sikt gått ner av Op och väger mindre än innan operationen?