Viktoperationer för eller emot?

[Lobelia]

Men är det trubbigt att majoriteten på lång sikt gått ner av Op och väger mindre än innan operationen?

Ja väldigt trubbigt. majoriteten är 51%-100%
Viktnedgång kan vara allt från gram till tiotals kg.

Och det viktiga är inte hur mycket någon går ner på 6 månader eller 2 år för den delen utan på 5-10 år sikt eller mer.

Det är relativt stor risk med operationen med många både lättare och mycket allvarliga komplikationer och biverkningar. Vissa biverkningar kan komma på lång sikt, vad händer efter 30 år när man är pensionär och kanske har svårt att få i sig tillräckligt med mat?

För de med lyckat resultat är det perfekt men de finns rätt många som ångrar sig.

 

[Alexandra_W]

Ja väldigt trubbigt. majoriteten är 51%-100%
Viktnedgång kan vara allt från gram till tiotals kg.

Och det viktiga är inte hur mycket någon går ner på 6 månader eller 2 år för den delen utan på 5-10 år sikt eller mer.

Det är relativt stor risk med operationen med många både lättare och mycket allvarliga komplikationer och biverkningar. Vissa biverkningar kan komma på lång sikt, vad händer efter 30 år när man är pensionär och kanske har svårt att få i sig tillräckligt med mat?

För de med lyckat resultat är det perfekt men de finns rätt många som ångrar sig.

Väldigt lång sikt är kanske svårt få underlag till än?

Sen tror jag det är svårt att få säker statistik för sådana här saker, där så otroligt stor del av resultatet sitter i att patienten gör "sin del" av jobbet. Att det är svårt utskilja "misslyckade Op" från "ej tillräckligt motiverad patient".

Jag vet en handfull som gjort Op. Fyra av fem har en markant lägre vikt efter än före. En väger lika mkt eller kanske mer. Två av fem är smala.
Låt oss säga att man ser ganska stor skillnad i inställning och hur det äts/inte äts, hur sötsug hanteras osv mellan de som "lyckats" och den som väger lika mkt/mer än innan Op.

Men betyder det att Op misslyckats? Inte nödvändigtvis - däremot kanske man misslyckats med att välja lämplig patient för Op?

 

[Philosophia]

Men betyder det att Op misslyckats? Inte nödvändigtvis - däremot kanske man misslyckats med att välja lämplig patient för Op?

Mycket bra poäng!

 

[ameo]

Men är det trubbigt att majoriteten på lång sikt gått ner av Op och väger mindre än innan operationen?

jag tycker att "de flesta" är ett väldigt luddigt uttryck.
Är det 51% som väger mindre, så är det 49% som inte gör det.
Är det 99 % som väger mindre så är det 1 % som inte gör det.

Av de opererade jag känner till, där det gått några år efter operationen, så är siffran ungefär på hälften. I min värld är det ett ganska dåligt utfall. Därför undrar jag hur stor andelen som behåller sin låga vikt är. För antingen så stämmer min iakttagelse även i ett större perspektiv. Eller också gör den inte det. Och "de flesta" är alldeles för luddigt.

 

[Lobelia]

Väldigt lång sikt är kanske svårt få underlag till än?

Jepp, vi håller på med ett gigantiskt experiment på människor. Nu vet jag inte när första operationen gjordes men det är först på senare år som det gjorts i större omfattning.

Sen tror jag det är svårt att få säker statistik för sådana här saker, där så otroligt stor del av resultatet sitter i att patienten gör "sin del" av jobbet. Att det är svårt utskilja "misslyckade Op" från "ej tillräckligt motiverad patient".

Statistik lär fungera utmärkt så länge urvalet är bra och man gör statistik på relevanta frågor. Det är en misslyckad operation om den inte får önskat resultat oavsett orsaken, sedan kan man göra statistik på orsaken till misslyckandet också.

Jag vet en handfull som gjort Op. Fyra av fem har en markant lägre vikt efter än före. En väger lika mkt eller kanske mer. Två av fem är smala.
Låt oss säga att man ser ganska stor skillnad i inställning och hur det äts/inte äts, hur sötsug hanteras osv mellan de som "lyckats" och den som väger lika mkt/mer än innan Op.

Vilket mycket väl kan bero på misslyckade/lyckade operationer. Man måste titta närmre på hur folk mår efter operationen och vad de verkligen äter och hur mycket.

En operation kan mycket väl vara misslyckad även om personen går ner i vikt, de som är smala i ditt exempel kanske inte får i sig tillräckligt med näring. De som minskat mer lagom mycket kan ha problem med avföring/kräkningar eller vad det nu kan vara.

Men betyder det att Op misslyckats? Inte nödvändigtvis - däremot kanske man misslyckats med att välja lämplig patient för Op?

Som sagt får man inte önskat resultat så har man misslyckats....i faktorn att lyckas ligger det givetvis att sortera ut lämpliga kandidater och inte bara att fixa en prydlig operation.

 

[lil-sis]

Ja väldigt trubbigt. majoriteten är 51%-100%
Viktnedgång kan vara allt från gram till tiotals kg.

Och det viktiga är inte hur mycket någon går ner på 6 månader eller 2 år för den delen utan på 5-10 år sikt eller mer.

Det är relativt stor risk med operationen med många både lättare och mycket allvarliga komplikationer och biverkningar. Vissa biverkningar kan komma på lång sikt, vad händer efter 30 år när man är pensionär och kanske har svårt att få i sig tillräckligt med mat?

För de med lyckat resultat är det perfekt men de finns rätt många som ångrar sig.

Tja utan operationen så hade en icke försumbar procent inte levt om 30 år.

 

[lil-sis]

jag tycker att "de flesta" är ett väldigt luddigt uttryck.
Är det 51% som väger mindre, så är det 49% som inte gör det.
Är det 99 % som väger mindre så är det 1 % som inte gör det.

Av de opererade jag känner till, där det gått några år efter operationen, så är siffran ungefär på hälften. I min värld är det ett ganska dåligt utfall. Därför undrar jag hur stor andelen som behåller sin låga vikt är. För antingen så stämmer min iakttagelse även i ett större perspektiv. Eller också gör den inte det. Och "de flesta" är alldeles för luddigt.

Duger inte 50%?

Är det ett dåligt utfall att 50% har bättre hälsa än innan?

 

[Lobelia]

Tja utan operationen så hade en icke försumbar procent inte levt om 30 år.

Och med operationer är det en icke försumbar procent som inte lever om 30. Frågan är om procenten skiljer sig och hur livskvalitén påverkas generellt i gruppen. Några dör i samband med operationen tom. Jag vet inte vad svaret är men ser det inte som självklart att de med fetmaoperationer lever längre och med bättre livskvalitet än en kontrollgrupp som är likvärdig avseende variabler som motivation, vikt, stöd osv.

Inga undersökningar har gjorts (eller kunnat göras) på det området skulle jag tro.

 

[Lobelia]

Duger inte 50%?

Är det ett dåligt utfall att 50% har bättre hälsa än innan?

Inte om 50% har sämre hälsa.....¨

Det är lite för lite uppgifter för att kunna avgöra.

 

[Speciella_tina]

Alltså utan att lägga mig debatten om obesitaskirurgins vara eller icke vara måste jag bara få klargöra några saker.

• Få överviktiga bestämmer sig en dag för att bli riktigt feta och börjar konsumera abnorma mängder till följd av 40 extrakilon på ett år. Det är nog vanligare att lägga på 2-3 kg per år.
• Om en "bara" är överviktig och har 10-15 kg kan en säkert leva med att vara lite hungrig och sugen den relativt korta period det tar att gå ner. Om en har 40-50 kg för mycket måste en vara hungrig i år innan en kommit ner till normalvikt. Det är det nog få som orkar med i det långa loppet.
• "Vill man så kan man" Jojomen, för alla feta människor har bara för svag viljestyrka, eller som det brukar kallas karaktär.

Gammal tråd jag vet, men synen som finns här i tråden är ju fortfarande aktuell.

 

[gulan]

Få överviktiga bestämmer sig en dag för att bli riktigt feta och börjar konsumera abnorma mängder till följd av 40 extrakilon på ett år. Det är nog vanligare att lägga på 2-3 kg per år.

Precis! Missbruket startar ofta smygande i barn eller i ungdomen. Ibland introducerar föräldrarna sina barn i missbruket...vilket är förskräckligt, men ren verklighet.

Om en "bara" är överviktig och har 10-15 kg kan en säkert leva med att vara lite hungrig och sugen den relativt korta period det tar att gå ner. Om en har 40-50 kg för mycket måste en vara hungrig i år innan en kommit ner till normalvikt. Det är det nog få som orkar med i det långa loppet.

Missbruk som missbruk!! Varenda gång en person med övervikt bestämt sig för att gå ner i vikt och sviker beslutet genom att stoppa fel saker i munnen, bör varje gång tänka på att de nu förstår hur svårt det är för rökare, spelare, alkoholister och narkomaner att bryta sitt missbruk.

Vill man så kan man" Jojomen, för alla feta människor har bara för svag viljestyrka, eller som det brukar kallas karaktär.

Absolut INTE! Svag vilja och dålig karaktär får då rakt inte blandas ihop med missbruk!! Matmissbruk är svårare att hantera eftersom det finns ett starkt försvar att kunna utöva missbruket. Exempelvis -man måste faktiskt äta för att överleva!! Vilket ju stämmer....men ja...det finns ju mängder av livsmedel att missbruka i sånt fall som man INTE blir överviktig av.
gulan

 

[Speciella_tina]

@gulan

Jag förstår inte var ni får det ifrån att alla feta människor missbrukar mat? Du behöver inte trycka i dig absurda mängder pizza, godis och chips för att bli överviktig. Det räcker att du äter lite mer än du förbrukar för att lägga på några kilo på ett år.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har inte missbrukat mig upp i vikt, jag har bantat mig upp i vikt. När jag var runt 15 vägde jag runt 60 kg (160 lång). Då sa skolsjuksköterskan till mig att jag låg i riskzonen. Så började jag banta. Eftersom jag gick hungrig när jag bantade föll det snart. Dels överkompenserade jag efteråt och dels överkompenserade kroppen för att kompensera kommande eventuella kriser. Vips så vägde jag 65, och tänkte "fan, jaja det för inte bli över 70". Två år senare hade 70 smugit sig på. För att gå upp 5 kg på 2 år behöver du inte missbruka mat, 50 kcal mer än du förbrukar per dag räcker. Vid 70 började jag banta igen, blev hungrig, överkompenserade, kroppen såg åt sig och 75 var ett faktum. 80 smög sig på två år senare och så har det fortsatt. Och den här sortens viktuppgång är faktiskt vanligare än att folk morfar i sig onyttigheter.

Tro mig, är fullt införstådd i hur svårt det är att bryta ett beroende, och jag skulle aldrig få för mig att klanka ner på den som misslyckas med det. Samtidigt kan du inte jämföra exempelvis rökning med bantning. För du MÅSTE äta. Du kan sluta röka helt, men du kan inte sluta äta. Det handlar inte om att vara sugen, det handlar om att vara hungrig. Att misslyckas med bantningen behöver inte bero på att en stoppar fel saker i munnen det kan lika gärna vara för mycket av rätt saker, helt enkelt för att en inte orkar vara hungrig mer. Sug går över, sug går att "avgifta" sig ifrån. Det är inte lika kul att gå genom livet hungrig.

 

[gulan]

@gulan
Jag förstår inte var ni får det ifrån att alla feta människor missbrukar mat?

Vill klargöra: Naturligtvis kan missbruk av mat ske åt andra hållet också. Anorexi och bulimi är varianter på det.

@gulan
Du behöver inte trycka i dig absurda mängder pizza, godis och chips för att bli överviktig. Det räcker att du äter lite mer än du förbrukar för att lägga på några kilo på ett år.

Har jag i mitt inlägg påstått det? Iså fall citera mig.

@gulan
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har inte missbrukat mig upp i vikt, jag har bantat mig upp i vikt. När jag var runt 15 vägde jag runt 60 kg (160 lång). Då sa skolsjuksköterskan till mig att jag låg i riskzonen. Så började jag banta. Eftersom jag gick hungrig när jag bantade föll det snart. Dels överkompenserade jag efteråt och dels överkompenserade kroppen för att kompensera kommande eventuella kriser. Vips så vägde jag 65, och tänkte "fan, jaja det för inte bli över 70". Två år senare hade 70 smugit sig på. För att gå upp 5 kg på 2 år behöver du inte missbruka mat, 50 kcal mer än du förbrukar per dag räcker. Vid 70 började jag banta igen, blev hungrig, överkompenserade, kroppen såg åt sig och 75 var ett faktum. 80 smög sig på två år senare och så har det fortsatt. Och den här sortens viktuppgång är faktiskt vanligare än att folk morfar i sig onyttigheter.

Ja vad jag kan läsa ut i denna text är, att det är en person som INTE har ett sunt förhållande till mat och vikt. Det kallas även missbruk.

@gulan Tro mig, är fullt införstådd i hur svårt det är att bryta ett beroende, och jag skulle aldrig få för mig att klanka ner på den som misslyckas med det.

Du menar att jag gör det?

@gulan Samtidigt kan du inte jämföra exempelvis rökning med bantning. För du MÅSTE äta. Du kan sluta röka helt, men du kan inte sluta äta

Mmm....Precis vad jag sa i mitt inlägg. Den här typen av missbruksförnekelse dyker ofta upp. Nej...det är INTE bara att sluta röka! Det är förenat med många vardagliga val och beslut och vilja att ge kroppen en hälsosam framtid.

@gulan
Det handlar inte om att vara sugen, det handlar om att vara hungrig.

Jo jag har läst om någon sällsynt sjukdom där människor i princip kan äta ihjäl sig. Bakomliggande sjukdomar kan också skapa en onaturlig hunger. Men här tänker jag att det i sin tur OFTA beror på en övervikt i botten. Sen kan medicinering ge övervikt.
Jag anser att konstant hunger ofta (men inte alltid) ä r en följd av ett onaturligt ätande från början....och kanske ett onaturligt sötsug.
gulan

 

[ainasoja]

@gulan

Samtidigt kan du inte jämföra exempelvis rökning med bantning. För du MÅSTE äta. Du kan sluta röka helt, men du kan inte sluta äta. Det handlar inte om att vara sugen, det handlar om att vara hungrig. Att misslyckas med bantningen behöver inte bero på att en stoppar fel saker i munnen det kan lika gärna vara för mycket av rätt saker, helt enkelt för att en inte orkar vara hungrig mer. Sug går över, sug går att "avgifta" sig ifrån. Det är inte lika kul att gå genom livet hungrig.

Hahaha man är inte bara sugen när man slutar röka, det är betydligt mycket värre än så. Hade det varit enkelt att sluta med ett missbruk hade det inte funnits rökare,narkomaner, alkolister, sexmissbrukare, fetma, spelmissbrukare mm

 

[Speciella_tina]

Hahaha man är inte bara sugen när man slutar röka, det är betydligt mycket värre än så. Hade det varit enkelt att sluta med ett missbruk hade det inte funnits rökare,narkomaner, alkolister, sexmissbrukare, fetma, spelmissbrukare mm

Jag säger inte att det är lätt att sluta med ett missbruk/beroende. Jag säger att att man inte kan jämföra viktnedgång vid sjuklig fetma med de beroendena eftersom en inte kan klippa av med mat helt. En kan inte sluta äta, och när en ligger på kaloriunderskott är en hungrig. Att vara hungrig den tid det tar att gå ner 10-15 kg kan en stå ut med, men att vara hungrig den tid det tar att gå ner 40-50 kg är det få som står ut med.

 

[ainasoja]

Jag säger inte att det är lätt att sluta med ett missbruk/beroende. Jag säger att att man inte kan jämföra viktnedgång vid sjuklig fetma med de beroendena eftersom en inte kan klippa av med mat helt. En kan inte sluta äta, och när en ligger på kaloriunderskott är en hungrig. Att vara hungrig den tid det tar att gå ner 10-15 kg kan en stå ut med, men att vara hungrig den tid det tar att gå ner 40-50 kg är det få som står ut med.

Varför ska man vara hungrig när man går ner i vikt? Förstår inte var du fått det i från? Man behöver inte svälta för att man minskar intaget av kalorier!

 

[Speciella_tina]

Vill klargöra: Naturligtvis kan missbruk av mat ske åt andra hållet också. Anorexi och bulimi är varianter på det.
Har jag i mitt inlägg påstått det? Iså fall citera mig.

Ja vad jag kan läsa ut i denna text är, att det är en person som INTE har ett sunt förhållande till mat och vikt. Det kallas även missbruk.

Du menar att jag gör det?

Mmm....Precis vad jag sa i mitt inlägg. Den här typen av missbruksförnekelse dyker ofta upp. Nej...det är INTE bara att sluta röka! Det är förenat med många vardagliga val och beslut och vilja att ge kroppen en hälsosam framtid.

Jo jag har läst om någon sällsynt sjukdom där människor i princip kan äta ihjäl sig. Bakomliggande sjukdomar kan också skapa en onaturlig hunger. Men här tänker jag att det i sin tur OFTA beror på en övervikt i botten. Sen kan medicinering ge övervikt.
Jag anser att konstant hunger ofta (men inte alltid) ä r en följd av ett onaturligt ätande från början....och kanske ett onaturligt sötsug.
gulan

Ok. Du har rätt och jag är matmissbrukare.

 

[Speciella_tina]

Varför ska man vara hungrig när man går ner i vikt? Förstår inte var du fått det i från? Man behöver inte svälta för att man minskar intaget av kalorier!

Vad sägs om egna erfarenheter? Hur bra matval jag än gör, när jag ligger på det kaloriunderskott som krävs för att jag ska gå ner i vikt är jag hungrig. Det verkar jag för övrigt inte vara ensam om med tanke på att det finns normalviktiga i den här tråden som skriver att de får leva med att vara hungriga om de inte vill gå upp i vikt.

 

[ainasoja]

Vad sägs om egna erfarenheter? Hur bra matval jag än gör, när jag ligger på det kaloriunderskott som krävs för att jag ska gå ner i vikt är jag hungrig. Det verkar jag för övrigt inte vara ensam om med tanke på att det finns normalviktiga i den här tråden som skriver att de får leva med att vara hungriga om de inte vill gå upp i vikt.

Har också egna erfarenheter men jag har då aldrig gått runt och varit hungrig när jag gått ner i vikt!

 

[Speciella_tina]

Det här är lite galet, men bara en tanke, det kanske är så att folk är individer? Får jag fråga hur många kg du haft att gå ner?