För min del är det sällskapet som styr var jag sitter. Jag valde platsen med gladaste folket, andra ville sitta mer ifred så då valde de bord längre ifrån. Sen kom coronan och gjorde att vi inte har något trångt bord längre, men jag sitter kvar vid bordet av vana även om själva stolen kvittar. Sen undviker även jag att sitta med ryggen mot dörren men mest för att jag är nyfiken på vem som kommer in.Det där är intressant! Varför väljer man den platsen man väljer? Bara vana eller finns någon tanke som man inte tänker på? Jag har funderat på det. "Min" plats, vi har ju inte fasta platser, men där jag alltid sitter, är på spetsen på ett ovalt bord. Jag har kollegor på höger sida om mig och på vänster sida om mig, lite som en ordförare? Baktanken är ju inte att jag på något märkligt vis skulle vara förmer än dem, men däremot kan jag lättare se och höra dem när vi pratar. Att sitta bredvid funkar ju, men sitter en kollega bredvid fel öra är det assvårt, om inte omöjligt, att höra vad hon säger, vid rätt öra blir det jobbigt att höra så jag får anstränga mig en massa, de mitt emot är svåra att höra och så ser jag ju bara de mitt emot och inte de bredvid.
Så, pga mina funktionsnedsättningar tror jag faktiskt jag har valt att sitta där, jag kan se och följa med i samtal lättare och hör lättare liksom.
Hur många tänker på att det finns en orsak till att man väljer platser? Finns det ofta det eller är det vana?
Man kan ju dra paralleller till sovplatser i sängen, om man sover på en viss sida eller om det kvittar (för mig kvittar det).