Vid vilken ålder skulle ni låta ert barn vara hemma själv en helg?

[TeamLundVer]

Är det för att du inte vågar eller för att du tror att han inte kommer våga?

En 17 åring är ju nära att räknas som vuxen. Närmare fullväxt, går andra eller sista året på gymnasiet, ska troligen sommarjobba. Borde ha hand om sin egen ekonomi, ha möjligheter att ta sig fram och tillbaka på egen hand via buss eller annat färdmedel. Ha koll på sin hälsa och ta ansvar för sitt sexliv. Ha ansvar för sin egen skolgång, personliga utveckling och framtidsval och möjligheter. Att då aldrig fått prova att varit ensam hemma en helg känns som att göra barnet en otjänst.

Jag tror ni båda utvecklas och att du kommer känna annorlunda när han väl är äldre

Mvh Miks

Alltså bara tanken på att våra barn vid något tillfälle (om x antal år) själva kommer cykla till skolan får mig halvt panikslagen.

Sen tror jag inte sonen kommer våga vid 17 heller. Dottern är av en annan kaliber så henne lär vi väl få leta efter på byn när hon blir större

 

[Lingon]

Alltså bara tanken på att våra barn vid något tillfälle (om x antal år) själva kommer cykla till skolan får mig halvt panikslagen.

Sen tror jag inte sonen kommer våga vid 17 heller. Dottern är av en annan kaliber så henne lär vi väl få leta efter på byn när hon blir större

Alltså, mitt barn cyklade till skolan själv när hon var 7 år. Det gjorde jag med som 7-åring. I början var det bara hem från skolan hon cyklade själv och när jag kommit hem och ringt fritids och sagt att jag är hemma och att hon kan cykla hem. Jag är självmycket hönsigare än min mamma var men mitt barn får ändå mycket mer förtroende och frihet än många av hennes vänner. Jag förstår inte hur det hänger ihop. Min mamma var inte extrem på nåt sätt utan som alla andras föräldrar var då.

Uräskta, men nu vet jag ju inget om din son. Han kanske har några extra svårigheter som gör att han inte skulle våga vara hemma själv en helg som 17-åring. Men det känns otroligt märkligt att en 17-åringen inte skulle våga det. Dina barn är kanske väldigt små nu? Då är det svårt som förälder att förstå att de faktiskt kommer bli äldre och att man kommer släppa taget allteftersom. Gör man inte det så gör man ju sitt barn en björntjänst.

 

[WildWilma]

Det känns som föräldrar nu överlag är väldigt mycket hönsigare nu än på 90-talet när jag växte upp.

Nu för tiden hör jag sällan om barn från 7 upp till yngre tonåren som har fått lära sig att klara saker själva eller ansvara för viss skötsel av djur.

När jag och mina vänner var 8-9 år var vi själva i stallet (mockade mm) och red ut själva på några ponnyer. Nu har jag hört om 12-åringar som inte ens får leda in en C-ponny i stallet själv. När jag var 11-12 år ansvarade jag själv för utsläpp av såväl ponny som en stor häst vissa helgmornar. Samt mockning och viss utfodring. Red ut själv för det mesta. Ridbana hade vi ingen vid stallet.

Vi cyklade dit vi vill när vi ville. Från 8-9 år längs landsvägen om vi ville in till våra vänner i byn. Där red vi också för den delen. Vi fick vara hur mycket vi ville i skogen. Mobiltelefoner kom först när vi var runt 11-12, jag fick en när jag var 13 typ.

Jag fixade enkel mat till mig själv vid 8 års ålder då jag var hemma ensam istället för på fritids där jag inte trivdes..

Kanske livsfarligt men det kan jag inte minnas att jag hörde något om då, vi fick prova vart våra gränser gick och bad om hjälp när vi behövde det. Självklart hände lite tokigheter som blev läxor men det löste sig på något sätt och vi lärde oss massor hela tiden.

Jag hoppas verkligen att jag kan ge min dotter möjligheten att växa upp under liknande förhållanden och få upptäcka att hon klarar saker själv. Få prova och lyckas för det mesta men även misslyckas ibland. Förebygga de värsta katastroferna men leva med de små då de är viktiga läxor.

 

[Imogen]

Det känns som föräldrar nu överlag är väldigt mycket hönsigare nu än på 90-talet när jag växte upp.

Nu för tiden hör jag sällan om barn från 7 upp till yngre tonåren som har fått lära sig att klara saker själva eller ansvara för viss skötsel av djur.

När jag och mina vänner var 8-9 år var vi själva i stallet (mockade mm) och red ut själva på några ponnyer. Nu har jag hört om 12-åringar som inte ens får leda in en C-ponny i stallet själv. När jag var 11-12 år ansvarade jag själv för utsläpp av såväl ponny som en stor häst vissa helgmornar. Samt mockning och viss utfodring. Red ut själv för det mesta. Ridbana hade vi ingen vid stallet.

Vi cyklade dit vi vill när vi ville. Från 8-9 år längs landsvägen om vi ville in till våra vänner i byn. Där red vi också för den delen. Vi fick vara hur mycket vi ville i skogen. Mobiltelefoner kom först när vi var runt 11-12, jag fick en när jag var 13 typ.

Jag fixade enkel mat till mig själv vid 8 års ålder då jag var hemma ensam istället för på fritids där jag inte trivdes..

Kanske livsfarligt men det kan jag inte minnas att jag hörde något om då, vi fick prova vart våra gränser gick och bad om hjälp när vi behövde det. Självklart hände lite tokigheter som blev läxor men det löste sig på något sätt och vi lärde oss massor hela tiden.

Jag hoppas verkligen att jag kan ge min dotter möjligheten att växa upp under liknande förhållanden och få upptäcka att hon klarar saker själv. Få prova och lyckas för det mesta men även misslyckas ibland. Förebygga de värsta katastroferna men leva med de små då de är viktiga läxor.

Och jag gick till skolan en mil i snöstorm utan skor

Nej men allvarligt så har det väl i alla tider varit så att tidigare generationer anser att dagens barn är bortskämda/föräldrarna är hönsigare jämfört med när de själva var barn. Jag tror att det är en kombination av en del sanning, en del att vi på ett bra sätt bemöter och behandlar barn annorlunda idag, och en del att samhället hela tiden förändras.

Ett exempel det här med att ta sig själv till skolan. Jag gick skolan själv från första klass. Min son går nu i förskoleklass och jag har väldigt svårt att se att han kommer kunna gå själv dit om ett år. Anledningen är att vid skolan råder fullkomligt trafikkaos varje morgon eftersom vad det känns som varenda förälder skjutsar sina barn dit i bil. Det parkeras på trottoarer hej vilt vilket tvingar ut gående i körbanorna osv osv. Jag drar mitt strå till stacken genom att gå/cykla till skola och förskola året runt i alla väder för att iaf inte bidra ytterligare till galenskaperna.

Ett annat är att min familj skaffade en hanhund storlek typ labrador när jag var 8 år. Jag gick ut med honom själv från start. Han var en rätt knepig individ, drog i kopplet, hade en del problem med stress och gillade inte andra hanar. Det gick visserligen jättebra och jag har inga minnen av något tillfälle när jag inte klarade av honom, inte ens när jag kvar 10 och han i värsta slyngeåldern. Men var det så himla ansvarsfullt av mina föräldrar?

Det här med att hela tiden ha koll på vad barnen är har ju definitivt kommit med mobiltelefonerna och föräldrarnas "behov" av att veta det är större nu. Men jag tror inte att det just handlar om föräldrar och sina barn utan alla i samhället. Pga att vi nu är vana vid att alltid kan veta var alla är blir vi mer oroliga om vi inte gör det, oavsett om det är ens barn, partner eller gamla mormor.

 

[WildWilma]

Och jag gick till skolan en mil i snöstorm utan skor

Nej men allvarligt så har det väl i alla tider varit så att tidigare generationer anser att dagens barn är bortskämda/föräldrarna är hönsigare jämfört med när de själva var barn. Jag tror att det är en kombination av en del sanning, en del att vi på ett bra sätt bemöter och behandlar barn annorlunda idag, och en del att samhället hela tiden förändras.

Ett exempel det här med att ta sig själv till skolan. Jag gick skolan själv från första klass. Min son går nu i förskoleklass och jag har väldigt svårt att se att han kommer kunna gå själv dit om ett år. Anledningen är att vid skolan råder fullkomligt trafikkaos varje morgon eftersom vad det känns som varenda förälder skjutsar sina barn dit i bil. Det parkeras på trottoarer hej vilt vilket tvingar ut gående i körbanorna osv osv. Jag drar mitt strå till stacken genom att gå/cykla till skola och förskola året runt i alla väder för att iaf inte bidra ytterligare till galenskaperna.

Ett annat är att min familj skaffade en hanhund storlek typ labrador när jag var 8 år. Jag gick ut med honom själv från start. Han var en rätt knepig individ, drog i kopplet, hade en del problem med stress och gillade inte andra hanar. Det gick visserligen jättebra och jag har inga minnen av något tillfälle när jag inte klarade av honom, inte ens när jag kvar 10 och han i värsta slyngeåldern. Men var det så himla ansvarsfullt av mina föräldrar?

Det här med att hela tiden ha koll på vad barnen är har ju definitivt kommit med mobiltelefonerna och föräldrarnas "behov" av att veta det är större nu. Men jag tror inte att det just handlar om föräldrar och sina barn utan alla i samhället. Pga att vi nu är vana vid att alltid kan veta var alla är blir vi mer oroliga om vi inte gör det, oavsett om det är ens barn, partner eller gamla mormor.

Mitt inlägg syftade inte på något satt att barn skulle vara mer bortskämda nu utan bara mindre självständiga. Något de flesta troligen inte själva hade valt om de haft ett val.

Vi var oerhört bortskämda med den otroliga frihet vi hade men med frihet kommer ansvar. Vi hade inte haft det roligare om en förälder hade varit med jämt.

 

[Imogen]

Mitt inlägg syftade inte på något satt att barn skulle vara mer bortskämda nu utan bara mindre självständiga. Något de flesta troligen inte själva hade valt om de haft ett val.

Vi var oerhört bortskämda med den otroliga frihet vi hade men med frihet kommer ansvar. Vi hade inte haft det roligare om en förälder hade varit med jämt.

Jag menade nog mer curlade än bortskämda egentligen

 

[TeamLundVer]

Alltså, mitt barn cyklade till skolan själv när hon var 7 år. Det gjorde jag med som 7-åring. I början var det bara hem från skolan hon cyklade själv och när jag kommit hem och ringt fritids och sagt att jag är hemma och att hon kan cykla hem. Jag är självmycket hönsigare än min mamma var men mitt barn får ändå mycket mer förtroende och frihet än många av hennes vänner. Jag förstår inte hur det hänger ihop. Min mamma var inte extrem på nåt sätt utan som alla andras föräldrar var då.

Uräskta, men nu vet jag ju inget om din son. Han kanske har några extra svårigheter som gör att han inte skulle våga vara hemma själv en helg som 17-åring. Men det känns otroligt märkligt att en 17-åringen inte skulle våga det. Dina barn är kanske väldigt små nu? Då är det svårt som förälder att förstå att de faktiskt kommer bli äldre och att man kommer släppa taget allteftersom. Gör man inte det så gör man ju sitt barn en björntjänst.

Mina barn är 4 och 6,5.
Vägen till skolan innebär att man måste korsa en bred, rak 40-väg som många tyvärr tror är motorväg så därav att det ligger år fram innan jag kommer våga släppa iväg dem själva där.

Min son har inga svårigheter, snarare tvärtom. Men han är en grubblare och orolig av sig så om inte det tvärvänder har jag svårt att tro att han själv skulle vilja.

Jag blev släppt vind för våg som liten. Fick som 6-åring själv gå över 90-väg. Blev lämnad ensam i timmar, på landet så långt till grannar. Som 10-åring fick jag passa min lillebror en hel mörk natt mitt i vintern. Det var fruktansvärt och jag bara önskade att de vuxna skulle komma igen. Även jag var en orolig och grubblande själ.

Tycker fortfarande det är obehagligt att vara hemma nattetid när familjen är borta. Då är det tänt i hela huset och jag ser på film tills jag somnar.

 

[Lingon]

Mina barn är 4 och 6,5.
Vägen till skolan innebär att man måste korsa en bred, rak 40-väg som många tyvärr tror är motorväg så därav att det ligger år fram innan jag kommer våga släppa iväg dem själva där.

Min son har inga svårigheter, snarare tvärtom. Men han är en grubblare och orolig av sig så om inte det tvärvänder har jag svårt att tro att han själv skulle vilja.

Jag blev släppt vind för våg som liten. Fick som 6-åring själv gå över 90-väg. Blev lämnad ensam i timmar, på landet så långt till grannar. Som 10-åring fick jag passa min lillebror en hel mörk natt mitt i vintern. Det var fruktansvärt och jag bara önskade att de vuxna skulle komma igen. Även jag var en orolig och grubblande själ.

Tycker fortfarande det är obehagligt att vara hemma nattetid när familjen är borta. Då är det tänt i hela huset och jag ser på film tills jag somnar.

Det är jättestor skillnad på en 4-7-åring och en 17-åring. Jag hade hellre lämnat en orolig grubblare själv hemma än en som tror att han kan allt, vet allt och är störst bäst och vackrast. Större risk att den senare ställer till med nåt han inte kan hantera än att den orolige grubblaren gör det. Jag tror att det allra allra flesta 17-åringar kan vara själv hemma en helg utan problem.

 

[Eurydome]

Mina barn är 4 och 6,5.
Vägen till skolan innebär att man måste korsa en bred, rak 40-väg som många tyvärr tror är motorväg så därav att det ligger år fram innan jag kommer våga släppa iväg dem själva där.

Min son har inga svårigheter, snarare tvärtom. Men han är en grubblare och orolig av sig så om inte det tvärvänder har jag svårt att tro att han själv skulle vilja.

Jag blev släppt vind för våg som liten. Fick som 6-åring själv gå över 90-väg. Blev lämnad ensam i timmar, på landet så långt till grannar. Som 10-åring fick jag passa min lillebror en hel mörk natt mitt i vintern. Det var fruktansvärt och jag bara önskade att de vuxna skulle komma igen. Även jag var en orolig och grubblande själ.

Tycker fortfarande det är obehagligt att vara hemma nattetid när familjen är borta. Då är det tänt i hela huset och jag ser på film tills jag somnar.

Men det behöver inte vara svart eller vitt. Hade inte du en väldigt tuff uppväxt öht eller blandar jag ihop dig med någon annan?

 

[TeamLundVer]

Men det behöver inte vara svart eller vitt. Hade inte du en väldigt tuff uppväxt öht eller blandar jag ihop dig med någon annan?

Jo den var väl inte helt optimal

 

[Miks]

Alltså bara tanken på att våra barn vid något tillfälle (om x antal år) själva kommer cykla till skolan får mig halvt panikslagen.

Sen tror jag inte sonen kommer våga vid 17 heller. Dottern är av en annan kaliber så henne lär vi väl få leta efter på byn när hon blir större

Jag tror det kommer ge sig. En nyttig tanke kan vara ”Är det jag som är rädd eller barnet som är rädd”. Är man själv rädd så finns det ju risk att man hämmar barnet och gör det osäkert.

Jag hade lätt hjärtsnörp när jag lät stora barnet, då just fyllda 10 år, åka buss själv till sin nya skola 40 minuter bort. Han sa ”Äsch, vi har ju tränat en gång på att åka buss”. Efter det åker han tunnelbana, spårvagn, tvärbana och buss till dit han vill ta sig.

6 åringen var hypertaggad i onsdags på att få åka skolbussen själv. Hennes kommentar var ”Coolt att första gången jag åker buss så gör jag det helt själv”. Det gick jättebra. Jag var definitivt räddare än henne. ”Le och vinka” intalade jag mig

Mvh Miks

 

[TeamLundVer]

Jag tror det kommer ge sig. En nyttig tanke kan vara ”Är det jag som är rädd eller barnet som är rädd”. Är man själv rädd så finns det ju risk att man hämmar barnet och gör det osäkert.

Jag hade lätt hjärtsnörp när jag lät stora barnet, då just fyllda 10 år, åka buss själv till sin nya skola 40 minuter bort. Han sa ”Äsch, vi har ju tränat en gång på att åka buss”. Efter det åker han tunnelbana, spårvagn, tvärbana och buss till dit han vill ta sig.

6 åringen var hypertaggad i onsdags på att få åka skolbussen själv. Hennes kommentar var ”Coolt att första gången jag åker buss så gör jag det helt själv”. Det gick jättebra. Jag var definitivt räddare än henne. ”Le och vinka” intalade jag mig

Mvh Miks

Ja alltså vi har väl 800m till skolan så inte långt alls men det är ett par barn som blivit påkörda just på den vägen så det känns inte alls bra trots att det är 40km/h som gäller.

 

[Luff]

Jag var femton, föräldrarna åkte till mallorca på sportlovet. 15 dräktiga tackor, en jakthund, en häst, en katt. Jag bar vatten till alla djur och fodrade, eldade i kökspannan så huset var varmt. Alla grannar visste att jag var själv och hade jag behövt hjälp så hade det varit 30 personer här på 20 minuter. När dom kom hem hade jag blivit ihop med traktens mest kända alkoholists lillebror och nästan tänt eld på huset då jag ställt den varma askan lite dumt. Dom fick aldrig reda på hur nära det var att huset brann ner. Jag tyckte det gick hur bra som helst.

 

[Miks]

Ja alltså vi har väl 800m till skolan så inte långt alls men det är ett par barn som blivit påkörda just på den vägen så det känns inte alls bra trots att det är 40km/h som gäller.

Fy vad obehagligt! Då känns det som 3e eller 4e klass kan vara en lämplig ålder för att ta sig över den värsta vägsträckan själv.

I slutet av 1an kan nog min lilla gå själv till skolbussen tänker jag. 30 väg med två övergångsställen.

Mvh Miks

 

[Eurydome]

Ja alltså vi har väl 800m till skolan så inte långt alls men det är ett par barn som blivit påkörda just på den vägen så det känns inte alls bra trots att det är 40km/h som gäller.

Det hade jag inte heller tyckt känns bra. Och då är jag väldigt onojig.

 

[TinyWiny]

Ja alltså vi har väl 800m till skolan så inte långt alls men det är ett par barn som blivit påkörda just på den vägen så det känns inte alls bra trots att det är 40km/h som gäller.

Sådant är så fruktansvärt obehagligt. Hastigheten blir en falsk säkerhet. Mina barn behövde ta sig över en 90 väg för att komma till bussen på gymnasiet. Dålig sikt, mycket trafik, stor korsning och en mycket bred väg gjorde att jag vägrade låta dem gå över själva förren de hade tagit körkort och fått insikt i hur dåligt man ser där som bilist. Faktum är att jag inte ville att de skulle gå över där alls men när de var myndiga fick de ju bestämma själva (och de förstod varför och tog hellre bilen). Där släppte folk över sina barn från de gick i sjuan. Jag ryser bara jag tänker på det.

 

[Kiwifrukt]

Angående att ta sig till och från skolan, det måste ju också vara lite beroende på hur barnet är. Eller om de är flera som kommer ta sig dit och därifrån tillsammans, i vissa åldrar är ju grupptrycket enormt och då hade jag varit mycket mer ”safe” att skicka ungen ensam till skolan än att hen skulle ha sällskap med kompisar som kan få för sig vad som helst.

Jag växte upp med två kilometer från skolan hela tiden från sexårsverksamheten till nian, med undantag från våren i trean till vårterminen i fyran när de byggde om vår skola och vi fick gå i skolan på ett ställe längre bort under tiden. Smal 70-väg utan cykelbana. Från och med att vi flyttade tillbaka, våren i fyran, sa våra föräldrar upp fritids och vi fick själva cykla till skolan. Innan dess åkte vi skolbuss, eller med pappa på morgonen om vi skulle vara på morgonfritids. Det var jag och min lillebror som är två år yngre. Det bodde inga andra barn nära oss, så vi var alltid själva och vi klarade av det bra. Det var verkligen inte den trafiksituation som exempelvis @Imogen beskrev tidigare på den tiden, antingen tog sig ungarna till skolan på samma sätt som vi, eller så de åkte de buss eller med föräldrar om de var på fritids och då var de där redan vid sex-halv sju på morgonen. Vid åtta när skolan började var det typ inte nån som kom i bil. Likadant när vi skulle hem, det var ingen som blev hämtad utan det var antingen skolbuss eller gång/cykel (de flesta var inte berättigade skolskjuts mer än i de absolut lägsta klasserna, som både slutade tidigare och var på fritids i större utsträckning, så de allra flesta cyklade eller gick beroende på hur nära skolan de bodde).

Min yngre lillebror däremot litade inte våra föräldrar på en sekund. När han började trean fick han vara på fritids tills jag slutade (jag gick i nian), sen fick han cykla hem med mig och följa med till stallet. Han hade aldrig fått slippa fritids redan då om han inte haft äldre syskon som såg till att han kom hem ordentligt. Jag minns inte om han fick cykla själv året efter när jag började gymnasiet eller om han fick ta bussen då. Till slut blev ju även han mogen nog att kunna cykla själv, men han var absolut inte redo för det först, trots att han var äldre än vår andra bror när han fick börja. Så det är ju väldigt beroende på hur barnet är som person också?

 

[fio]

Jag var nog 14 när jag var hemma själv, min bror var 16 och farmor och farfar bodde i trappuppgången bredvid. Det gick inget bra Vi skulle ha fest och det spred sig till hela stan . Förutom det så klarade vi oss bra!.

 

[cirkus]

Alltså vår äldsta är extremt mogen för sin ålder, lugn och klok men över min döda kropp att det kommer ske innan han är 17.

Holy shit vad olika det är.

Mina har varit ensamma hemma några dagar från de var 12.

 

[cirkus]

Anledningen är att vid skolan råder fullkomligt trafikkaos varje morgon eftersom vad det känns som varenda förälder skjutsar sina barn dit i bil.

Det där är verkligen ett gissel.
Så var det även för mina barn när de gick i skolan på senare delen av 90-talet.
Nu har de faktiskt styrt upp (jag passerar den skolan varje dag) så att det är gå-tåg istället med en eller ett par föräldrar och en jäkla massa ungar som går ihop