Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Shaggy]

Jag tänkte i generella termer. Vill jag diskutera downs så säger jag downs syndrom, vill jag diskutera aspberger så säger jag aspberger. Men i generella termer använder jag funktionsvariation.

Sant men just inlägget du svarade på rörde sig ju inom ett mycket specifikt område där funktionsvariation hade gjort frågan så oprecis så frågeställaren inte kunde fått svar på sin undran.

 

[Fruentimber]

Sant men just inlägget du svarade på rörde sig ju inom ett mycket specifikt område där funktionsvariation hade gjort frågan så oprecis så frågeställaren inte kunde fått svar på sin undran.

Va? Frågan var om det fortfarande heter förståndshandikapp. Varav jag svarade nej, och gav ett annat alternativ. Mitt svar hade alltså ingenting relaterat till just asperger (annat än att det är en funktionsvariation bland många).

 

[Shaggy]

Va? Frågan var om det fortfarande heter förståndshandikapp. Varav jag svarade nej, och gav ett annat alternativ. Mitt svar hade alltså ingenting relaterat till just asperger (annat än att det är en funktionsvariation bland många).

Jag tolkade frågan som ifall lågbegåvning och asberger hör ihop. Efter skrev så personen att fel ord eventuellt var använt. Det verkar för mig som om vi la frågan i olika faser av den tidigare skrivna texten.

 

[Fruentimber]

Jag tolkade frågan som ifall lågbegåvning och asberger hör ihop. Efter skrev så personen att fel ord eventuellt var använt. Det verkar för mig som om vi la frågan i olika faser av den tidigare skrivna texten.

Ok.

 

[Modest]

Nej, jag skulle åter igen aldrig påstå att det jag säger gäller för alla.
Jag vet mycket väl att alla är olika och att alla inte funkar på samma sätt. Därför är jag också noga med att poängtera det när jag pratar. Och det är ingen som har uppfattat mig som att jag "pratar för alla". Det är bara här på Buke som folk säger det.

Du jämför mig med den bloggaren? Jag är så långt ifrån det som det bara går.
Jag pratar alltid om MITT liv ur MITT perspektiv. Inget annat. Aldrig.

Det här är inte ens en tråd, det är ett dagboksinlägg.

Du säger ju bland annat i videon att du vill "sprida kunskap och information". Om vadå? Vad har du för kunskap? Om din egen upplevelse? Vad ska den tillföra eftersom, precis som du säger, alla har olika upplevelser?

Fast depression är ju psykisk ohälsa. Sen får du väl tolka det som du vill om du känner att du mår bättre av det. Det är ju bra att du har hittat ett sätt att tänka på som du mår bra av. Jag ser psykisk ohälsa som en ohälsa i psyket. Att det helt enkelt finns någon slags obalans där.

Psykisk ohälsa är ett begrepp som är luddigt och därmed sällan användbart. Vi pratar ju aldrig om fysisk ohälsa som något slags eget begrepp, det är mycket tydligare att prata om definitiva diagnoser. Det är verkligen att rekommendera att göra detsamma gällande "psykisk ohälsa", fr a av de skäl som @Hyacinth nämnt. Depression, ADHD, bipolär sjukdom, etc har diagnoskriterier och möjliga behandlingsalternativ och -mål. För det otroligt breda begreppet "psykisk ohälsa" så finns inga ramar, ingen prognos och ingen behandling. Dvs extremt lätt att internalisera och bära med sig på obestämd framtid. Det finns inget konstruktivt i det överhuvudtaget. Att sen dessutom sitta och prata om detta på youtube med loungemusik på repeat i bakgrunden - jag baxnar.

 

[kryddelydd]

Du säger ju bland annat i videon att du vill "sprida kunskap och information". Om vadå? Vad har du för kunskap? Om din egen upplevelse? Vad ska den tillföra eftersom, precis som du säger, alla har olika upplevelser?



Psykisk ohälsa är ett begrepp som är luddigt och därmed sällan användbart. Vi pratar ju aldrig om fysisk ohälsa som något slags eget begrepp, det är mycket tydligare att prata om definitiva diagnoser. Det är verkligen att rekommendera att göra detsamma gällande "psykisk ohälsa", fr a av de skäl som @Hyacinth nämnt. Depression, ADHD, bipolär sjukdom, etc har diagnoskriterier och möjliga behandlingsalternativ och -mål. För det otroligt breda begreppet "psykisk ohälsa" så finns inga ramar, ingen prognos och ingen behandling. Dvs extremt lätt att internalisera och bära med sig på obestämd framtid. Det finns inget konstruktivt i det överhuvudtaget. Att sen dessutom sitta och prata om detta på youtube med loungemusik på repeat i bakgrunden - jag baxnar.

Skönt att se att det är fler än jag som har synpunkter på termen "psykisk ohälsa".
Begreppet täcker (om man tänker på att WHO har beskriver "ohälsa" som "frånvaro av upplevd hälsa") allt från lättare svackor till jättesvår psykos eller maniskt skov eller djup depression eller svår PTSD eller för allt i världen NP-diagnoserna.
Luddigt var ordet, sa Bull.

 

[Niyama]

Ja. Men det handlar om min adhd. Så nej, det är inte motsägelsefullt.

Det är väl svårt att veta exakt vad din "spärr" beror på? Men du räknar inte in adhd i psykisk ohälsa?

 

[Lalinea]

Det är väl svårt att veta exakt vad din "spärr" beror på? Men du räknar inte in adhd i psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa. Är inte det när någon mår dåligt ? Oavsett diagnos eller inte ? Jag vet flera med diagnoser som inte har någon psykiskt ohälsa vad det verkar som

 

[TinyWiny]

Något som jag upplever som enormt förminskande och skamfyllt är att psykisk ohälsa bara är okej att prata om, om personen aktivt försöker må bra. Att är personen tillräckligt sjuk eller inte orkar bli frisk så ska hen heller inte få höras. Psykisk ohälsa är alltså bara okej att prata om om personen har tillfrisknat, eller vet om sin sjukdom/diagnos och kämpar.

Vem tycker det? Att det är som det är kan man såklart prata om oavsett om det handlar om psykiska eller fysiska sjukdomar men i många fall kan det när man är sjuk vara bra att höra någon berätta att hen trots allt blev frisk eller iallafall friskare, att hen trots allt har ett bra liv. Jag är inget för de som typ säger, -titta på mig, jag har det här och det här men gör ändå det omöjliga. Det är nedbrytande för mig. Jag känner mig värdelös som inte också och ser inte dessa som något positivt alls medans de hyllas som människor att se upp till av andra. Men, motsatsen, att få höra att det inte är någon idé ger inte heller något positivt. Jag träffade i min ungdom en man som hade en av de sjukdomar som då jagade mig som värst. Han var i pensionsåldern då och var enormt negativ till alla former av tillfrisknande/bättre mående. Det var så nedslående för mig att få höra att det inte var någon idé, det skulle aldrig bli bättre, jag kunde lika gärna ge upp, att jag verkligen höll på att ge upp. Så det kan vara enormt negativt för någon som är sjuk att få höra hur eländet bara fortsätter eller till och med förvärras oavsett vilken sjukdom det handlar om precis som det kan vara nedbrytande att få höra om någon som har attityden att jag kan minsann, det borde du också! Det behöver inte vara positivt något av det och allt beror så mycket på hur man uttrycker sig. Jag har själv fått frågan flertalet gånger både om att skriva böcker och om att föreläsa om mitt mirakulösa tillfrisknande men jag vill inte det. Jag vill inte stå där som någon som i vissas öron säger att de är misslyckade. Samtidigt vill jag ge andra hopp om ett bättre liv, att mirakel kan hända. Jag är ju inte ens frisk så som nt-människor menar men från det som var till nu är skillnaden enorm.

Det är svårt att uttrycka sig på ett sätt som varken gör andra sjukare (dvs. vara så negativ) eller som ger sken av att de är dåliga (jag kunde! Varför kan inte du!) som inte också och jag tror att det beror så mycket på var man befinner sig själv, ens egen bakgrund och vad omgivningen lägger på en. Får man ständigt höra, men hen kunde ju så blir det aldrig bra men får man höra om någon som ödmjukt berättar om hur hen trots allt lyckades bli bättre, må bättre, få ett bättre liv, så tror jag att det ger det där hoppet som varje människa behöver.

 

[mackan]

Fast jo, jag citerade dig. Jag förstod egentligen ingenting av det du skrev och undrade vad du menade. Men okej, jag gör ett nytt försök.

Jag förstår inte vad du menar med dom här två citaten.

Du har svaret redan i inlägg 737 om du läser igen.

Nej du citerade inte när du sedan skrev en mening /paragraf jag skrivit som du plockade ut i fritext och lade din egen tolkning till det som gör att det framstår som jag påstått det den meningen illustrerar när den klipps loss från sammanhanget. Det är inte att citera.

Är det så svårt för dig att se utifrån denna diskussion här, att din bild av vad som är verklighet i samhället inte delas av alla? Varken ”friska” eller ”sjuka” deltagare som engagerat sig i din tråd (dagbok) ?

”Tabu” är fel begrepp/term utöver det , vilket många gång på gång försökt förklara .

 

[Saeta]

Du säger ju bland annat i videon att du vill "sprida kunskap och information". Om vadå? Vad har du för kunskap? Om din egen upplevelse? Vad ska den tillföra eftersom, precis som du säger, alla har olika upplevelser?



Psykisk ohälsa är ett begrepp som är luddigt och därmed sällan användbart. Vi pratar ju aldrig om fysisk ohälsa som något slags eget begrepp, det är mycket tydligare att prata om definitiva diagnoser. Det är verkligen att rekommendera att göra detsamma gällande "psykisk ohälsa", fr a av de skäl som @Hyacinth nämnt. Depression, ADHD, bipolär sjukdom, etc har diagnoskriterier och möjliga behandlingsalternativ och -mål. För det otroligt breda begreppet "psykisk ohälsa" så finns inga ramar, ingen prognos och ingen behandling. Dvs extremt lätt att internalisera och bära med sig på obestämd framtid. Det finns inget konstruktivt i det överhuvudtaget. Att sen dessutom sitta och prata om detta på youtube med loungemusik på repeat i bakgrunden - jag baxnar.

Om det jag har varit med om. Det är inte svårare än så. Precis som så oändligt många andra gör. Om vi ska utgå från din åsikt så är många föreläsare också helt onödiga i så fall. Du kanske tycker att det är ointressant, men det finns ju dom som inte gör det.

Ja, det är ett luddigt begrepp. Men om en nämner psykisk ohälsa så tror jag dom flesta förstår vad som menas, på ett ungefär. Jag tror inte att någon som har ont i stortån skulle säga att hen lider av psykisk ohälsa. Men visst, jag håller med om att det är ett luddigt begrepp.

Då kommer du troligtvis baxna ännu mer eftersom jag inte kommer sluta göra det jag gör. Bara för att du inte finner det intressant eller givande så finns det andra som gör det

 

[Saeta]

Det är väl svårt att veta exakt vad din "spärr" beror på? Men du räknar inte in adhd i psykisk ohälsa?

Ja, det är det. Men med tanke på att jag inte har varit deprimerad hela mitt liv och inte levt med ångest eller mina fobier hela mitt liv så är det rätt troligt att det har med adhd att göra. Men det spelar egentligen inte roll vad det beror på. Inte för mig iallafall.
Nja, jag är kluven till vad jag tycker angående om adhd är psykisk ohälsa eller inte.
Det lutar åt att jag inte tycker att det är psykisk ohälsa.

 

[Saeta]

Är det så svårt för dig att se utifrån denna diskussion här, att din bild av vad som är verklighet i samhället inte delas av alla? Varken ”friska” eller ”sjuka” deltagare som engagerat sig i din tråd (dagbok) ?

Jag har aldrig någonsin sagt att min uppfattning är densamma som alla andras.

 

[Saeta]

Vem tycker det? Att det är som det är kan man såklart prata om oavsett om det handlar om psykiska eller fysiska sjukdomar men i många fall kan det när man är sjuk vara bra att höra någon berätta att hen trots allt blev frisk eller iallafall friskare, att hen trots allt har ett bra liv. Jag är inget för de som typ säger, -titta på mig, jag har det här och det här men gör ändå det omöjliga. Det är nedbrytande för mig. Jag känner mig värdelös som inte också och ser inte dessa som något positivt alls medans de hyllas som människor att se upp till av andra. Men, motsatsen, att få höra att det inte är någon idé ger inte heller något positivt. Jag träffade i min ungdom en man som hade en av de sjukdomar som då jagade mig som värst. Han var i pensionsåldern då och var enormt negativ till alla former av tillfrisknande/bättre mående. Det var så nedslående för mig att få höra att det inte var någon idé, det skulle aldrig bli bättre, jag kunde lika gärna ge upp, att jag verkligen höll på att ge upp. Så det kan vara enormt negativt för någon som är sjuk att få höra hur eländet bara fortsätter eller till och med förvärras oavsett vilken sjukdom det handlar om precis som det kan vara nedbrytande att få höra om någon som har attityden att jag kan minsann, det borde du också! Det behöver inte vara positivt något av det och allt beror så mycket på hur man uttrycker sig. Jag har själv fått frågan flertalet gånger både om att skriva böcker och om att föreläsa om mitt mirakulösa tillfrisknande men jag vill inte det. Jag vill inte stå där som någon som i vissas öron säger att de är misslyckade. Samtidigt vill jag ge andra hopp om ett bättre liv, att mirakel kan hända. Jag är ju inte ens frisk så som nt-människor menar men från det som var till nu är skillnaden enorm.

Det är svårt att uttrycka sig på ett sätt som varken gör andra sjukare (dvs. vara så negativ) eller som ger sken av att de är dåliga (jag kunde! Varför kan inte du!) som inte också och jag tror att det beror så mycket på var man befinner sig själv, ens egen bakgrund och vad omgivningen lägger på en. Får man ständigt höra, men hen kunde ju så blir det aldrig bra men får man höra om någon som ödmjukt berättar om hur hen trots allt lyckades bli bättre, må bättre, få ett bättre liv, så tror jag att det ger det där hoppet som varje människa behöver.

Självklart är det jättebra att höra om folk som tagit sig upp från exempelvis en depression. Det är peppande och det ger hopp om att en själv kan lyckas. Men för _egen del_ så upplevde jag att det endast pratades om de som lyckades. De som inte lyckades, de fick inte höras. För de är inte peppande. Och när en fortfarande är kvar längst ner i skiten så är det svårt att uppskatta sånt som är bra för en och ta till sig av positiva saker. Då har det iallafall för mig varit skönt att få höra att det är okej att faktiskt vara sjuk. En är inte en sämre person för att en inte orkar.

Jag har inte sagt att det är positivt för alla. Åter igen. Jag VET att alla är olika och upplever allt olika. Därför är det svårt att anpassa sig så att alla blir nöjda och glada. Det handlar liksom inte om att hylla någons dåliga mående.

 

[MJLee]

Dagens skörd i pressen:
https://www.svd.se/farligt-fastna-i-tystnad-om-foralders-sjalvmord
https://www.svd.se/mattias-sunneborn-pappas-sjalvmord-har-forstort-mycket-i-mitt-liv
https://www.svd.se/barn-kan-undra-var-jag-inte-vard-att-leva-for
https://www.svd.se/om/prata-om-sjalvmord

Dessa och andra artiklar handlar väl just om hur farligt det är att fastna i tystnaden. Att inte prata om psykiskt mående tills det är för sent vilket till en viss del stöder @Saeta åsikter. Jag tycker att tonen i tråden/dagboken har blivit onödigt hård och dogmatisk - på båda sidor och att det anas en liten förtäckt ton av, ryck upp dig nu, om du går si och så kommer du att känna dig bättre. Vilket är ungefär det värsta man kan säga till en person som mår dåligt. Och tror jag, att alla som mått dåligt fått höra någon gång.

Att säga att internet allmänt och enbart är den negativt triggande faktorn är en del av sanningen, det kan vara både positivt och negativt. Två exempel.

En ung kille i USA chattar med en kvinna i Sverige. Plötsligt känner sig kvinnan yr, hon är på väg att bli medvetslös men lyckas uppge sin adress i Sverige. Killen i USA ringer till polisen i Sverige som hittar kvinnan medvetslös efter en hjärtattack. Hon förs omedelbart till akuten och det råder inga tvivel om att killen i USA räddat hennes liv.

En ung kvinna vill begå självmord och live streamar. Hon hetsas till att göra det av många som följer streamen. Till slut gör hon det. Ett liv räddat, ett liv dödat. En kvinna skulle med stor sannolikhet ha dött, en ung kvinna skulle, antagligen, ha överlevt. Båda pga internet.

Jag vill understryka att på inget sätt vill jag förringa eller bagatellisera @NookNook fruktansvärda tragedi och hennes mod att öppet berätta att för hens syskon spelade internet en avgörande och tragisk roll. Men, anorexi med dödlig utgång fanns långt innan internet. Man kan inte göra en allmän och svepande slutsats på grundval av en eller några individer, vilket vi diskuterat tidigare i tråden att @Saeta gjort.

Det känns ibland i tråden att man glömmer att psykisk sjukdom faktiskt har en biologisk orsak. Att hjärnkemin eller synapserna i hjärnan är rubbade vilket är den bakomliggande orsaken till måendet. Ingen säger åt mig att, ryck upp dig nu, sluta vara diabetiker - jo en nöt gjorde det tro det eller inte. Om du gör det här och det kommer du att må bättre. Helt sant. Men mitt fysiska mående är också permanent men kan hållas under kontroll med medicinering och livsstil. Jag är begränsad i arbetslivet pga att jag inte ska/bör jobba natt eller skift. Jag kan inte arbeta långa arbetspass, tio, tolv timmar, i sträck. Jag behöver ha tillgång till kylskåp om jag jobbar på annan arbetsplats, osv. Det här begränsar mitt arbetsliv, precis som psykisk sjukdom begränsas av andra orsaker. Ja, @Lovisaleonora har rätt att ett socialt sammanhang med lagom mycket krav kan i många fall vara positivt. Och att försörja sig själv ger självförtroende och glädje. Men första hindret är hur dessa arbeten ska formas utifrån individens behov - arbetsträning är ett relativt vanligt verktyg när man är på väg tillbaka men även där kan det ofta fastna. Vissa behöver pushas och ställas mer krav på, andra behöver behandlas mer varsamt eftersom en hårdare approach skulle göra måendet sämre. Det krävs mer forskning, mer kunskap och kompetens om hur psykisk sjukdom kan och ska integreras i dagens samhälle. Det behövs radikalt ökat samarbete mellan vården, FK, AF och alla andra bokstavsförkortningar. Individer idag faller mellan stolarna, det är enklare och billigare att avfärda dem som oförmögna att arbeta. DET finns det alldeles för lite diskussion om anser jag. Vårt samhälle idag har blivit hårt och kallt och många som är normbrytande lämnas bakom resten av den (friska) befolkningen.

 

[mackan]

Jag har aldrig någonsin sagt att min uppfattning är densamma som alla andras.

Nej det har du inte, men varför tar du på dig rollen att tala för andra ang psykisk ohälsa, med påståenden som att det finns ett TABU i samhället osv ?
Vad anser du att andra lär sig av dig ?

 

[mackan]

@MJLee jag håller inte med om alls att tråden uttrycker ”ryck upp dig” , förringande ang mental ohälsa osv.

Däremot blir många illa berörda när någon uttrycker sig som att den talar för alla och påstår att psykisk ohälsa är tabu och inget samhället alls uppmärksammar, inte förstår, inte prioriterar, inte lägger stora resurser på, osv.

Som tidigare kommenterat så blir det oerhört störande och bekymmersamt i min värld, att någon mitt uppe i psykisk ohälsa gör det till en stor del av sin tillvaro att på sociala media ”informera” andra osv.

Sen vet jag inte hur du tolkat det som att sociala media i sig självt skulle blivit anklagat för att enbart vara negativt ? Det är väl ingen som ens snuddat vid att påstå det ?

 

[Saeta]

Dessa och andra artiklar handlar väl just om hur farligt det är att fastna i tystnaden. Att inte prata om psykiskt mående tills det är för sent vilket till en viss del stöder @Saeta åsikter. Jag tycker att tonen i tråden/dagboken har blivit onödigt hård och dogmatisk - på båda sidor och att det anas en liten förtäckt ton av, ryck upp dig nu, om du går si och så kommer du att känna dig bättre. Vilket är ungefär det värsta man kan säga till en person som mår dåligt. Och tror jag, att alla som mått dåligt fått höra någon gång.

Att säga att internet allmänt och enbart är den negativt triggande faktorn är en del av sanningen, det kan vara både positivt och negativt. Två exempel.

En ung kille i USA chattar med en kvinna i Sverige. Plötsligt känner sig kvinnan yr, hon är på väg att bli medvetslös men lyckas uppge sin adress i Sverige. Killen i USA ringer till polisen i Sverige som hittar kvinnan medvetslös efter en hjärtattack. Hon förs omedelbart till akuten och det råder inga tvivel om att killen i USA räddat hennes liv.

En ung kvinna vill begå självmord och live streamar. Hon hetsas till att göra det av många som följer streamen. Till slut gör hon det. Ett liv räddat, ett liv dödat. En kvinna skulle med stor sannolikhet ha dött, en ung kvinna skulle, antagligen, ha överlevt. Båda pga internet.

Jag vill understryka att på inget sätt vill jag förringa eller bagatellisera @NookNook fruktansvärda tragedi och hennes mod att öppet berätta att för hens syskon spelade internet en avgörande och tragisk roll. Men, anorexi med dödlig utgång fanns långt innan internet. Man kan inte göra en allmän och svepande slutsats på grundval av en eller några individer, vilket vi diskuterat tidigare i tråden att @Saeta gjort.

Det känns ibland i tråden att man glömmer att psykisk sjukdom faktiskt har en biologisk orsak. Att hjärnkemin eller synapserna i hjärnan är rubbade vilket är den bakomliggande orsaken till måendet. Ingen säger åt mig att, ryck upp dig nu, sluta vara diabetiker - jo en nöt gjorde det tro det eller inte. Om du gör det här och det kommer du att må bättre. Helt sant. Men mitt fysiska mående är också permanent men kan hållas under kontroll med medicinering och livsstil. Jag är begränsad i arbetslivet pga att jag inte ska/bör jobba natt eller skift. Jag kan inte arbeta långa arbetspass, tio, tolv timmar, i sträck. Jag behöver ha tillgång till kylskåp om jag jobbar på annan arbetsplats, osv. Det här begränsar mitt arbetsliv, precis som psykisk sjukdom begränsas av andra orsaker. Ja, @Lovisaleonora har rätt att ett socialt sammanhang med lagom mycket krav kan i många fall vara positivt. Och att försörja sig själv ger självförtroende och glädje. Men första hindret är hur dessa arbeten ska formas utifrån individens behov - arbetsträning är ett relativt vanligt verktyg när man är på väg tillbaka men även där kan det ofta fastna. Vissa behöver pushas och ställas mer krav på, andra behöver behandlas mer varsamt eftersom en hårdare approach skulle göra måendet sämre. Det krävs mer forskning, mer kunskap och kompetens om hur psykisk sjukdom kan och ska integreras i dagens samhälle. Det behövs radikalt ökat samarbete mellan vården, FK, AF och alla andra bokstavsförkortningar. Individer idag faller mellan stolarna, det är enklare och billigare att avfärda dem som oförmögna att arbeta. DET finns det alldeles för lite diskussion om anser jag. Vårt samhälle idag har blivit hårt och kallt och många som är normbrytande lämnas bakom resten av den (friska) befolkningen.

Det här inlägget borde folk skriva ut och sätta upp i lunchrummet på alla arbetsplatser.
Så otroligt bra och välformulerat!

 

[Saeta]

Nej det har du inte, men varför tar du på dig rollen att tala för andra ang psykisk ohälsa, med påståenden som att det finns ett TABU i samhället osv ?
Vad anser du att andra lär sig av dig ?

Jag tar inte på mig någon roll. Jag väljer att prata om det och det är fritt att välja att ta del av det.

 

[Saeta]

@MJLee jag håller inte med om alls att tråden uttrycker ”ryck upp dig” , förringande ang mental ohälsa osv.

Däremot blir många illa berörda när någon uttrycker sig som att den talar för alla och påstår att psykisk ohälsa är tabu och inget samhället alls uppmärksammar, inte förstår, inte prioriterar, inte lägger stora resurser på, osv.

Som tidigare kommenterat så blir det oerhört störande och bekymmersamt i min värld, att någon mitt uppe i psykisk ohälsa gör det till en stor del av sin tillvaro att på sociala media ”informera” andra osv.

Sen vet jag inte hur du tolkat det som att sociala media i sig självt skulle blivit anklagat för att enbart vara negativt ? Det är väl ingen som ens snuddat vid att påstå det ?

Vadå mitt uppe i? Fast iofs, nu menar du inte mig utan du syftar inte på någon speciell person? Eller?