Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[EmmaBovary]

Jag har ju en mer eller mindre kronisk depression. Men jag ser det som en depression, inte som att jag lider av psykisk ohälsa. För mig är det en viktig skillnad, inte för att jag skäms men det skapar ett förhållningssätt. Det är som en allergi jag medicinerar men som inte får hindra mig i livet annat än vid akuta tillfällen. Psykisk ohälsa känns för mig mer som ett permanent tillstånd, och så mycket tänker jag inte acceptera. Det skulle hindra mig i livet.

Det är ändå lite intressant, min depression är också enligt läkare att betrakta som kronisk, men för mig känns det enklare att tala i termer av att jag lider av psykisk ohälsa eftersom att det paraplyet kan inkludera min ångestproblematik och mina sömnsvårigheter också (som förstås kan härledas till depressionen). För mig blir det mindre laddat, och ett enklare förhållningssätt. I samtal med psykiatrin så talas det ju såklart om de olika delarna mer specifikt, men i samtal med andra känns ett vidare begrepp mer behändigt. Sedan måste jag säga att jag personligen ser psykisk ohälsa som ett mindre permanent tillstånd än nämnda depression tex.

 

[kryddelydd]

Det här hör egentligen inte tråden till, men jag får ibland uppfattningen om att olika användare bemöts på olika sätt när det kommer till psykisk ohälsa. Jag tänker inte peka ut någon men det finns ett par bukefalister som ofta skriver om sitt dåliga mående, och möts med väldigt förstående kommentarer, som också innehåller bekräftelser på att hen faktiskt är sjuk, "klart du inte ska göra si eller så, du är faktiskt sjuk", och liknande. Flera som skrivit i denna tråd svarar också i de trådarna, med en helt annan ton. Jag vet inte, men det känns väldigt motsägelsefullt på något vis, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Samtidigt blir det ett mindre kaos när @Saeta startar trådar, och det spårar lätt ur till att handla om hen som person, misstänkliggörande om att inte vara tillräckligt sjuk etc, och @Grazing har i ett par inlägg antytt om att hen planerar att avsluta sitt liv - vilket verkar bemötas med tystnad. Jag blir väldigt förbryllad. Och oroad.

@Grazing, jag hoppas att du får den hjälp du behöver för att inse att du är en värdefull människa som behövs på denna jord. Man kan vända sitt mående, om man tar emot hjälpen för det. Jag förstår att saker och ting kan kännas nattsvart, men om man inte hittar sitt ljus kan man skapa det själv, myrsteg för myrsteg. Livet kan bli bättre, även om det inte känns så just nu. Jag skickar virtuellt stöd och en kram, om du vill ha den. Du kan när som helst skicka ett PM om du skulle vilja.

PM

 

[Shaggy]

Det här hör egentligen inte tråden till, men jag får ibland uppfattningen om att olika användare bemöts på olika sätt när det kommer till psykisk ohälsa. Jag tänker inte peka ut någon men det finns ett par bukefalister som ofta skriver om sitt dåliga mående, och möts med väldigt förstående kommentarer, som också innehåller bekräftelser på att hen faktiskt är sjuk, "klart du inte ska göra si eller så, du är faktiskt sjuk", och liknande. Flera som skrivit i denna tråd svarar också i de trådarna, med en helt annan ton. Jag vet inte, men det känns väldigt motsägelsefullt på något vis, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Samtidigt blir det ett mindre kaos när @Saeta startar trådar, och det spårar lätt ur till att handla om hen som person, misstänkliggörande om att inte vara tillräckligt sjuk etc, och @Grazing har i ett par inlägg antytt om att hen planerar att avsluta sitt liv - vilket verkar bemötas med tystnad. Jag blir väldigt förbryllad. Och oroad.

@Grazing, jag hoppas att du får den hjälp du behöver för att inse att du är en värdefull människa som behövs på denna jord. Man kan vända sitt mående, om man tar emot hjälpen för det. Jag förstår att saker och ting kan kännas nattsvart, men om man inte hittar sitt ljus kan man skapa det själv, myrsteg för myrsteg. Livet kan bli bättre, även om det inte känns så just nu. Jag skickar virtuellt stöd och en kram, om du vill ha den. Du kan när som helst skicka ett PM om du skulle vilja.

Jag har inte riktigt samma känsla som du har.
I något fall så bekräftar folk en användares sjukdom eftersom h*n inte verkar ha tagit till sig att h*n är sjuk. Det första steget i tillfrisknandet är att förstå att man är sjuk. Om samma användare då även envisas med att försöka fortsätta sitt liv helt som innan och blir förtvivlad över att h*n inte orkar så är det väldigt naturligt att försöka få personen att minska kraven på sig själv. Det handlar återigen om det där brutna benet. När frakturen är ny och innan man lagt den tillrätta så måste man vila helt, när benet är gipsat ska man så fort som möjligt försöka komma ut och leva men utan att belasta för mycket.
I TS fall så vet hon att hon är sjuk vilket gör att den första delen redan är avklarad. Om man där fortsätter att bekräfta sjukdomen så göder man, i min värld, bara sjukdomen utan att hjälpa människan. Att TS dessutom envisas med att använda en terminologi som är totalt felaktig gör dessutom att folk blir irriterade på oförmågan att lyssna.

 

[Shaggy]

Nej, det behöver inte bara handla om det sociala samspelet. Nej, förståndshandikapp är ett föråldrat ord. Jag använder mig helst av begreppet funktionsvariation.

Fast funktionsvariation säger faktiskt bara att man har någon typ av problem vill man specificera typen av problem är ordet värdelöst. Det kan betyda att du har Downssyndrom eller att du har en stelopererad armbåge. Nej ordet förståndshandikapp är kanske inte så diplomatiskt men i det inlägg det användes sa det betydligt mycket mer än funktionsvariation. Asberger säger som @Lalinea funderade på inget om personen begåvning det är däremot en funktionsnedsättning eller som du föredrar att säga en funktionsvariaton.

 

[Saeta]

TS verkar ha 0 koll på utbildning o yrkesroll vad gäller psykologer o psykiatriker, samt hur terapeuter rbetar.

Men alltså va? Ursäkta?

 

[Saeta]

Nej och ett problem är ju att en del psykiskt sjuka upplever det som att man skuldbelägger dem, när man även för fram hur anhöriga drabbas. Det är ju bara att se på hur enstaka användare reagerat i den här tråden.

Det är svårt vid vissa diagnoser, dit psykiska diagnoser hör, att kunna diskutera på ett objektivt, sakligt och övergripande plan.
För någon (ibland du) tar till sig som personlig kritik när det avses som ett generellt uttalande. Man tror att man blir personligen ifrågasatt när någon framför en avvikande åsikt från den egna. Den som känner sig personligen ifrågasatt, känner sig kränkt och nedvärderad och inte tagen på allvar.
Helt felaktigt, eftersom avsikten var att framföra något generellt.

Rent generellt tror jag att det är svårt att delta i den här typen av diskussion när man fortfarande är väldigt präglad av sin sjukdom. När man är mer tillfrisknad, är det lättare att diskutera på ett generellt plan för man har då många gånger fått insikter om att det man tyckte när man var sjuk faktiskt inte var så bra/hjälpande/konstruktivt och att sjukdomen ställer till mycket med våra reaktioner och tankar.

Absolut, håller med.
Anledningen till varför jag tar åt mig personligen är nog för att jag känner igen mig mycket i det folk pratar om, och när vissa pratar direkt till mig så tror jag också att det handlar om mig.

Det är mycket jag kommit underfund med sen jag mådde som sämst. Idag har jag som sagt koll på min psykiska ohälsa och jag kan hantera den. Jag vet hur jag ska göra när jag mår sämre för att få en dräglig tillvaro. Jag vet hur jag ska göra för att må bättre och jag vet hur jag ska göra för att inte falla ner djupare. Sen hör det såklart till att när ångesten är som starkast så tappar jag mina verktyg. Men jag vet samtidigt om att jag har ångest. Jag är inte på plan 0. Samma med depressionen som ändå går lite hand i hand med ångest. Jag vet att jag är mer deprimerad på vintern (som så många andra) och jag vet hur jag ska hantera det. Jag har mina verktyg där också. Men för egen del är det också viktigt att acceptera att läget är som det är. Jag måste tillåta mig själv att falla. För om jag hela tiden försöker klamra mig fast och mota bort ångesten och depressionen så blir det tillslut som ett vulkanutbrott fast med baksug. Men det är så jag fungerar.

 

[Saeta]

Idag mår jag som regel bra. Jag har väl som alla människor bättre och sämre dagar.
Det som finns kvar är faktiskt en dödslängtan. Jag väntar liksom på att livet ska gå förbi så jag slipper detta. Vilket är en rätt märklig tanke.
Ibland bara jag önskar mig att jag kunde vara med om en olycka så jag skulle få lämna livet.
Det märkliga i de här tankarna är att jag egentligen mår bra. Jag är glad, kanske rent av lycklig över att ha kunnat skaffa det liv jag vill ha.
Ett vettigt jobb som dessutom är tillräckligt välbetalt för att jag ska kunna hålla på med hästarna så som jag vill. Utveckling med hästarna.
Känner många fantastiska, snälla och hjälpsamma människor.

Men längtar ändå efter att min tid på jorden skulle vara färdig, slut.

Självmord tänker jag inte så mycket på numera, men jag önskar att helt passivt få dö. Faktiskt.
Och nej, det är inte ett dugg synd om mig.
Det är märkligt men inte tragiskt.

Det glädjer mig verkligen att du mår bra idag.
Nu spekulerar jag bara, men kan det vara så att du känner att du är tillfreds med att "om jag dör så dör jag" (ursäkta om jag låter klumpig, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig). Efter att ha hört folk som talat om att innan dom försökt ta sitt liv så brukar dom liksom kunna slappna av. Att när "planerna och tankarna" är färdiga så kan dom andas ut och kanske till och med må rätt bra.
Kan det vara något sånt? Att även om du inte planerar att dö (vilket jag verkligen hoppas att du inte gör!) så är du okej med tanken. Och det i sig kanske kan vara lugnande? Och att det är svårt att få ihop dom två tankarna.

 

[Niyama]

Idag har jag som sagt koll på min psykiska ohälsa och jag kan hantera den. Jag vet hur jag ska göra när jag mår sämre för att få en dräglig tillvaro.

Det du skriver är så motsägelsefullt. Alldeles nyss skrev du ju en tråd om din "spärr", som du inte alls kunde hantera och hade noll verktyg för.

 

[Saeta]

Ja, jag förstår vad du menar.
Men jag tänker att vi behöver försöka hålla ordning på semantiken i en diskussion.
När vi pratar om en persons upplevelse så kan det vara klokt att betona att det är en upplevd sanning och en upplevelse, inte en (objektiv) sanning.
Ungefär som att jag beskrev skillnaden mellan påstående och upplevelse.
Det kan vara viktigt för diskussionens skull att skilja mellan upplevelse och sanning. Sanning är ju ett mer objektivt ord.

Typ: 1+1=2. Det är sanning.
Men jag räknar med synergistiska effekter så jag tycker (min upplevelse, min sanning) är att 1+1 blir 3. Det är min upplevelse men det är ju inte sant.

Ja, det har du rätt i.
Det är ju inte alltid så lätt att tolka en text eftersom folk läser allt olika, med olika tonlägen osv.

 

[kryddelydd]

Det glädjer mig verkligen att du mår bra idag.
Nu spekulerar jag bara, men kan det vara så att du känner att du är tillfreds med att "om jag dör så dör jag" (ursäkta om jag låter klumpig, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig). Efter att ha hört folk som talat om att innan dom försökt ta sitt liv så brukar dom liksom kunna slappna av. Att när "planerna och tankarna" är färdiga så kan dom andas ut och kanske till och med må rätt bra.
Kan det vara något sånt? Att även om du inte planerar att dö (vilket jag verkligen hoppas att du inte gör!) så är du okej med tanken. Och det i sig kanske kan vara lugnande? Och att det är svårt att få ihop dom två tankarna.

Jag tycker inte att du uttryckte dig klumpigt här.
När jag dör, så dör jag. Ganska skönt faktiskt.

Jo, jag är ganska glad över att livet är ändligt.

 

[Saeta]

Nej, jag tror faktiskt inte det.
Jag tror faktiskt att @Saeta inte förstår vad du avsåg.
TS uppfattar många inlägg väldigt bokstavligt och verkar ha mycket svårt att förstå paralleller utom om man beskriver väldigt tydligt att det är en parallell.

Det gör jag verkligen. Jag har jättesvårt att förstå hur en inte kan tolka något bokstavligt. Om någon skriver att den är hungrig så tror jag ju att den är hungrig. Kanske dåligt exempel, men ja, jag tolkar allt väldigt bokstavligt. Jag har också svårt för paralleller ja, om de inte förklaras tydligt. Lite därför jag haft svårt att hänga med i skolan (även om jag klarade det ändå!). Många lärare var inte speciellt pedagogiska.

 

[Saeta]

Jag upplevde sista tiden på gymnasiet att det visst var "tufft " att ha adhd som exempel.
Innan användes damp som ett skällsord.
På senare år verkar var och varannan människa som är pytteyttelite för glad ha adhd

Håller med. Jag kan fortfarande höra ungar som använder damp som skällsord. Eller typ "jag får daaaamp" om hen blir lite arg eller irriterad. Men det sägs ju inte i samma utsträckning som förr vilket är bra.
Och verkligen, det är ju många som säger att dom har "en släng av adhd". Det får ju själva diagnosen att framställas som "mindre".

Att må psykiskt dåligt är absolut inte en trend. Men tror alltför många blir sin diagnos. Som adhd. Det kan ofta vara en tillgång istället. Jag har adhd och utan min adhd hade jag inte tagit för mig så mycket om jag får gissa. Jag är väldigt framåt och ser till att få det jag vill ha. Och är kanskr lite för glad och pratsam emellanåt och om det verkligen är adhd eller ett personlighetsdrag är en gåta. Men i detta århundraden kallas det diagnos och mycket man hör om adhd är negativt negativt

Jag ser min ad(h)d som något positivt. Inte bara, men det finns många fördelar med diagnosen enligt mig själv. Tyvärr är det ju inget som läkare pratar om, där tas bara de negativa delarna upp. Det är nästan som att det är förbjudet att se sin adhd som något positivt hos vissa läkare enligt min uppfattning. Jag tycker att det ska pratas om hela alltet kring adhd. Inte bara det negativa.
Jag har visserligen add, som nu inte heter det längre utan nu heter det adhd (så därför säger jag adhd). Men iallafall så är det ju samma diagnos bara det att jag saknar hyperaktiviteten som är vänd inåt istället. Och jag vet ju inte heller om det är personlighetsdrag eller adhd, jag har varit så här hela livet. Jag fick min diagnos för bara några år sen så jag själv har inte blivit annorlunda.

Jag ÄR ju inte adhd. Jag är jag som har adhd varken sämre eller bättre.

 

[Saeta]

Det du skriver är så motsägelsefullt. Alldeles nyss skrev du ju en tråd om din "spärr", som du inte alls kunde hantera och hade noll verktyg för.

Ja. Men det handlar om min adhd. Så nej, det är inte motsägelsefullt.

 

[Saeta]

Jag tycker inte att du uttryckte dig klumpigt här.
När jag dör, så dör jag. Ganska skönt faktiskt.

Jo, jag är ganska glad över att livet är ändligt.

Lite så kan jag också känna faktiskt. Jag vill ju inte dö. Men det kan kännas skönt att tänka så ibland.

 

[kryddelydd]

Lite så kan jag också känna faktiskt. Jag vill ju inte dö. Men det kan kännas skönt att tänka så ibland.

Fast där är det skillnad mellan dig och mig.
Jag vill dö.
Eller åtminstone vara död.
Eller åtminstone slippa leva.

Fast jag har inte tänkt göra något åt saken själv.

 

[Saeta]

Fast där är det skillnad mellan dig och mig.
Jag vill dö.
Eller åtminstone vara död.
Eller åtminstone slippa leva.

Fast jag har inte tänkt göra något åt saken själv.

Jo det är skillnad. Glömde tillägga det.
Det är bra att du inte vill göra något åt det!

 

[monster1]

Jo, fast utifrån hur mycket psykisk ohälsa, och samhällsstrategier för att minska psykisk ohälsa, diskuteras och debatteras så ligger ju mycket av den obekväma upplevelsen i individen själv.

Jag brukar sällan beröra det, utom gentemot människor jag känner väldigt väl, hur jag mådde under många år.
Jag hade en depression.
Jag tänkte dagligen på självmord i drygt tio års tid.
Ibland låg jag i sängen på kvällarna och tänkte på självmord och njöt faktiskt lite av hur det skulle såra familjen. Eventuellt.
Sedan kom jag på att de kanske skulle bli glada om jag dog, och då tyckte jag synd om mig själv i stället för ingen tyckte om mig.
Jag ville inte prata med någon, under väldigt många år, om detta. Och det är som sagt inget som jag vanligen berör.

Jag tror inte att någon här dömer mig för att jag berättar detta.
Snarare misstänker jag, utifrån tidigare situationer då jag faktiskt berättat, att folk känner sympati.

Men varför skulle jag vilja basunera ut åt höger och vänster att jag (också) varit självmordsnära?
Jag har gjort ett par (i ärlighetens namn, men så kändes det inte när jag var 13 år) ganska patetiska försök att ta livet av mig.
Jag gick och kollade, när ingen såg, vad det fanns för tabletter i läkemedelslådan i köket hemma hos föräldrarna.
I sanningens namn hade jag ingen koll, för jag trodde att de fem-tio tabletter som pappa en gång fått förskrivna mot tandvärk, skulle räcka att ta livet av mig med. Och jag tyckte att det var jättebra att veta att det fanns tabletter som jag kunde ta livet av mig med.

Men vem har egentligen nytta av att jag berättar detta?
Att jag letade upp grenar att fästa rep för att hänga mig,
att jag räknade piller,
att jag skar mig i handleden,
att jag övervägde att kasta mig framför en lastbil,
att jag övervägde att hoppa ner från nionde våningen där jag bodde (det som hindrade mig var egentligen vetskapen att jag skulle kunna överleva),
att jag övervägde att hoppa i Lule älv

och alla andra sätt jag övervägde under rätt många år.

Det hjälper inte mig.
Det hjälper knappast dig heller?
Eller någon annan som mår dåligt.

Du kan väl berätta om att du en gång mådde så och idag har ett fungerande liv pga av xxx. Det finns ju även poänger att berätta om att man som fullt fungerande människa faktiskt har mått dåligt. Att det inte är något som enbart drabbar människor som lever i utanförskap att det inte handlar om andra utom om oss. En kollega tog livet av sig för några veckor sedan, ung kille framtiden för sig, ingen hade förstått att han mådde dåligt. En bekants pappa gick bort på samma vis, med undantaget att man visste att han vara nere men inte hur illa det var. Det pratas verkligen inte i alla kretsar och framför allt vet inte alla hur man ska få hjälp och hur mycket hjälp och stöd det faktiskt finns att få.

 

[Fruentimber]

Jag har inte riktigt samma känsla som du har.
I något fall så bekräftar folk en användares sjukdom eftersom h*n inte verkar ha tagit till sig att h*n är sjuk. Det första steget i tillfrisknandet är att förstå att man är sjuk. Om samma användare då även envisas med att försöka fortsätta sitt liv helt som innan och blir förtvivlad över att h*n inte orkar så är det väldigt naturligt att försöka få personen att minska kraven på sig själv. Det handlar återigen om det där brutna benet. När frakturen är ny och innan man lagt den tillrätta så måste man vila helt, när benet är gipsat ska man så fort som möjligt försöka komma ut och leva men utan att belasta för mycket.
I TS fall så vet hon att hon är sjuk vilket gör att den första delen redan är avklarad. Om man där fortsätter att bekräfta sjukdomen så göder man, i min värld, bara sjukdomen utan att hjälpa människan. Att TS dessutom envisas med att använda en terminologi som är totalt felaktig gör dessutom att folk blir irriterade på oförmågan att lyssna.

Jag kan hålla med, men jag tror fortfarande att det ändå ligger något personligt i bemötandet från vissa håll. Vilket i sig kanske är helt naturligt, alla kommer inte överens med alla, men en del inlägg med fula pikar och misstänksamhet är ju bara personligt riktade och tillför ju diskussionen i sig ingenting alls. Då är det bara något mot användaren i sig som bara måste bubbla ut i någon form av sur halsbränna. Vilket ju är allt annat än passande i en tråd om psykisk ohälsa, vilket också gör det hela otroligt osmakligt. Men det är som sagt min känsla.

Tillägg: det finns trådar där TS (alltså inte Saeta) är fullt medveten om hens sjukdom, men bemötandet är detsamma som jag beskrev, eller åtminstone i en väldigt vänlig ton.

 

[Fruentimber]

Fast funktionsvariation säger faktiskt bara att man har någon typ av problem vill man specificera typen av problem är ordet värdelöst. Det kan betyda att du har Downssyndrom eller att du har en stelopererad armbåge. Nej ordet förståndshandikapp är kanske inte så diplomatiskt men i det inlägg det användes sa det betydligt mycket mer än funktionsvariation. Asberger säger som @Lalinea funderade på inget om personen begåvning det är däremot en funktionsnedsättning eller som du föredrar att säga en funktionsvariaton.

Jag tänkte i generella termer. Vill jag diskutera downs så säger jag downs syndrom, vill jag diskutera aspberger så säger jag aspberger. Men i generella termer använder jag funktionsvariation.

 

[Saeta]

Något som jag upplever som enormt förminskande och skamfyllt är att psykisk ohälsa bara är okej att prata om, om personen aktivt försöker må bra. Att är personen tillräckligt sjuk eller inte orkar bli frisk så ska hen heller inte få höras. Psykisk ohälsa är alltså bara okej att prata om om personen har tillfrisknat, eller vet om sin sjukdom/diagnos och kämpar.