Tack så mycket. Jag ber om ursäkt för att mina inlägg kan låta lite hårda, det är svårt att låta bli att svara i affekt gällande ett ämne som är känsligt för mig, men jag ska försöka svara på ditt inlägg så sakligt jag kan för jag hoppas verkligen att jag ska kunna nå fram med det jag vill säga. Det drabbar så många ungdomar i vårt land och det är så himla tragiskt och vi måste försöka få till en förändring. Det är här jag inte håller med dig alls i hur vi får till den här förändringen.
Jag ser ingen fara med att inte ha youtube-videor eller bloggar utgivna av sjuka personer alls. Jag tycker att i många sjukas liv så får sjukdomen alldeles för stor plats och det måste göras något åt. Det är inte den friska människan bakom sjukdomen som söker stöd och gemenskap från likasinnade i de här fallen - det är sjukdomen, och ju mer plats den får i ens liv desto mer fäste får den och tillslut tar den över helt. Ju mer sjukdomen tar över desto svårare är det att bli av med den. Sedan ställer jag mig också alltid frågan - är det värt det om det så skulle vara bara en enda person som skulle titta på din youtube-video och påverkas negativt av den, är det då ändå värt det att lägga upp den där videon? Jag VET att sådant skadar, jag har sett det.
Jag kan däremot se en poäng med information från människor som blivit friska/lärt sig hantera sin sjukdom. Det är något positivt att sträva efter. Om hen som har samma sjukdom som jag blivit frisk så finns det hopp för mig med. Nu menar jag inte att alla kan bli friska , men vi måste fokusera mindre på själva sjukdomen och mer på livet efter sjukdomen. Det är det man ska vilja sträva efter, inte förståelse för sjukdomen i sig.
Jag vill ställa en fråga till dig, jag antar att vi kan vara överrens om båda två att vi vill se ett samhälle med så få sjuka människor som möjligt? Nolltolerans, ingen ska behöva vara sjuk i dessa vidriga sjukdomar - vad tror du blir bättre av att man som sjuk berättar om sin sjukdom på nätet inför tusentals ungdomar. Tänker du att det hjälper andra att bli friska genom att höra berättelser om andra människors ångest/ätstörningar/självskador? Obs, det är skrivet utan ironi, en uppriktigt menad fråga.
Har du läst forskning på detta? Finns det bevis som stöder din tes om att ju mer vi talar om psykisk ohälsa desto fler människor i samhället kommer att bli friska och må bättre?
Det har aldrig talats så mycket om psykisk ohälsa i Sverige som det görs idag. I samband med internets intåg går det inte att komma undan, man ser det överallt. Unga människor som är öppna med sina diagnoser, bloggar, youtube, forum osv. Tom här på Bukefalos finns väl en tråd för de som lider av psykisk ohälsa. Så vi kan ju enas om att det är ett faktum att vi pratar betydligt mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sedan.
Ett annat faktum som jag tycker är viktigt att ta upp är att andelen drabbade av psykiska sjukdomar nästan har fördubblats det senaste decenniet.
Så kan du verkligen säga med handen på hjärtat att situationen för våra ungdomar har förbättrats sedan vi började prata mer om psykiska sjukdomar och sedan alla dessa ”influencers” och forum kom?
Det kan inte jag.
Det är nog vanligt att en (omedvetet) svarar i affekt när det gäller ämnen som är känsliga för en.
Jag känner själv igen mig i det.
Jag tror vi alla vill få en förändring. Ett samhälle där ingen ska behöva må dåligt (mer än normalt alltså) och där det inte finns någon skam eller skuld. Hur vi ska komma dit har jag inget svar på. För egen del tror jag att det är viktigt att vi ska kunna/våga prata om hur vi mår utan att blanda in skam och skuld. I min drömvärld så finns inte psykisk ohälsa alls. Då finns det heller inga videos eller bloggar där folk skriver om sina personliga erfarenheter. För det behövs inte. Det finns inget att skriva om eftersom psykisk ohälsa inte existerar. Internet har medfört både mycket positivt men även mycket negativt. Jag tycker på ett sätt att alla ska få chansen att synas och prata utan att bli dömda. På en rimlig nivå alltså, det får ju inte skada någon annan.
Förståelse för olika sjukdomar behövs. Eller kunskap på en basic-nivå. Men självklart är det ju viktigt att fokusera på tillfrisknandet. Vägen dit, osv. Jag har kommit över ett flertal fobier och det är något jag har pratat mycket om. Självklart hur jag mådde och vad som hände när jag mådde som sämst och när jag var som allra allra räddast. Men det jag fokuserat på att berätta om är hur jag gjorde för att komma över fobierna. Hur behandlingen gick till gällande de jag fick KBT för och hur jag gjorde på egen hand för de fobier jag inte fått hjälp med. Det är fortfarande folk som skriver till mig angående det och som säger att dom blir peppade och känner ett hopp, även om det kanske är långt borta. Så på så sätt tror jag att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att visa att en faktiskt inte är ensam. Att det är sååå många andra som också mår så enormt dåligt och att det ofta finns en väg tillbaka till ett bra liv.
Sen finns det ju såklart sjukdomar och diagnoser som en inte kan bli "frisk" ifrån. Där har jag inte lika stor koll på hur det ska tacklas. Självklart på samma sätt. Men jag själv är inte där än (tänker på min ADD och hypotyreos som visserligen inte är psykisk ohälsa, men ändå), så jag kan inte tala om hur jag har gjort för att komma dit jag är idag. Det jag däremot pratar om är hur jag tar mig igenom vardagen på lämpligaste sätt. Hur jag strukturerar upp mina dagar så att det fungerar för mig. Vad som händer på mina läkarbesök osv.
Jag har ingen statistik eller forskning eller något. Jag säger bara vad jag tror. Jag tror inte att det är varken eller. Det är så otroligt individuellt. Allt beror på hur det pratas om det, och vem som lyssnar. Jag tycker inte att det är klokt att sätta en djupt deprimerad och ätstörd person som föreläsare inför barn/ungdomar. Däremot tycker jag att det är en jättebra idé att låta en före detta djupt deprimerad person som idag har kontroll över sin ätstörning föreläsa om sin resa och väg tillbaka till ett bra och välmående liv inför barn och ungdomar. Så det finns ju en viss skillnad. Men det här är bara vad jag tror och själv tycker. Det betyder inte att det är rätt eller att det skulle vara svaret på hur vi utrotar psykisk ohälsa.
Du sa att ni fått väldigt bra stöd från vården, det glädjer mig. Som anhörig tror jag att det är superviktigt att dels veta att det faktiskt finns stöd att få. Och är stödet ändå vänligt och empatiskt utformat (jag menar alltså att en ju kan ha otur att råka träffa på rötägg inom vården) så är det guld! Stöd utifrån är jätteviktigt.
Absolut, det pratas mycket mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sen. Det är en stor skillnad och en utveckling som jag ser som positiv. Alltså att det blir mer accepterat att prata om det.
Jag kan inte svara på din sista fråga, tyvärr. Jag har ingen statistik. Men jag kan svara vad jag tror, och det är att det kanske kan vara 50/50. Allt beror på vilka så kallade influencers en följer. I det här läget ser jag också att föräldrarna har ett visst ansvar (jag skyller inte på föräldrarna, och absolut inte i ditt fall, jag menar verkligen INTE så) att hålla koll på vad ens barn gör. Men det är nog lättare sagt än gjort idag. Det är nog väldigt svårt att veta exakt precis vad ens barn gör på nätet. Jag har inga barn själv så jag vet inte hur det är gällande det heller. Men det är väl som med allt annat. Det är viktigt att kunna prata med sin familj om allt. En trygg uppväxt gör det nog lättare att kunna prata med sina föräldrar (tror jag). Men igen, lättare sagt (tänkt) än gjort.
Hoppas det går att förstå hur jag menar. Jag börjar bli lite trött och det är dags att sova snart.
