Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[kryddelydd]

Fast dom finns kan jag ju säga om man ser dom. Då har du aldrig haft dom problemen, för jag lovar dig att det går till och med att vidröra sådant. Så att säga att det är en lögn är väldigt fel. I den stunden så är det verklighet för den personen, så enkelt är det. Det är ingen lögn. I den verkligheten så är det på riktigt, i den friskas verklighet så finns dom inte.

Fast poängen är ju att trots att de finns för den hallucinerande, så är det inte en sanning att de finns.
Sanning är ett mer objektivt ord än så.
De är en upplevelse men inte en sanning.

 

[kryddelydd]

Vet inte om jag lyckas göra rätt men...

Jag har läst varenda blog, tittat på varenda youtubekanal och instagramkonto som avhandlar självskadeproblem eller ätstörningar hos unga ur den sjukes perspektiv och jag kan tala om för dig att det finns ingen. INGEN, som är skriven på ett bra sätt som är konstruktivt och som skulle kunna bidra till något positivt. Jag och min familj har gått igenom allt för att försöka förstå. Vi har varit i kontakt med andra familjer med samma erfarenheter, vi har pratat med vården. Alla mina erfarenheter och den forskning jag tagit del av talar för att det endast är skadligt att sitta och skriva om sina erfarenheter som sjuk i sociala medier och bloggar. Ätstörningar och självskadebeteende hos unga smittar!!! Det här är en epidemi och varje dag dör unga tjejer och killar!

Det du skriver om att sjuka inte skulle få visa sig ute är bara dumt. Varför skulle de inte få det? Alla måste kunna visa sig ute utan att känna skam. Jag har aldrig pratat om att vi skulle stänga in alla sjuka herregud. Jag pratar om bloggar och youtubevideos och sociala medier - förstår du inte skillnaden?

Hur du ens kan jämföra en sådan bagatell som att stuka foten med svåra psykiska sjukdomar är för mig en gåta. Nej, man kan inte alltid prata om allt med alla, men varför måste det alltid vara sånt fokus på hur man mår - det är inte alltid hälsosamt att prata om sitt mående hela tiden. Varför är det så viktigt att hela tiden specificera varför man inte mår bra, oavsett om det handlar om stukade fötter eller ångest eller cancer. Just psykisk sjukdom behöver få mindre plats i våra liv.

Det finns ett stort utanförskap bland unga i dagens samhälle - detta löses INTE med att man söker sig till likasinnade för det gör bara att det här utanförskapet cementeras ännu mer. De som är sjuka måste integreras i samhället, måste få sunda, friska förebilder och vänner. Det ska inte finnas några jäkla grupper och communities på internet som består av svårt sjuka unga vuxna för det är så jäkla livsfarligt och sorgligt. Självklart kan det i vissa fall vara viktigt att prata med någon som lyssnar och förstår en men det ska göras inom kontrollerade former inom vården under uppsikt av utbildad personal, inte vind för våg på internet!!! Internet för sjuka unga killar och tjejer är en dödsfälla - du har ingen aning om vad du pratar om här. Mitt syskon hävdade också att hen tyckte det var skönt att prata med andra i samma situation. Hen hade fel. Men det är inte hens fel - hen var sjuk, svårt sjuk och det är en del av sjukdomen att inte kunna se ovanför ytan. Tyvärr fanns det ingenting som vi anhöriga eller vården kunde göra för att hjälpa hen upp ur vattnet, hur många livbojar vi än kastade, hur många gånger vi än slängde oss själva i sjön.

Fantastiskt inlägg!
Liksom ditt förra.

 

[kryddelydd]

Nej, jag skulle åter igen aldrig påstå att det jag säger gäller för alla.
Jag vet mycket väl att alla är olika och att alla inte funkar på samma sätt. Därför är jag också noga med att poängtera det när jag pratar. Och det är ingen som har uppfattat mig som att jag "pratar för alla". Det är bara här på Buke som folk säger det.
.

Och på Buke finns ingen?
De som skriver i dina trådar och här är "inga"?

 

[kryddelydd]

Men jag kan väl inte rå för hur utseendet på sidan ser ut. Hade det varit annorlunda om det hade en mer typisk bloggdesign än som nu när det ser ut som övriga forumet?

Det är inte utseendet på sidan som avses.
Det är innehållet i din text.

 

[kryddelydd]

Men nu fånar du dig ju bara.

Nej, jag tror faktiskt inte det.
Jag tror faktiskt att @Saeta inte förstår vad du avsåg.
TS uppfattar många inlägg väldigt bokstavligt och verkar ha mycket svårt att förstå paralleller utom om man beskriver väldigt tydligt att det är en parallell.

 

[Lalinea]

Trendigt? Snarare att folk känner sig mer bekväma med att vara öppna med sitt mående.

Jag upplevde sista tiden på gymnasiet att det visst var "tufft " att ha adhd som exempel.
Innan användes damp som ett skällsord.
På senare år verkar var och varannan människa som är pytteyttelite för glad ha adhd

 

[Lalinea]

Att må psykiskt dåligt är inte en trend.

Att må psykiskt dåligt är absolut inte en trend. Men tror alltför många blir sin diagnos. Som adhd. Det kan ofta vara en tillgång istället. Jag har adhd och utan min adhd hade jag inte tagit för mig så mycket om jag får gissa. Jag är väldigt framåt och ser till att få det jag vill ha. Och är kanskr lite för glad och pratsam emellanåt och om det verkligen är adhd eller ett personlighetsdrag är en gåta. Men i detta århundraden kallas det diagnos och mycket man hör om adhd är negativt negativt

 

[mandalaki]

@Lalinea Jag tycker att du låter klok som ser din adhd som en tillgång, att den gör dig framåt, och också att du säger att du inte vet vad som är personlighetsdrag och vad som är adhd.

Om man ser sin diagnos som en förklaring till vissa saker i ens personlighet så tror jag inte att det är någon fara. Däremot tror jag risken är att man får en massa symtom som man tidigare inte hade, bara för att de finns med i diagnosens symtomkatalog. Och så låter det alltså som att du inte gör.

 

[EmmaBovary]

@Lalinea Jag tycker att du låter klok som ser din adhd som en tillgång, att den gör dig framåt, och också att du säger att du inte vet vad som är personlighetsdrag och vad som är adhd.

Om man ser sin diagnos som en förklaring till vissa saker i ens personlighet så tror jag inte att det är någon fara. Däremot tror jag risken är att man får en massa symtom som man tidigare inte hade, bara för att de finns med i diagnosens symtomkatalog. Och så låter det alltså som att du inte gör.

Jag spinner vidare lite. Har en närstående som för några år sedan insåg att hens problematik skulle kunna bero på adhd. Det var både positivt och negativt. Det positiva var att det ledde till en utredning, diagnos och medicinering, men som vi alla vet så dröjer utredningar. Under den perioden och kanske första året av diagnosen så försökte hen inte med saker som tidigare gått. För det var ju ingen idé, hen hade ju adhd. Men nu, med en fungerande medicinering, så är saker möjliga som inte var det förut (och då menar jag innan tanken på att det kanske rörde sig om adhd). Det får mig att tänka att det kanske hör till sakens natur att bli sin diagnos ett tag innan man landar i något mer fungerande, och att det inte behöver vara allt för negativt bara det rör sig framåt.

 

[Fruentimber]

Jag kan undra hur stark ångesten verkligen är om man kommer på tanken att man ska göra en video av den.

Men är det verkligen nödvändigt att ifrågasätta TS diagnoser/mående? Hela tråden verkar ju i mina ögon gå ut på att förklara för @Saeta att dåligt mående ser olika ut (vilket jag absolut håller med om), då blir ju inlägget ovan väldigt märkligt. Att du inte "tror" på TS diagnoser och anser att hen inte är tillräckligt sjuk har sipprat ur dig förut men jag ser faktiskt inte alls vad det tillför själva diskussionen, oavsett om man är för eller emot att man behöver tala mer om psykisk ohälsa. Det tillför liksom ingenting.

 

[mandalaki]

Jag spinner vidare lite. Har en närstående som för några år sedan insåg att hens problematik skulle kunna bero på adhd. Det var både positivt och negativt. Det positiva var att det ledde till en utredning, diagnos och medicinering, men som vi alla vet så dröjer utredningar. Under den perioden och kanske första året av diagnosen så försökte hen inte med saker som tidigare gått. För det var ju ingen idé, hen hade ju adhd. Men nu, med en fungerande medicinering, så är saker möjliga som inte var det förut (och då menar jag innan tanken på att det kanske rörde sig om adhd). Det får mig att tänka att det kanske hör till sakens natur att bli sin diagnos ett tag innan man landar i något mer fungerande, och att det inte behöver vara allt för negativt bara det rör sig framåt.

Det handlar nog om vilken inställning man har. Till sin diagnos, till sig själv och sina möjligheter.

Här på buke finns ju mängder av folk med olika diagnoser, som visar hur de kämpar med dem och söker strategier för att minska konsekvenserna av dem. Blir mer och imponerad av dem, ju mer de berättar. De visar verkligen att det går att ha ett bra liv trots att man har något i hjärnan som ställer till det för en.

 

[Shaggy]

Jag spinner vidare lite. Har en närstående som för några år sedan insåg att hens problematik skulle kunna bero på adhd. Det var både positivt och negativt. Det positiva var att det ledde till en utredning, diagnos och medicinering, men som vi alla vet så dröjer utredningar. Under den perioden och kanske första året av diagnosen så försökte hen inte med saker som tidigare gått. För det var ju ingen idé, hen hade ju adhd. Men nu, med en fungerande medicinering, så är saker möjliga som inte var det förut (och då menar jag innan tanken på att det kanske rörde sig om adhd). Det får mig att tänka att det kanske hör till sakens natur att bli sin diagnos ett tag innan man landar i något mer fungerande, och att det inte behöver vara allt för negativt bara det rör sig framåt.

Det här har jag sett ett antal gånger, både att personen gör det själv eller att föräldrar gör det med sina barn.
Ett tydligt exempel var när två föräldrar och ett barn stod på läktaren i ridhuset på ridskolan. Barnet sparkade gång på gång hårt i sargen. Ridläraren bad barnet sluta. Innan han hunnit tala klart så utbrister den ena föräldern att "hon har asberger så hon förstår inte" med hänvisning till att det inte var någon idé att säga till. Saken är bara den att barnet omedelbart slutade sparka och inte heller började under resten av den lektionen. I den situationen undrade jag om diagnosen hjälpte eller stjälpte det barnet.

 

[Fruentimber]

Det här hör egentligen inte tråden till, men jag får ibland uppfattningen om att olika användare bemöts på olika sätt när det kommer till psykisk ohälsa. Jag tänker inte peka ut någon men det finns ett par bukefalister som ofta skriver om sitt dåliga mående, och möts med väldigt förstående kommentarer, som också innehåller bekräftelser på att hen faktiskt är sjuk, "klart du inte ska göra si eller så, du är faktiskt sjuk", och liknande. Flera som skrivit i denna tråd svarar också i de trådarna, med en helt annan ton. Jag vet inte, men det känns väldigt motsägelsefullt på något vis, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Samtidigt blir det ett mindre kaos när @Saeta startar trådar, och det spårar lätt ur till att handla om hen som person, misstänkliggörande om att inte vara tillräckligt sjuk etc, och @Grazing har i ett par inlägg antytt om att hen planerar att avsluta sitt liv - vilket verkar bemötas med tystnad. Jag blir väldigt förbryllad. Och oroad.

@Grazing, jag hoppas att du får den hjälp du behöver för att inse att du är en värdefull människa som behövs på denna jord. Man kan vända sitt mående, om man tar emot hjälpen för det. Jag förstår att saker och ting kan kännas nattsvart, men om man inte hittar sitt ljus kan man skapa det själv, myrsteg för myrsteg. Livet kan bli bättre, även om det inte känns så just nu. Jag skickar virtuellt stöd och en kram, om du vill ha den. Du kan när som helst skicka ett PM om du skulle vilja.

 

[EmmaBovary]

Det handlar nog om vilken inställning man har. Till sin diagnos, till sig själv och sina möjligheter.

Här på buke finns ju mängder av folk med olika diagnoser, som visar hur de kämpar med dem och söker strategier för att minska konsekvenserna av dem. Blir mer och imponerad av dem, ju mer de berättar. De visar verkligen att det går att ha ett bra liv trots att man har något i hjärnan som ställer till det för en.

Såklart, menade mest på att den där fasen av att identifiera sig som sin diagnos (om det just är en fas) inte nödvändigtvis behöver vara negativ för framtiden.

Eller så försöker jag bara intala mig det, eftersom att jag själv varit min senaste diagnos i väldigt stor utsträckning senaste åren

 

[EmmaBovary]

Det här har jag sett ett antal gånger, både att personen gör det själv eller att föräldrar gör det med sina barn.
Ett tydligt exempel var när två föräldrar och ett barn stod på läktaren i ridhuset på ridskolan. Barnet sparkade gång på gång hårt i sargen. Ridläraren bad barnet sluta. Innan han hunnit tala klart så utbrister den ena föräldern att "hon har asberger så hon förstår inte" med hänvisning till att det inte var någon idé att säga till. Saken är bara den att barnet omedelbart slutade sparka och inte heller började under resten av den lektionen. I den situationen undrade jag om diagnosen hjälpte eller stjälpte det barnet.

Fast det blir ju på en helt annan nivå om vi talar om föräldrar som låter barnen bli sin diagnos.

 

[Lalinea]

@Lalinea Jag tycker att du låter klok som ser din adhd som en tillgång, att den gör dig framåt, och också att du säger att du inte vet vad som är personlighetsdrag och vad som är adhd.

Om man ser sin diagnos som en förklaring till vissa saker i ens personlighet så tror jag inte att det är någon fara. Däremot tror jag risken är att man får en massa symtom som man tidigare inte hade, bara för att de finns med i diagnosens symtomkatalog. Och så låter det alltså som att du inte gör.

Ja precis så. Jag HAR problem med koncentration. Medans en diagnosfri människa kan ha problem med annat. Vi är olika som människor oavsett om vi har diagnoser eller inte. Det måste inte ALLTID vara värre att ha en diagnos.

 

[Lalinea]

Det här har jag sett ett antal gånger, både att personen gör det själv eller att föräldrar gör det med sina barn.
Ett tydligt exempel var när två föräldrar och ett barn stod på läktaren i ridhuset på ridskolan. Barnet sparkade gång på gång hårt i sargen. Ridläraren bad barnet sluta. Innan han hunnit tala klart så utbrister den ena föräldern att "hon har asberger så hon förstår inte" med hänvisning till att det inte var någon idé att säga till. Saken är bara den att barnet omedelbart slutade sparka och inte heller började under resten av den lektionen. I den situationen undrade jag om diagnosen hjälpte eller stjälpte det barnet.

Sorgligt
Jag kan inte så mycket om den diagnosen men det handlar väl främst om svårigheter i det sociala samspelet snarare än förståndshandikapp? Heter det så än förresten ?

 

[Fruentimber]

Sorgligt
Jag kan inte så mycket om den diagnosen men det handlar väl främst om svårigheter i det sociala samspelet snarare än förståndshandikapp? Heter det så än förresten ?

Nej, det behöver inte bara handla om det sociala samspelet. Nej, förståndshandikapp är ett föråldrat ord. Jag använder mig helst av begreppet funktionsvariation.

 

[mandalaki]

Ja precis så. Jag HAR problem med koncentration. Medans en diagnosfri människa kan ha problem med annat. Vi är olika som människor oavsett om vi har diagnoser eller inte. Det måste inte ALLTID vara värre att ha en diagnos.

Jätteklokt resonerat, tycker jag!

 

[Lalinea]

Jätteklokt resonerat, tycker jag!

Tackar