...har jag i VL-sammanhang med nöje gestaltat bland annat... ...en fattig och svältande cirka åttaårig flicka med kleptomantendenser från ett barnhem, tillfälligt placerad med sina olycksbröder och -systrar hos Emil i Lönneberga...
Alltså. Detta rördes upp i mitt huvud när jag läste ovanstående enkla rader:
Den galnaste och mest underhållande ulvlek jag någonsin deltagit i, var skriven av författarinnan
Astrid Lindgren King och gick under titeln
Massakern på Katthult. Den utspelade sig typ år 1904 på sagda gård i Lönneberga socken, där föräldrarna Alma och Anton i ett anfall av socialt patos beslutat sig för att ge fjorton vanartiga barnhemsbarn från Stockholm en sommar på den rika och välnärda landsbygden.
Det sociala patoset var dock bara en täckmantel för skyla över den outsinliga olycka som drabbat gården; Alfred, gårdens dräng, hade nämligen tre veckor tidigare varit på Vimmerby Marknad, och klubbat ned Bulten i Bo. Som belöning hade han då fått en liten höna som togs med tillbaka till gården.
Ganska snart visade det sig att hönan inte var som andra hönor. Detta fjäderfä pockade på animalisk föda. Först var det groddjur och slaktrens den försåg sig med, sedan även fisk och småfåglar. Men det var inte förrän efter att den trettonde artfränden försvunnit som man på den annars så paradisiska gården på allvar förstod hur det låg till. Och nu hade den lilla hönan vuxit en del.
Djuret fick då sitt namn;
Den Onda Lilla Hönan.
Men varför nackade man bara inte hönan, undrar ni. Nja. Gamla Krösa-Maja, som hjälpte till på Katthult då och då var synsk, och hävdade med bestämdhet att den
onämnbara inte fick tas av daga eftersom Katthult i så fall skulle drabbas av kometer, gräshoppor, översvämning och allehanda gräsligheter.
Så istället byggdes ett hönsskjul på en undanskymd del av gården. Det låg bakom både buskage och gärsgård, och tittade man närmare på skjulet såg man att det saknade både fönster och dörrar. Det var en lucka i taket, väl förseglad, det var allt. Och därinne doldes nu Den Onda Lilla Hönan, som vuxit sig än större och nu även börjat vädra människokött.
Till detta sceniario anlände nu de fjorton barhemsbarnen, i förhoppning om att de skulle få en idyllisk sommar. Men kreaturet ifråga hade i sin monumentala ondska kontaktat fyra av barnen medelst eterkackel, för att fjärrstyra dem att offra en efter en av sina kamrater till henne.
Som tur är är ett av de andra barnen avlägset släkt med Krösa-Maja, och därmed synsk (
siare), medan en annan är resultatet av Alfreds enda erfarenhet i sänghalmen, och därmed har ärvt dennes omutliga tro på att alla barn är goda (
ängel).
-----
Tack för att ni lyssnade. Jag ville ingenting med denna post.