Sv: Vårmammor 2011, del 2!
(eftersom jag är smiley-missbrukare får jag dela på inlägget)
Strax efter 16 kände de hur mycket jag var öppen, 6 cm och supermjuk. Fick beröm för att jag gjort ett så bra jobb hemma (varit uppe och rört mig) och att jag var så lugn.
Lite kinkig över att jag inte öppnat mig mer...
16.30 gick vattnet, sen jäklar! Värkarna ändrade karaktär nästan direkt. Jag är ingen "skrikig" person, men började göra ljud helt ofrivilligt och utan kontroll. Har nog aldrig skrikigt så högt
Inte för att det gjorde ont (missförstå mig rätt,
ont gör det, men bara i intervaller och det går över) utan... jaa, jag var liksom bara tvungen?! Sambon blev ju livrädd, och rätt som det var mellan två värkar kom jag på mig själv med att stå och lugna honom
Just det ja, jag stog upp lutad mot sängkanten, kan rekommenderas!
Efter en liten stund bad jag om smärtlindring, jag och sambon var då ensamma i rummet så han fick sticka ut huvudet och säga till. Vi var ensamma för att de höll på att förbereda ett nytt rum med badkar åt mig, det var upptaget när vi kom in men blev ledigt lite senare.
Dittills hade jag tagit en Alvedon vid 9-tiden, haft vetekudde på magen i bilen och TENS på korsryggen när jag låg med CTGn fram till att vattnet gick (kopplade loss dem efter det eftersom jag ville stå upp och sladden mest var ivägen). De kom in med lustgas och började koppla in den, det klöddade och tog tid och rätt som det var sa jag att
det kommer nu!
Samtidigt (tror jag) bytte de säng till en sprillans ny
Jag fick lägga mig för att de skulle se hur mycket mer jag öppnats. De behövde inte känna, för huvudet syntes...
Så det var bara att börja krysta!
Någon smärtlindring hanns inte med, och en liten, liten stund senare var hon ute. Det kändes som en befrielse att få krysta efter sista värkarna, krystningen gör inte alls lika ont!! Det spänner så klart som bara den i huden, men det är ingenting mot de sista öppningsvärkarna.
2965 g och 46 cm, en liten skrutta med andra ord