Jag ser nog min identitet som mina samlade erfarenheter, möjligheter och begränsningar, kanske mer än så. Tycker inte man kan förväntas vara medveten om allt det till 100%, jag har tex gjort ganska mycket som jag tidigare trott att jag inte skulle göra.
Mitt jag och min identitet är inte helt beroende av saker som mitt utseende eller mina intressen även om det förstås påverkar mitt liv i detta nu. Om jag tex var med om en brand som skadade mig till oigenkännlighet skulle jag fortfarande vara jag. Om jag av olika omständigheter helt bytte inriktning på livet skulle jag fortfarande vara jag. Men självklart finns det sådant jag aldrig kommer vara, sådant som för mig inte är möjligt, psykiskt eller fysiskt. Jag kommer aldrig vara cis-man tex, eftersom jag inte är född man, och eftersom jag ser mig som kvinna kommer jag nog heller aldrig vara transperson. Uppenbarligen finns det sådant som definierar mig, men kanske inte allt är lika tydligt som tex vetskapen om att jag inte är odödlig och andra uppenbara sanningar.
Det här kan man ju fundera på i all oändlighet, åtminstone i teorin.
Är jag min kropp, min personlighet, både och eller inget av det? Något som inte går att ta på?
Om jag förändrades psykiskt, förlorade minnet, genomgick en total personlighetsförändring, glömde mitt namn, glömde hela min bakgrund, fick andra drömmar, vore det fortfarande jag? Jag vore fortfarande vid liv, med samma kropp och samma omgivning, men utan min tidigare personlighet. Kanske vore det trots allt ändå jag?
Kanske är det inte bara min personlighet, utan också det fysiska, min kropp som tagit mig genom livet såhär långt, som gör mig till mig? Om jag vore med om en allvarlig olycka och oerhört nära döden, men räddades genom att man lyckades byta ut i princip alla kroppsdelar, en slags extrem transplantation där organ efter organ, bit efter bit, byttes ut för att rädda mitt liv, är det fortfarande jag? Jag skulle inte alls ha samma kropp som jag hade tidigare, men säg att jag hade samma minnen och samma egenskaper mentalt och känslomässigt. Men om jag i samma veva förlorade mina minnen och min tidigare personlighet och efter olyckan inte hade något gemensamt alls med mitt tidigare jag, varken kropp eller personlighet, hade det nog varit svårare att se mig som samma person?
Ja det är väldigt hypotetiskt och inte aktuellt idag, men för att fortsätta på de mer osannolika scenariona, om man lyckades skapa en kopia av mig, med min kropp, mina minnen och min personlighet, skulle den kopian vara jag den med, skulle det finnas två av mig? Eller skulle det vara någon som är väldigt lik men inte riktigt jag, inte samma jag? Om det finns något min kopia inte skulle ha så är det ju upplevelsen med och från omvärlden som mitt unika jag, så kanske kommer identiteten inte enbart inifrån, från våra egna erfarenheter, möjligheter, begränsningar osv utan finns också i relationen med omvärlden? Min kopia skulle ju tekniskt sett tex inte kunna vara mina föräldrars barn ens om hon hade minnen av min barndom, för när jag föddes fanns det bara en av mig och det är jag. Är det då också hur jag existerar i världen och i andras liv, som gör mig till den jag är?
Tror jag har svävat ut totalt nu, även om det fortfarande handlar om identitet, men det var vad frågeställningen fick mig att tänka på.
Det har jag inte lyckats skaka av mig alls. Tvärtom. Jag går t.ex. numera inte på dans eftersom jag inte vill att någon ska behöva hålla i min (äckliga) kropp.
