Vari sitter er identitet?

[Ramona]

Det tror inte jag existerar. (Kanske vid vissa former av svår galenskap, men inte hos fungerande personer.)

Jag har flera exempel där människor när de tex mist sin partner (både frivilligt och ofrivilligt) blivit mycket roligare, mycket modigare, mycket bättre människor. De har för en person som inte varit speciellt insatt blivit helt personlighetsförändrade. Ett annat exempel är där människor som alltid haft häst och i mycket identifierar sig som hästtjej, av en eller annan anledning plötsligt inte har häst längre och inser att det faktiskt är ganska så skönt att vara utan häst och de har i sin tur utvecklat sig själva och gjort massor med andra saker som inte bara var häst.
Personer med barn är väl väldigt tydligt. Människor som alltid propagerat för att barn är hemska små varelser de aldrig skulle skaffa, skaffar barn och tycker att det är världens bästa grej och de blir ingenting annat än föräldrar. Resten av deras identitet är under denna tiden i ett viloläge.

 

[Inte_Ung]

Personligen går jag då helst på bröllop utan klänning. Vilket fack är jag då i?

Naken? Nudist.

 

[Ramona]

Personligen går jag då helst på bröllop utan klänning. Vilket fack är jag då i?

Du är inte i något fack alls, det är inte det det handlar om. Det handlar mer om att man ofta sätter upp en barriär för sig själv som egentligen inte är speciellt berättigad att vara där. Och det är ju det som är det intressanta. När fick vi för oss grejer och varför upprätthåller vi dem? Det är klart att vi utvecklats och gjort grejer utanför vår comfort zone i våra liv, men vissa grejer är vi väldigt konservativa med.

Det handlar ju inte om fack som när man var tonåring. Då var man hårdrockare, raggare, skejtare, etc. Så funkar det ju inte nu, även om många fortfarande värderar den delen av deras identitet väldigt mycket också.

 

[Lenis]

Det här kan vara den mest intressanta trådstart jag sett på buke på lång tid, rent filosofiskt. Trodde inte att så många skulle skriva att de inte är begränsade alls, för jag tror helt enkelt inte det är sant överlag, tror extremt få är helt utan egna begränsningar mentalt, medvetet eller undermedvetet. Bara hur man väljer kläder när man går runt i en affär (och vilka klädaffärer man går in i..) skulle säkert kunna visa en hel del på den fronten.

Jag försöker vara öppen, men är naturvetare i själ och hjärta och faller gärna tillbaka på det vetenskapliga. Lägger nog mycket i att vara en person som har kontroll- på det mesta. Det faller sig nödvändigt i yrkesrollen men passar mig även rätt bra enligt min självbild av vem jag är och vem jag tycker att jag borde vara. Det skulle vara svårt för mig att ge upp den kontrollen då den är så viktig i min självbild och de förväntningar jag har på mig själv. Har nog även satt en del stolthet i att vara tjejen som inte är beroende av smink och kan ta lite skit under naglarna, hästtjej och numer hunduppfödare. Hunderiet och även hästeriet är en rätt stor del av min identitet och jag har svårt att känna förståelse och 100%-ig gemenskap med de som tycker att djur är typ accessoarer och är helt oförstående till hur man kan lägga tid och pengar på dem, än mindre känslor.
Ett litet axplock bara här.. hade varit väldigt intressant att köra en diskussion om detta med bekanta och se hur man hade uppfattat varandra vs hur man uppfattar sig själv. Det är inte alltid det är detsamma!

 

[bumpo]

Jag vet inte vad min identitet är längre. Eller, jag börjar hitta mig igen efter all skit som var i och för sig. Men det ger mig också möjligheter att ta fram de delar av mig som jag av olika anledningar inte kunnat/fått/haft möjlighet att låta komma fram innan. Men en sak kan jag säga med säkerhet. Jag är faan så mycket starkare och modigare än jag någonsin anat i alla fall.

 

[Robbansmatte2]

Med risk för upprepning, ens personlighet utvecklas och ens identitet kan ändras under hela livet. Man kan välja och välja om osv. Utseendet är bara det yttre skalet. Själv föredrar jag att ändra om mitt liv helst vart tionde år för att det är så roligt att lära sig något nytt. Och jag blir 61 nästa år. "Here vi go girls"

 

[landsbygdsbo]

Dina intressen säger väl absolut hur du är som person? Eller hur menar du att de inte säger någonting om dig?

Det ligger mycket i det. Men det är klart vill man kan man ju sätta i system att utåt verka vara ngn annan.
men det brukar komma surt efter ett sådant beteende.

Sedan ändras ju andras uppfattning om vem man är beroende på situation. Och jag tror att man ändrar sig själv efter situation med.

Jag är i alla fall inte densamme när jag sitter i en förhandling med en affärsmotpart som när jag sitter hemma med frugan över en god middag o ett glas vin

 

[Ramona]

Ett litet axplock bara här.. hade varit väldigt intressant att köra en diskussion om detta med bekanta och se hur man hade uppfattat varandra vs hur man uppfattar sig själv. Det är inte alltid det är detsamma!

Precis dit jag vill komma. Att man är medveten om hur man själv är, men också att andra människor har en helt annan bild av mig som person än vad jag har själv, just för att de inte har en aning om vilka krav och förväntningar jag har på mig själv. De vet kanske inte vem jag vill vara, så de ser sanningen mer för vad den är utan mina egna tankar inom mig,

 

[Ramona]

Med risk för upprepning, ens personlighet utvecklas och ens identitet kan ändras under hela livet. Man kan välja och välja om osv. Utseendet är bara det yttre skalet. Själv föredrar jag att ändra om mitt liv helst vart tionde år för att det är så roligt att lära sig något nytt. Och jag blir 61 nästa år. "Here vi go girls"

Absolut! Vi är ju inte samma människor vi var för 10 år sedan eller 20 år sedan. Ändå hör jag nästan dagligen kommentarer såsom "Men inte kan väl jag?" och "Jag tycker att xx är så modig, men skulle aldrig våga/kunna göra en sådan grej själv!".

För att inte snacka om när det kommer till utseende ofta säger att de tycker att någonting är snyggt på andra, men inte på sig själva.

 

[athena]

Du är inte i något fack alls, det är inte det det handlar om. Det handlar mer om att man ofta sätter upp en barriär för sig själv som egentligen inte är speciellt berättigad att vara där. Och det är ju det som är det intressanta. När fick vi för oss grejer och varför upprätthåller vi dem? Det är klart att vi utvecklats och gjort grejer utanför vår comfort zone i våra liv, men vissa grejer är vi väldigt konservativa med.

Det handlar ju inte om fack som när man var tonåring. Då var man hårdrockare, raggare, skejtare, etc. Så funkar det ju inte nu, även om många fortfarande värderar den delen av deras identitet väldigt mycket också.

Jag menar mer att ANDRA människor sätter en i fack. Är det något jag får spunk på så är det när folk är kategoriska (mycket beroende på att jag är det själv i vissa lägen).

 

[Gnist]

Det här kan vara den mest intressanta trådstart jag sett på buke på lång tid, rent filosofiskt. Trodde inte att så många skulle skriva att de inte är begränsade alls, för jag tror helt enkelt inte det är sant överlag, tror extremt få är helt utan egna begränsningar mentalt, medvetet eller undermedvetet.

Fast är det verkligen, på riktigt någon i tråden som skrivit att de är helt utan begränsningar?

Jag har skrivit att "jag är bara jag" och att jag inte stoppat in mig själv i ett fack. Kan man verkligen tolka det som att jag är helt uppe i det blå och totalt gränslös?

Jag är väldigt trygg och säker i den person jag är, men ex.vis vad jag jobbar med är inte min identitet. Min identitet, det som gör mig till den jag är finns inom mig, det är kärnan i det som är jag och att förklara de komplexa och mångfacetterade egenskaper och "lager" som gör just mig till den jag är skulle ta alldeles för lång tid och ändå inte bli begripligt för någon annan misstänker jag.

Sen när blev att man inte placerar sig själv i ett bestämt fack = att vara helt gränslös?

 

[Inte_Ung]

Bara hur man väljer kläder när man går runt i en affär (och vilka klädaffärer man går in i..) skulle säkert kunna visa en hel del på den fronten.

Om man är en sådan som shoppar kläder då.
Jag sätter på mig kläder för att inte frysa och för att inte väcka anstöt.
De skall därför vara billiga och bekväma.
Vid tillfällen som kräver någon viss klädkod så skaffar jag (eller gräver fram) det som jag vet uppskattas av omgivningen.
Och sedan så ser jag till att uppföra mig som kläderna ser ut.
Uniformsyrke passade mig perfekt.

 

[Lena Furberg]

Jag tror att man, när man blir äldre, antingen kan fastna rätt rejält i sin "identitet" och sin roll i sitt liv - eller också känna en plötslig frihet och en frihet att (ett uttryck jag älskar men inte hittat nån bra svensk översättning till) reinvent oneself. Återskapa sig själv, kanske låter ok? De yttre förväntningarna och kraven är inte lika stora längre och man kan leta sig nya vägar i livet och se på sig själv med andra ögon. Man blir mer den man är på insidan än det yttre man visar upp för omvärlden.

Jag upplever i alla fall detta i mitt eget liv. Mitt jobb är en stor del av min identitet, men samtidigt känner jag en större frihet idag att ändra den jag är inom den identiteten.

 

[Lenis]

En i mina ögon intressant följdfråga blir ju då: om jag känner ett behov av att göra om mig (smink, hårfärg et c), är det då för att jag vill dölja mig själv för andra? Visa något annat än det jag faktiskt är?

Eller har det ingen alls betydelse?

Fast det där tycker jag handlar om en vanlig missuppfattning att man (om man är sådan som bryr sig om sitt yttre) enbart gör det för andras skull. Jag kan gå och se ut hur som helst till jobbet (hel och ren men inte fixad i övrigt, alls) och sedan jobbar jag ju ändå i sjukhuskläder. Det stör mig inte alls. Men jag kan ändå störa mig när jag som idag kompledig går runt hemma själv och ser hur taskigt håret ser ut. Det är verkligen bara hundarna och jag som vet hur jag ser ut, men jag fluffade ändå till håret och satte i linser för att jag, för mig själv, inte orkade se helt lunsig ut just idag. Jämfört med igår när jag träffade hundratals människor och var ofixad. Sedan tycker jag nog att smink om man tänker det som annat än clownmake knappast handlar om att dölja sig för andra utan att framhäva sina fördelar. Men det är väl en diskussionsfråga antar jag. Täckstift går väl under döljandet kan tänka..

 

[athena]

Fast är det verkligen, på riktigt någon i tråden som skrivit att de är helt utan begränsningar?

Jag har skrivit att "jag är bara jag" och att jag inte stoppat in mig själv i ett fack. Kan man verkligen tolka det som att jag är helt uppe i det blå och totalt gränslös?

Jag är trygg i den person jag har, men ex.vis vad jag jobbar med är inte min identitet. Min identitet, det som gör mig till den jag är finns inom mig, det är kärnan i det som är jag och att förklara de komplexa och mångfacetterade egenskaper och "lager" som gör just mig till den jag är skulle ta alldeles för lång tid och ändå inte bli begripligt för någon annan misstänker jag.

Sen när blev att man inte placerar sig själv i ett bestämt fack = att vara helt gränslös?

Jamen precis. Tack för bra förklaring!

 

[Ramona]

Jag menar mer att ANDRA människor sätter en i fack. Är det något jag får spunk på så är det när folk är kategoriska (mycket beroende på att jag är det själv i vissa lägen).

Och det är ju också intressant att de är så otrygga i sig själva att de måste kategorisera in andra människor i ett fack och ge sig fan på att de är på ett visst sätt. Det måste ju vara en absoluta formen av att begränsa sig själv eftersom man då aldrig riktigt får lära känna andra människor på djupet och får delta i hur roliga och givande många människor är om man bara kommer under ytan.

 

[Petruska]

Jag har flera exempel där människor när de tex mist sin partner (både frivilligt och ofrivilligt) blivit mycket roligare, mycket modigare, mycket bättre människor. De har för en person som inte varit speciellt insatt blivit helt personlighetsförändrade. Ett annat exempel är där människor som alltid haft häst och i mycket identifierar sig som hästtjej, av en eller annan anledning plötsligt inte har häst längre och inser att det faktiskt är ganska så skönt att vara utan häst och de har i sin tur utvecklat sig själva och gjort massor med andra saker som inte bara var häst.
Personer med barn är väl väldigt tydligt. Människor som alltid propagerat för att barn är hemska små varelser de aldrig skulle skaffa, skaffar barn och tycker att det är världens bästa grej och de blir ingenting annat än föräldrar. Resten av deras identitet är under denna tiden i ett viloläge.

Det där tror jag är en grav förenkling av vad identitet är för något.

Jag känner så klart igen det du beskriver, men jag skulle inte säga att det är någon sorts "total" förändring av identiteten. Jag tänker mig att vi allesammans har en massa potentiella men dolda/passiva sidor och möjligeter som vi kan vara mer eller mindre medvetna om och som kommer - eller inte kommer - till uttryck när det så att säga motiveras av tex yttre omständigheter.

 

[Inte_Ung]

"Men inte kan väl jag?" och "Jag tycker att xx är så modig, men skulle aldrig våga/kunna göra en sådan grej själv!"

Den listan kan du stryka mig ifrån.
Jag vågar och kan allt.
Utan hämningar.
Tro mig.
Om det är något som min omgivning har önskat sig så är det att jag skulle uppvisa någon form av hämningar alls.

 

[Ramona]

Den listan kan du stryka mig ifrån.
Jag vågar och kan allt.
Utan hämningar.
Tro mig.
Om det är något som min omgivning har önskat sig så är det att jag skulle uppvisa någon form av hämningar alls.

Och här har vi ju någonting som är viktigt för dig. Detta är en del av din identitet.

 

[Lenis]

Fast är det verkligen, på riktigt någon i tråden som skrivit att de är helt utan begränsningar?

Jag har skrivit att "jag är bara jag" och att jag inte stoppat in mig själv i ett fack. Kan man verkligen tolka det som att jag är helt uppe i det blå och totalt gränslös?

Jag är väldigt trygg och säker i den person jag är, men ex.vis vad jag jobbar med är inte min identitet. Min identitet, det som gör mig till den jag är finns inom mig, det är kärnan i det som är jag och att förklara de komplexa och mångfacetterade egenskaper och "lager" som gör just mig till den jag är skulle ta alldeles för lång tid och ändå inte bli begripligt för någon annan misstänker jag.

Sen när blev att man inte placerar sig själv i ett bestämt fack = att vara helt gränslös?

Det dör är två helt olika saker, jag syftade inte främst på ditt inlägg. Men du säger ju emot dig själv här lite, dels skriver du att du skulle kunna skriva om alla de lager som är kärnan i det som är du och att det skulle ta tid, men sedan skriver du att du inte placerar dig i ett bestämt fack. Antingen är det ju så att du har saker som på något sätt (det handlar för guds skull inte om ett endaste här) definierar dig, eller att du inte köper det alls och DÅ är du i mina ögon mer beskriven som gränslös. Jag tror inte att man skulle kunna fråga dina bekanta, kolleger etc och få svaret att det inte finns något alls som beskriver dig som person.

Sedan ska du nog inte ta det så hårt/personligt som du verkar göra, jag iaf ser detta som en filosofisk diskussion som sagt. Men det är inte första gången jag ser människor bli upprörda av tanken på att det skulle kunna finnas saker som definierar eller till och med begränsar dem. Jag tänker att om det inte hade en poäng hade man kanske inte tagit illa vid sig?