Vari sitter er identitet?

[Inte_Ung]

Och här har vi ju någonting som är viktigt för dig. Detta är en del av din identitet.

Fel uppfattat.
Det är oviktigt.
För jag håller på med annat som är roligare.
Det är det andra, roligare, som är det viktiga.

 

[Gnist]

Jag tror inte att man skulle kunna fråga dina bekanta, kolleger etc och få svaret att det inte finns något alls som beskriver dig som person.

Sedan ska du nog inte ta det så hårt/personligt som du verkar göra, jag iaf ser detta som en filosofisk diskussion som sagt. Men det är inte första gången jag ser människor bli upprörda av tanken på att det skulle kunna finnas saker som definierar eller till och med begränsar dem. Jag tänker att om det inte hade en poäng hade man kanske inte tagit illa vid sig?

Jag har dock inte tagit illa vid mig eller ens blivit tillstymmelse till upprörd, men det blir en väldans tråkig tråd det här om man inte får diskutera och/eller förtydliga något i den..

Frågar man mina kollegor, familj, vänner, bekanta eller varför inte div bukefalister så kommer de säkerligen ha mig i väldigt olika fack.
Det faktumet innebär ändå inte att jag själv placerar mig i alla dessa olika begränsande fack bara för att andra människor tycker att jag hör hemma där.

Tydligen är det upprörande för en del att vi inte alla följer samma "fackmallstänkande" som majoriteten

 

[tanten]

Det här är verkligen intressant. Jag har funderat massor på det genom åren.

Länge var jag en person som läste DN. Prenumererade i minst 30 år. Jag är en som har egen bil - och aldrig någonsin en liten "tjejbil". Jag har ställt stora krav på mig att klara mig själv. Och jag är hederlig. Så det så.

Har funderat över helgen på varför jag blev så extremt störd av att få en mess-konversation vidaresänd till mig. En av mina bekanta hade av misstag skickat en vänförfrågan till min tidigare skolkamrat och när de redde ut hur det kunde blivit så definierade min tidigare skolkamrat mig på ett sätt jag inte själv kunnat tänka mig.

Han sa att jag "sysslat med hästar tidigare utan större framgång" Jag blev helt ställd. Mitt hästeri har aldrig någonsin varit tänkt som någon karriär. Blotta tanken på att få min hobby definierad som "misslyckat hästföretagande" gjorde mig av någon anledning irriterad, på gränsen till ursinnig. Varför?? Varför blev jag så berörd. Uppenbarligen fanns där något som störde min självbild.

 

[Robbansmatte2]

Absolut! Vi är ju inte samma människor vi var för 10 år sedan eller 20 år sedan. Ändå hör jag nästan dagligen kommentarer såsom "Men inte kan väl jag?" och "Jag tycker att xx är så modig, men skulle aldrig våga/kunna göra en sådan grej själv!".

För att inte snacka om när det kommer till utseende ofta säger att de tycker att någonting är snyggt på andra, men inte på sig själva.

Sådana kommentarer uppfattar jag som något man säger av vana, för att inte råka förhäva sig eller framhäva sig själv inom en grupp. Och en väldigt svensk vana. När du byter land så byter man / plockar fram en annan del av sin personlighet och då kan ju samtalsklimatet "tillåta" ett betydligt självsäkrare uttryckssätt. Eller dämpa om du flyttar till Sverige.

 

[Ramona]

Fel uppfattat.
Det är oviktigt.
För jag håller på med annat som är roligare.
Det är det andra, roligare, som är det viktiga.

Jag håller inte med. Det ena utesluter inte det andra. Det är väldigt viktigt för dig att känna att du klarar av saker och ting och du vill gärna att andra ska tycka att du kan och klarar allting också. Att du sen göra andra saker som är roligare innebär inte att denna delen av dig försvinner i din identitet. Det ena utesluter inte det andra, utan snarare är det så att alla byggstenar till slut blir personligheten. En människa är inte bara en byggsten, utan mängder med stenar. Vilka man sen tycker är viktiga är inte samma sak som de andra tycker är viktiga. Vissa stenar vill man kanske blir av med och andra vill man kunna få bygga med. Men man är inte bara en sten.

 

[Hedinn]

För att inte snacka om när det kommer till utseende ofta säger att de tycker att någonting är snyggt på andra, men inte på sig själva.

Fast det där kan ju handla om vad man själv trivs och känner sig bekväm i. Jag kan ofta säga så till vänner, att något plagg är snyggt på dem. Men då handlar det ju inte om plagg jag går och sneglar på i smyg och tycker är snygga när de hänger på en galge, alltså inget jag skulle vilja ha på mig. Det kan ju ändå se jättebra ut på någon annan, som trivs i plagget.

Jag har testat det mesta i klädväg i min ungdom, och stoppade i perioder in mig själv i fack som jag inte kunde avvika från, även om jag tyckte något annat var riktigt snyggt. Idag har jag växt ifrån det, jag klär mig i det jag tycker är snygg och bekvämt, det jag trivs i. Och det kan variera en hel del.

 

[Ramona]

Sådana kommentarer uppfattar jag som något man säger av vana, för att inte råka förhäva sig eller framhäva sig själv inom en grupp.

Ett ypperligt exempel på hur människor begränsar sig själva för att vilja passa in i en form de själva vill passa in i, av olika anledningar. Kanske av rädsla, eller för att man vill vara sådär som de människorna är.

De vill att andra människor ska se på dem som en viss typ av människa och därför lägger de band på sig själva.

Men jag är helt övertygad om att många människor ser på andra och tycker att de är modiga och att de ser upp till dem som vågar, eftersom de själv aldrig hade kunnat tänka sig att bryta sig ur den lilla bubblan som definierar vilka de är som människor. Trygghetsnarkomani igen. Det är typiskt svenskt. Vi har en stolthet i att vi har ett socialt skyddsnät, vi har en stolthet i att man kan få hjälp om man behöver det i Sverige och när folk tar upp bevis på att skyddsnätet inte alls är så bra som vi tänkt så rasar människor och blir upprörda. För Sverige är minsann ett land där vi har ett fungerande skyddsnät!!

 

[Ramona]

Fast det där kan ju handla om vad man själv trivs och känner sig bekväm i.

Och vad är det som styr vad vi trivs i för kläder och känner oss bekväma i?

 

[cirkus]

Personligen går jag då helst på bröllop utan klänning. Vilket fack är jag då i?

Blottare

Sorry

Själv brukar jag låtsas att det är maskerad eller nå't. Sen kan jag liksom inte låta bli att ha doctor Martens till finklänningen eller så bara för att känna mig i allafall lite som mig själv

 

[athena]

Blottare

Sorry

Själv brukar jag låtsas att det är maskerad eller nå't. Sen kan jag liksom inte låta bli att ha doctor Martens till finklänningen eller så bara för att känna mig i allafall lite som mig själv

Man kan gå på både bröllop och bal i jeans, faktiskt .

 

[Hedinn]

Och vad är det som styr vad vi trivs i för kläder och känner oss bekväma i?

Det har såklart med identiteten att göra, det är inte det jag säger emot. Jag hävdar bara att det inte måste handla om att man inte vågar/har placerat sig i ett annat fack som gör att man väljer bort vissa kläder, utan snarare att man "hittat rätt".

 

[cirkus]

Man kan gå på både bröllop och bal i jeans, faktiskt .

Såklart att man kan!

 

[Lena Furberg]

Såklart att man kan!

Fast jag avstod helt nyligen från en middag med uttryckt klädkod "kavaj". Hade jag gått dit i jeans hade jag kanske inte ens blivit insläppt? Jag vet inte. Ok, jag äger faktiskt en hyfsat trevlig klänning men här kände jag mig inte bekväm så jag avstod. Hm.....

 

[athena]

Fast jag avstod helt nyligen från en middag med uttryckt klädkod "kavaj". Hade jag gått dit i jeans hade jag kanske inte ens blivit insläppt? Jag vet inte. Ok, jag äger faktiskt en hyfsat trevlig klänning men här kände jag mig inte bekväm så jag avstod. Hm.....

Så gör jag med när andan faller på. Ibland orkar jag sticka ut, ibland inte.

 

[labb]

......................

 

[cirkus]

Fast jag avstod helt nyligen från en middag med uttryckt klädkod "kavaj". Hade jag gått dit i jeans hade jag kanske inte ens blivit insläppt? Jag vet inte. Ok, jag äger faktiskt en hyfsat trevlig klänning men här kände jag mig inte bekväm så jag avstod. Hm.....

Jag hade aldrig avstått en middag som verkar kul pga en klädkod. Jag hade gått antingen i klänning eller i finjeansen

 

[Inte_Ung]

Det är väldigt viktigt för dig att känna att du klarar av saker och ting och du vill gärna att andra ska tycka att du kan och klarar allting också.

Nej det är inte viktigt.
Det viktiga är just det som jag gör.
Och det handlar bara om mig och mina känslor av nöje.
Eller ibland bara att det helt enkelt måste bli gjort.

 

[Hedinn]

Jag hade aldrig avstått en middag som verkar kul pga en klädkod. Jag hade gått antingen i klänning eller i finjeansen

Samma här. Kostymbyxor är ju dessutom okej som tjej i många fall, om man inte trivs i klänning. Men det är ju om det är strikt, i de flesta fall är det ju en rekommendation eller vägledning, för att inte gästerna ska behöva känna sig för upp- eller nedklädda.

Jag har själv gått på bröllop i jeans. Men nu för tiden älskar jag att klä upp mig och känna mig "snygg och elegant" och gör det även på mer "casual" tillställningar om jag känner för det, utan att känna mig för uppklädd eftersom jag trivs i det.

 

[tanten]

En i mina ögon intressant följdfråga blir ju då: om jag känner ett behov av att göra om mig (smink, hårfärg et c), är det då för att jag vill dölja mig själv för andra? Visa något annat än det jag faktiskt är?

Eller har det ingen alls betydelse?

Ingen betydelse - för mig i alla fall.

Jag färgar håret. Inte för att jag vill dölja något utan för att det är fräsigare så. Jag har varit utan hår också. Det var rätt fräsigt det med. Fick mycket komplimanger från folk som trodde att jag rakat skullen istället för att det fallit av.

Jag går i sunk-kläder eller fint beroende på humör och omgivning. Elelr omgivningens förväntningar. Jag måste se proper ut när jag undervisar eftersom 20 personer ska ha sin uppmärksamhet mot mig. Skulle inte sätta på mig vad som helst om jag ska stå framför en publik o prata.

Men är det kopplat till min identitet? Kanske - i termer om att jag vill göra det bästa i given situation. Fel kläder får auditoriet att tänka på mitt utseende istället för att höra vad jag säger. Av samma skäl bar jag inte väldigt djupa urringningar på den tiden jag hade två bröst.

I min värld så är jag min personlighet. Inte mitt utseende. Att fixa med utseendet har för mig ringa koppling till vem jag är. Sminkad eller inte sminkad. Med spaden eller whitboardpennan i handen.

 

[Ramona]

Nej det är inte viktigt.
Det viktiga är just det som jag gör.
Och det handlar bara om mig och mina känslor av nöje.
Eller ibland bara att det helt enkelt måste bli gjort.

Varför står du på dig då och fortsätter svara?