Vari sitter er identitet?

[Dressyrtjejen_97]

Det som identifierar mig:
- Mitt hår. Har man hår som är närmare 110 än 100 cm, och det dessutom är mörkt guldblont, är "Rapunzel" en given etikett. Blir extra "roligt" då jag dessutom har tyskt påbrå. Jag borde för tusan heta Rapunzel!
- Mitt intresse. En stor del av min identitet är mitt hästintresse.
- Min hemort. Har aldrig någonsin flyttat, utan alltid bott i samma kråkslott, i samma inskränkta håla. Så på så sätt är jag väl en del av "inskränkta jättefamiljen" (aka. Invånare i nyss omnämnda ort). Och "den inskränkta jättefamiljen" har blivit en liten del av min identitet. Det är också lite roligt för om man säger till någon, även om denna är ifrån Sthlm med omnejd, att jag är från ort X, är det ytterst få som ens hört talas om den, och än mindre vet var den ligger... Och så liten är den faktiskt inte, ca 19 000 invånare tror jag det är.

 

[Raderad medlem 68338]

Tidigare, när jag var yngre hade jag ett ganska stort behov av att dels sätta mig själv i ett fack och dels placera andra. På något sätt tror jag att det fick mig att känna mig mindre osäker. Numera så tycker jag att det är ganska gött att liksom "sväva runt" och ser det som en tillgång att kunna socialiera över "gränser" och jag har inget större behov av att söka trygghet i en specifik grupp.
Det finns säkert många som vill sätta mig i olika fack, säkert beroende på hur de själva definierar sig men jag tänker att så länge man är hyfsat socialt kompetent och ngt allmänbildad och inte minst intresserad av sin omgivning så kan man lätt glida med i olika sammanhang. Jag kan umgås med ( " " ) modebloggare, granntanten 95, kulturfolk, parkbänksalkisar, udda bohemer, fotomodeller, hästfolk, arkeologer, punkare eller whatever. Oftast har jag stört utbyte av att träffa folk som får mig att tänka lite outside the box.

En av mina polare och jag:

 

[Raderad medlem 6459]

Min identitet sitter i princip ihop med vad jag gör. Om jag inte känner att jag kan vara stolt över vad jag gör på dagarna, mitt jobb alltså, så känner jag att jag inte kan vara stolt över mig själv. Om jag inte vet vad jag gör med mitt liv (karriärmässigt) så vet jag inte vem jag är.

Det där har gått så långt att jag i perioder när jag inte mått så bra inte velat träffa vänner för att jag inte känt att jag kan stå för den jag är. Alltså då bara för att jag varit missnöjd med det jobb jag haft.

Jag jobbar på att tycka om mig själv oavsett vad jag gör. Det går bättre och bättre . Jag har väldigt höga krav på mig själv och har vänner som typ samtliga gör fantastiska saker, vilket bidrar till högre krav på mig själv. Men jag kämpar på.

 

[Mabuse]

Tidigare, när jag var yngre hade jag ett ganska stort behov av att dels sätta mig själv i ett fack och dels placera andra. På något sätt tror jag att det fick mig att känna mig mindre osäker. Numera så tycker jag att det är ganska gött att liksom "sväva runt" och ser det som en tillgång att kunna socialiera över "gränser" och jag har inget större behov av att söka trygghet i en specifik grupp.
Det finns säkert många som vill sätta mig i olika fack, säkert beroende på hur de själva definierar sig men jag tänker att så länge man är hyfsat socialt kompetent och ngt allmänbildad och inte minst intresserad av sin omgivning så kan man lätt glida med i olika sammanhang. Jag kan umgås med modebloggare, granntanten 95, kulturfolk, parkbänksalkisar, udda bohemer, fotomodeller, hästfolk, arkeologer, punkare eller whatever. Oftast har jag stört utbyte av att träffa folk som får mig att tänka lite outside the box.

En av mina polare och jag:

Men kan du umgås med icke-udda mainstreammänniskor, som bor i en alldeles vanlig förortsvilla med två barn och semester på Gotland? Som jobbar som t ex säljchef och löneadministratör?

 

[Raderad medlem 68338]

Min identitet sitter i princip ihop med vad jag gör. Om jag inte känner att jag kan vara stolt över vad jag gör på dagarna, mitt jobb alltså, så känner jag att jag inte kan vara stolt över mig själv. Om jag inte vet vad jag gör med mitt liv (karriärmässigt) så vet jag inte vem jag är.

Det där har gått så långt att jag i perioder när jag inte mått så bra inte velat träffa vänner för att jag inte känt att jag kan stå för den jag är. Alltså då bara för att jag varit missnöjd med det jobb jag haft.

Jag jobbar på att tycka om mig själv oavsett vad jag gör. Det går bättre och bättre . Jag har väldigt höga krav på mig själv och har vänner som typ samtliga gör fantastiska saker, vilket bidrar till högre krav på mig själv. Men jag kämpar på.

Just det du skriver tror jag är vanligt, att folk definierar sig själv mycket genom jobbet. Personligen så har jag många vänner och bekanta som jobbar inom samma bransch men jag försöker verkligen att umgås med folk som inte är det. Och jag försöker undvika den klassiska frågan "jaha och vad jobbar du med?". Människor är ju så mkt mer än sitt jobb tänker jag!

 

[Raderad medlem 68338]

Men kan du umgås med icke-udda mainstreammänniskor, som bor i en alldeles vanlig förortsvilla med två barn och semester på Gotland? Som jobbar som t ex säljchef och löneadministratör?

Alltså det kanske inte är gruppen jag känner att jag har mest utbyte med rent spontant (och inte heller de personer jag naturligt råkar träffa på) men samtidigt så kan ju folk överraska och ha oväntade intressen och egenskaper när man liksom skrapar under ytan!
En av mina barndomsvänner har två barn, jobbar med ekonomi, bor i en perfekt lägga på Odenplan där ALLT är vitmålat och allt är extremt ordnat. Om jag jämför med mig själv så är vi ju så olika det går att bli. Men vi umgås regelbundet!

 

[stjarnhimmel]

Min identitet sitter i princip ihop med vad jag gör. Om jag inte känner att jag kan vara stolt över vad jag gör på dagarna, mitt jobb alltså, så känner jag att jag inte kan vara stolt över mig själv. Om jag inte vet vad jag gör med mitt liv (karriärmässigt) så vet jag inte vem jag är.

Det där har gått så långt att jag i perioder när jag inte mått så bra inte velat träffa vänner för att jag inte känt att jag kan stå för den jag är. Alltså då bara för att jag varit missnöjd med det jobb jag haft.

Jag jobbar på att tycka om mig själv oavsett vad jag gör. Det går bättre och bättre . Jag har väldigt höga krav på mig själv och har vänner som typ samtliga gör fantastiska saker, vilket bidrar till högre krav på mig själv. Men jag kämpar på.

Intressant.
Hur var det innan du hade jobbet? Var det någon annan identitet då tex intresse, volontärjobb, vänner, bostadsort etc

 

[Raderad medlem 6459]

Människor är ju så mkt mer än sitt jobb tänker jag!

Ja precis! Och det är ju jag också och det vet jag ju. I 'bra' perioder kan jag vara nöjd med mig själv, personen niphredil, oavsett vad jag råkar jobba med just då. Men det är inte alltid så lätt (läs: skitsvårt).

 

[Raderad medlem 6459]

Intressant.
Hur var det innan du hade jobbet? Var det någon annan identitet då tex intresse, volontärjobb, vänner, bostadsort etc

Innan det här specifika jobbet eller hur menar du? Jag har alltid varit det jag gör eller vill göra. Dvs under mina studier var jag niphredil som brinner för xx och vill jobba med yy! Och sen efter det har det varit att jag antingen varit jättestolt över det jag gör och därmed gillar mig själv eller så har jag inte tyckt om mitt jobb och då varit otroligt missnöjd med mig själv.

Innan mina studier vet jag faktiskt inte, det var ju liksom gymnasium. Då var jag väl mest bara en neurotisk tonåring.

Det som också är jag är såklart mina intressen: niphredil hästtjejen som tävlar jättemycket och har fina hästar samt tjejen som älskar att resa och har rest jättemycket i Afrika. Men ju äldre jag blir desto mer har jag identifierat mig just med jobb och karriär.

 

[Raderad medlem 68338]

Ja precis! Och det är ju jag också och det vet jag ju. I 'bra' perioder kan jag vara nöjd med mig själv, personen niphredil, oavsett vad jag råkar jobba med just då. Men det är inte alltid så lätt (läs: skitsvårt).

Jag fattar!
Träffade en snubbe (svensk) på en resa och frågade vad han jobbade med. Han såg mkt obekväm ut och berättade att han jobbade på ett äldreboende och ursäktade sig direkt med att det var ju inget jobb han tänkte ha länge osv.
Jag tyckte det var superintressant, älskar ju gamlingar!!! Min dröm är ju typ att starta ett äldreboende!

 

[Kattennizze]

Det finns ju väldigt många begränsningar när det gäller ens identitet, om man är kvinna, vilken ras man tillhör, klass, funktionshinder osv. Det både begränsar en och betecknar en och har ju väldigt stor betydelse för hur ens identitet utvecklar sig och utvecklas. Jag känner aldrig att jag är jag utan jag tänker alltid på vad som begränsar mig hela tiden, och det suger tycke jag.

 

[Kattennizze]

Alltså det kanske inte är gruppen jag känner att jag har mest utbyte med rent spontant (och inte heller de personer jag naturligt råkar träffa på) men samtidigt så kan ju folk överraska och ha oväntade intressen och egenskaper när man liksom skrapar under ytan!
En av mina barndomsvänner har två barn, jobbar med ekonomi, bor i en perfekt lägga på Odenplan där ALLT är vitmålat och allt är extremt ordnat. Om jag jämför med mig själv så är vi ju så olika det går att bli. Men vi umgås regelbundet!

Det här tycker jag låter elitistiskt, ungefär som att vanliga Svensson är bara trista och tråkiga om de inte har något kul hobby att bidra med. Vilken trist människosyn du verkar ha.

 

[Ramona]

Oftast har jag stört utbyte av att träffa folk som får mig att tänka lite outside the box.

Jaa, det är ju det som är kul. Människor som inte bara tänker som man själv gör utan har helt andra perspektiv på livet och ser saker från en helt annan sida. Det är ju där man verkligen klickar. Sen har man ju kompisar som är ganska så lika också, men jag är stolt över att jag har en så bred umgängeskrets och att jag har ett stort kontaktnät. Jag älskar mina grannar tex. De är så annorlunda från mig, men jag tycker att vi har skitkul när vi fikar, lasttränar häst, är ute och skrittar i skogen etc. Man har ju alltid någonting gemensamt med alla, om man bryr sig om att lära känna människor.

Man kan aldrig få för mycket vänner. Det går inte.

 

[Raderad medlem 68338]

Det här tycker jag låter elitistiskt, ungefär som att vanliga Svensson är bara trista och tråkiga om de inte har något kul hobby att bidra med. Vilken trist människosyn du verkar ha.

Tråkigt att du tolkar det så! Jag menar att alla människor, under ytan och den "grupptillhörighet" de kanske utåt sett tilldelats så kan de ju överraska!
Bättre än så kan jag nog inte förklara tyvärr.

Tex. "stureplanstjejen" som skriver poesi, eller den stiffa ekonomikillen som älskar opera, cafétjejen som extraknäcker som sexinspiratör (exemplen hämtade från min omgivninv IRL).
Folk "utifrån" kanske ser mig som en typisk "modemänniska" och blir förvånade när de får höra att jag är utbildad arkeolog, gillar att spela klassisk pianomusik och studerar hebreiska.

 

[Hallonsoda]

Min identitet är oerhört kontextberoende, i val av samtalsämnen, yttre presentation osv osv. Avskyr att inte ha riktigt rätt koder typ klädmässigt för ett visst sammanhang haha. Så sökandet efter den identitet som är min sker främst genom att hitta till sammanhang där jag känner mig så bekväm som möjligt, vilket ofta brukar vara med typ folk som gillar techno?? Jag gillar inte techno såvärst men uppenbarligen klickar jag och technomänniskorna på andra plan.

Min egen magkänsla säger att jag inte identifierar mig så mkt med mitt yrke, men jag har ett bra jobb, med relativt hög status. Om jag inte ägt det privilegiet tror jag nog att mitt liv mkt mer hade gått ut på att identifiera mig i relation till sysselsättningen, fast då mot den, lite som i @tornblommas exempel ovan. Jag ska heller inte sticka under stol med att jag älskar när det går bra på mitt jobb, och det är klart att så starka känslor formar mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Min egen magkänsla säger att jag inte identifierar mig så mkt med mitt yrke, men jag har ett bra jobb, med relativt hög status.

För mig har yrkets status ingen relevans faktiskt. För mig har det alltid bara varit ett viktigt att JAG är nöjd med mitt jobb. Att jag vet att jag tycker om mitt jobb, att jag har valt mitt jobb, att jag gör mitt jobb bra.

Bara sådär apropå det du skrev .

 

[Praeterea]

Jättespännande och intressant tråd!

Det finns massor som identifierar mig: jobb, yrke, intressen, bakgrund, utseende...

Det som många identifierar mig starkast som just nu är nog svensk/från Sverige. Både rent utseendemässigt: lång, blåögd, typ blond (det har funnits en tid då jag bestämt hävdat att jag inte är blond, jag har gett upp den fighten) och personlighets-/beteendemässigt: punktlig, tystlåten, aktiv... och visst, delar av mig passar väldigt bra in i stereotypen, delar av mig inte lika mycket. Men på det stora hela passar jag alldeles för bra in i stereotypen för att med framgång kunna hävda att jag inte är "typiskt svensk", så jag gillar mest läget och försöker istället betona de delar av mig som gör mig till just jag, och inte bara en lämplig representant för mitt land.

Och där blir det lite svårt ibland, eftersom en annan viktig del av min identitet (kanske den viktigaste för mig?) är det kulturella kapitalet och traditioner (eller vad jag ska kalla det). Det blir väldigt tydligt när jag umgås med flera personer med liknande bakgrund, som kan göra referenser till exempelvis musik eller TV-serier som utgör en del av deras kulturella kapital - och jag fattar ingenting. Jag, som ensam med mitt kulturella kapital, kan inte på samma sätt göra referenser till typ Björnes magasin, Ebba Grön eller Kalle Anka på julafton, eftersom ingen skulle förstå något. Ibland kan jag känna att det innebär att de jag umgås med här inte riktigt känner mig, de vet inte riktigt vem jag är, för de går miste om en del av min identitet. Och det begränsar mig och kanske i viss mån hindrar mig från att bli mer nyanserad än stereotypen i andras ögon. Därmed kan jag kanske inte fullt ut vara mig själv (inte så att jag spelar en roll, men att jag får stoppa undan delar av mig) vilket känns lite hämmande i interaktionen med andra.

 

[Raderad medlem 6459]

Numera så tycker jag att det är ganska gött att liksom "sväva runt" och ser det som en tillgång att kunna socialiera över "gränser" och jag har inget större behov av att söka trygghet i en specifik grupp.

Fast visst har du skrivit att getto för dig är Fridhemsplan och att du aldrig satt din fot i en förort? Även om du umgås med människor med olika yrken måste din bekantskapskrets vara otroligt homogen? Oavsett hur bohemiskt klädda de är liksom.

 

[Raderad medlem 68338]

Fast visst har du skrivit att getto för dig är Fridhemsplan och att du aldrig satt din fot i en förort? Även om du umgås med människor med olika yrken måste din bekantskapskrets vara otroligt homogen? Oavsett hur bohemiskt klädda de är liksom.

Jag är livrädd för Fridhemsplan Känns lite shady där (och ja jag är lite ironisk här )
Men jag är nog mer för att hänga i en stuga i skogen isf, det ska erkännas!

 

[Hallonsoda]

För mig har yrkets status ingen relevans faktiskt. För mig har det alltid bara varit ett viktigt att JAG är nöjd med mitt jobb. Att jag vet att jag tycker om mitt jobb, att jag har valt mitt jobb, att jag gör mitt jobb bra.

Bara sådär apropå det du skrev .

Mm förstår vad du menar! Jag har nog känt detsamma under arbetstid så länge jobbet varit givande för andra och kul. Tyvärr är jag dock ganska prestigekänslig i sociala sammanhang, och min egen osäkerhet gör att jag måste legitimera min existens i olika grupper genom externa attribut, typ en yrkesidentitet eller en för sammanhanget lämplig make-up, en tilltalande figur osv. Jag hoppas inte jag bedömer andra med samma måttstock, vill inte göra det men tankarna bor ju i mig så risken finns såklart.