Vari sitter er identitet?

[Raderad medlem 68338]

Skiljer sig kläder på något sätt från de böcker vi läser, den musik vi lyssnar på, den inredning vi har hemma eller den bil vi kör?
Alla finns vi i en tid. En tid med egna ideal och moden.

Precis vad jag försökte komma fram till!

 

[Kattennizze]

Va?? Hur kan du tolka det så?

Att vara ett "varumärke" kan vara väldigt mycket. T.ex. politiker på högre nivå - då skriver man inte om annat än det som är relevant för ens person i offentligheten.
Eller som företagsledare i nationellt, internationellt företag - inte skriver man om grälet med maken på morgonen eller att man ligger i migrän.

Jag väljer. Jag skulle aldrig kunna skriva något väldigt intimt som kan kopplas till mitt namn och min person. Jag är inte "offentlig" annat än i en extremt liten region
Alla väljer det man publicerar. Sannolikt även du. Du väljer säkert dina samtalsämnen på banken eller i närmaste vänkretsen också. Vari ligger skillnaden?

Varifrån kom kopplingen till "konsumtionstänkande". Köpas och sälja sig som människa

Men att vara ett varumärke? Det blir ju så absurt. Ungefär som Stefan löven är varumärket Stefan löven, det blir ju som ett företagstänk, han ska ju leverera osv. Det är det jag menar, därav min koppling till börsen, fattar du?

 

[Raderad medlem 68338]

Förbluffad över det oväntat stora intresset att identifiera min identitet btw!

 

[Kattennizze]

Som personlighet.

Trodde det var den som skulle identifieras och bli tydlig.....

 

[Raderad medlem 6459]

Förbluffad över det oväntat stora intresset att identifiera min identitet btw!

Men hur kan du bli så förbluffad, du är den enda som valt att posta en bild på dig själv i hela tråden . Vilket kanske också säger en del om din identitet för övrigt .

 

[tanten]

Men att vara ett varumärke? Det blir ju så absurt. Ungefär som Stefan löven är varumärket Stefan löven, det blir ju som ett företagstänk, han ska ju leverera osv. Det är det jag menar, därav min koppling till börsen, fattar du?

?

Är man en offentlig person - i flera olika bemärkelser - då är man en sorts varumärke. Man är något mer än bara XX.
Att koppla det till försäljning, börsen etc känns märkligt, i mitt språkbruk.

Jag har personer i min omgivning som är väldigt medvetna om det och vårdar det. T.ex. vännen K som VET att om hen kallar till presskonferens så kommer media. Skulle tanten bjuda in till samma arr. skulle det sannolikt inte komma så många. För att K är rädd om och vårdar sitt "varumärke".Dvs att hen har något intressant att berätta, annars skulle pressen inte bjudits in.

Tror du verkligen inte att just Stefan Löfvén väljer exakt vad han publicerar på fb, blogg, forum etc?? Om han skulle publicera bilder på halvdruckna flaskor sprit ihop med fyllda askfat och selfies med groggen i högsta hugg och handen i någon kvinnas urringning? Oavsett om helgen varit sådan.
Nä, för han är en offentlig person och iom det är han också i allra högsta grad varumärket S.L.

 

[stjarnhimmel]

Men att vara ett varumärke? Det blir ju så absurt. Ungefär som Stefan löven är varumärket Stefan löven, det blir ju som ett företagstänk, han ska ju leverera osv. Det är det jag menar, därav min koppling till börsen, fattar du?

Självklart är han ett varumärke. Inte bara för sig själv utan han är också ett varumärke som ska få folk att rösta på ett parti.

 

[Mabuse]

Tråkigt att du tolkar det så! Jag menar att alla människor, under ytan och den "grupptillhörighet" de kanske utåt sett tilldelats så kan de ju överraska!
Bättre än så kan jag nog inte förklara tyvärr.

Tex. "stureplanstjejen" som skriver poesi, eller den stiffa ekonomikillen som älskar opera, cafétjejen som extraknäcker som sexinspiratör (exemplen hämtade från min omgivninv IRL).
Folk "utifrån" kanske ser mig som en typisk "modemänniska" och blir förvånade när de får höra att jag är utbildad arkeolog, gillar att spela klassisk pianomusik och studerar hebreiska.

Men stureplanstjejen som inte skriver poesi utan gillar att shoppa, eller stiffa ekonomikillen som spelar korpfotboll, eller cafétjejen som just inte har några fritidsintressen annat än att hänga med sin pojkvän och sina vänner - alltså alldeles genomsnittliga människor som inte har någon ovanlig hobby när man skrapar på ytan, utan gör ungefär det man skulle tänka sig att någon som de gör?

Vad jag menar är att det kan ju vara lika snävt att kunna umgås med alla bara de är annorlunda på något sätt, som att kunna umgås med alla bara de är vanliga.

 

[Petruska]

Skiljer sig kläder på något sätt från de böcker vi läser, den musik vi lyssnar på, den inredning vi har hemma eller den bil vi kör?
Alla finns vi i en tid. En tid med egna ideal och moden.

Nej, eller i så fall bara genom att många fler ser våra kläder än vår heminredning. Och när vi ser bilen ser vi knappt föraren.

Men uppenbart i vår konsumtionskultur är ju att vi i väldigt hög grad kopplar identitet till våra saker, inte minst kläderna.

 

[As_Vegas]

@tanten Ja jo, jag förstår ju att även @tornblomma kan resa . Jag menade mer att peka på att ens bekantskapskrets ofelbart blir rätt homogen, på ett vis, om man bara umgås med människor från innerstan (eller förorten, eller landet, eller eller). Att umgås med människor som väljer att gå i en lusig kofta och se bohemisk ut är en helt annan grej än att ha vänner och bekanta som kanske inte kan välja nåt annat än den där lusiga koftan liksom.

Jag växte upp i en väldigt homogen miljö. (övre)medelklass, vita svenskar, barn till akademiker. Sånt påverkar en ju jättemycket.

@Kattennizze Jag förstår verkligen vad du menar!

Jag kunde svära på att du var uppväxt arbetarklass. Inte för att du har skrivit det, jag har bara fått det intrycket. Om jag inte blandar ihop dig med någon annan nu, men jag vill minnas att du tagit just arbetarklass och fattiga i försvar i ett antal diskussioner.

 

[Mabuse]

Haha -du har inte sett tornblomma i småstadsghettot. Inföst i ett industriminne med rost och tegel. Hon såg helt naturlig ut i miljön
Eller bland brännässlor.

Kort sagt tror jag att det är lätt att få en uppfattning om folk baserat på vad de (jag?) väljer att delge i olika medier.
Den bild vi visar på facebook, på buke eller bloggar är urval.
Jag väljer mina ämnen, och så gör väl de flesta? Det är en sorts imagebyggande.

Många jobbar ju faktiskt med i stort sett det. Man är ett varumärke. Som en av mina bästa vänner som extremt sällan - om ens någonsin - skriver privat i offentlighet. Hen är en så offentlig person att hen inte kan eller definitivt vill det.

Jag har passerat Tornblomma på stan, vill minnas att hon cyklade förbi en dag, och jag hajade till för att det var en så osedvanligt uppseendeväckande klädd person, så jag tittade till lite och insåg att det är ju Tornblomma från Bukefalos. Som jag aldrig träffat IRL och aldrig sett på bild mer än nån gång här på forumet, men ändå genast kunde känna igen. Det är möjligt att hon går runt i jeans och fjällrävenjacka andra dagar, men den dagen var det definitivt en supertydlig Tornblomma, som smälte in ungefär lika bra som en fasan i en flock duvor. Och hade ungefär samma ambitioner att göra det, skulle jag tro.

 

[Raderad medlem 6459]

@As_Vegas Ja, jag kan förstå det faktiskt. Men nä, är väldigt mycket medelklass. Stort hus, föräldrar som är akademiker och höginkomstagare, alltid rest mycket, alltid haft flera fina hästar etc etc.

Men jag verkligen brinner för förorten och de som bor där. Det ligger mig otroligt varmt om hjärtat.

Jag bor nuförtiden i rätt utsatt förort för övrigt. Så just nu identifierar jag mig lite som en blandning mellan förort och medelklass .

 

[Ramona]

Förbluffad över det oväntat stora intresset att identifiera min identitet btw!

Jag tycker att din stil är helhäftig och jag har tagit ett av dina uttryck som motto för mycket positivt i livet. Någon gång skrev du "varför ska man klä upp sig när man kan klä ut sig" och det tog jag och gjorde det till en bra inställning till mycket i livet. Varför ska man forma sig över huvud taget? Man måste ju få vara sig själv, det är ju det som är ens identitet. Livet är för kort för att inte må så bra man kan göra och då är det bara sjukt att gå omkring och hämma sig. Bättre då att hitta en miljö som man kan frodas i.

Du är underbar!

 

[Raderad medlem 68338]

Tack @Ramona , ditt inlägg värmde!

 

[Björk]

Det där med vad folk försörjer sig på är alltid lika intressant, för det säger ganska så lite om en människa egentligen, men i vårt samhälle sitter det status i jobbet och därför frågar vi när vi möter en människa vad de jobbar med. Mer intressant är ju att fråga vad de gör på fritiden, för det säger mer om människan än vad jobbet gör.

Mycket intressant ämne!

Jag ska läsa vidare, men såhär långt gör jag en reflektion utifrån det du skriver här. Jag började nyligen sjunga i kör; egentligen helt olikt mig; inget jag längtat efter i livet, men jag fick för något år sen prova på vid en konferens o då väcktes ett intresse att prova.
Det som var intressant när jag började var/är att jag blev ganska förvånad över att när alla presenterade sig för mig som var ny så var det INGEN som sa sitt yrke. Alla bara sa sitt namn. Många känner varann sedan många år och vet säkerligen den saken om varann. Jag vet den om några (liten ort), men flera av dem vet jag inte vad de sysslar med. Och ingen frågade mig heller (kanske vet alla.... Som i "alla känner apan"). Men jag tror inte det.
Det kändes ovanligt, men också väldigt skönt. Jag är bara Björk där och inte min titel.

Till viss del tror jag det beror på att många i kören också är pensionärer, dock långtifrån alla. När man är pensionär är det ju "bara" en själv liksom och inte ens yrke.

 

[labb]

Självklart är kläder och dylikt ett sätt att kommunicera och uttrycka sig. Dock tror jag faktiskt att många (oavsett stil) inte klär sig för att "sticka ut" eller bli "sedda" utan helt enkelt för att de tycker om färg, form, estetik osv. Medan ngn målar en tavla så tar en annan på sig en röd jacka tex. Jag tror att det är förenklat att tro att tro att kläder endast är ett sätt att "märkas" på. Men det är ganska vanligt att just kläder och mode ses som ett odelat sätt att söka uppmärksamhet, till skillnad från mer "accepterade" konstformer. Ja jag påstår att mode ingår i konst-estetik-kontexten!
I min umgängeskrets känner jag mig ofta ganska enkel och färglös

Precis, mode, när det är som bäst, är en konstform och ett sätt att uttrycka sig

 

[stjarnhimmel]

Mycket intressant ämne!

Jag ska läsa vidare, men såhär långt gör jag en reflektion utifrån det du skriver här. Jag började nyligen sjunga i kör; egentligen helt olikt mig; inget jag längtat efter i livet, men jag fick för något år sen prova på vid en konferens o då väcktes ett intresse att prova.
Det som var intressant när jag började var/är att jag blev ganska förvånad över att när alla presenterade sig för mig som var ny så var det INGEN som sa sitt yrke. Alla bara sa sitt namn. Många känner varann sedan många år och vet säkerligen den saken om varann. Jag vet den om några (liten ort), men flera av dem vet jag inte vad de sysslar med. Och ingen frågade mig heller (kanske vet alla.... Som i "alla känner apan"). Men jag tror inte det.
Det kändes ovanligt, men också väldigt skönt. Jag är bara Björk där och inte min titel.

Till viss del tror jag det beror på att många i kören också är pensionärer, dock långtifrån alla. När man är pensionär är det ju "bara" en själv liksom och inte ens yrke.

Min erfarenhet är att så är det i föreningar, intressen, kurser etc
Man pratar om annat än yrke och jobb

 

[Björk]

Har haft en mycket inspirerande helg med gott snack och trevligt sällskap. Och väldigt mycket blandade människor, vilket är jättekul när man får en massa nya idéer och intryck. Och när man också inser att man ändå är lite konservativ i sitt tänk på vad man tycker är kul och vad man vill ha i livet. Men också hur man vill att andra människor ska se på en och vad man vill signalera utåt.

Min granne rider western och är jätteduktig. Senaste veckan har jag spenderat väldigt mycket tid hos grannarna och de har visat mig massor med filmer och videos då de köpt ett lovande föl och de vill visa hingstarna. Det verkar ju jättekul med vissa grenar, men så tänker jag "Nä, jag är ju ingen westerntjej!" och så tänker jag att jag ju gillar hopp och fälttävlan och så fastnar jag i min egen tanke och börjar begränsa mig själv. Varför skulle jag inte kunna rida western liksom? Och så svarar jag snabbt på min egen fråga att jag ju inte alls skulle platsa in bland de där USA-inspirerade, Harley-åkande människorna i cowboyboots. Jag tycker att cowboyboots är sjukt fult.

I ett annat sällskap är jag den som är konstig eftersom jag håller på att ta jägarexamen. Jag möter kommentarer att mina vänner inte kan se mig med vapen i handen. Att det ju inte alls är jag menar dem. Men jag känner ju att det visst är jag och att jag visst platsar i vissa typer av jakt, varför skulle jag inte göra det liksom?

En av mina bästa vänner är frisör och vi snackade om att jag numer trivs väldigt bra i mitt mörkare hår, men att det tog i alla fall 2 månader innan det kändes som jag, trots att det är betydligt närmare min egna hårfärg än det blonda jag envisats med i så många år. Men egentligen säger jag, jag är ju en blond människa i hjärtat! Och hur många känner man inte vars identitet sitter i deras hår på ett eller annat sätt?

Hela samhället genomsyras av att människor är begränsade i sin egen tanke på vad de är för typer av människor. Vad är du för typ av människa och vad vet du medvetet begränsar dig, trots att det egentligen inte finns några hinder mer än en tanke? Är din identitet att du är mamma? "Jag är inte bara mamma jag är tandläkare också!" Är din identitet att du är dressyrryttare, hundtjej, hästtjej rent generellt, lantis, trendig city slicker, brat, modeintresserad, hojåkare, fitness-freak?

Ja, nog begränsar vi oss. Främst kanske i vad vi skulle kunna klara av, vad vi har områden vi är "dåliga" på - det lär vi oss ju snabbt redan i skolan. Mitt praktexempel är jag själv och bollsporter, ja, kanske idrottsämnet i skolan generellt. Jag var ju inte så bra på idrott, den bilden hade jag av mig själv under skoltiden (från mellanstadieålder och uppåt), däremot hade jag "läshuvud". Ja, jag var tafflig på bollsporter, men det var kanske inte så konstigt? När man inte hade talang så blev man ju skitnervös att råka få bollen; jag undvek det i möjligaste mån. Och OM den plötsligt kom till mig så blev jag ju så nervös att jag sjabblade bort den.

Snacka om självuppfyllande profetia! "Jag är dålig på bollsporter" - "Bäst jag undviker bollen" = blev såklart bara än sämre på att hantera bollar.

Det där med halvdålig på idrott har jag reviderat som vuxen. För det första: jag fick en 3:a i betyg - det är medel, det är inte "dåligt". För det andra: Jag åkte utförsåkning hela barndomen, ofta och mycket. Och jag red i många, många år. Skulle jag fått betyg i de ämnena hade jag säkert haft en 4:a. Men det var ju ingen som såg de prestationerna i skolan.

 

[Björk]

Min erfarenhet är att så är det i föreningar, intressen, kurser etc
Man pratar om annat än yrke och jobb

Jag gillar det du säger, men jag har inte märkt det så tydligt i mina andra föreningsengagemang tidigare i livet (hästklubbar mest).

 

[hastflicka]

Min identitet ar mer an hur jag utvecklats genom livet ... vad som ar viktigt och betyder mycket for mig har forandrats och varit olika saker vid olika tider. Under en period var jag alltid valkladd och sminkad, under en annan period gick jag ofta pa cocktail parties och tyckte det var kul ... under en annan period var jobbet det viktigaste i mitt liv forutom familjen, och en annan period var det roligaste jag hade att scuba dyka varje ledig minut.
Allt det forandras, men vem jag AR, mina grundlaggande varderingar, att vara arlig, sta for vad jag tror pa, i mesta mojliga man undvika att gora andra illa, etc, DET ar min identitet ... allt det andra kommer och gar, precis som med modet ...