Vari sitter er identitet?

[athena]

Jag gillar det du säger, men jag har inte märkt det så tydligt i mina andra föreningsengagemang tidigare i livet (hästklubbar mest).

Jag måste säga att det är få i hästvärlden som frågar vad jag jobbar med. Det är inte förrän man börjar komma dem folk nära. Däremot frågar de direkt vilka hästar jag har i stallet och villa hingstar jag använt i år

 

[Snurrfian]

Att placera in människor i fack gör vi många gånger undermedvetet, det underlättar för hjärnan att kunna anta att någon som vara på ett visst sätt. Men att säga att ens identitet går att definera på en enda sak känns väldigt naivt. Som många säger så beror det väldigt mycket på den kontext man befinner sig i just där och då. I vissa sammanhang är jag en hästtjej, i andra sammanhang är jag jägare, i ett tredje sammanhang är jag en jagande hästtjej och i det fjärde sammanhanget är det ingen som kan tänka tanken att jag gillar hästar och jakt. Men jag är fortfarande mig själva i alla sammanhang. Det är nog ingen som har sett alla mina jag, en del vänner har sett många, har en aning om några men hela bilden tror jag inte att någon ens kan se. På samma sätt så antar jag att alla människor jag möter kan ha så mycket mer än det jag ser för ögonblicket, men jag kan fortfarande bli förvånad när jag upptäcker en del sidor.

 

[Björk]

Jo, hur identifierar jag mig då. Jovisst, mitt yrke är en stor bit av mig. Jag gillar jobbet och jag gillar att jag genom åren blivit väldigt kompetent inom det. Men, jag känner ändå att jag är något så mycket mer än yrket. Ett yrke är bara ett jobb. Det är inte hela mitt JAG eller hela mitt liv. Jag tycker att jag är väldigt prestigelös och skulle inte se det som något stort problem att byta "ner mig" (i andras ögon) rent karriärmässigt. Jag vet att andra skulle undra, tycka jag var konstig mm, men jag vill GILLA det jag gör. Om jag tröttnar helt på mitt jobb så skulle inget vara värt att fortsätta. Jag skulle inte jobba kvar för att det är mer "fint" i andras ögon. Men det praktiska problemet med ekonomin skulle kunna vara mer svårt (jag har en rätt hög lön).

Jag är också förälder, men mamma-identiteten vet jag inte om jag tycker den är så styrande. Jag är ju mamma, men jag är inte någon helt annan person än innan jag blev det.

Förr var jag alltid "den unga", på jobbet och i andra sammanhang. Jag kände mig ung, såg nog yngre ut än min ålder osv. Men nu hålelr jag på och förvandlas till att identifiera mig mer som "tant" i dess positiva bemärkelse. Ibland kan jag känna en saknad efter den unga, coola, snygga bruttan som jag var kring 30. Men ofta känner jag också att det är väldigt skönt att INTE vara det- att närma sig 50 känns jätteknepigt; alltså helt otroligt; hur kan JAG vara SÅ gammal. men också på ett annat sätt befriande. Vikten är 20 kg mer än innan barnen, jag börjar få grå strån, mer stelhet i kroppen osv. Men det är också skönt att inse att skitsamma liksom, alla blir vi äldre.

En viktig del av min identitet tror jag är att vara social; jag är mån om att vara TREVLIG. Jag identifierar mig också som en person som är duktig på att kommunicera, är rak och har hög tillit till människor.

 

[Niyama]

Jag ser mig bara som en tråkig, lite friluftsig kvinna. Totalt ointressant. Så jag har väl fastnat i att jag är tråkig och kan aldrig bli intressant.

 

[Miran]

Jag känner att jag för varje år som går blir allt tröttare och lessare på allt man ska göra, ska tycka, ska tänka, ska vilja. I alla grupper man befinner sig finns det krav på hur man ska uppföra sig för att passa in. När jag var yngre ville jag göra det, platsa in alltså, i vissa grupperingar. Och det vill jag väl fortfarande på sätt och vis. Men jag har blivit så trött på alla "regler" på hur man ska tycka och tänka att jag blir allt aggressivare. Jag känner att jag har svårt att förklara vad jag menar. Men typ samma känsla som jag fick när jag var gravid och var på mödravårdscentralen och det överallt på väggarna satt planscher med vackra mammor med barn och så uppmaningen att man som blivande mor inte skulle röka eller dricka. Jag hade egentligen ingen lust att göra varken det ena eller andra, men de där präktiga planscherna stod mig till slut så upp i halsen att det var med nöd och näppe jag klarade av att låta bli att tända en cigarr i väntrummet.

 

[Björk]

Jag tror att man, när man blir äldre, antingen kan fastna rätt rejält i sin "identitet" och sin roll i sitt liv - eller också känna en plötslig frihet och en frihet att (ett uttryck jag älskar men inte hittat nån bra svensk översättning till) reinvent oneself. Återskapa sig själv, kanske låter ok? De yttre förväntningarna och kraven är inte lika stora längre och man kan leta sig nya vägar i livet och se på sig själv med andra ögon. Man blir mer den man är på insidan än det yttre man visar upp för omvärlden.

Jag upplever i alla fall detta i mitt eget liv. Mitt jobb är en stor del av min identitet, men samtidigt känner jag en större frihet idag att ändra den jag är inom den identiteten.

Så sant!
Det du säger om att man blir mer den man är på insidan än det yttre. Och det stämmer ju också med Petruskas inlägg om att känna sig trygg. Trygghet skapar mer frihet att våga "visa sitt jag" - att "blotta sig" kanske.

Jag har en god självkänsla (tack mamma! Och även pappa). Jag tror att de flesta som känner mig (både i jobbet och på andra sätt) tycker att jag är öppen och vågar säga vad jag tycker och även vågar "göra bort mig". MEN, i sällsynta fall kan jag till och med nuförtiden känna en otrygg känsla som direkt härrör till min känsla av utanförskap i tonåren. Jag och mina kompisar var "töntar" och hela högstadietiden ägnade vi nog mest åt att vara så osynliga som möjligt för de som var coola och tuffa. Man hörde kommentarer bakom ryggen, hånskratt i matkön och i enstaka fall var det knuffar, elakheter rätt i ansiktet osv.

Sist det hände mig att jag kom tillbaka till den där känslan var när jag körde en utbildning för en stor grupp för några år sedan. Några personer började viska till varandra och började skratta/fnissa. Och den där KÄNSLAN var där - jag tänkte direkt "pratar de om mig?" "skrattar de åt mig?" (Till saken hör att jag kände dessa hyfsat väl och vet hur de kunde skämta om/skratta åt andra, speciellt den ena av dem).
Jag kunde tack o lov snabbt slå ifrån mig känslan o stärka mig inombords. OM de skrattade åt mig så skitsamma! Majoriteten skrattade INTE. Men man kände sig rädd för att just "göra bort sig".

 

[Kirre]

Jätteintressant ämne som jag grunnar en del på.
Jag är tämligen övertygad om att folk har massa begränsningar i hur de tror att de själva är eller hur de tror andra tror att de är. Har en kollega på jobbet som ofta säger "men jag är långsam." Punkt. Hon är ju tokstressad av det men verkar identifiera sig så med att det är sån hon är att det inte ens är någon idé att testa att göra saker snabbare.

Jag grunnar som sagt mycket och har ofta känt av mina egna begränsningar och irriterat mig på dom så nu försöker jag köra på mottot "Free yourself to be yourself". Minsta lilla tanke som går åt att något skulle vara spännande så shoot även om jag skulle ha hundra ursäkter emot.

 

[Björk]

Det här är verkligen intressant. Jag har funderat massor på det genom åren.

Länge var jag en person som läste DN. Prenumererade i minst 30 år. Jag är en som har egen bil - och aldrig någonsin en liten "tjejbil". Jag har ställt stora krav på mig att klara mig själv. Och jag är hederlig. Så det så.

Har funderat över helgen på varför jag blev så extremt störd av att få en mess-konversation vidaresänd till mig. En av mina bekanta hade av misstag skickat en vänförfrågan till min tidigare skolkamrat och när de redde ut hur det kunde blivit så definierade min tidigare skolkamrat mig på ett sätt jag inte själv kunnat tänka mig.

Han sa att jag "sysslat med hästar tidigare utan större framgång" Jag blev helt ställd. Mitt hästeri har aldrig någonsin varit tänkt som någon karriär. Blotta tanken på att få min hobby definierad som "misslyckat hästföretagande" gjorde mig av någon anledning irriterad, på gränsen till ursinnig. Varför?? Varför blev jag så berörd. Uppenbarligen fanns där något som störde min självbild.

Så det så!
Jag har också en sån där grej som jag lärt mig om mig själv som störde mig lite. Jag har alltid sett mig som en rätt spontan person, en som inte är rädd för att våga göra saker jag har lust till, som inte ser ORDNING som en dygd. Däremot är min partner mer sådan, behöver planera, behöver ordning o reda o vill ha kontroll. Så det så!

Och så plötsligt, när äldsta barnet var liten och maken varit hemma med barnet en period så retade jag mig något infernaliskt på OORDNINGEN i hans leksakslådor. Jag hade ju sorterat; lego i den lådan, pussel i den, bilar i den. Och plötsligt låg grejorna på FEL plats. Och jag blev förvånad över mig själv. Jag BRYR mig ju inte om ordning.... Eller?

Samma med spontaniteten, min och makens. Han kan plötsligt messa mig en eftermiddag om att han tycker vi ska åka till Stora Staden 6 mil bort efter jobbet. SAMMA dag.... Nääää, suck, jag har i och för sig inget planerat, men jag är liksom inte inställd på det. Nejdå jag är så spontan!

Båda dessa upptäckterna kom efter barnens ankomst. Kanske kan just det ha påverkat mig? Eller så låg det liksom latent hela tiden....

(Nu har vi två barn och ordningsnojan har jag lagt på hyllan. Helt. De får ha sin egen (o)ordning bäst de vill.)

 

[Björk]

Jag måste säga att det är få i hästvärlden som frågar vad jag jobbar med. Det är inte förrän man börjar komma dem folk nära. Däremot frågar de direkt vilka hästar jag har i stallet och villa hingstar jag använt i år

Ja, på tävlingar eller kurser osv håller jag med. Men i hästföreningar jag varit aktiv i så har det ändå ganska snabbt frågats vad man jobbar med. (T ex i styrelsen).
Dock tror jag det också i viss mån är en generationsfråga. Mina föräldrar är 40-talister och jag tror det är/var en vanligare fråga i deras generation än det är bland t ex 80-talister. Undersökningar visar bland annat att tidigare generationer haft mer intresse för att bli chefer osv. Medan 80-talisterna inte alls har samma intresse av det. Förmodligen för att chefsrollen inte längre är lika sammankopplad med att "lyckas". Numera så är "att lyckas" förmodligen oftare sammankopplat med att vara lycklig - att trivas, känna att man gillar det man gör. Tack o lov!

 

[Fiorano]

Tycker det är en otroligt intressant frågeställning-om inte annat för att det nog inte är helt onyttigt att själv reflektera över ens identitet. Jag tror att jag för många i min ytliga omgivning irl tycker att jag är lite svårdefinierbar månne. Men de flesta skulle nog ffa beskriva mig som en väldigt dedikerad hästmänniska, dressyrryttare, ärlig, rak och lite skrämmande haha.

Eftersom jag träffar så mycket folk under väldigt korta och flyktiga möten när jag jobbar (kör taxi) kan jag även inta olika identiteter medvetet beroende på vilken stämning och vilken typ av konversationer som resan ger upphov till. Jag kan vara den gemytliga och urtrevliga taxitjejen, jag kan vara den ambitiösa ryttaren, jag kan vara studenten som tappade motivationen, jag kan vara skåningen med ett mystiskt förflutet, jag kan vara drottningen av dålig stämning (vilket är min favorit) osv osv. Även i andra sammanhang går det att inta den identitet som för stunden är vad som gynnar mig. Något som görs med kläder och andra yttre attribut samt förstås attityden.

Jag är knappast ensam om att "välja identitet" beroende på sammanhang, det gör vi alla mer eller mindre medvetet. Det handlar inte om att undanhålla vem en är, utan om framhålla den bästa en är i en given situation. Ni som skrivit att ni är vilka ni är och inte gör er till för andra gör ju faktiskt det ändå-genom att just framhålla hur ni inte gör er till. Allt vi gör är trots allt ett uttryck för ens identitet.

Kan även tillägga att jag i allra högsta grad bedömmer folks identiteter efter deras yttre attribut (kläder, märken, frisyrer, mode osv). När jag jobbar kan jag även få en ganska god uppfattning vem jag ska hämta bara på namn och adress. Många tror även att de är så himla unika i sitt sätt att uttrycka sig och att vara, när de i själva verket är otroligt förutsägbara utifrån väldigt liten information.

 

[Inte_Ung]

Men i hästföreningar jag varit aktiv i så har det ändå ganska snabbt frågats vad man jobbar med. (T ex i styrelsen).

Men det ger ju en snabb information om vad man kan vänta sig för kunskaper av personen i fråga.
Det har inget med identitet att göra.
Mera som ett CV inför stundande arbete.

I en styrelse så skulle jag ju säga att jag är egen företagare och sköter allt inklusive bokföringen själv.
Det skulle vara som en upplysning att jag kan det där med ekonomisk redovisning, budget och verksamhetsplanering.
Bra grejor att ha koll på i en styrelse.
Men inte för att presentera min identitet.
Det är en kompetens och inte en identitet.

 

[Kirre]

Men det ger ju en snabb information om vad man kan vänta sig för kunskaper av personen i fråga.
Det har inget med identitet att göra.
Mera som ett CV inför stundande arbete.

I en styrelse så skulle jag ju säga att jag är egen företagare och sköter allt inklusive bokföringen själv.
Det skulle vara som en upplysning att jag kan det där med ekonomisk redovisning, budget och verksamhetsplanering.
Bra grejor att ha koll på i en styrelse.
Men inte för att presentera min identitet.
Det är en kompetens och inte en identitet.

Och jag skulle inte säga vad jag jobbar med i vissa sammanhang, även om det skulle tillföra bra kompetens, just för att jag inte vill identifiera mig med mitt jobb utanför mitt jobb.

Kl
Jag tror att allt man gör, säger, tar på sig osv är en medveten eller omedveten handling i att visa vilken identitet man har.

 

[Fruentimber]

Kul tråd! Kul också att den sammanfaller med de kurser jag läser denna höst om livsvillkor och identitet. Det finns såklart inga raka svar på vad en identitet "är". Jag skulle snarare påstå att ens identitet är flexibel och beroende av sin kontext. Förr var ju arbetet en stor del av ens identitet, "Tandläkare Östlund", "Kamrer Nilsson", "Plåtslagare Olsson". Så ser vi ju sällan på arbete idag, trots att det ändå inte alls är många år sedan man presenterade sig på detta sätt. Väldigt intressant och tidvis svårgreppat ämne.

/Samhälls- och kulturanalysstudenten

 

[Petruska]

Jag tror att allt man gör, säger, tar på sig osv är en medveten eller omedveten handling i att visa vilken identitet man har.

Så tänker jag också, tror jag. Allt vi gör (och inte gör, för all del) har som ett slags syfte att säga något om oss. Vi ägnar oss hela tiden åt att visa oss, medvetet eller inte.

 

[Lena Furberg]

Precis, mode, när det är som bäst, är en konstform och ett sätt att uttrycka sig

Ja, just mode kan verkligen vara en konstform. Men - tittar man t.ex. på tonårstjejerna idag och deras nästan uniformsmässiga klädsel, ser man att det också är ett kraftfullt sätt att bli en del av gruppen, den grupp man identifierar (!) sig med. Något som är otroligt viktigt i en viss ålder. (Tills de blir pensionärer, typ... Nä, skojar!)

Det gäller även håret - långt, spikrakt, mittbena. På i stort sett alla - utom de som sticker ut med en sidecut och därmed också visar på en slags rebellisk vilja, även om också den tillhör en "grupp" och inte är helt vild och annorlunda. Hur många 16-åriga tjejer idag har kort, lockat hår?

 

[Inte_Ung]

Jag tror att allt man gör, säger, tar på sig osv är en medveten eller omedveten handling i att visa vilken identitet man har.

Nej det kan helt enkelt bara vara ett sätt att föra handlingen framåt i den riktning som man önskar.
Helt utan att det har med identiteten att göra.

 

[Inte_Ung]

Så tänker jag också, tror jag. Allt vi gör (och inte gör, för all del) har som ett slags syfte att säga något om oss. Vi ägnar oss hela tiden åt att visa oss, medvetet eller inte.

Eller gömma oss.
Vad är det som säger att där skulle finnas ett absolut behov av att exponera identiteten?

 

[Inte_Ung]

Många tror även att de är så himla unika i sitt sätt att uttrycka sig och att vara, när de i själva verket är otroligt förutsägbara utifrån väldigt liten information.

Unikt och förutsägbart står väl ändå inte i motsats till vart annat?
Jag är nog oerhört förutsägbar på många sätt.
Men definitivt ovanlig nog för att vara unik.
Det unika sitter i mitt huvud och syns inte på det viset.

 

[Inte_Ung]

Jag går t.ex. numera inte på dans eftersom jag inte vill att någon ska behöva hålla i min (äckliga) kropp.

Men du som är så bedårande söt.
Så synd att du skall behöva känna så.

 

[Kirre]

Nej det kan helt enkelt bara vara ett sätt att föra handlingen framåt i den riktning som man önskar.
Helt utan att det har med identiteten att göra.

Då tror vi olika helt enkelt.