Vari sitter er identitet?

[Petruska]

Det blir konstigt för mig att betona identitet som en begränsning. Hela den psykologiska poängen med att vi överhuvudtager bygger en identitet - som ett ständigt pågående bygge - handlar naturligtvis om trygghet, om att förstå vilka vi är och om att göra oss begripliga för andra och att bli socialt bekräftade. Och sådant.

Sen kan det begränsa oss, men det är väl mer av negativ bieffekt än själva poängen.

 

[Ramona]

Sen kan det begränsa oss, men det är väl mer av negativ bieffekt än själva poängen.

Sant. Så har jag inte sett det innan. Jag har hoppat över hela steget med att vi i grund och botten är trygghetsnarkomaner. Bra inflik.

 

[TeamLundVer]

Hmm svår fråga. Jag tror att jag (och de flesta andra) identifierar mig som lång, klumpig, smart, snabbtänkt och " all over the Place" vad det gäller intressen och idéer. Jag är en person som måste lära mig allt om ngt och sedan tröttnar så fort jag kan det.

 

[Petruska]

Sant. Så har jag inte sett det innan. Jag har hoppat över hela steget med att vi i grund och botten är trygghetsnarkomaner. Bra inflik.

Jag tänker även att det särskilt är när man är trygg, som man kan expandera eller ändra sin identitet - eller gå utanför ramar. Man kan ju testa något främmande någon gång, utan att det blir mer än så av det. Men det är ju oftast lättast att göra det när man känner sig stabil och trygg.

 

[Ramona]

Jag tänker även att det särskilt är när man är trygg, som man kan expandera eller ändra sin identitet - eller gå utanför ramar. Man kan ju testa något främmande någon gång, utan att det blir mer än så av det. Men det är ju oftast lättast att göra det när man känner sig stabil och trygg.

Ja, eller när man krisar ordentligt! Inget är ju så utvecklande av personligheten och ens identitet som att det krisar i livet.

 

[Petruska]

Ja, eller när man krisar ordentligt! Inget är ju så utvecklande av personligheten och ens identitet som att det krisar i livet.

Ja, jag tänkte på det. Då kan man ju dels bli tvungen att ändra på saker (tex för att man krisar över en skilsmässa eller över att ha förlorat jobbet), dels kan man tänka ut att det är bra att ändra på saker som en del i att reda ut krisen. Så är det så klart också.

 

[Ramona]

Eller när man inte har någonting kvar som begränsar ens tanke på vad som är rätt och fel för sitt eget jag.

Sen kommer ju begränsningen in i vad man själv vill vara för typ av person, hur man vill identifiera sig. När man kanske mist de sakerna som var statusbelagda i en viss grupp så är det kanske inte alls lika viktigt att behålla kvar resten heller.

 

[athena]

Jag håller med @Gnist och @lil-sis om att det inte är särskilt enkelt att stoppa in människor i fack. Personligen får jag allergiska utslag av det. Jag vet att jag är instoppad i olika fack av olika människor men extremt få av dem vet vart jag egentligen hör hemma. Det är alldeles för enkelt att sätta stämplar (dvs "identidet") på folk imho.

 

[liasa]

Jag tänker att min identitet är saker som jag definierar mig som och om/när jag tappar en bit av det så ändras livet på något sätt (mer eller mindre). Det är saker jag gör och saker jag är. Jag är kvinna, syster, dotter, kompis, student, hundägare, träningsfantast etc. När jag en dag börjar jobba så kommer jag delvis identifiera mig utifrån det. Sen är olika saker i min identitet viktigt i olika sammanhang, t.ex. går jag ju inte till en agilityträning med exakt samma inställning som till en föreläsning. Jag är inte heller exakt samma person överallt eller med alla människor jag umgås med. Även om jag alltid bär alla delar av min identitet med mig, så framträder olika delar olika mycket i olika situationer.

 

[Ramona]

Jag håller med @Gnist och @lil-sis om att det inte är särskilt enkelt att stoppa in människor i fack. Personligen får jag allergiska utslag av det. Jag vet att jag är instoppad i olika fack av olika människor men extremt få av dem vet vart jag egentligen hör hemma. Det är alldeles för enkelt att sätta stämplar (dvs "identidet") på folk imho.

Men vad andra människor tycker är ju inte alls lika intressant som vad du själv tycker och det är ju det som jag vill plocka fram med tråden. Hur väl känner vi oss själva, i både vår strävan efter trygghet men också efter att få må så bra vi bara kan må.

Nu känner jag ju dig så jag har massor med exempel i just ditt liv som absolut är identitetshämmande enligt mig. Jag är tex helt övertygad om att du hade varit sjukt vacker i en klänning, lite lagomt sminkad, med ditt svall stylat i fina lockar och i ett par snygga klackar som framhäver de där perfekta kurvorna du har. Du däremot skulle känna dig helt främmande för dig själv i en sådan situation även om du hade fått uppleva en annan känsla. Man säger att mycket är en vanesak, men det är kanske inte så mycket vana som en acceptans att jag kan vara sån här också. Därför de där gör-om-mig-programmen är så populära och människor som genomgått en sådan där make-over ofta fortsätter att ta ut svängarna i andra delar av livet.

Skulle man plocka bort hästarna i ditt liv finns det absolut saker kvar, men det kommer ändå bli lite av en identitetskris. Vad gör jag och vem är jag om jag inte kör på med hästarna och det intresset som driver mig framåt. Du är ju du oavsett vad du har runt omkring dig och vad du bär för kläder, men man sätter ju ändå en begränsning i vem man själv är och vad man vill vara.

 

[athena]

Men vad andra människor tycker är ju inte alls lika intressant som vad du själv tycker och det är ju det som jag vill plocka fram med tråden. Hur väl känner vi oss själva, i både vår strävan efter trygghet men också efter att få må så bra vi bara kan må.

Nu känner jag ju dig så jag har massor med exempel i just ditt liv som absolut är identitetshämmande enligt mig. Jag är tex helt övertygad om att du hade varit sjukt vacker i en klänning, lite lagomt sminkad, med ditt svall stylat i fina lockar och i ett par snygga klackar som framhäver de där perfekta kurvorna du har. Du däremot skulle känna dig helt främmande för dig själv i en sådan situation även om du hade fått uppleva en annan känsla. Man säger att mycket är en vanesak, men det är kanske inte så mycket vana som en acceptans att jag kan vara sån här också. Därför de där gör-om-mig-programmen är så populära och människor som genomgått en sådan där make-over ofta fortsätter att ta ut svängarna i andra delar av livet.

Skulle man plocka bort hästarna i ditt liv finns det absolut saker kvar, men det kommer ändå bli lite av en identitetskris. Vad gör jag och vem är jag om jag inte kör på med hästarna och det intresset som driver mig framåt. Du är ju du oavsett vad du har runt omkring dig och vad du bär för kläder, men man sätter ju ändå en begränsning i vem man själv är och vad man vill vara.

Ja jag håller absolut med om detta. Men ovan skrev du t ex att jag (underförstått ) skulle ha kul på en bal, och där har du ju fel. Där blev jag instoppad i ett fack jag inte ville vara i! Jag menar mest att identitet verkligen kan vara på så många olika sätt, och att det helt beror på vem man umgås med. Jag tror att många av mina (om vi nu ska prata om mig) "drag" uppfattas som väldigt olika beroende på vem ur min bekantskapskrets som "bedömer".

Personligen tror jag att det hänger en del på hur trygg man är i sig själv. Jag är ganska trygg i mig själv, men det är verkligen både på gott och ont. Men just när det kommer till de situationerna som du beskriver så kan jag bli lätt matt på att folk (generellt) tror sig veta en massa saker om andra.

 

[Ramona]

Men ovan skrev du t ex att jag (underförstått ) skulle ha kul på en bal, och där har du ju fel. Där blev jag instoppad i ett fack jag inte ville vara i!

Fast du har ju kul på fest. Skillnaden är att du har en klänning på dig. Men förstör den klänningen hela kvällen för dig eftersom den inte är du?

 

[athena]

Fast du har ju kul på fest. Skillnaden är att du har en klänning på dig. Men förstör den klänningen hela kvällen för dig eftersom den inte är du?

Fest och bal är inte riktigt samma sak i min värld.

 

[kryddelydd]

Har haft en mycket inspirerande helg med gott snack och trevligt sällskap. Och väldigt mycket blandade människor, vilket är jättekul när man får en massa nya idéer och intryck. Och när man också inser att man ändå är lite konservativ i sitt tänk på vad man tycker är kul och vad man vill ha i livet. Men också hur man vill att andra människor ska se på en och vad man vill signalera utåt.

Min granne rider western och är jätteduktig. Senaste veckan har jag spenderat väldigt mycket tid hos grannarna och de har visat mig massor med filmer och videos då de köpt ett lovande föl och de vill visa hingstarna. Det verkar ju jättekul med vissa grenar, men så tänker jag "Nä, jag är ju ingen westerntjej!" och så tänker jag att jag ju gillar hopp och fälttävlan och så fastnar jag i min egen tanke och börjar begränsa mig själv. Varför skulle jag inte kunna rida western liksom? Och så svarar jag snabbt på min egen fråga att jag ju inte alls skulle platsa in bland de där USA-inspirerade, Harley-åkande människorna i cowboyboots. Jag tycker att cowboyboots är sjukt fult.

I ett annat sällskap är jag den som är konstig eftersom jag håller på att ta jägarexamen. Jag möter kommentarer att mina vänner inte kan se mig med vapen i handen. Att det ju inte alls är jag menar dem. Men jag känner ju att det visst är jag och att jag visst platsar i vissa typer av jakt, varför skulle jag inte göra det liksom?

En av mina bästa vänner är frisör och vi snackade om att jag numer trivs väldigt bra i mitt mörkare hår, men att det tog i alla fall 2 månader innan det kändes som jag, trots att det är betydligt närmare min egna hårfärg än det blonda jag envisats med i så många år. Men egentligen säger jag, jag är ju en blond människa i hjärtat! Och hur många känner man inte vars identitet sitter i deras hår på ett eller annat sätt?

Hela samhället genomsyras av att människor är begränsade i sin egen tanke på vad de är för typer av människor. Vad är du för typ av människa och vad vet du medvetet begränsar dig, trots att det egentligen inte finns några hinder mer än en tanke? Är din identitet att du är mamma? "Jag är inte bara mamma jag är tandläkare också!" Är din identitet att du är dressyrryttare, hundtjej, hästtjej rent generellt, lantis, trendig city slicker, brat, modeintresserad, hojåkare, fitness-freak?

Jätteintressant!

Man kan fundera på hur mycket det är omgivningen (alla andra) som stoppar oss i fack och hur mycket man gör det själv.

Jag tror ju att ens egen identitet sitter på insidan.
Det som syns av andra kanske är något man "valt" att presentera eller så är det sådant där som liksom blir tydligt just på grund av våra val.
Det är till exempel svårt att dölja för andra människor om man bor på landet och äger djur.

Jag har inte funderat så mycket i de termerna, faktiskt.
Jag "gör inte om mig" på så sätt att jag inte bryr mig värst mycket om mitt yttre. Jag färgar inte håret, klipper det sällan och då helst i sådan längd att det går att antingen fläta eller sätta ihop i en svans (av praktiska skäl; slipper borsta och greja mer än det nödvändigaste).
Kläderna ska vara bekväma hellre än snygga, gäller skor också.

En i mina ögon intressant följdfråga blir ju då: om jag känner ett behov av att göra om mig (smink, hårfärg et c), är det då för att jag vill dölja mig själv för andra? Visa något annat än det jag faktiskt är?

Eller har det ingen alls betydelse?

 

[Inte_Ung]

Jag är tex helt övertygad om att du hade varit sjukt vacker i en klänning, lite lagomt sminkad, med ditt svall stylat i fina lockar och i ett par snygga klackar som framhäver de där perfekta kurvorna du har.

Sådana där uttalanden om andra får mig att se rött.
Vad är det som säger att den personen bryr sig om sådant?
Jag har sedan mellanstadiet råkat ut för människor som har försökt att "styla" mig.
Och tro mig, jag vill inte bli stylad.
Jag kan gå i balklänning på bal och se totalt rätt ut och ha jättekul alldeles utan hjälp.
Men till vardags så bryr jag mig faktiskt inte om hur jag ser ut, något som verkar att provocera något alldeles väldigt.

Däremot så bryr jag mig om kritik mot min identitet.
Att påstå att jag ljuger är för mig mycket grovt och något som jag tar mycket illa upp för.'
Att däremot kalla mig ful är inget som jag har några problem med, jag vet att jag kan lösa det vid behov.

 

[Petruska]

Eller när man inte har någonting kvar som begränsar ens tanke på vad som är rätt och fel för sitt eget jag.

Det tror inte jag existerar. (Kanske vid vissa former av svår galenskap, men inte hos fungerande personer.)

Det är självklart så att en massa saker är rätt/fel för en, oavsett om man nu tänker på det eller inte. Jag tycker att det framstår som helt feltänkt att se det som begränsningar, snarare handlar det om att livet och verkligheten är begripliga överhuvudtaget.

 

[Inte_Ung]

Det som syns av andra kanske är något man "valt" att presentera eller så är det sådant där som liksom blir tydligt just på grund av våra val.

Jag för min del prioriterar annat än hur jag ser ut.
Men när sammanhangen så påkallar det så kan jag utan vidare föra mig i värsta festblåsan likväl som i "kostym".
Jag anpassar mig efter situationen helt enkelt.

 

[Ramona]

@Inte_Ung Fast det handlar inte om man inte bryr sig, det handlar om att man tycker att någonting är helt fel för mig som person. Du kan ju ha balklänning och piffa till dig om det behövs, det är absolut inte samma grej som att tacka nej till en tillställning för att den har högre klädkod än vad man brukar känna sig bekväm med. Där missar du ju poängen mellan dig och andra. Jag känner personer som tackat nej till bröllop de egentligen vill gå på för att de inte tycker att de passar i en lång klänning. Men klänningen styr ju inte vem man är! Det är ju detta som är min poäng. Du har ju uppenbarligen inget problem med att ändra dig ifall det behövs, även om du till vardags inte är så brydd så hänger du med på grejer när det väl gäller.

 

[athena]

Fast det handlar inte om man inte bryr sig, det handlar om att man tycker att någonting är helt fel för mig som person. Du kan ju ha balklänning och piffa till dig om det behövs, det är absolut inte samma grej som att tacka nej till en tillställning för att den har högre klädkod än vad man brukar känna sig bekväm med. Där missar du ju poängen mellan dig och andra. Jag känner personer som tackat nej till bröllop de egentligen vill gå på för att de inte tycker att de passar i en lång klänning. Men klänningen styr ju inte vem man är! Det är ju detta som är min poäng. Du har ju uppenbarligen inget problem med att ändra dig ifall det behövs, även om du till vardags inte är så brydd så hänger du med på grejer när det väl gäller.

Personligen går jag då helst på bröllop utan klänning. Vilket fack är jag då i?

 

[Inte_Ung]

Jag känner personer som tackat nej till bröllop de egentligen vill gå på för att de inte tycker att de passar i en lång klänning.

Sådana problem har inte jag.
Jag är därvidlag som en kameleont.
Maskerad är också kul.
Men däremot så har jag problem med att du påstår att jag ljuger.
För det är kritik mot min identitet.

Jag ljuger inte, aldrig någonsin.
Det må vara en brist hos mig att inte kunna det, men det är ett oerhört vinnande koncept.
I det långa loppet.