Altså tusen tack för alla era fina och kloka svar! Blir nästan helt rörd!
Och tack för att ni delar era egna erfarenheter!
Ni har ju rätt, det är uppenbart bara svårt att acceptera att ens kropp inte kan det den alltid kunnat, att det är några andra förutsättningar när man har en växande människa i sig. Samtidigt som samhällets (eller mina egna?) förväntningar på den lycka och tacksamhet man ska känna och hur mkt man ska "njuuuuuta". Och jag är TACKSAM men samtidigt är det hemskt och det är ju nog ok.
Måste också erkänna att jag under de mörkaste stunder på dagen önskar att han skulle komma redan nu, att jag skulle kunna hantera tiden på neo bättre än min graviditet. Och det känns hemskt egoistisk att tänka så, jobbar ju själv med det och ser hur hårt det är och vilken risk det är med prematura (och såklart önskar jag inte det, men tanker är där). Och tänker: Hur ska jag ens klara ett barn om jag inte ens "klarar" en graviditet?
Nå väl, igen tack!!
Och pepp till er andra som kämpar! Kan ju se att det är verkligen många som inte tycker graviditeten är rosa och glimrande!
Och stort Grattis bumpo till graviditeten!