Vårföräldrar 2019 - del 2

Status
Stängd för vidare inlägg.
Spännande med bikarbonat! Roligt med studier på vanliga varor som inte har någon speciell tillverkare, det är väl inte så vanligt annars. Dricker ni hallonbladste? Tror inte det finns någon studie som backar upp nyttan med det men jag dricker en kopp på kvällen. Eftersom jag ändå dricker te då så känns det inte som någon stor uppoffring att byta till hallonblad, fast mitt vanliga te är dock godare. :p Gör det nytta så är det bra, gör det inte det så är det lite sak samma men dadlarna måste göra nytta!! Det har jag bestämt att de gör för jag trycker inte i mig sex stycken om dagen för ingenting. Jag föreställer mig att min livmoder hör änglasång för varenda dadel jag stoppar i munnen.

Ja det är svårt, man borde kanske ha någon sorts målbild för förlossningen men det är ju samtidigt svårt då att inte bli besviken om det inte blir så som man tänkt. Men man måste ju vara snäll på sig själv, man har väl gjort så gott man kunnat med det man har hur som helst! Mer än så kan man ju inte göra.

Angående lustgas så är jag rädd för att börja må illa för det är ungefär det absolut värsta jag vet. Vet ni hur snabbt det i sådana fall går över ifall man slutar med lustgasen? Går illamåendet över på någon minut när gasen slutat verka eller kan det hålla i sig längre?

Jag tror dock att det vore väldigt hjälpsamt att ha en sådan "livboj" att koncentrera sig på som ni säger.

Jag mår också lätt illa och kräktes konstant under och efter förlossningen. Använde lustgas under perioder av förlossningen. Tyckte inte att illamåendet blev värre av det och upplevde att effekten var helt borta på några minuter.
 
39 dagar kvar till BF.

Besök hos BM idag. Allt verkar helt normalt. Bebis verkar ligga åt "rätt" håll men är ruckbar.

Sen har vi fått hem en del saker vi beställt, nästan bara vagn och babyskydd kvar att hämta hem nu. Ska bli kul att göra iordning lite mer i barnrummet i helgen.
 
Jag mår också lätt illa och kräktes konstant under och efter förlossningen. Använde lustgas under perioder av förlossningen. Tyckte inte att illamåendet blev värre av det och upplevde att effekten var helt borta på några minuter.

Tack, vad skönt att höra! Då känns lustgas som en strategi väl värd att testa. :) Tråkigt att höra angående hur du mådde under och efter förlossningen, så drygt att vara illamående på toppen av allt annat.
 
Tack, vad skönt att höra! Då känns lustgas som en strategi väl värd att testa. :) Tråkigt att höra angående hur du mådde under och efter förlossningen, så drygt att vara illamående på toppen av allt annat.

Det var inte värre än all annan smärta. Fick nån typ av läkemedel i infarten både under och efter förlossningen som hjälp mot illamåendet. Hjälpte bra faktiskt. Kan rekommenderas.
 
Igår nojjade jag över minskade fosterrörelser. Har varit så "bortskämd" med helt vilda bebisar så jag har aldrig ens oroat mig kanske mer än några få minuter och sen har den alltid vaknat och kommit igen med tredubbel intensitet - både sonen och denna. Igår kväll slogs jag av att det varit väldigt lugnt i magen under hela kvällen. Det brukar ändå vara den mest aktiva tiden. Om jag knuffade ordentligt från sida till sida svarade bebis med att slött släpa en fot under huden men sen helt stilla igen. Drack kallt, låg och vilade, knuffade men inget blev bättre. Det gick ett par timmar och paniken steg så till slut ringde jag. BM tyckte dock att jag skulle göra om proceduren och ringa igen om det inte blivit bättre på en timme och då fick jag åtminstone en ordentlig åktur i magen så jag blev lite lugnare. Idag är bebis igång som vanligt.

Men fy vad snabbt paniken kommer...
 
:)
Har följt tråden hela tiden men varit alldeles hopplös med att skriva själv (t.o.m. glömt skriva in BF som vi fick efter RUL i höstas :o). Var på TUL i veckan och bebis är lite mindre än genomsnittet men ser ut att må bra där inne! Jobbade sista dagen igår så går nu hemma och väntar på att bebis ska känna sig redo att komma ut! Har varit sjukskriven 50% sedan januari p.g.a foglossning så det känns skönt att få vila helt nu .

Mars
28/2, KarinStarfighter, 33 år, 1a barnet
3 - Anemone, 33 år, 2a barnet
11 - Ynnej, 28 år 1a barnet
13 - Flixon, 31 år, 2a barnet
22 - Panamera, 25 år, 1a barnet
24 - Lady_D, 35 år, 1a barnet
26 - Schleten, drygt 30 år, första barnet
31 - Ja88, 30 år, 4e barnet.

April
5 - megin, 31 år, 2a barnet
11 - Elin_b, 29 år, 2a barnet
14 - Aprilbarn, 30 år, 1a barnet
15 - Safir, 31 år, 2a barnet
15 - unicornia, 32 år, 1a barnet
18 - Luktpion, 26 år, 1a barnet
18 - Undeniable, 29år, 1a barnet
23 - BusBarro, 31 år, 1a barnet
27 - _zvea_, 33 år, 1a barnet

Maj
1 - Tussilagos, 32 år, andra barnet
5 - Lilleknodd2, 29 år, andra barnet (tredje)
6 - Lönn, 30 år, 1:a barnet
7 - Winifred, 30 år, 1a barnet
7 - Turbofling, 34 år, 5te barnet
19 - Nejlica 27år, 1a barnet
26 - naemi, 1a barnet
27 - Skrottiskrott, 30 år, 1a barnet

Födda;

Mars

2 KarinStarfighter, pojke, 3115 gram, 51 cm
14 Panamera, pojke, 2996 gram, 48 cm
16 Anemone, flicka, 4425 gram, 52 cm
17 Ynnej, flicka, 3008 gram, 48 cm
18 Flixon, flicka, 3796 gram, 52 cm
21 Ja88, flicka, 4325 gram, 52 cm
23 megin, flicka, 2880 gram, 51 cm


Apropå ihållande foglossningsbesvär efter förlossning så är mitt råd att ta det lugnt med promenaderna första tiden. Jag blev aldrig av med mina besvär efter förra förlossningen (dottern född feb -17) även om det blev mycket bättre under förra sommaren. Men då blev jag ju gravid igen och besvären kom tillbaka redan runt v. 9... Att jag inte blev fri från besvären beror nog mycket på att jag överansträngde mig dels under graviditeten, men även första tiden efter hon var född. Det var ju så lockade att gå ut och gå efter att ha varit så begränsad under en lång tid... Försöker verkligen att ta det lugnare denna gång men det är inte alltid lätt med en tvååring som kräver sitt.
 
Jag slås av hur stor familjen känns helt plötsligt nu när lilla Ellen är här. Att vi är en rätt många nu liksom :laugh: Varför vet jag inte egentligen, hon tar ju inte speciellt stor plats i sig själv och orsakar ännu ingen disk och inga mängder tvätt. ;) Kanske är det mer mentalt, att det nu är ännu en liten person vars behov måste kalkyleras in (och man är ju rätt så styrd av bebisbehoven särskilt första tiden!)

Har varit ensam några dagar nu när mannen varit på sin praktik och åtminstone fram tills igår em kände jag mig hyfsat "on top of things", värsta supermamman liksom som lite casually ammar bebis i sjalen påväg till skolbussen. :p

Tills igår em då... vi skulle gå ut, då ringde telefonen medan jag stod och bytte blöja, två barn hade sprungit i förväg ut och tredje stod i hallen och stampade och ville också springa ut (fyraåringen får inte gå ut själv, litar inte på att hon inte piper iväg/går ut på vägen)... ville gärna ta samtalet så jag bar runt på bebisen (utan blöja!) medan jag pratade. Hon kissade naturligtvis ner hela mig inkl bärsjalen, jag försökte prata färdigt, bebisen börjar skrika och storasyster hoppar upp o ned av otålighet... vi kom aldrig ut just då (sjalen var ju nerkissad och bebis var ledsen och ville inte ligga i vagnen) = satte mig och grät över min fullständiga otillräcklighet istället, det kändes fullt rimligt just då ;) Jag får nog jobba vidare med att sänka kraven jag har på mig själv och inse att - 1) det är faktiskt rimligt att orken inte är på topp strax efter en tuff graviditet och stor bukoperation, 2) att bli en till i familjen är en omställning och anpassningsperiod för oss alla och inte minst 3) bär ej runt på blöjlös bebis under telefonsamtal :idea:
 
Jag slås av hur stor familjen känns helt plötsligt nu när lilla Ellen är här. Att vi är en rätt många nu liksom :laugh: Varför vet jag inte egentligen, hon tar ju inte speciellt stor plats i sig själv och orsakar ännu ingen disk och inga mängder tvätt. ;) Kanske är det mer mentalt, att det nu är ännu en liten person vars behov måste kalkyleras in (och man är ju rätt så styrd av bebisbehoven särskilt första tiden!)

Har varit ensam några dagar nu när mannen varit på sin praktik och åtminstone fram tills igår em kände jag mig hyfsat "on top of things", värsta supermamman liksom som lite casually ammar bebis i sjalen påväg till skolbussen. :p

Tills igår em då... vi skulle gå ut, då ringde telefonen medan jag stod och bytte blöja, två barn hade sprungit i förväg ut och tredje stod i hallen och stampade och ville också springa ut (fyraåringen får inte gå ut själv, litar inte på att hon inte piper iväg/går ut på vägen)... ville gärna ta samtalet så jag bar runt på bebisen (utan blöja!) medan jag pratade. Hon kissade naturligtvis ner hela mig inkl bärsjalen, jag försökte prata färdigt, bebisen börjar skrika och storasyster hoppar upp o ned av otålighet... vi kom aldrig ut just då (sjalen var ju nerkissad och bebis var ledsen och ville inte ligga i vagnen) = satte mig och grät över min fullständiga otillräcklighet istället, det kändes fullt rimligt just då ;) Jag får nog jobba vidare med att sänka kraven jag har på mig själv och inse att - 1) det är faktiskt rimligt att orken inte är på topp strax efter en tuff graviditet och stor bukoperation, 2) att bli en till i familjen är en omställning och anpassningsperiod för oss alla och inte minst 3) bär ej runt på blöjlös bebis under telefonsamtal :idea:
Jag är så imponerad av hur man roddar en stor familj. Jag har bara ett barn än så länge och vi är alltid två på bollen men ändå tycker jag man känner sig otillräcklig och tappar tålamodet vareviga dag. Min sambo har ofta total panik över hur vi ska klara av flera barn och har många gånger suttit och stirrat tomt framför sig mantrandes "vad har vi gett oss in på?" medan sonen ligger på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får leka med braständaren eller nåt liknande :rofl:

Jag har ju en liten fundering/dröm/vision om att ha fler än två barn (både jag och sambo kommer från större familjer) men just nu känns det ganska avlägset och framförallt för min sambo som nämner sterilisering i var och varannan mening. Jag tror vi får känna lite på tvåbarnschocken några år först...
 
Jag var hos BM igår och allt verkade OK. Mycket aktivitet i magen men det var absolut ingen fara sa hon.
Vi pratade mycket om sista tiden och lite om förlossningen. Har haft molande värk i underlivet de senaste två dagarna, lite som mensvärk och en hel del sammandragningar.
Jag har kollat upp min släkthistorik litegrann.
Mormor fick min mamma 13 dagar för tidigt, min moster födde båda sina barn för tidigt (1 vecka resp. 2 dagar) och min mamma födde min bror för tidigt (5 dagar) och jag kom 8 dagar för tidigt.
Risken att föda tidigt är nog ganska stor då enligt barnmorskan :angel:
 
Jag är så imponerad av hur man roddar en stor familj. Jag har bara ett barn än så länge och vi är alltid två på bollen men ändå tycker jag man känner sig otillräcklig och tappar tålamodet vareviga dag. Min sambo har ofta total panik över hur vi ska klara av flera barn och har många gånger suttit och stirrat tomt framför sig mantrandes "vad har vi gett oss in på?" medan sonen ligger på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får leka med braständaren eller nåt liknande :rofl:

Jag har ju en liten fundering/dröm/vision om att ha fler än två barn (både jag och sambo kommer från större familjer) men just nu känns det ganska avlägset och framförallt för min sambo som nämner sterilisering i var och varannan mening. Jag tror vi får känna lite på tvåbarnschocken några år först...
Kanske inte så peppigt för dig att höra just nu men jag tyckte övergången till två barn var jobbigast. Just hela grejen med att plötsligt ha barn i plural att hålla koll på, dela sin uppmärksamhet mellan i och sköta om. Det var mycket dåligt samvete i början. Men med trean sen och även nu så finns en skön känsla av rutin som förenklar allt även om det är fler barn att ta hand om. Det kommer gå fint ska du se :) sterilisering tycker jag nog inte man ska besluta om mitt uppe i tvåbarnschocken utan sug på det några år.
 
Kanske inte så peppigt för dig att höra just nu men jag tyckte övergången till två barn var jobbigast. Just hela grejen med att plötsligt ha barn i plural att hålla koll på, dela sin uppmärksamhet mellan i och sköta om. Det var mycket dåligt samvete i början. Men med trean sen och även nu så finns en skön känsla av rutin som förenklar allt även om det är fler barn att ta hand om. Det kommer gå fint ska du se :) sterilisering tycker jag nog inte man ska besluta om mitt uppe i tvåbarnschocken utan sug på det några år.
Haha, det är precis det jag försöker säga. Att vi kan ge det några år tills vi kommit ur det värsta. Får se om han köper det.

Det är många som säger att det är just inga -> ett barn och ett -> två barn som är den största omställningen. Jag kan verkligen tänka mig att med två barn blir man helt enkelt tvungen att upprätta rutiner och strategier för att få vardagen att gå ihop och när man väl har det på plats är det lättare att kanske utöka familjen ytterligare.

Edit: https://jerka.cafe.se/jag-knarkar-ljudet-av-andras-jobbiga-javla-smabarn/ typ den här killen :rofl:
 
Jag slås av hur stor familjen känns helt plötsligt nu när lilla Ellen är här. Att vi är en rätt många nu liksom :laugh: Varför vet jag inte egentligen, hon tar ju inte speciellt stor plats i sig själv och orsakar ännu ingen disk och inga mängder tvätt. ;) Kanske är det mer mentalt, att det nu är ännu en liten person vars behov måste kalkyleras in (och man är ju rätt så styrd av bebisbehoven särskilt första tiden!)

Har varit ensam några dagar nu när mannen varit på sin praktik och åtminstone fram tills igår em kände jag mig hyfsat "on top of things", värsta supermamman liksom som lite casually ammar bebis i sjalen påväg till skolbussen. :p

Tills igår em då... vi skulle gå ut, då ringde telefonen medan jag stod och bytte blöja, två barn hade sprungit i förväg ut och tredje stod i hallen och stampade och ville också springa ut (fyraåringen får inte gå ut själv, litar inte på att hon inte piper iväg/går ut på vägen)... ville gärna ta samtalet så jag bar runt på bebisen (utan blöja!) medan jag pratade. Hon kissade naturligtvis ner hela mig inkl bärsjalen, jag försökte prata färdigt, bebisen börjar skrika och storasyster hoppar upp o ned av otålighet... vi kom aldrig ut just då (sjalen var ju nerkissad och bebis var ledsen och ville inte ligga i vagnen) = satte mig och grät över min fullständiga otillräcklighet istället, det kändes fullt rimligt just då ;) Jag får nog jobba vidare med att sänka kraven jag har på mig själv och inse att - 1) det är faktiskt rimligt att orken inte är på topp strax efter en tuff graviditet och stor bukoperation, 2) att bli en till i familjen är en omställning och anpassningsperiod för oss alla och inte minst 3) bär ej runt på blöjlös bebis under telefonsamtal :idea:

Jag är så imponerad över hur man kan rodda fyra barn på egen hand. All cred till dej!
 
Besök hos BM igår, blodtrycket börjar stiga.. har även mått lite konstigt, så nytt besök nästa vecka för att kolla blodtrycket igen. :crazy: Håller tummarna att allt är lugnt då!
I övrigt tycker jag att min onda fog känns bättre, kanske för att den lille har fixerat sig? Väldigt skönt iallafall! Trött som tusan dock, gravid och pollenallergi är ju sådär :wtf:
 
Haha, det är precis det jag försöker säga. Att vi kan ge det några år tills vi kommit ur det värsta. Får se om han köper det.

Det är många som säger att det är just inga -> ett barn och ett -> två barn som är den största omställningen. Jag kan verkligen tänka mig att med två barn blir man helt enkelt tvungen att upprätta rutiner och strategier för att få vardagen att gå ihop och när man väl har det på plats är det lättare att kanske utöka familjen ytterligare.

Edit: https://jerka.cafe.se/jag-knarkar-ljudet-av-andras-jobbiga-javla-smabarn/ typ den här killen :rofl:
Ja med första barnet så insåg man ju inte hur bra man hade det :D obs obs absolut inte menat som nedlåtande mot de som upplever tiden med första barnet som jobbigt, det var tufft för oss med! Men när man ser tillbaks på det så känns det ju som att det borde ha varit hur soft som helst, kunna sova när bebisen sover, två vuxna som kan turas om med ett barn, inga äldre syskon att ta hänsyn till... tänk om man kunde ha haft erfarenheten av att vara flerbarnsförälder redan med första barnet, det hade varit gött! :p

Precis så är det nog, när man väl har strategier och rutiner på plats så är det lättare att glida in ytterligare barn i det :) sen så är det ju nya erfarenheter varje gång ändå, det här blir ju inte samma upplevelse som när vi fick trean, syskonen är äldre med andra behov (på gott o ont) och bebisarna är ju också individer, etc.
 
Lille Angelo är nu 15 dagar gammal, och mår toppen. Han har lagt på sig över 200g från födselvikten, och alla värden och kurvor ser bra ut.
Han är verkligen hur gullig som helst!

Jag själv mår däremot inte toppen. Skriver resten i en spoiler, så kan man välja att läsa om man vill.

För mig var själva förlossningen av olika anledningar oerhört ångestladdad, och att helt plötsligt få det lille barnet på mitt bröst mitt i allt kaos... Det var en så blandad känsla! Just nu blev det nämligen av olika anledningar väldigt, väldigt opassande med ett barn. Så samtidigt som jag kände att jag måste ta hand om det lilla knytet, så innebar det också en väldigt jobbig uppgift.

De två efterföljande veckorna har tyvärr inte varit bättre. Hur mysigt det än är med den lille, så tar all ångest över. Ångest över alla förlorade drömmar, alla planer som vi haft för denna tiden. Jag kan tyvärr inte skriva vad som hänt, men både mitt och sambons liv är för tillfället vänt upp och ner. Och det är så jävla jobbigt! Denna tiden som skulle vara så mysig med vårt första barn, är istället enbart fylld med ångest och oro. Och jag tycker att det är så jobbigt med alla vänner och familjen som insinuerar att jag måste känna på ett visat sätt inför mammalivet, när allt jag känner är helt tvärt om. Jag känner mig som i ett fängelse just nu, helt fast vid detta lilla livet. Och jag tycker att det är så jobbigt! Självklart kommer det att bli bättre när han är större, men just nu känns allt rätt pissigt faktiskt. Få vänner vet vad jag känner och vad som har hänt. Familjen vet.

Jag vet inte ens vad jag ville med detta inlägget, mer än att kanske påvisa att allt inte alltid känns som på rosa moln, även fast det är lätt att tro att det är så det måste kännas. Och sedan kanske jag ska avsluta med att skriva att allt inte alltid blir som man planerar, men jag tror ändå att det i slutändan blir bra ändå.
 
Lille Angelo är nu 15 dagar gammal, och mår toppen. Han har lagt på sig över 200g från födselvikten, och alla värden och kurvor ser bra ut.
Han är verkligen hur gullig som helst!

Jag själv mår däremot inte toppen. Skriver resten i en spoiler, så kan man välja att läsa om man vill.

För mig var själva förlossningen av olika anledningar oerhört ångestladdad, och att helt plötsligt få det lille barnet på mitt bröst mitt i allt kaos... Det var en så blandad känsla! Just nu blev det nämligen av olika anledningar väldigt, väldigt opassande med ett barn. Så samtidigt som jag kände att jag måste ta hand om det lilla knytet, så innebar det också en väldigt jobbig uppgift.

De två efterföljande veckorna har tyvärr inte varit bättre. Hur mysigt det än är med den lille, så tar all ångest över. Ångest över alla förlorade drömmar, alla planer som vi haft för denna tiden. Jag kan tyvärr inte skriva vad som hänt, men både mitt och sambons liv är för tillfället vänt upp och ner. Och det är så jävla jobbigt! Denna tiden som skulle vara så mysig med vårt första barn, är istället enbart fylld med ångest och oro. Och jag tycker att det är så jobbigt med alla vänner och familjen som insinuerar att jag måste känna på ett visat sätt inför mammalivet, när allt jag känner är helt tvärt om. Jag känner mig som i ett fängelse just nu, helt fast vid detta lilla livet. Och jag tycker att det är så jobbigt! Självklart kommer det att bli bättre när han är större, men just nu känns allt rätt pissigt faktiskt. Få vänner vet vad jag känner och vad som har hänt. Familjen vet.

Jag vet inte ens vad jag ville med detta inlägget, mer än att kanske påvisa att allt inte alltid känns som på rosa moln, även fast det är lätt att tro att det är så det måste kännas. Och sedan kanske jag ska avsluta med att skriva att allt inte alltid blir som man planerar, men jag tror ändå att det i slutändan blir bra ändå.
Kram till dig :heart självklart har du rätt till dina känslor även när de inte är rosa moln och änglasång och du är fortfarande världens bästa förälder till ditt barn oavsett. Hoppas att du kan få hjälp och stöd så att det kan kännas lite lättare att bära tills livet rullar lite lättare igen.
 
Lille Angelo är nu 15 dagar gammal, och mår toppen. Han har lagt på sig över 200g från födselvikten, och alla värden och kurvor ser bra ut.
Han är verkligen hur gullig som helst!

Jag själv mår däremot inte toppen. Skriver resten i en spoiler, så kan man välja att läsa om man vill.

För mig var själva förlossningen av olika anledningar oerhört ångestladdad, och att helt plötsligt få det lille barnet på mitt bröst mitt i allt kaos... Det var en så blandad känsla! Just nu blev det nämligen av olika anledningar väldigt, väldigt opassande med ett barn. Så samtidigt som jag kände att jag måste ta hand om det lilla knytet, så innebar det också en väldigt jobbig uppgift.

De två efterföljande veckorna har tyvärr inte varit bättre. Hur mysigt det än är med den lille, så tar all ångest över. Ångest över alla förlorade drömmar, alla planer som vi haft för denna tiden. Jag kan tyvärr inte skriva vad som hänt, men både mitt och sambons liv är för tillfället vänt upp och ner. Och det är så jävla jobbigt! Denna tiden som skulle vara så mysig med vårt första barn, är istället enbart fylld med ångest och oro. Och jag tycker att det är så jobbigt med alla vänner och familjen som insinuerar att jag måste känna på ett visat sätt inför mammalivet, när allt jag känner är helt tvärt om. Jag känner mig som i ett fängelse just nu, helt fast vid detta lilla livet. Och jag tycker att det är så jobbigt! Självklart kommer det att bli bättre när han är större, men just nu känns allt rätt pissigt faktiskt. Få vänner vet vad jag känner och vad som har hänt. Familjen vet.

Jag vet inte ens vad jag ville med detta inlägget, mer än att kanske påvisa att allt inte alltid känns som på rosa moln, även fast det är lätt att tro att det är så det måste kännas. Och sedan kanske jag ska avsluta med att skriva att allt inte alltid blir som man planerar, men jag tror ändå att det i slutändan blir bra ändå.

Det är helt okej att allt inte är en dans på röda rosor :heart Håller tummarna på att det som är upp och ned kan lösa sig till slut. Kram till dig!
 
Kram till dig :heart självklart har du rätt till dina känslor även när de inte är rosa moln och änglasång och du är fortfarande världens bästa förälder till ditt barn oavsett. Hoppas att du kan få hjälp och stöd så att det kan kännas lite lättare att bära tills livet rullar lite lättare igen.
Det är helt okej att allt inte är en dans på röda rosor :heart Håller tummarna på att det som är upp och ned kan lösa sig till slut. Kram till dig!

Tack bägge två :heart

Förhoppningsvis klarnar situationen inom de närmsta månaderna, men innan dess tar jag dag för dag och försöker ta mig igenom. Allt kommer bli bra, det vet jag, även fast inget blev i närheten av vad vi föreställde oss.
Huvudsaken är att lille Angelo mår bra 🧸
 
Lille Angelo är nu 15 dagar gammal, och mår toppen. Han har lagt på sig över 200g från födselvikten, och alla värden och kurvor ser bra ut.
Han är verkligen hur gullig som helst!

Jag själv mår däremot inte toppen. Skriver resten i en spoiler, så kan man välja att läsa om man vill.

För mig var själva förlossningen av olika anledningar oerhört ångestladdad, och att helt plötsligt få det lille barnet på mitt bröst mitt i allt kaos... Det var en så blandad känsla! Just nu blev det nämligen av olika anledningar väldigt, väldigt opassande med ett barn. Så samtidigt som jag kände att jag måste ta hand om det lilla knytet, så innebar det också en väldigt jobbig uppgift.

De två efterföljande veckorna har tyvärr inte varit bättre. Hur mysigt det än är med den lille, så tar all ångest över. Ångest över alla förlorade drömmar, alla planer som vi haft för denna tiden. Jag kan tyvärr inte skriva vad som hänt, men både mitt och sambons liv är för tillfället vänt upp och ner. Och det är så jävla jobbigt! Denna tiden som skulle vara så mysig med vårt första barn, är istället enbart fylld med ångest och oro. Och jag tycker att det är så jobbigt med alla vänner och familjen som insinuerar att jag måste känna på ett visat sätt inför mammalivet, när allt jag känner är helt tvärt om. Jag känner mig som i ett fängelse just nu, helt fast vid detta lilla livet. Och jag tycker att det är så jobbigt! Självklart kommer det att bli bättre när han är större, men just nu känns allt rätt pissigt faktiskt. Få vänner vet vad jag känner och vad som har hänt. Familjen vet.

Jag vet inte ens vad jag ville med detta inlägget, mer än att kanske påvisa att allt inte alltid känns som på rosa moln, även fast det är lätt att tro att det är så det måste kännas. Och sedan kanske jag ska avsluta med att skriva att allt inte alltid blir som man planerar, men jag tror ändå att det i slutändan blir bra ändå.
Kram till dig. :heart Hoppas att du/ni har stöd runt er och att det som hänt löser sig.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Det är dags för en ny tråd :heart Försökte hitta den senaste listan men vet att det hänt en hel del sen dess, så uppdatera gärna...
38 39 40
Svar
787
· Visningar
74 093
Gravid - 1år Eftersom som ingen annan startat en ny tråd om våra bebisar kommer det en här :D Tror detta är senaste listan från förra tråden...
34 35 36
Svar
707
· Visningar
46 526
Senast: BusBarro
·
Gravid - 1år Scrollade i gamla tråden och tror att jag hittade sista listan. Ber om ursäkt om det fanns en senare och någon är missad. September 9/9...
18 19 20
Svar
391
· Visningar
28 206
  • Låst
Gravid - 1år Återigen dags för en ny tråd för vinterföräldrar (som autocorrect vill ha till vinterförvaring :p ) och vinterbarn. Lägger in listan...
99 100 101
Svar
2 003
· Visningar
97 824
Senast: YaHilweh
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp