Många äldre påtalar så gärna att man ska njuta av bebistiden för den går så snabbt. Jag tror snarare många säger så för att njuta av bebistiden är så väldigt svårt, definitivt lättare sagt än gjort. Sömnbrist, oro, livsomställning, hormoner och allt annat gör bebistiden till en riktig prövning. Jag tycker ofta bebistiden romantiseras något enormt. Mysiga promenader, som i verkligheten är en bebis som bara vrålar i vagnen. Dricka kaffe på ett café, som i verkligheten bara är en dimma för att man inte sovit vettigt på flera dagar/veckor/månader/år. Jag njuter i stunden, men bebistiden överlag är inget jag njuter av.
Jag är ju garanterat en sån som kommer romantisera barnvagnspromenader till andra i efterhand Haha, W har nog aldrig gnällt i vagnen och jag känner att vagnen är det bästa vi har