Kram!*varning för 95% off topic*
Det är första advent, jag har gjort lite fint här hemma, ongen har precis snackat sig själv till sömns, min gamla katt springer som en geckoödla upp och ner för klätterträdet och maken sitter inne i kontoret och garvar med sina spelpolare. Mellan fredag och lördag sov jag och maken borta och lillan sov hos sin farmor och farfar, samma farföräldrar som idag bjöd oss på lunch och var lika själaglada över att träffa sin sondotter som om det hade varit två veckor sedan sist.
Vi är verkligen lyckligt lottade hela bunten och jag kan inte klaga på hur livet utvecklat sig. De senaste fyra och ett halvt åren har jag hunnit träffa min karl, flytta, slutat jobba och börjat plugga, flytta in med karln, flytta med karln till bostadsrätt, ta körkort, gifta mig och så har jag förstås fått lillan. Och i december firar jag tio år med nämnda geckoödla, min följeslagare Isola, som följt mig genom hela landet och i både glädje och sorg.
Och där kom det ordet. Sorg. För trots, kanske snarare på grund av, att jag haft sådan tur och fått sådan utdelning av allt mitt slit, så finns sorgen där. Om några veckor är det fyra år sedan pappa dog. Han hann inte träffa den man som sedan skulle bli far till pappas tolfte barnbarn, han dog elva dagar innan jag och den då rätt nya pojkvännen skulle åka norröver tillsammans för första gången. Mamma hann inte ens se mig bli vuxen, till våren är det 14 år sedan hon dog.
Ibland går jag bara sönder, det gör så ont att de inte finns kvar nu när jag själv bildat familj. Både mamma och pappa var så barnkära, barnen och barnbarnen var verkligen deras allt. Det gör ont att Lisbeth, som ju är döpt efter min mamma, aldrig kommer träffa dem. Jag ska göra vad jag kan för att berätta om dem, men det är ju inte samma sak. Jag är verkligen överlycklig över mina fina svärföräldrar som dränker Lisbeth (och mig, för den delen) i kärlek, men det är ju inte samma sak. Det finns ingen som blir glad för min skull på det sätt som mina svärföräldrar blir glad för min makes skull. Jag har fina släktingar kvar i livet, bland annat mina syskon och mina fastrar, men det är inte samma sak och ibland kan jag inte låta bli att känna mig väldigt, väldigt ensam. Jag saknar min mamma och pappa...
Jag tänker också ofta på vad de som inte är med oss längre hade tyckt om min dotter (de hade så klart älskat henne) och jag tänker lite att de lever kvar i mig så länge jag inte glömt dem.
